Hej, jag har lite tankar kring det här med anhöriga. När jag långsamt och säkert gick in i väggen och drabbades av en mycket svår utmattningsdepression drack jag lite, ett par glas vin varje kväll för att kunna sova. Det har sedan eskalerat stadigt. Tro mig, jag har sedan dess druckit mycket och i princip varje dag, en så kallad bag in box-alkis. Dock aldrig dagtid, tidigast klockan 18 men sedan var jag sällan nöjd förrän jag i princip däckade. Medan jag drack lagade jag först middag och när middag och städning var klart satt jag mest och tecknade eller målade.
Det märkliga är att nu när jag varit nykter i två veckor, jag vet att det inte är mycket men ingen har ens kommenterat det. Jag förväntar mig inte beröm och hurra-rop. Har jag redan förstört dem så grundligt att de inte orkar bry sig eller har mitt drickande gått dem förbi som något normalt?
Jag fattar att jag skulle kunna prata med dem men jag är feg. Jag behöver lite hjälp av era tankar och erfarenheter. Vad borde jag tänka på? Göra?
Kramar!