Det är ingen idé att försöka ge hela bilden i det här inlägget. Men jag har precis förstått att jag är ensam när det gäller att ta mig ur den här situationen och lämna min sambo som har både en alkoholproblemstik och har varit våldsam.
Det som för mig har kommit som en chock nu och som jag mest känner mig skrämd av (för det känns så jävla mörkt) är anhörigas inställning. Nästintill frosseri i min situation? De vill att jag lämnar och jag har pendlat mellan att stanna kvar och att försöka gå. Det senaste halvåret har jag dock inte längre känt mig så känslomässigt involverad längre och med andra ord känt att jag skulle klara av att lämna.
Men min familj som länge sagt allt möjligt; vi köper ett hus åt dig som du får hyra om du drar, du kan bo på vårt lantställe, du kan sjukskriva dig och dra och ska absolut inte finna dig i detta, att det är farligt Osv osv. Men nu när jag har försökt har de istället anklagat mig (eller upplever jag det bara så?) för att jag har stått ut med det här, att årena går jag är inte ung längre och ska jag inte ha barn? (Är 33..) att jag måste jobba kvar (hur ska det annars gå ekonomiskt?), att jag ska skänka bort katterna för dom vill de inte ha in, jag har bollat ett jobb jag tänkte söka men när de fick höra att det var på 80% (har heltid nu) var det ju inget att ha, och så tycker de att jag ska säga upp lägenheten och söka nån konstig annan i stan där jag inte ens vill bo..
Jag har försökt uttrycka att det jag vill ha hjälp med är rent konkret hur jag ska göra: när ska jag säga upp mig? Ska jag sjukskriva mig först hos läkaren? Ska jag säga upp lägenheten? Var ska jag (och katterna bo?) osv osv. Och hur ska jag klara av skulderna vi dragit på oss dvs. mig? (Har verkligen gått i den feta fällan…).
Min sambo kan man inte prata med. Har bett honom hitta något annat och flytta ut. Men han gör inget åt saken.. har till och med, och det är ingen liten grej för mig som alla verkar tro(?) och därför inte tar på allvar, tagit kontakt med hans mamma och bett henne prata med honom och att jag vill att han flyttar ut. Men hon pratar bara med honom och han säger att allt är lugnt att vi bara hade ett bråk. En gång när jag var inlåst på toan och han slog sönder dörren ringde jag henne och bad henne ringa och lugna honom, så hon ringde upp honom. Då sa han att jag kallat honom för patetiskt svin. Sen ringde hon upp mig, med en uppfodrande ton och sa att hon har pratat med honom nu men att jag för fan får tänka på vad jag säger. Hon skällde med andra ord ut mig när jag stod inlåst på toan och han var utanför och slog sönder dörren. Alltså jag … är det en dålig film? Jag förstår inte. Hon är dessutom aktiv politisk och har en framträdande roll i en kvinnogrupp..
Jag tog kontakt kring jul med hans bror och skrev att han har tagit en kudde mot mig ansikte och tryckt till. Och att jag den gången blev rädd på riktigt. Att jag inte fick luft. Han har också sagt till mig att tänka på vilken ton jag använder när jag skrev förra veckan att ”jag vet att ni skiter fullständigt i mig men kan du prata med din bror och att jag vill att han flyttar ut”…
Jag skrattar typ nu. Och gråter såklart mestadels. Men helt ärligt så förstår jag inte hur de kan göra såhär?
Och så känns det helt plötsligt som om att min Sambo är den enda vettiga och en som aldrig kommer svika.
Och så pratade jag med min syster för en stund sen och sa allt det här, hon lyssnar och säger att jag lurar mig själv och att det är fel. Så börjar jag så smått förklara hur svårt jag har för att se klart på hur jag ska göra, alltså nästa konkreta steg, då säger hon att jag för lista ut det själv.
Är kanske patetisk och har inte vuxit upp, är minsta barnet är det det ? Jag är en bortskämd skitunge som tycker synd om mig själv och som ingen orkar med.. mamma sa när jag var liten att jag förstörde familjen när jag föddes. Är jag en psykopat ? Eller nåt,, för det känns som om att alla behandlar mig som en sån..