Det är ingen idé att försöka ge hela bilden i det här inlägget. Men jag har precis förstått att jag är ensam när det gäller att ta mig ur den här situationen och lämna min sambo som har både en alkoholproblemstik och har varit våldsam.

Det som för mig har kommit som en chock nu och som jag mest känner mig skrämd av (för det känns så jävla mörkt) är anhörigas inställning. Nästintill frosseri i min situation? De vill att jag lämnar och jag har pendlat mellan att stanna kvar och att försöka gå. Det senaste halvåret har jag dock inte längre känt mig så känslomässigt involverad längre och med andra ord känt att jag skulle klara av att lämna.

Men min familj som länge sagt allt möjligt; vi köper ett hus åt dig som du får hyra om du drar, du kan bo på vårt lantställe, du kan sjukskriva dig och dra och ska absolut inte finna dig i detta, att det är farligt Osv osv. Men nu när jag har försökt har de istället anklagat mig (eller upplever jag det bara så?) för att jag har stått ut med det här, att årena går jag är inte ung längre och ska jag inte ha barn? (Är 33..) att jag måste jobba kvar (hur ska det annars gå ekonomiskt?), att jag ska skänka bort katterna för dom vill de inte ha in, jag har bollat ett jobb jag tänkte söka men när de fick höra att det var på 80% (har heltid nu) var det ju inget att ha, och så tycker de att jag ska säga upp lägenheten och söka nån konstig annan i stan där jag inte ens vill bo..

Jag har försökt uttrycka att det jag vill ha hjälp med är rent konkret hur jag ska göra: när ska jag säga upp mig? Ska jag sjukskriva mig först hos läkaren? Ska jag säga upp lägenheten? Var ska jag (och katterna bo?) osv osv. Och hur ska jag klara av skulderna vi dragit på oss dvs. mig? (Har verkligen gått i den feta fällan…).

Min sambo kan man inte prata med. Har bett honom hitta något annat och flytta ut. Men han gör inget åt saken.. har till och med, och det är ingen liten grej för mig som alla verkar tro(?) och därför inte tar på allvar, tagit kontakt med hans mamma och bett henne prata med honom och att jag vill att han flyttar ut. Men hon pratar bara med honom och han säger att allt är lugnt att vi bara hade ett bråk. En gång när jag var inlåst på toan och han slog sönder dörren ringde jag henne och bad henne ringa och lugna honom, så hon ringde upp honom. Då sa han att jag kallat honom för patetiskt svin. Sen ringde hon upp mig, med en uppfodrande ton och sa att hon har pratat med honom nu men att jag för fan får tänka på vad jag säger. Hon skällde med andra ord ut mig när jag stod inlåst på toan och han var utanför och slog sönder dörren. Alltså jag … är det en dålig film? Jag förstår inte. Hon är dessutom aktiv politisk och har en framträdande roll i en kvinnogrupp..

Jag tog kontakt kring jul med hans bror och skrev att han har tagit en kudde mot mig ansikte och tryckt till. Och att jag den gången blev rädd på riktigt. Att jag inte fick luft. Han har också sagt till mig att tänka på vilken ton jag använder när jag skrev förra veckan att ”jag vet att ni skiter fullständigt i mig men kan du prata med din bror och att jag vill att han flyttar ut”…

Jag skrattar typ nu. Och gråter såklart mestadels. Men helt ärligt så förstår jag inte hur de kan göra såhär?

Och så känns det helt plötsligt som om att min Sambo är den enda vettiga och en som aldrig kommer svika.

Och så pratade jag med min syster för en stund sen och sa allt det här, hon lyssnar och säger att jag lurar mig själv och att det är fel. Så börjar jag så smått förklara hur svårt jag har för att se klart på hur jag ska göra, alltså nästa konkreta steg, då säger hon att jag för lista ut det själv.

Är kanske patetisk och har inte vuxit upp, är minsta barnet är det det ? Jag är en bortskämd skitunge som tycker synd om mig själv och som ingen orkar med.. mamma sa när jag var liten att jag förstörde familjen när jag föddes. Är jag en psykopat ? Eller nåt,, för det känns som om att alla behandlar mig som en sån..

Ta omedelbart kontakt med en kvinnojour och be om hjälp ! De har egen erfarenhet och vet hur det fungerar ! Du måste tänka på dig själv och du måste bort från våldsmannen så fort det bara går ! Det är INTE ditt fel !!

@asdaysgoesby
Jag håller med Adde, ring socialtjänsten och be om att få bli kopplad till våld I nära relationsteamet. Släpp allt det andra med det praktiska. Samla bevis som sms tex osv.
Var rädd om dig och det är inte dig det är fel på, du är utsatt för våld.

Hej @asdaysgoesby!

Du beskriver en väldigt tuff situation du har varit i länge, modigt och bra steg att du skriver och berättar här! Det ger oss chansen att ge dig stöd på det sätt som går härifrån. I ett sånt här läge där flera saker händer samtidigt, har pågått länge kan det kännas överväldigande och svårt att sortera.

Tänker då på att du i första hand ska få stöd kring det våld du utsätts för både psykiskt och fysiskt. Även sådant du skriver om så som hur ska du göra med din anställning, sjukskrivning, boende, och få hjälp med ekonomin.

Ett steg kan vara att börja med att kontakta kvinnofridslinjen (020-505050) det är anonymt, kostnadsfritt och öppet dygnet runt. De har lång och god erfarenhet att bemöta personer som är i liknande situationer som du beskriver.
Utöver det, som du såklart redan vet kan du också kontakta polisen, 112 om det är ett akut läge.
Vad tänker du om det här?

Du kan alltid skriva till oss på admin alkoholhjälpen under "frågor": https://alkoholhjalpen.se/fraga

Fortsätt såklart läsa och skriva här på forumet, det som känns hjälpsamt för dig!

Ja jag vet.. polisen har varit här 5 ggr. Både vänner, min syster och grannar har ringt. Jag har inte velat anmäla för jag tror inte på den utvägen…
Jag har haft kontakt med kvinnojour men upplevde att det bara blev.. prat, varannan vecka. Jag var hos en psykolog och hade fyra inbokade tider när hon hörde att det dracks en del, inte överdrivet men absolut en del, så avbokade hon alla tider och gav mig en lapp med telefon nummer till en poliklinik, ringde aldrig dit och det kändes bara olustigt..
jag har pratat med hyresvärden som bara var avvisande och sa att om jag vill byta lgh får jag stå i bostadskön.
Jag har pratat med min arbetsgivare som har sagt att jag ska ringa företagshälsovården. Men det har inte heller blivit av, känner liksom; vad ändrar fem kostnadsfria samtal dit?

Jag åkte en gång till akuten på polisens inrådan efter kvällen med kudden, då hade han druckit mycket (då det blir våldsamt) och tog flera strypgrepp med. Hon sa på akuten att hon inte kunde sjukskriva mig, men att vårdcentralen kunde göra det, när jag ringde dit fick jag ingen tid. Pratade med min familj och hade redan vart sjuk en vecka på grund av förkylning, så de och jag kom fram till att det var bäst att gå till jobbet.

Det är därför jag har landat i att jag är själv i det här och behöver lägga upp en plan…

Vi bor och jobbar avskilt på en ö. Så när man åker hit ut kliver man liksom in i bubblan. Jag jobbar dessutom bara med en kollega till , så känns skört och pinsamt om han skulle komma och ställa till en scen …

Hej igen asdaysgoesby,

Det hörs att du gjort mycket redan kring detta, tagit stora modiga steg trots att du befinner dig i en tuff situation. Det kan kännas lite som att musten går ur en när en vänder sig utåt och ber om hjälp i tunga situationer och det inte leder till att en känner att en får det stöd en behöver. Samtidigt är du här nu och ger inte upp. Det finns stöd och hjälp att få även om det ibland kan ta lite tid att hitta rätt.

Det är ett litet samhälle som gör saker svårare på lite olika sätt, fullt förståeligt såklart. Detta med att han kanske skulle ställa till en scen är något som bekymrar dig. En tanke som slår mig kring det är att om det skulle vara så är det inget att ens jämföra med det du blivit utsatt för av honom. Den tanken kanske inte hjälper dig men vill ändå nämna den. Det du beskriver väcker omsorg och oro och ett hopp om att du ska få det stöd du önskar.

Det låter som att du känner dig ensam i detta och någonstans önskar ha stöd längs vägen.

På vilket sätt skulle vi här på forumet/alkoholhjälpen vara till stöd för dig?

Påminner igen om att du gärna får skriva direkt till oss på alkoholhjälpen också: https://alkoholhjalpen.se/fraga

Jag tror att jag bara behöver få sätta ord någonstans där någon annan läser. Det har blivit så infekterat med min familj och de orkar inte längre och är dessutom arga på mig. Och då vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig..

Jag har länge inte velat lämna, men samtidigt behövt åka iväg i panik till mina föräldrar .. char haft ett klassiskt medberoende i allt också tror jag.. jag har dryck ut med honom för att normalisera slippa vara nykter när han är full och det där..

Men nu har jag i ett halvår sagt att jag vill att han flyttar ut. Det är sen han tryckte kudden mot mig ansikte och jag inte fick luft, och när jag till slut fick puttat undan honom flög han på mig igen och tog stryptag på mig när jag satt på golvet.. och den gången, var liksom.. för absurd för att ens kunna lägga locket på och kunna normalisera. Dagen efter åkte jag till akuten och fick allt nedskrivet. Men har sen åkt tillbaka och jobbat..

Jag har med jämna mellanrum sagt att jag vill att han flyttar sen dess. För det är min lgh (den står på mig) och jag känner att jag då kanske hade kunnat få andrum med hur jag ska göra med allt det praktiska. Det är bara det att han inte lyssnar. Då har jag hört av mig till hans familj som har svarat. : ”jag hoppas att ni löser era problem”.

Är de lättade att slippa ta hand om honom? Han har ständigt hoppat mellan jobb och alltid lånat pengar av sin mamma och hon har en del så hon har bara fört över och fört över.. trots att hon vet att han bara dricker upp dom.

För det är det råd jag har läst att man ska göra! Lyssnar han inte - prata med hans familj, och vänner, det har jag inte gjort än. Men vill inte då de är mina vänner med och det känns för … nära och invecklat. De flesta lägger ju benen på ryggen när de hör om sånt här..

Ibland har jag sagt det allvarligare och gråtit och sagt att jag absolut inte vill ha det såhär eller leva såhär. Vill han leva så så fine gör det själv då, men jag vill inte! Han är 16 år äldre.. och jag tycker , eller trodde han skulle ta sitt förnuft till fånga och dra liksom.. att det skulle bli för mörkt även för honom att göra så mot mig..

Igår fick jag panikåka in till stan då han istället för att jobba satt och drack med sin kompis. Först försökte jag intala mig och honom att det är lugnt och självklart att ni stänger o sätter er och dricker och att hans arbetspass blir borttaget. När de suttit sen 13 och klockan närmade sig femtiden började jag ändå fråga när han tänkte komma hem, då sa han att han ska stanna ute hela natten.
Ringer sen igen vid sextiden och då har han blivit ännu mer full och säger att han ska bjuda ut en annan kompis hem till oss som också är rätt glad i att dricka. Då får jag panik och känner att jag verkligen inte vill det. Jag ska jobba och är trött och nykter och de lever alltid rövare till på morgonen.. vi bor på 39 kvm så jag kände mig så jävla trängd och blev skit ledsen och ringde hans kompis och fick honom att förstå att de inte skulle komma ut utan kunde vara hos honom istället, då sa han att han skulle säga det till honom. Jag blir lugn, kollar på tv och käkar pizza. Två timmar senare ringer min sambo upp och säger att han ska komma ut med sin kompis nu. Jag säger nej det vill jag inte och att vi är två som bor här.. han framhärdar och är dryg så jag lägger på.. sen när det landar i mig att de kanske kommer vill jag bara därifrån och får panik igen och ringer upp och försöker fråga så att jag får ett ja eller nej om de kommer, han svarar bara flyktigt eller gör narr av mig typ.. då börjar jag gråta. Och då frågar han varför jag är ledsen, (……) då lägger jag på, sen skickar hans kompis som han suttit med hela dagen en bild där de pekar fuck you till mig och sitter helt plötsligt inne på fastlandet på en pub.. och min sambo kör egen båt… och har en dom för sjörattfylla sen innan.. och han fick mina sista pengar den à månaden för de är såklart redan slut och allt är bara kaos. Så jag springer och tar färjan till min pappa och sover där. Och blockerar honom på telefon/fb.

Sen åker jag ut och jobbar idag, och han kommer såklart förbi, jag bara e som mot vem som helst, och säger att jag går hem själv sen. När det börjar närma sig stängning ser jag genom fönstret att han kommer med mopeden… jag orkar inte ställa till en scen utan hoppar upp och åker med honom hem. Tänker att jag får la prata med honom då… och att det här jävla uppbrottet kommer ändå ta hundra år och jag vet ju ändå inte hur det ska gå till….

Så pratar vi lite om en konflikt han hade löst med en bekant. Och så frågar jag lite om igår och va fan som hände.
Då sa han att han inte var full. Och gjorde en hånfull min mot mig. Och då brast det. Så nu är jag påbörjade hem igen men han följde mig hela vägen ner till färjan och försökte stå i min väg när jag skulle gå ombord…

Och han sa att det alltid blir såhär. Så varför ska jag överdramatisera. Jag stannar ju ändå alltid ändå.

@asdaysgoesby
Blir så berörd när jag läser vad du skriver.
Jag minns så väl hur otroligt ledsen och sviken man kände sig, allt kaos och panik och sedan bara trycka undan eller få ett kyligt svar. Man blir sjuk av det tillslut och jag hoppas att du bestämmer dig för att lämna så snart som möjligt.
Lev ditt liv, sök samtalsstöd eller vad som får dig att gå framåt mot ljuset eller i ljuset i det liv.
Det livet är så destruktivt och nedbrytande.
Var rädd om DIG, DU är så värdefull och livet är värdefullt.

Det låter som en allt annat än sund och respektfull relation. Den bryter ner dig! Du måste, måste, måste fokusera på dig själv. Livet är mer än detta kaos. Ni har fastnat i en ond spiral och inget kommer ändras om ingen av er fattar något annat beslut.

@Snödroppen tack för dina ord. Jag har inte åkt tillbaka och han är fortfarande blockerad på mobilen, känns ändå som framsteg.. men ska ut och jobba imorgon igen… antagligen blir det en repetition på senast.. men ska försöka att inte åka med honom hem. Jag glömmer så fort eller såklart, förtränger för jag orkar inte att livet ska kännas såhär.

@Åsa M ja jag tror också det egentligen.. men känner mig bara så less på att börja om på nytt det känns inte som om att jag har orken. Och jag är väl också rädd för att bli ensam. En del av mina vänner har dragit sig undan upplever jag iaf sen jag blev tillsammans med honom.. andra har skaffat familj och så vidare..
så är kanske mer ensam nu egentligen. Och så tänker man att ha men då kan jag ju lika gärna vara med honom o hans vänner …

Jag vet inte hur jag ska lämna. Jag är kvar i lägenheten nu, han hämtade mig från jobbet förra veckan när jag tänkte pendla, sen i helgen kom en kompis, det blev fest och de blev så fulla att de riskerade hans jobb…
Jag orkar inte. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur det här.
När jag säger att jag vill att han flyttar säger han att jag ser mörkt på allt just nu och att det inte stämmer. Att han ska böttra sig - sluta dricka o allt som kommer att bli bättre.. då säger jag bara att jag vill att han flyttar och att jag inte vill längre. Men det går bara runt i cirklar. Jag försöker säga att det inte är en diskussion att jag inte vill längre. Men då tycker han att det är en jätteviktig diskussion… o så går ha. På och på och på om hur jag ser mörkt på allt, att jag ändrar mig hela tiden, att jag kanske har pms, att jag måste få hjälp osv och jag har till och med sagt att det spelar ingen roll om det är så om jag oavsett vill att han lämnar .. att det i så fall är nåt jag måste ta tag i själv i så fall. Bara för att hålla fast vid att jag vill att han ska ut. Men det tycker han inte och han tycker att jag ska vara Snäll…

Och jag orkar typ inte stå emot. Alltså jag känner liksom hur jag krymper inuti och kapitulerar

Vart här ett tag och återigen normaliserat en sorts tillvaro.. vet inte hur jag ska ta mig ur det.. och så har vi det bra och han säger att han ska sluta dricka. Men nu vet jag att han sitter kvar på sitt jobb och dricker.. och jag orkar inte att han kommer komma hem full snart. Det är det här jag hatar. Jag sitter som på nålar och bara vet att han kommer komma in pissfull och slöddra osammanhängande… jag tycker han är obehaglig då. Jag vet inte vem han är och får ingen kontakt. Och han går liksom runt o river runt grejer och man får ingen ro.. :( och jag ska upp och jobba o han med.. han har t.o.m. fått ansvar den här veckan för att hans chef är borta men så gör han så här, igen riskerar allt igen. Han har förlorat fyra jobb de senaste två åren för att han dricker. Han har fått sparken. Och nu var han äntligen så nöjd med sitt jobb och skulle absolut inte riskera något. Men det gör han. Och jag orkar inte. De arbetslösa perioderna har jag fått dra hela lasset ekonomiskt. Jag har liksom inte själv fått njuta av att ha tagit examen och fått ett heltidsjobb med heltidslön och unnat mig saker, för han måste ha pengar… det här har antagligen pågått hur länge som helst ,, han fyller femtio nästa vecka, men det känns som om alla omkring honom typ mörkar. Det är ingen som berättar något för mig.. :(

Så jobbigt situation för dig. När jag läser i din tråd så verkar det inte som det är något stöd från något håll alls för dig.
Så ska du inte behöva ha det, så bra att du vänder dig hit och skriver. För mig har det gett styrka genom åren när jag behövt och fortfarande även om jag lämnat.
Jag tycker du ska kontakta en kvinnojour och berätta om hur du har det och att du behöver stöd att lämna relationen. Det låter väldigt illa som det är med alkoholen men om det dessutom förekommit våld så har det kommit till en punkt där det kan bli farligt för dig.
Är det din bostad? Det låter som det och då kan du kontakta kronofogden som avhyser honom. Under tiden kan det vara bra att ta hjälp av kvinnojour för det kan förvärras hemma.
Jag har gjort en flykt från våldsam och alkoholmissbrukande man och jag finns gärna som stöd för dig i det här.
Hör av dig till admin om du vill ha min e-mail.
Stor kram, det är inte dig det är fel på, du är på helt rätt spår.

@Snödroppen tack! Jag tar gärna din mejl. Tack vad snällt.

Han kom hem med fyra moppe killar som hört hur han kraschat med sin moped. Helt blodig och full. De sa att jag skulle ringa ambulans för han hade slagit i huvudet och legat med mopeden över sig en stund. Han sa till mig att han inte ville det, så jag tog in honom på toan och torkade rent och baddade och plåstrade om hans sår. Nåt i ögonbrynet skulle nog en sys ingen aning. Efter en stund kom killarna tillbaka och frågade om jag hade ringt ambulans jag sa nej och de sa då att jag måste , att han tydligen legat avdäckad i några minuter när de kom. Så jag ringde såklart men personen på larmcentralen sa bara att om inte han vill själv så skickar vi ingen ambulans.. o nu sover han. Och jag får väl försöka göra det med. Men det är lite kaos just nu i hjärnkontoret för jag förstår inte riktigt om jag gör rätt känns som om när jag gör som man ska så får jag inget gensvar.. alltså när det gäller allt! Vårdcentralen, jobbet, hyresvärden, kvinnojour, min familj, hans familj, han själv såklart.. det känns hopplöst.. alltså jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Det är som en dålig skräck film där huvudpersonen är fångad..

Han stängde av mobilen när han satt kvar på jobbet idag och drack och då ringde jag via en find my phone sida från hans dator. Men de slog han bara av. Och även om jag vet att en alkoholist gör allt för att få dricka, känns det så jävla kränkande. Eller som att han likt hans familj, bara utnyttjar mig och inte tar mig på allvar.

@Snödroppen Tack..!
Vi var på en fest i helgen en sån som han aldrig har velat gå på för det är flera där som har ”tagit hans ex parti” typ.. men så gick vi i lördags och det var så många som typ skällde på honom, kollade snett osv jag förstod inte riktigt då och ville inte heller veta så höll mig typ undan.. men sen igår så började jag ändå lägga ihop på nåt sätt. Han har alltid sagt till mig att det var ett dåligt förhållande där hon slog honom. Och hur hemskt det var.. men så frågade jag varför dom var så sura och om det var så att de trodde att han hade slagit henne… då sa han ja. först. Sen ändrade han historien och sa att det inte var så att det var en dålig relation och att han bara slagit tillbaka en enda gång.. och det var då jag hörde mönstret. Att han sagt precis så till mig med. Att han säkert tror på det. Han glömmer väl för han brukar ju vara våldsam när han är helt plakat..

Det har hänt många gånger förut när vi har varit ute och nu frågade en person mig igen ”varför är du tillsammans med honom? Helt ärligt.. jag kan inte vara den enda som frågar..”.

Och jag svarar liksom inget men känner ju precis som dom.

Vaknade nu för en stund sen och fick någon slags recall till för tre år sen .. när jag fortfarande blev rädd och var chockad över hans våld. Och hur jag skrek högt i en liten jävla piss stuga på hans föräldrars tomt (de måste ha hört mig..?) för mitt liv.. och alla bilder jag skakig har tagit på toan och hur han även där slog sönder en dörr.. som hans pappa utan ett ord kom upp och lagade sen.

Jag har även skrivit rakt ut till hans mamma nu om det med kudden.
Hon ringde upp honom och sa att jag var orolig för honom, fattar han väl. Snälla.. kan någon bara säga till mig hur sjukt det här är och hur de gör ..

Det berör så mycket att läsa din historia, @asdaysgoesby, så ensam du har varit i den här situationen. Din sambos familj ser det du är med om, men du har inte fått någon förståelse eller praktisk hjälp för att komma ifrån. Din egen familj erbjuder hjälp, men som du berättar det förstår jag att de har starka synpunkter på vilka val du ska göra, och det passar inte nödvändigtvis ihop med det du önskar eller mår bra av. Förstår jag dig rätt att du skulle önska och behöva praktiskt stöd av stödorganisationer för att ta steg bort från det här, och även strategier för att hålla fast vid ditt beslut?

Du har sökt professionell hjälp tidigare på olika sätt, och det är förståeligt att det känns hopplöst när situationen inte har förbättrats. Det tar energi och kraft att behöva be om hjälp och samtidigt själv jobba för förändring. Det är inte alls ovanligt att en behöver göra flera försök till förändring, och att en kan behöva be om hjälp flera gånger. Kanske personen du pratar med förstår bättre nu och gör en annan bedömning, har något mer att erbjuda, kanske är du på en annan plats nu? Det finns hjälp att få, både samtalsstöd och praktisk hjälp, hos våldsteamet på Socialtjänsten, kvinnofridslinjen, kvinnojourer och brottsofferjouren.

Du kommer även att få ett personligt meddelande av oss. Om du vill kan vi hjälpa dig att hitta stöd där du är.

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen