av Kevlarsjäl62

Himmelellerhelvette
lör, 2023-07-29 - 10:50

Hej @Kevlarsjäl62! Jag har läst igenom mycket av din tråd och känner sådan medkänsla med dig, som du kämpat och kämpar.
Han måste ta ansvar för sitt liv och komma till insikten själv att han vill bli nykter för sin egen skull och att om han blir det så kan allt annat också bli bättre. Du kan inte göra annat än att köra honom till psyk som du gjorde. Du kan inte vara den som lyssnar på hans dåliga mående, det behöver han ha andra till. Hjälp han kan få genom vården och AA till exempel.

Jag är själv en tillfrisknande alkoholist sedan snart ett år tillbaka och en medberoende sedan hela livet till min mamma. Jag har tagit några steg i taget där jag backat från min mamma och insett att jag aldrig kan göra någonting för att hon ska bli nykter. Hon måste göra valet och jobbet själv och jag kan stötta med det lilla hon själv absolut inte kan. Jag har bestämt mig för att inte lyssna på offerkoffta-snacket. Där avbryter jag och är tydlig med exakt det jag påtagit mig att hjälpa till med och ingenting annat. Jag kan inte kapa relationen helt precis som du känner till din man men jag kan heller inte leva kvar i lidandet som hon skapar i mig. Det är en balansgång i att hitta vad jag kan göra och vad som är hennes ansvar men ju mer jag övar desto bättre blir jag på att sätta gränser och desto friare blir jag i att förstå att våra liv inte sitter ihop. Jag har mitt liv och vill göra det absolut bästa av det och hon har sitt liv och får ta ansvar för det.

Att slå i botten, sin personliga botten är olika för alla. Vissa slår i botten, drar upp ploppen och lyckas komma ännu längre ner och vissa får ett uppvaknande innan de slagit så hårt, andra lyckas aldrig ta sig därifrån. Men ingen annan än personen själv kan ta sig upp och då måste man jobba otroligt mycket med sig själv och vilja göra det. Det är det ingen annan som kan göra åt denne. Vissa slår i sin absoluta botten ett tag efter att ha blivit lämnade och kan sedan ta sig upp andra dör eller lyckas kravla runt där i många herrans år. Jag har alltid varit rädd för att min mamma ska dö som du är rädd att din man ska dö men jag har accepterat att hon kommer göra det och att det inte har någonting med mig att göra. Innan har jag tänkt att om hon dör kommer jag få dåligt samvete för allt jag inte hjälpte henne med men med tiden har jag insett att det inte ligger på mig.

Det ligger inte på dig vad som händer med honom, det är hans val som driver honom till där han hamnar. Stötta med det du orkar och som inte drar ner dig själv. Jag har i perioder blockat helt när jag behövt jobba med mig själv och när jag känt mig starkare har jag hjälpt till med det jag kan. Har tillsist dragits in i att vara hjälparen såpass mycket att det ätit på mig utan att jag förstått det och sedan kommit till insikt och fått backa många steg igen, satt nya tydliga gränser och försöker sätta mig själv och mitt mående först.

Kram

Kevlarsjäl62
lör, 2023-07-29 - 13:45

@Himmelellerhelvette Tack för dina kloka tankar. Jag har läst flera gånger och ska gå tillbaka till ditt inlägg när något skaver. Det känns som om jag mår sämre nu när han bestämt sig för att försöka hålla sig nykter, helt obegripligt men kanske inte ändå. Kanske har jag lyckats ta till mig att jag inte kan påverka honom att sluta och vilat i det. Nu är allt osäkert igen, vilken roll ska jag ha nu. Kanske känner jag krav igen, att jag ska stötta, finnas och lindra. Han har ett skört socialt nät och ska vi umgås flera gånger i veckan nu? Så han slipper vara ensam. Jag känner mig trängd igen och börjar tycka att jag är självisk. Din kommentar kom i rättan tid. Tack än en gång.

Himmelellerhelvette
lör, 2023-07-29 - 20:56

@Kevlarsjäl62 Jag kan verkligen sätta mig in i din förvirring ”vad blir min roll om han/hon slutar missbruka”

Jag har faktiskt tänkt på det med, jag har försökt få min mamma att ta behandling och nu sista gången fortsatte jag tänka hela vägen och kom fram till att jag ändå inte kan förbise mina egna behov för att umgås med henne. Det känns jätte egoistiskt. Men din man och min mamma måste om de lyckas bli nyktra skapa sig ett eget liv på egna ben. Vi kan inte agera stöttepelare och känna att ansvaret ligger på oss för då kommer vi också ta på oss skulden för om vi någon gång säger att vi inte kan komma till undsättning och det resulterar i ett återfall.

Sedan kan jag också sätta mig in i skillnaden på en mamma och ens make. Hade min man blivit nere i missbruket och jag behövt lämna honom hade nog alltid önskan legat där att han blev nykter och vi kunde fortsätta ett fantastiskt liv ihop, beroende på hur elak han varit såklart. Det är fruktansvärt svårt om hoppet finns kvar eller väcks till liv. Jag kan anta att du behövt gå igenom mycket innan du tog mod till dig att lämna honom och att du då tänkte att det var kört och nu kanske det inte är kört.

Men jag tänker ändå såhär: Om han blir nykter och om du har minsta hop om att du skulle få tillbaka din underbara man som han en gång var, ta det som det kommer. Han har en lång resa i nykterhet innan han kan bevisa något som helst. Man kan välja två nyktra vägar vad jag har lärt mig. Det ena är att sluta dricka på vita knogar, det innebär att man slutar men hela tiden kämpar och har sug och önskar att man kan dricka. Det andra sättet är att bli nykter i den bemärkelsen att man jobbar med alla sina känslor, bearbetar allt som behöver bearbetas och det arbetet måste fortsätta för alltid, man kan aldrig som nykter alkoholist sluta jobba med sig själv, den vägen har jag valt och den vägen gör att man inte behöver kämpa, kampen hade jag när jag drack, när jag slutade dricka var det ingen kamp mera för jag insåg att jag slapp att dricka och vill inte dricka. Men det är för den sakens skull inte lätt som en plätt att leva, livet bär med sig motgångar och jag hade inte bearbetat mina känslor någon gång. Jag har haft enormt mycket att bearbeta men jag har varit nyfiken på nykterhetsprocessen. När man utvecklat ett beroende har man väldigt många vanor vad gäller alkohol som man behöver göra nya vanor av och det tar tid.

Därmed vill jag uppmuntra dig till att inte lägga för mycket av dig till hans nykterhet. Ansvaret ligger på honom precis som mitt ansvar för min nykterhet ligger på mig.

Kram❤️

Åsa M
lör, 2023-07-29 - 21:11

Jag tror det där tänket är ganska starkt kopplat till medberoendet. När det avtar så kommer det te sig helt naturligt vad du ska lägga din tid på, och vad som får dig att må bra. När jag och exet var tillsammans tänkte jag bara på vad jag kunde göra för honom, vad jag kunde hjälpa honom med, hur jag skulle släta över hans snedsteg, hur jag skulle kommunicera gränser med honom. Det var som om jag hade den självpåtagna rollen att vara hans mamma. Nu så här efterhand känns det helt vansinnigt att jag satt och berättade för en vuxen man, pappa till fyra barn, att han måste boka tid på vårdcentralen eller att det inte var okej att ringa och fyllesvamla mitt i natten jämt och ständigt och låtsas om att inget hänt dagen efter.
Du kommer hitta dig själv när han inte snor ditt dagsljus längre. Tro mig ❤️

Kameleont
mån, 2023-07-31 - 01:03

@Kevlarsjäl62
Så fint, goa Du! ❤️
Men så är det. Vissa här på forumet känns extra nära. Är i mina tankar.
Som om jag har några hemliga, osynliga vänner som förstår o vet allt.
(Det är Alfons o Mollgan - också jag...)

Är ovant för mig, o jag är lite försiktig, för har aldrig varit aktiv i sociala medier. Det är något jag inte klarat av känslomässigt. Har känt att det bara tar energi från mig o skapat en oro inom mig. Så har avstått o avstår.
Men här på AH känner jag mest förståelse, varvat med ärliga goda råd o klok vänskap. Är fint!

Glad att höra att det gått bra för dig o din man med vårdkontakten. Vilket steg ändå!
Fortsätt stå på Dig o tänk på Dig själv främst nu! Men så klart är det komplicerat - relationer OMG!

Och jo, man får skämta även i detta! Jag uppskattar det. Hur skulle vi klara oss utan lite humor? 😘

Kevlarsjäl62
ons, 2023-08-23 - 21:41

@Kameleont @Snödroppen
Så fint att ni tänker på mig/oss 💛
Jag har tittat in här ibland och läst, men inte kunnat skriva något alls. Jag
borde vara överlycklig, eftersom min man för första gången tar tag i sina problem, på riktigt. Han känns lite som en ny människa. Nykter, går i samtal, tagit kontakt med barn och barnbarn, börjat med ny hobby etc.
Men...jag mår inte särskilt bra. Jag känner mig trängd och inte alls beredd att återuppta en parrelation just nu, kanske aldrig, jag vet inte.
Jag vet heller inte var jag står nu, vad är min roll? Jag har precis börjat se en möjlighet till ett eget liv efter att jag varit "styrd" av någon annans mående i så många år. Jag vill inte släppa det nu och samtidigt känner jag att det är väldigt egoistiskt att helt vägra vara en del av hans resa nu. Skulle jag välja att umgås med honom om jag kunde välja helt fritt utan konsekvenser? Jag vet faktiskt inte. Kan det vara så att allt kom för sent? Och har jag rätt att säja att jag inte vill vara med?
Vad f-n gör man? Känns som jag är klar med tvåsamhet.

Snödroppen
tors, 2023-08-24 - 04:35

@Kevlarsjäl62
Fina du. Svåra frågor du brottas med.
Vad gör man om man behöver tid för sig själv, tid att reflektera och kanske till och med hitta sig själv. Det måste bli förvirrande med vändningarna.
Älskar man dig så förstår man att valet behöver komma från dig, en önskan om att bli vald tillbaka. Inte att bli vald pga av skuldkänslor.
Det är helt ok att stiga ifrån rollen som allas ryggrad och ibland erkänna att jag vet inte. Du kan inte ta ansvar för andra, du kan ta ansvar över sig själv.
Lätt att säga, jag är ingen allvetande, jag skriver bara högt det jag tänker.
Kram, var rädd om DIG.

Kameleont
tors, 2023-08-24 - 22:02

@Kevlarsjäl62
Åh, jag förstår så väl hur det känns för dig! Så dubbelt o svårt.
Och obehagligt att känna sig trängd av förväntade känslor. Av att vissa saker förväntas av dig som en följd av hans förändringar till det bättre.
Otroligt svårt att glädjas åt mannens omställning o framsteg samtidigt som du backar från honom o behöver ha eget utrymme.
Klart att du få säga att du inte vill mer o visst kan det vara som du säger, att det kom för sent. För mycket har kanske gått sönder i dig, mellan er. Även om det är sorgligt, så är det i så fall ok ändå!
Du har all rätt att värna ditt utrymme!
Kram o ta hand om dig 🧡

Kameleont
tors, 2023-08-24 - 22:14

@Kevlarsjäl62
Förstår också om du inte orkar skriva. Ibland är det ju så.
Man kan läsa, ta till sig o få lite styrka av andras ord.
Känner igen att inte orka formulera alla tankar o känslor som trängs o bråkar i en. Man orkar inte alltid reda i allt trassel.
Instämmer i Snödroppens fina ord..
Vi finns här när Du orkar o vill!
🧡

Kevlarsjäl62
fre, 2023-08-25 - 00:08

@Kameleont Tack min vän 💛 Ja, det är så underligt. Jag har så svårt att hitta några ord, jag vill stötta och trösta här på AH, det är så mycket som berör mig. Men ingenting kommer ut. Tror aldrig att jag upplevt detta förut och det känns lite som att jag tappat bort en del av min personlighet. Jag får nog försöka vänta ut det bara, men jag är oerhört tacksam över att ni finns här.

Kameleont
lör, 2023-08-26 - 00:27

@Kevlarsjäl62
Fina du ❤️
Det är din tur att ta emot tröst o stöttning nu! (Du har gett massor!)
Det kan vara svårt. När man är van att ge o ge o vara stark.
Man får nog öva sig lite tror jag, o tillåta sig att inte behöva vara den starka hela tiden.
Kram 🤗

Kevlarsjäl62
fre, 2023-09-01 - 21:43

Upplever nu det mest konstiga och absurda jag varit med om tror jag. Jag ligger på en madrass på golvet i gästrummet i mitt gamla hem, där jag bott i i väldigt många år ändå tills i våras. Här har mina barn tagit sina första steg, växt upp och till slut flyttat ut för att staka ut sina egna liv. Här har vänner samlats och skratt ekat. Här har min älskade mamma skött om vår trädgård så att den var gatans finaste. Här har våra kära små hundar sprungit uppför trapporna och glatt mött oss i dörren.
Men här har jag också många, många gånger gråtit mig till sömns totalt oförmögen att fatta något som helst beslut. Här har jag önskat mig någon annanstans åtskilliga gånger. Här har kärleken dött och förvandlats till både avsky och medlidande. Här har skuldkänslorna tagit över hela mig och gjort mig liten och värdelös. Här tog jag till slut beslutet att det inte är här jag vill vara.
Nu är jag här igen, om än tillfälligt. Min man sover i vårt gamla sovrum, ordentligt tilltufsad och handikappad efter en olycka. Så klart hjälper jag till, han skulle göra samma sak för mig. Han är nykter nu sedan några veckor.
Jag är glad för hans skull, men det här är inte mitt. Jag längtar hem, det surrar av minnen i detta hus och jag vill inte veta av dem. Varken de goda eller de onda. Låt mig bara få vila från det som varit, låt mig vila i mig själv. Jag har inte önskat det här, men det vore omänskligt att inte stötta en medmänniska i nöd, jag skulle inte tycka om mig själv då. Men det river och klöser i mig.
Jag vänder mig till mina vänner här och hoppas att ni förstår mig. Jag måste få tycka illa om den här situationen. Jag måste få erkänna att jag egentligen inte vill. Jag vill bara hem, men jag kommer att stanna så länge han behöver mig. Måtte jag bara se klart och veta när det är tid att lyfta. Måtte jag hålla medberoendet stången. Måtte jag hålla.

Kameleont
fre, 2023-09-01 - 23:37

Oj, vilken sits du hamnat i!
Alla minnen o känslor som pockar på överallt. Vilken prövning!
Så lätt att falla in i gamla mönster igen, svårt att navigera i samma uppgifter i samma hem fast nu i 'ny roll'. Måste kännas knepigt!
Jag tycker det är fint av dig att ställa upp, vilja hjälpa. Du är en fin medmänniska!
Att du sen önskar dig någon annan stans o hade mått mycket bättre av att inte flyttat in i ditt eget gamla hem - det är fullt förståeligt!

Du är stark o vaken att se när det är dax att lämna. Jag tror på dig!
Om du vacklar, om situationen blir otydlig varför du är där, vänd innåt o lyssna till magkänslan.
Den brukar veta!

Var rädd om dig o din egen sfär!
Skickar styrkekramar till gästrummet!
💛🤗

Snödroppen
lör, 2023-09-02 - 01:23

@Kevlarsjäl62
Jag vill bara säga till dig att lämna, välj dina behov först.
Låt det inte riva i dig mer, det är din kropp som vill ha din uppmärksamhet och vill säga något.
Du behöver lugn och ro, du behöver framförallt låta dina behov gå först.
Sanningen är att DU mår dåligt av det här. Är du ärlig mot dig själv och är du ärlig mot honom?
Finns det någon annan som kan ta hand om honom?
Sen förstår jag att inte alla vill vara fyrkantiga.
Men det river i mig att läsa dina rader, hela min kropp säger att det är fel.
Du måste få en chans att sätta DINA behov först oavsett vad han dricker eller inte. Den gränsen är ju passerad sedan länge.
Förlåt om jag lägger mig i dina personliga val, det är av medkänsla och välvilja för DIG. Ingen annan BARA DIG.
Det är inte egoistiskt att välja sig sig själv,
Det är självbevarelsedrift.
Kram på dig kära forumvän.

Åsa M
lör, 2023-09-02 - 07:42

Det låter oerhört tungt! Jag förstår din vilja att hjälpa till, den sitter djupt inne. Men du måste också fokusera på ditt eget mående. Det är alltför lätt att dras med i djävulsdansen, att prioritera ner sig själv och intala sig själv att man måste gå den inslagna vägen. Det jag undrar är: vem tar hand om DIG?
Skickar massor av kramar!