Vad tungt för er båda.
Mitt ex hotade också,men mådde under den tiden fruktansvärt dåligt.
Har han sagt vad som får honom att vilja detta?
Du är kvar,om än som särbo.
Han "får" fortsätta dricka.
Dvs du är inte där och bromsar och stoppar.
Är hans intag av alkohol så stort att det skapar denna ångest?
Har han en psykisk ohälsa i botten?
Dvs varför nu?
Vill han förmå dig att flytta hem genom att skrämmas?
Eller mår han helt enkelt så dåligt så att det är ett tänkbart alternativ.
Backa lite från situationen om du kan och försök skapa en helhetsbild.

Sen agerar du efter den bilden, med en grej i taget.

Han mår absolut dåligt, med en trolig neuropsykiatrisk diagnos i botten. Ångesten och depression kommer med all säkerhet av alkoholmissbruket och han dricker "dygnet runt" i flera dagar i rad nu. Det här med att lösa problemet med självmord har hängt med i många år, men det känns annorlunda nu. Men han påpekar även att vi (familjen) har vänt honom ryggen för länge sedan, så det finns en hel del offerkänsla även nu. Det stämmer heller inte ett dugg, jag har flyttat men har hela tiden hållit kontakten, hälsat på och talat om att jag bryr mig om honom och att jag hoppas att han ska ta emot hjälp och att han kan bli frisk.
Barnen har tagit avstånd, men det beror ju bara på att de inte orkar med oro, hopp, besvikelse och oro igen.
Idag ringde min dotter 112 efter flera SMS skickade till mig med upplysningar om att han har en plan, en dag bestämd och att han längtar dit. Självklart sa han till de som kom att han inte vill ha någon hjälp och att han inte menat allvar med att avsluta sitt liv. Jag har ingen aning om vad som gäller, men på något sätt har jag en känsla av att han menar allvar den här gången. Vad jag undrar är varför han gör på det här sättet? Varför talar han om det för mig/oss? Ska jag ta det som ett rop på hjälp eller vill han plåga mig/oss. Jag vet inte någonting
just nu och har hamnat i en situation där jag inte vet vad och hur jag ska göra. Stark overklighetskänsla och ångest bara

@Kevlarsjäl62

Det är hemskt, när du beskriver din overklighetskänsla och ångest så åker jag snabbt tillbaka till tiden.
Sanningen är att om han vill ta sitt liv så kan ingen annan göra något åt det. Ni har gjort vad ni kan, han har avböjt hjälp.
Det kanske låter hårt men det är sanningen.
Det enda du kan göra är att få stöd själv.
Var rädd om dig.

Det ÄR ett rop på hjälp. Ta kontakt med en stödlinje och fråga hur du ska agera. Antingen behöver han läggas in akut eller frivilligt men det är inte ett normalt beteende. Och det är inte ditt ansvar heller, egentligen,men eftersom han nu informerar hela familjen behöver någon kontakta en specialist.

@Åsa M Jag har kontaktat Mind och Psykakuten samt talat med min man i nyktert tillstånd i morse. Det verkar vara ett rop på hjälp kombinerat med "offerkofta". Vi har talat väldigt öppet och jag har vidarebefordrat den information jag fått till honom. Jag kommer att fortsätta ha honom blockad, eftersom jag vet att när han blir full så finns inga klara tankar, men det finns en kanal som han kan nå mig när han är redo att ta emot hjälp från vården. Jag känner mig just nu ganska nöjd och lugnare. Vad tror du/ni om det? Jag kan inte be honom flyga och fara, det funkar inte för mig, men jag kan heller inte finnas där konstant eftersom jag är på gränsen till att klappa ihop själv.

@Ullabulla Jag skrev ett svar här till Åsa M och egentligen var det ju ett behov av att få respons från er alla här om de åtgärder jag gjort är vettiga. Du kanske kan vara snäll läsa du också. Jag är väldigt förvirrad nu, kan knappt hålla reda på hur chatten funkar

Jag tycker du agerar klokt och helt rätt! Många många kramar till dig, hoppas det vänder snart. 🤗
Det är fruktansvärt jobbigt att vara mitt i det och stressen är så hemsk.

@Kevlarsjäl62 Jag har haft kontakt med både terapeut och annat samtalsstöd via psykiatrin, pratat med kompisar som har liknande situationer. Sen har jag även läst på oerhört mycket om sorgeprocessen, försenad sorgeprocess och beroende sjukdom överlag, lyssnat på flera personers perspektiv.

En del som var oväntad var ensamheten i sorgen... varken min bror eller mamma visar sina känslor lika öppet. Min pappa fick stroke (väldigt lindrig) förra året och efter vi hade besökt honom på sjukhuset satt de på restaurangen som vanligt, kolla på instagram skrattade; som om inget hade hänt.
Medan jag var tydligt upprörd, ensamheten jag upplevde då och fortfarande gör i varierande grad, är väldigt svår att hantera. Det tog mig även lång tid att förstå vad den berodde på.
Jag tror mycket av ilskan jag har känt efter jag gråter beror på just det.

Det effektivaste för att tömma sorgehinken för min del har varit ett par bra och empatiska öron, och en riktig björnkram. Sen har jag tack och lov en trygg förälder åtminstone som kan bidra med både öron och kramar.

Din situation just nu låter så oerhört plågsam. Som många kloka personer redan har påpekat så har du inte förmågan att avgöra eller styra hur han väljer att göra, och för ditt sinnes frid så är acceptans att du har gjort ditt bästa genom det hela.

Toppen att du kom i kontakt med både Mind och psykiatrin för råd! Skönt att du också upplever lite lugn i det hela, det är nog väl behövt efter allt. ❤️
Hoppas du har/siktar på att ta kontakt med någon typ av samtalsstöd eller liknande för att bearbeta känslorna... de blir så väldans tunga att kånka runt på.

PS. Den här tråden har även hjälpt mycket, speciellt lite mindre konventionella tider på dygnet.

(Skriva av sig i dagbok har också hjälpt att få någon ordning/kronologi i skallen över alla känslor och tankar.)

Hoppas din situation reder ut sig på bästa sätt och att du får stöd genom det hela vännen. 🫂❤️

Hej kevlarsjäl.
Sitter man ihop på flera plan fortfarande så är det omöjligt att inte åka ner i avgrunden tillsammans.
Kan du göra ett tillfälligt avhopp och hålla hans hand?
Orkar du det?
Troligen är han i ett tillstånd nu då han inte har någon som helst kontroll på sig själv.
Om du orkar med och kan sätta gränser för dig själv s
Så kan det också vara precis nu han kan ta emot hjälp.
Jag slutade tjata hål i huvudet på mitt ex och det var hemskt att avstå "hjälpen" jag visste att jag gav när jag tillfälligt fick honom att sluta dricka.
3 år efter vår separation tog han emot hjälpen och skjutsade honom till behandlingshem.
2,5 år fick han vara nykter innan han dog.
Men om du känner att du inte orkar så be då någon annan hålla ett öga på honom.

Ingen ska behöva må som din man gör även om det delvis är självförvållat.

Tack, tack, tack alla som gett mig feed-back 🧡 Han har nu bett om att bli skjutsad till den hjälp som finns i vårt landsting och vi åker på torsdag. Det känns ok, även om jag också fick lite panik och tyckte att han kommer för nära mig igen. Men jag ska vara väldigt tydlig och bevaka mitt engagemang noga. Vi får väl se hur det går, men min del i det hela är ju bara att skjutsa honom dit och det måste jag komma ihåg

@Kevlarsjäl62
Önskar er all lycka till imorgon!
Att han blir mottagen, tar emot hjälpen o att de även ser dig i detta.

Är lite dagvill mitt i semestern o funderade vilken dag det var... För på torsdag var det något viktigt kände jag... Just det - Du @Kevlarsjäl62 o din man åker för att få hjälp!
Stort steg.

Tänker på dig o hoppas det är första steget mot bättring o hälsa för din man. Och således avlastning, ffa mentalt, för dig. ❤️
Kram

Nu sitter jag utanför regionlasarettet, jag fick inte följa med in och det är väl helt rätt. Det kändes lite som att lämna hunden hos veterinären, samma rädda ögon. Vi får se om de tycker att han ska stanna kvar direkt. Jag tror inte det egentligen, fattade det som man gör så om det behövs övervakning under abstinens, men han har ju redan varit nykter i två dygn. Det är han ju oftast varje vecka och jag har aldrig märkt av nån abstinens att tala om. Vi får väl se hur det blir. Funderar lite på om jag ska be dem att lägga in mig nånstans istället. Slutenvården på psyket kanske? Nej usch så får man inte "skämta".... Tack för att ni har oss i tankarna 🧡

@Samsung50 Ja det är blandade känslor just nu. Jag är jätterädd att min roll blir för stor i det här, jag vill bara ha en liten biroll. Mitt fokus ligger på mig själv. Skrev jag verkligen just det där? Ja, banne mig det gjorde jag. JAG TÄNKER TA HAND OM MIG SJÄLV NU. Så ovant men härligt att sätta det på pränt! Nu tar vi hand om oss själva, först 🧡

@Ullabulla Det verkar som han är nöjd med bemötandet han fick och hans intention är att hålla sig nykter.
Jag vet inte hur mycket stöd jag kan/orkar vara. Det känns inte aktuellt att bryta kontakten, tvärtom känns det bra att träffas ibland. IBLAND är det viktiga ordet här. Jag är väldigt rädd att han tror att vi ska tillbaka till den "gamla parrelationen" för dit kommer jag nog aldrig, även om han fortsätter vara nykter. Jag skulle vilja att vi är kära vänner som finns där för varandra liksom alla kära vänner finns där. Jag befarar att det kan bli komplicerat, antagligen för att det är komplicerat. Jag får ta en dag i taget, liksom han antar jag.