Mitt bästa liv

Jag startar nu en ny tråd. En markering. Jag vill leva mitt bästa liv och jag tänker göra mitt allra bästa för att det ska hända. Jag ska fokusera på det positiva, på framstegen jag gör, på hur långt jag har kommit, vart jag vill komma, vem jag vill vara.
Imorgon är dag 1.

Dag 1
Igår var sista gången jag drack. Det är något jag önskar desperat. Det blev en karatefylla eftersom jag inte hade ätit något på nästan hela dagen. Jag struntade i mitt jobb och gav mig in i en diskussion med dottern på kvällen. Sa en massa saker utan filter, med den vettiga delen av hjärnan bortkopplad. Smidigt.
Förhoppningsvis har jag inte förstört allt för mycket utan att det går att reparera. För det är det som står på agendan resten av året, av livet. Reparera alla skador jag fått av alkoholen. Mentala, känslomässiga och fysiska skador, relationsskador, ekonomiska skador.

Har fått en tid till läkare den 9 augusti för att prata om Antabus. Känns positivt!

Det går inte bra för mig just nu, men jag ser ändå positivt på det. Jag dricker åt helvete för mycket. Men när jag kommer hem till Sverige igen, så ska jag ta tag i det. Jag ska attackera missbruket/beroendet på alla fronter! Ingenstans att fly! Det blir Antabus, terapi, byte av umgänge, nya aktiviteter och fokus på självvård! Alla andra får klara sig själv i ett par månader!

Precis varit hos läkaren och startat processen med Antabus. Får troligtvis börja nästa vecka om blodproverna ser bra ut. Sedan blir det att gå till vårdcentralen två gånger i veckan och ta dosen övervakat. Inte så jag helst velat ha det, men kan se fördelarna. Studier visar att det är större chans att lyckas om det tas övervakat. Men just nu blev det så förminskande eller allvarligt på något sätt. Som att jag inte ens kan klara att ta en tablett själv. Jag vet inte, det är många känslor nu! Jag grät inne hos läkaren och sen kunde jag inte hålla mig på provtagningen heller! Väldigt pinsamt, men de var snälla nog att spela med i min förklaring att jag är väldigt rädd för sprutor... Men de såg ju vilka provet jag skulle ta, så det kan inte ha varit svårt att räkna ut varför jag var en aning labil.
Jag fick i alla fall ett väldigt bra mottagande!
Mina känslor nu har mycket att göra med att nu är det på riktigt. Det finns inga bortförklaringar eller förmildringar (säkert inte ett riktigt ord :D) som jag kan lägga som en förlåtande filt över eländet. Man tar inte Antabus om man bara känner att det har blivit nåt glas för mycket på semestern. Eller om man känner att man borde dra ner lite för att träningen ska gå bättre. Det känns som att jag nu har fått en etikett på mig. Vad etiketten säger eller vem som ger mig den, vet jag inte. Men en etikett likväl.
Det är ovant för mig att vara "svag" också. Jag klarar alltid allting själv, jag är aldrig sjuk, har aldrig behövt ekonomisk hjälp. Andra kommer till mig för hjälp, öppnar upp sig om sina svårigheter. Och jag har aldrig känt mig dömande gentemot dem. Inte heller mot mig själv, medvetet. Kanske omedvetet dömmer jag mig själv... I alla fall så skaver det lite idag.
Men jag vet också att det kommer att gå över ganska fort. Redan spirar små positiva tankar om hela grejen. Vad skönt att det är igång, nu kanske det äntligen kan lyckas. Jag planerar att koppla något väldigt positivt och livsbejakande till varje pillertagning. Så att två gånger i veckan, vid den tidpunkten, så är jag bara till för mig och mitt välmående. Har inte klurat ut exakt vad jag ska göra, men kanske att jag tar en massage/ansiktsbehandling/yogapass direkt efter jag tagit pillret. Sedan en vegetarisk lunch.
Så att pillertagningen inte blir en isolerad deprimerande händelse som lyfter fram att jag har ett problem, en sjukdom.
Jag vet inte, men det känns bättre att göra det som en del av en holistisk hälsodag.

En tanke så där till alla:
Jag jobbar på mig själv och inser och tar itu med mina problem. Har alltid gjort mitt bästa för att ha självinsikt och inte vara bergsäker på att jag har rätt eller är felfri. Gudarna sak veta att jag inte är felfri och jag har aldrig hymlat om att jag är det. Snarare är jag en aning trött på att alltid torka på mig och prata om vad som är fel med mig när andra så gärna håller tyst om sina tillkortakommanden och tydligen inte har ett skit att jobba på som människa.
Okej, där blev jag lite triggad.
Min fråga till er är: hur mycket ska man "begära/önska" att ens partner också insåg och tog tag i sina problem? Min man har issues från sin barndom och även problem med sin alkoholkonsumtion och på sistone tror jag även att han har en aningen ätstörningar. I alla fall tar det hus i helvete om jag har ätit upp det sista av brödet eller ätit upp chipsen när han gått och lagt sig. Även om jag säger att jag ska köpa nya.
Jag tror jag är rädd för att jag kommer att "se" en hel del som jag inte sett under våra 17 år tillsammans när jag nu blir nykter. Jag hade orkat en seperation, kanske välkomnat den, men han hade gått under. Hur mycket kan jag "kräva" av honom? Jag är ganska dominant som person och han är mer en följare, men jag vill inte köra över honom samtidigt som jag känner en sån frustration!
Okej, jag inser att det är svårt att svara på detta för ingen av er känner varken mig eller min man. Men det kändes skönt att skriva av sig en del

Spännande att suget kan kännas som en panik i hjärtetrakten, andnöd vid tanken att aldrig mer få ta ett glas vin och koppla av/bort, och sen en halv minut senare inte kännas alls och lätt om hjärtat tänka att det här med nykterhet kan jag hålla på med resten av livet...

En annan sak: Antabus och alla dess ersättningsvarianter är slut i hela Sverige och återkommer inte förrän tidigast någon gång mellan oktober och december! Stackars alla dem som behöver dessa piller för att hålla sig nyktra!

Dag 15
Oresonligt arg på allt och alla. Har varit det i tre dagar nu. Sådär mens-arg så att man skulle kunna hugga en kniv i ryggen på den som går ivägen för en på Ica. Mordisk.
Har även haft huvudvärk i tre dagar också.
Min man stöttar mig genom att inte heller dricka. Vi har även börjat träna och ska hålla nere på onyttigt. Detta är ännu en källa till ilska just nu. För det går så jäääävla bra för honom. Vilket han så klart är glad för och gärna vill prata om. Och det gör mig skitarg för det går inte bra för mig! Jag dricker inte, men det är sug på sug på sug. Och han bara flyter med och känner sig stolt och tycker att det är så lätt.
Och han jobbar inte hemma som jag så han kommer upp i många fler steg än mig (vi jagar de där 10 000 stegen/dag) vilket han också gärna berättar. I helgen sa jag till honom att genom att berätta sånt för mig nu gör att jag känner mig ännu sämre. Då blir han stött och säger att han inte behöver berätta något alls om det är så känsligt.
Vilket också gör mig skitarg (som allt annat just nu)! Jag är arg och trött på att alltid vara den som är känslig och som har problem och som borde prata med någon och som har fyra tusen saker som måste fixas med personlighet eller ovanor att ta bort! Ska vi kanske prata om alla andras jävla skit som de inte anser att de har problem med?!

Känner även sorg nu då min dotter och barnbarn har åkt tillbaka till sitt hemland efter att vi har bott tillsammans i tre månader. Och det gör skitont! Jag är arg att min dotter valt att bosätta sig i ett annat land och skaffa barn där. Jag är arg att jag inte kommer att ha en "normal" mormor/barnbarn-relation. Jag är arg på allas kommentarer om att jag ska vara glad att jag fått träffa de i sommar. Ja, men nu ser jag inte de på 4-5 månader och det gör ont. Jag är arg på åsikter om att jag engagerar mig för mycket i min dotter och barnbarn och att jag borde "släppa" de lite och koncentrera mig på mitt eget liv. De ÄR ju mitt liv!
Jag är arg på människors dumhet och flockmentalitet. Jag är arg på plattityder. Jag är arg på mig själv att jag aldrig kommer till skott. Jag är arg för att jag inte skött min hälsa under hela mitt liv. Jag är arg för allt dumt mina föräldrar gjorde och inte gjorde när jag växte upp. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut om de bara tagit tag i saker.
Jag är arg för alla gånger jag inte sagt ifrån, stått upp för mig själv eller gjort rätt.
Just nu är jag bara heligt jävla förbannad!

Dag 18
@Andrahalvlek Ja, this too shall pass. Så brukar jag tänka. Jag har ganska lätt för att komma tillbaka efter motgångar och nederlag, så det gör jag säkert den här gången också. Börjar redan fila på hur jag ska kunna maximera kvaliteten på kontakten med barnbarnet. Men först måste jag sörja lite. Har slutat vara arg nu och gått över till att vara ledsen. Ledsen för att livet inte blev som jag tänkt mig. Jag tänkte mig att hämta barnbarnet på dagis en gång i veckan, ha övernattningar på helger med bullbak och tecknad film. Jag ville veta namn och utseende på alla hennes kompisar så att hon kunde berätta för mig om sitt liv och jag hänger med vad/vem hon pratar om. Jag ville vara en trygg punkt hon kunde åka hem till när hon bråkat med mamma och pappa.

@Kennie Tack!

Dag 22
Över tre veckor har gått. Och gått bra för det mesta. En del sug, bara på helgen. Men jag sover jättedåligt, vaknar ofta under natten, korta uppvak som jag knappt kommer ihåg, men som min Fitbit registrerar. Känner mig inte heller så utvilad. Min dotter håller på att vänja sig vid att vara själv efter skilsmässan och att ställa om sig till singel ensamstående mamma. Hon gör detta genom att meddela att hon inte orkar ha någon kontakt med någon i familjen för att det är jobbigt att vi frågar hur hon mår och har det. Hon uppskattar kärleken, men orkar inte med den just nu.
Jag skrev tillbaka att jag förstår och att hon ska ta den tid hon behöver. Men i ensamhet går jag sönder. Vi har alltid stått varandra väldigt nära och kunnat prata om allt. Jag har alltid funnits där 24/7 för att stötta och vägleda. Jag åkte ner till henne i tre månader nu i sommar för att hjälpa till med barnbarnet, företaget, flytten med mera när de först separerade.
Och nu när den första tiden är över och hon inte behöver mig så akut blir jag bara kastad till sidan. Känslan av att: "Jag behöver dig inte längre, var snäll och hör inte av dig".
Det gör ont. Jag saknar både henne och barnbarnet som bara är två år. Jag vill veta hur det går för dem, hur de mår. Jag förstår att hon behöver tid och jag respekterar det. Kommer inte att berätta för henne hur ledsen jag är. Vi har haft ovanligt mycket tid tillsammans som mor och dotter genom hela hennes liv och vi trivs i varandras sällskap. Rest mycket tillsammans. Haft härliga Love Island-maraton i soffan med chips och skratt. Jag har spenderat de senaste tre somrarna hos henne och svärsonen för att hjälpa till med barnbarnet när de säsongsarbetade. Står därför mitt barnbarn väldigt nära också.
Det blev så abrupt allting. De åkte tillbaka hem efter ett par semesterveckor i Sverige och sedan dess har jag inte någon kontakt alls mer än vad hon lägger ut på Instagram, vilket inte är mycket. Jag förstår också att hon inte orkar att hennes pappa, farmor, jag, styvpappa, farbror och kompisar alla frågar hur hon mår. Men i ärlighetens namn så är det bara jag som ställt upp till 100 % för henne och barnbarnet. Med tid, pengar, omsorg, kärlek, tänkt mer på henne än på mig själv och uppoffrat mig för att hennes och svärsonens liv ens skulle gå ihop. Så själviskt tänker jag att skriv till alla de andra att backa, så blir det inte så jobbigt att skriva ett litet sms emellanåt till mig om hur ni mår. Jag "förtjänar" det mest som ställt upp mest.
Nu funkar ju inte livet så och jag vet att jag framstår som barnslig. En mamma ska ju bara ge, ge och ge och sedan snällt smälta in i väggen tills nästa gång hon behövs.
Och jag kan inte vara arg på henne för att hon uttrycker sina behov och gör vad som är bäst för henne när det är vad jag själv kämpar febrilt för i min nykterhet.
Jag vet inte, jag känner mig bara bortstött, oviktig, ratad, ensam. Vet heller inte hur länge det kommer att vara. Om fyra dagar ska hennes pappa med sin nya familj åka ner och hälsa på i tio dagar. Det blir ju helt annorlunda än när jag var där i somras. Mina besök är nödvändiga, när det är kriser som ska lösas, stress hanteras, barn uppfostras, gråt att trösta, barnpassning när det jobbas. Hennes pappas besök är roliga, restaurangbesök, hyra bil och åka på utflykt, barnbarnets lek med dotterns halvsyskon som också är små, skoj, skoj, skoj. Sånt har det inte funnits utrymme för vid mina besök. Och jag är avundsjuk och kan känna ilska över det. Varför kan han bara glida in på det roliga och sen när jobbigt händer bara skylla på att han har sin nya familj och sitt företag att tänka på så det är ju bra att jag kan ställa upp.
Så om hon inte hör av sig inom fyra dagar kommer jag inte höra av henne förrän hennes pappa har åkt hem igen om tio dagar. Vilket blir tre veckor utan kontakt, vilket aldrig har hänt sedan hon föddes.

Dag 23

Allt väl. Jag har kommit över min meltdown igår. Känslorna känns överdrivna nu när jag läser tillbaka på vad jag skrivit, men i stunden med tårarna rinnande var de verkliga. Skönt att kunna skriva av sig anonymt och inte behöva bära det inombords där det bara växer och växer, eller prata med dottern när jag är i affekt. Inget bra kommer från det. Nu har jag pratat med dottern på hennes initiativ. Hon är nere, men det är ju normalt vid skilsmässa. Hon berättade en del om hur hon mådde och jag höll låg profil för att inte skrämma bort henne (som att närma sig ett rådjur, hihi). Fick också prata med barnbarnet och det var jätteskönt.
Jag får bara acceptera att jag inte kan ta bort dotterns smärta i detta eller hjälpa henne. Hon måste gå igenom detta själv och när hon kommer ut på andra sidan kommer hon att vara starkare.

Så jag försöker att koncentrera mig på mig själv. Gick till frisören och klippte av mig allt håret! Från jämnlångt, axellångt till snaggat i nacken med svepande sidolugg. =D
Har även beställt kläder för över 6000 kr (!) som ett steg i att ta hand om hela mig. Jag re-brandar mig själv. Skapar en ny identitet, eller kanske nygammal till viss del.

# Jag är en person som bryr mig om hur jag ser ut, men inte bryr mig om vad andra tycker om hur jag ser ut. Jag har på mig det jag gillar.
# Jag är en person som tar hand om mig själv. Jag tränar, äter hälsosamt, piffar mig med nagellack, smycken och smink, fixar håret och duschar regelbundet.
# Jag har på mig snygga kläder och springer inte bara runt i utslitna träningskläder.
# Jag är ärlig, rak och sann mot mig själv och mina gränser.
# Jag läser böcker, mediterar och utbildar mig.

Jag har gjort en grundlig utredning av mina vanor och ovanor, läst på oändligt om vad som behövs för att åldras hälsosamt, leva harmoniskt och vara den bästa version av dig själv som du kan bli. Allt planerat, nedskrivet och schemalagt noggrannt. Bara att följa planen nu!

Dag 25

Träffade mamma igår. Hon var orolig för min hälsa vad gäller vikten. Så, vi pratade om det. Sen umgicks vi som vanligt.
Märker att min mamma är en trigger för mig. Älskar henne, men blir ibland irriterad att hon inte förstår och missar poängen med allt man säger. Hon är dock 75 år, så det är väl så med äldre. Och familjen är väl alltid en trigger på nåt sätt.
I alla fall så har det varit mycket ångest och sug idag. Massor. Lite apatisk och svårt att få något gjort. Inte druckit, men ätit en massa rostemackor med ost och marmelad! Blä!

Dag 25

Träffade mamma igår. Hon var orolig för min hälsa vad gäller vikten. Så, vi pratade om det. Sen umgicks vi som vanligt.
Märker att min mamma är en trigger för mig. Älskar henne, men blir ibland irriterad att hon inte förstår och missar poängen med allt man säger. Hon är dock 75 år, så det är väl så med äldre. Och familjen är väl alltid en trigger på nåt sätt.
I alla fall så har det varit mycket ångest och sug idag. Massor. Lite apatisk och svårt att få något gjort. Inte druckit, men ätit en massa rostemackor med ost och marmelad! Blä!

Dag 27
@Andrahalvlek Ja, och herregud vad det ligger en massa fasta beteenden och föreställningar om varandra i en familj. Bara för att jag var på ett sätt när jag var liten så behöver det inte vara så nu när jag snart är 50. Jag var väldigt blyg när jag gick i låg- och mellan- och högstadiet, men med tiden har jag kommit över det med hjälp av yrken i servicebranschen och med stigande ålder och andra utmaningar. Men mamma sa ett par gånger under vår träff att jag var "folkskygg" och att jag nog skulle må bättre om jag umgicks mer med folk. Fast jag varje gång förklarade för henne att jag inte alls är skygg utan väldigt social när jag väl träffar andra och alltid blir väldigt omtyckt på arbetsplatser och fester. Och att problemet är att jag ger så mycket av mig själv i möten med andra att jag tycker det är skönt, nästan ett måste, att jag får ensamtid efter sådana möten. Förr fick jag inte det utan löste det med alkohol istället för att orka vara social. Försökte förklara för henne att jag är en introvert extrovert, men jag tror inte att det gick fram...
Strunt samma, det är inte en jättegrej och inget jag inte kan hantera med lite framförhållning och struktur på mötena.
Men denna helgen har varit en monster av sug! Sug morgon, middag, kväll! I alla situationer! Så tröttsamt! Jag har inte varit i närheten av att falla dit och mitt humör har varit bra ändå, ingen depp. Men herrejisses vad jag har ätit! Och druckit 0,0% öl, flera stycken.

Jaja, kvällen är planerad som hemmakväll efter att mannen och jag gått och sett solnedgången. Ingen alkohol hemma, systemet stängt, skafferiet fullt med chips, kylskåpet fullt av 0,0% öl och bubbel.
Snälla, låt nästa helg bli lättare. Mannen planerar nog att börja dricka igen nästa helg för då har han gjort en vit månad. Det gör det lite svårare för mig så jag hoppas att suget är mindre då.

Dag 28
Idag är jag arg igen. Arg på att unga människor är så starka och smidiga, arg på folk som stannar mitt på trottoaren utan att kolla om någon går bakom, arg på att jag blir äldre och rynkigare, arg på att min man har så dåligt minne, med mera. Kom in i en meningslös diskussion med mannen imorse vilket bara gjorde allt värre. En sådan som alla som varit tillsammans länge har emellanåt och som inte leder någonstans, har ett ursprung ur en detalj som hur man bäst tar på ett örngott, och som växer till att omfatta allt ifrån ett bråk man hade för tio år sedan till vem som städar toaletten oftast.
Tänkte att jag skulle hantera mina känslor på det sätt som planerar att hantera dem i fortsättningen, så jag gick och tränade och sedan en lång promenad där mina känslor fick lov att finnas ofiltrerade tills de lugnade ned sig och mina tankar blev positivare och rationella igen.
Idag är det söndag och jag har inget sug efter alkohol. Mitt riskbruk sitter mycket i vanor och situationer. Och jag har aldrig haft för vana att dricka på söndagar, så suget håller sig borta. Skönt.
Nu ska jag jobba lite och sen läsa bok. Träna har jag ju redan gjort =D

Dag 30
Jag har bestämt att jag ska ta ett par månader till mig själv, kanske ända fram till årsskiftet. Ett mycket bra beslut av mig :) Jag har satt upp ett schema för hur en dag ska se ut för mig, för jag har egentligen aldrig haft några rutiner. Antingen har jag pluggat på distans, jobbat i butik med oregelbundna tider, kvällar/helger, eller som nu så är jag frilansare och jobbar hemifrån. Schemat innehåller allt som jag vill göra med goda vanor. Det innebär förutom alkoholstopp träning, meditation, tandtråd, läsa böcker dagligen (istället för ändlösa serier på Netflix), plugga spanska och gå ut och gå. Jag har ju gjort en grundlig utredning av mig själv med hjälp av 1%-metoden och boken Bättre med åren. Kan starkt rekommendera båda.
Och för första gången i mitt liv så känner jag mig i kontroll! Det här kan funka! Jag känner att mitt mindset är helt annorlunda. Jag siktar inte på 100 %, gott nog räcker. Och när gott nog är gjort känner jag oftast för att ge lite mer. Positiva vibbar istället för negativa. Om jag tänker att jag ska träna i en timme, men bara orkar 30 min blir det en negativ känsla. Men om jag går in med inställningen att det räcker att jag tar en maskin, men det slutar med att jag tränar en halvtimme, så är det en väldigt positiv känsla. Det fysiska resultatet är det samma, men jag är så mycket gladare. Vilket gör att jag kanske känner för att städa lite när jag kommer hem, eller gå till bibblan och låna den biografin jag har tänkt på. Istället för att gå hem och deppa, känna mig misslyckad och vilja dricka/äta.
Till och med igår när jag hade en dålig dag, jag kunde inte ta mig för något och bara slappade framför tv:n mesta delen av dagen. Men vid 16-tiden fick jag nog och började göra en del småsaker på min lista över rutiner, som att ta tandtråd och ta mina vitaminer. Det ena ledde till det andra och jag fick upp ångan och både tränade VR-boxning och gick 10 000 steg! Kunde sätta bock på alla mina vanor/rutiner! Heja mig =D

Dag 31
All is good in the neighbourhood :)

Dag 32
@Majaella Nej, inget är ju så bra som det ser ut på Instagram :D Jag vet att de har sina problem också, men ibland tänker man inte rationellt. Vad det gäller att dölja så har min alkoholkonsumtion mest varit i samband med fest fram tills för ca två år sedan och då var dottern aldrig med så hon såg inget. Nu är hon vuxen och utflyttad till annat land. Det är ju bara jag och mannen hemma och han dricker också sin beskärda del. Vi är båda medvetna om det, men det är väl mest jag som menar att det är ett problem.

@Andrahalvlek Jag har funderat från och till på en tacksamhetsjournal, men aldrig kommit till skott. När mina andra vanor sitter bättre ska jag ge mig på det på riktigt. Har omedvetet redan börjat tänka i de banorna, att medvetandegöra det som jag är tacksam för. Idag är jag tacksam för att jag inte druckit på 32 dagar.

Dag 33

Detta är en enda lång klagan och tycka synd om mig själv. Be warned!

Skit med sug! Kommer som ett brev på posten på fredag eftermiddag. Och det känns nästan som om det blir värre för varje helg istället för bättre, som jag läst många vittna om att det blir för dem. Och då kommer såna tråkiga, negativa tankar som inte är till någon nytta. Jag blir avundsjuk. Jag är avundsjuk på alla som inte har något sug. Jag är nog ganska arg på min man innerst inne för att han inte har något sug. Han har ju i stort druckit lika länge, lika ofta och samma mängd som mig under alla år.
Intellektuellt vet jag svaret på detta, men känslomässigt är jag avundsjuk, missunnsam och småaktig. Och jag vill verkligen inte vara det!
Här kommer jag efter lång eftertanke och mycket research och ska ändra mitt liv. Sluta dricka, börja träna och äta hälsosamt. "Jättebra, det ska nog jag också göra", säger min man lite lättsamt. Och så gör han det bättre än mig och överglänser mig medan jag svettas, våndas, lider och misslyckas (med maten). Fan också! Såklart vill jag inte att han ska lida, men att han bara ska glida på en räkmacka sådär.
Det är bara surt att det går så lätt för vissa, men ingen har lovat att livet skulle vara rättvist, så vem är jag att klaga. Tydligen har jag det så pass bra att jag har råd att äta mig till en rejäl övervikt och tillräckligt med tid över för att bli en soffpotatis.
Har inte läst så mycket här om när andra har sug. Just nu känns det mest som om man skriver när allt går bra, inte om de här små stunderna när det är jobbigt. Mycket "gud vad det går bra", "inget sug fortfarande", "sover som en stock", "älskar att träna och gör det två gånger om dagen", "dricker vatten och det känns fantastiskt".
Mitt sug blir bara värre och värre, jag sover som en kratta, vatten är smaklöst och jag är inte "taggad" på att träna. Jag är en tjock och sur bittertant! Idag i alla fall. Igår var jag en stark amason med bara kärlek till mänskligheten.
Trött på de här känslosvängningarna! Upp och ner som en satans bergochdalbana hela tiden. Men aldrig så där euforisk som tydligen andra blir.
Så. Färdiggnällt. Nu ska jag ut och ta en sån där fantastisk, livsomvälvande promenad som gör gott i själ och kropp!

Dag 36
Tack för era positiva svar! Jag trodde jag skulle få "skäll" av forumet, hihi.

Idag känns allt mycket bättre och svaret kan ligga i att jag fick mens i morse... Japp, inte allt har med alkoholen att göra...
Fick en insikt i hur mycket man kan ljuga för sig själv, och kanske vi som har problem med alkohol mest av allt. Min mans vita period var tydligen över i lördags då han köpte en flaska whiskey. Inga problem med det. Triggar mig inte heller då whiskey smakar bläää.
Det roliga är när vi pratar om det igår. Jag hade ju full koll på mängd och tid och beteende eftersom ja, jag är ju väldigt intresserad av ämnet för tillfället. Så jag visste att han hällt upp en whiskey, fyllt på den innan den var slut och sedan hällt upp en till senare. Det får jag till tre stycken whiskey. Enkel matte.
Mannen däremot fick det till två. Jag påminde honom om den där påfyllningen och att den i ärlighetens namn räknas som en ny då glaset nästan var tomt, och han höll med mig. Men ändå ett par minuter senare sa han i en mening att han ju bara druckit två stycken och det var därför han inte kände sig ett dugg påverkad... fast jag kunde märka att han liksom inte riktigt var med på samma sätt som om han inte druckit alls.
Likaså när vi pratade om de nya rekommendationerna för alkohol där han hela tiden återkom till att han inte hade druckit över veckoransonen, och jag återigen fick påminna honom att han överskridit rekommendationerna för hur mycket man kan dricka per tillfälle (varje whiskey var mer än en enhet). Men det kändes som att det mest viftades bort i hans huvud och att all fokus låg på veckoransonen.
Jag har ju säkerligen gjort samma sak när jag drack, men beteendet syntes så tydligt nu hos honom. Jag anser ju att han har ett riskbruk och en mental upphängning på alkohol, om ni förstår vad jag menar. Vi pratade lite om det och jag känner att jag inte är fri från mitt riskbruk så länge jag har vissa tankar. Till exempel så såg vi en cyklist som fastnade med sin tygkasse i ekrarna och något klirrade till och vätska rann ut. Direkt tänkte jag: hoppas det inte var alkohol, nej just det systemet är ju stängt, vilken tur han hade.
Likadant tänker jag automatiskt ifall en restaurang/ett café vi ska gå på har rättigheter eller inte. Och alla associationer har med alkohol att göra. Säger någon "sol" tänker jag "kall öl", säger de "kura upp sig i soffan" tänker jag "lumumba eller glögg", säger de "söndagspromenad" tänker jag "vin som belöning efteråt".
Så inte förrän jag tänker på alkohol lika sällan som jag tänker på cigaretter (en snabb tanke kanske en gång i månaden om någon röker bredvid mig) kan jag ens underhålla tanken att börja dricka måttligt. Och då kommer jag antagligen inte vara intresserad :D

Dag 37
Känner mig sårbar idag, lite hudlös. Huvudvärken har kommit tillbaka och likaså tröttheten. Har inget sug efter alkohol, men däremot efter fett, socker och salt.
Hade så mycket i huvudet som jag ville skriva om, men så blev jag avbruten och nu kommer jag inte ihåg ett dugg som jag ville skriva...
Börjar inse hur lång tid detta kommer att ta och hur lite det ändå har att göra med alkoholen. Kanske för att jag har ett aktivt matmissbruk också. Har märkt att maten blivit viktigare nu när alkoholen är borta. Ganska så kontraproduktivt att byta ut ett missbruk mot ett annat. Så jag ska börja ta tag i det också lite nätt.
Känner mig ändå positiv och hoppfull även om det kanske inte låter så.

Dag 41!
Idag har jag slagit mitt tidigare rekord!
Är inne i en bra period just nu, men perioderna växlar väldigt ofta så vi får se hur länge det varar. Hade inget sug alls igår, så himla skönt! Och det trots att igår var en jobbig dag fysiskt. Jättekonstigt, men det var som om huden var superkänslig. Inget kändes rätt. Kläder skavde, bh-band var inte spända lika hårt på båda sidor, träningsbyxor rullade ner över tjockmagen, ena skon glappade och allt det var som tortyr. Alla sensationer var så förstärkta.
Idag är allt normalt igen.
Har upptäckt alkoholfri gin som kommer att bli min dryck när jag känner att jag vill festa till det. Det räcker med en alkoholfri GT sen är jag nöjd. Och jag dricker den ur ett fint och festligt glas och äter lite spännande nötter till. Jag saknar inget. Får samma känsla som jag fick tidigare med alkoholen.
Mannen och jag tittade på 90 Days: The Last Resort igår och där var ett par med som påminde oss båda om hur vi var förr när vi drack. Stort fokus på var baren fanns, glöm inte champagnen, för många drinkar och en massa negativ energi och skitsnack om andra människor. Och vi båda blev lite förfärade av att tänka att vi var så för inte så länge sedan, men samtidigt evigheter sen.
När jag nu tänker på alkohol så får jag mer avsmak. Mina tankar går inte till hur gott det smakar, jag har svårt att framkalla smakerna av vin, drinkar och groggar i minnet. Det som kommer fram är en känsla av hur det kändes när det hade blivit för mycket, illamåendet, yrseln, lite ångest och panik över kontrollförlusten. Jag försöker att inte läsa in för mycket av det och tro att jag är "botad", men det är skönt just nu och jag tänker njuta av det :)
En annan positiv sak som mannen och jag upptäckte var att vi inte äter lika mycket snacks och godis längre. Inte medvetet, men jag vet att förr kunde jag lätt få i mig en 300 g chipspåse själv på kvällen efter middagen. Igår, och nuförtiden, så är jag nöjd (=fullproppad) efter kanske en fjärdedels påse.
Tycker ändå att vi har det lite tråkigare på helgen, mannen och jag. Men vi är medvetna om det båda två och tänker på att vi ska ändra det, men det kommer väl att ta lite tid att komma fram till hur våra helger kan bli lite festligare. Som det är nu så gör vi i stort samma som under veckodagarna (förutom min alkoholfria GT) och jag saknar den där skillnaden mellan vardag och helg. Tänker att vi kanske får välja ut vissa saker som bara får ätas/drickas/göras på helgen så att man har något som skiljer av vardag från helg. Typ GT, hämtmat, chips och dippa, kakor, godfrukost, gå och simma/basta, se långfilm. Så småningom vill jag hitta någon hobby eller aktivitet som vi kan göra nyktra tillsammans på helgen. Men det är nästa steg.

Dag 44
Superstressad med jobb och deadlines. Äter som det inte finns någon morgondag och alkoholtankar har susat förbi ett par gånger. Men ändå anmärkningsvärt lite. Mycket positivt.
Imorgon åker jag en vecka till dottern utomlands (därav att jag jobbar undan en massa nu innan), så himla kul och avkopplande den här gången. Ska fokusera på träning och rörelse och bättre mat. Men! Utomlands har ju alltid varit så oerhört förknippat med alkohol, så jag kommer att vara väldigt försiktig med mina tankar och triggers.

Dag 47
Allt väl än så länge. Inget sug. Mår faktiskt riktigt jävla bra :)

Dag 49
Sju veckor alkoholfri, sju helger avklarade.
Helgerna går bättre och bättre. Den här helgen har det funnits triggers som har gett ett sug. Det har varit kopplat till att be andra människor om hjälp, saker som hänger i luften och där jag måste vänta på en lösning. Då ville hjärnan koppla bort lite med suddig alkohol. Men det var hanterbart.
Gick sedan på kvällen en härlig runda på strandpromenaden. Lördag kväll, fullt med folk på uteserveringarna med alkohol i glasen. Inte ett dugg triggad eller sugen!
Så lite sött och lite surt.