Hej.
Allt känns hopplöst och jag är så trött. Min man sedan över 20 år har senaste tre åren ca druckit allt mer.
Jag saknar den gamla fina personen som jag älskar.
Känner mig otillräcklig o svag som inte orkar ställa honom mot väggen, ställa ultimatum. Undrar ibland om det verkligen är sant det jag upplever. Känns så overkligt.
Vi pratar inte om hans problem med alkoholen. Finns nog bara i mig.
Jag har tagit upp det försiktigt vid ett par tillfällen utan någon dramatik. Han var då olycklig o ångerfull över en händelse orsakad av alkohol. Andra gången var ur mitt perspektiv med oro för hans hälsa. Inte så mycket respons eg. Skam mest.
Han dricker i princip dagligen nu. Ffa öl. Han sköter sitt jobb o är nykter på jobbet. Jag kommer hem senare från mitt jobb o märker direkt på hans ton o beteende om han druckit eller inte. Om han hållit upp över ett dygn blir han märkbart irriterad o söker konflikt. Om han då går ut en stund o kommer in snäll o glad vet jag att han druckit o, vad jag tror, fixat abstinensen. Senaste tiden är en nykter man samma sak som abstinens o då är han rätt odräglig o elak. (Han är aldrig våldsam eller hotfull kan tilläggas)
Snällast lätt berusad. Dålig attityd med elaka kommentarer kommer när Han blir mer full. Men han blir trött tidigt o slocknar på soffan ofta.
Är så sorgligt att känna en lättnad när han slocknat. Då slappnar jag av lite.
Jag har fastnat i ett beteende att i smyg hålla koll på hur mycket han dricker. Jag räknar tomma burkar, kollar hans gömmor, skriver små lappar för att komma ihåg vecka för vecka. Känner mig skyldig som räknar o håller koll. Och han smyger med drickandet samtidigt. Det är ju helt sjukt!
Har funnit lite styrka i detta forum. Så många livsöden o fina starka medmänniskor!
Påbörjat Anhörigstödet. Försöker samla mod att verkligen ta upp hans problem. Men finns inget bra tillfälle. Tänker ständigt på detta o vilar eg aldrig.
Tog lång tid att våga skriva något... Nu kan jag inte sluta verkar det som.
Tack som lyssnat!
Bra att du söker stöd - vi är många som förstår här.
Finns det något sätt för dig att få lite distans? Och vila? En långhelg hos en vän?
Kontrollen att räkna är ju en falsk känsla när man vet att man inte kan kontrollera.
Hade en sådan period men insåg att det var helt meningslöst.
Det enda som är intressant är konsekvenserna. Sen spelar det ingen roll om det är 1 eller 20 öl.
@Kameleont
Välkommen och så starkt av dig att berätta.
Det har varit och är en jättefin hjälp med gemenskapen här på alkoholhjälpen för mig när jag hade det som tuffast och fortfarande trots att jag lämnade för ett år sedan.
Det låter som du tagit ett steg framåt i ditt liv och öppnat upp för att få stöd.
Så klokt och starkt av dig.
Följer gärna din resa här och hoppas att du fortsätter komma tillbaka.
Tack snälla ni för stöd o fina ord!
Att ni orkar.
Inser såklart hur meningslöst det är att räkna vad som druckits o att det är ett försök till att få en känsla av kontroll. Samtidigt ett sätt att bevisa för mig själv att min känsla stämmer. Om han druckit eller inte. För vet ju inte helt hundra alla gånger.
Bättre humör senaste dagarna på honom, o det får mig att ifrågasätta mina egna upplevelser. Är kanske inte så illa eg. Men det har druckits, även om mindre mängd per dag.
Ikväll mer som förväntat. Vet inte hur mycket men helt klart full. Slocknat i soffan rätt tidigt.
Jag har svårt att åka hemifrån.
Sköter allt numera. Ser till att familjen fungerar o mår ok.
Allt började med hans krasch o psykiska ohälsa för några år sedan, med hjälp o vård till en början men allt eftersom tiden gått mer o mer självmedicinering (öl) från hans sida. Undertiden har jag tagit hand om, o allt större del av ansvaret i familjen. Vi lever två liv känslomässigt bredvid varandra, samtidigt som vi fysisk rör oss i samma område - hemmet. Tragiskt.
Har alltid varit vi två. Jag har innan allt detta började förundrats över hur vi haft med- o motgångar o kommit starkare ur dem.
Om vi bara pratat vill säga. Vi är inte så bra på det.
Känt mig lyckligt lottad som efter alla år fortfarande känt litet lycko-pirr i magen när han kommit hem från jobbet tex.
Nu är pirret borta o jag saknar det.
Saknar honom.
Våra barn är alla i övre tonåren.
Så jag skulle kunna åka bort, det skulle inte bli haveri eller misär. Men känns jobbigt, vill inte lämna dem.
Längtar väldigt mycket efter egentid o vill mest bara vara ifred. Trött, slut o osocial just nu. Orkar inte heller hitta på något för att komma iväg eller hitta på något kul.
På jobbet får jag lite paus på ett vis, o tänker inte så mycket på allt hemma. Samtidigt är jobbet väldigt krävande o där hänger också det mesta på mig. Stort ansvar o svårt med avlastning.
Ingen vet hur det är hemma och jag känner inte att jag kan berätta.
Det är tungt att bära.
Lättar lite att sätta ord på allt här. Kanske kan det bli mer verkligt då. Kan fortfarande inte förstå att detta gäller mig.
Hur har jag hamnat här?
Hur kan jag låtit det gå så långt?
Jag har ju också ett ansvar att säga ifrån, tänker jag.
Hur hittar jag den styrkan?
@Kameleont det låter som om du har ett uppvaknande.
Det är smärtsamt och du låter också väldigt stark (det är man när man vågar se sanningen) även om du inte känner dig så ❤️⭐️ gå framåt och fortsätt söka stöd, du är fantastisk och tack för att du i detta hjälper att lyfta andra.
Du är verkligen en fantastisk person.
Jag känner mig verkligen inte stark, men försöker ta till mig dina ord.
Och jag vet inte vart jag ska få stöd någon annan stans.
Skriver här iaf o hoppas det lättar lite på trycket i bröstet.
En helg har passerat igen...
Han har druckit fre-lö-sö ca 6-8 stora starköl varje dag gissar jag, men sköter sig sas. Är ju fördelat över en dag. Det är ingen dramatik eller fylleslag på något sätt. Han dricker för att orka göra saker, för sin initiativförmåga. Han är som mest harmonisk när han får sköta sig själv, dricka (mest i smyg) o jobba här hemma med div projekt.
Men han blir inte någon att ha några meningsfulla samtal med. Samma pladder, o plumpa skämt. Börjar kännas tjatigt o tråkigt. Ensamt.
Jag känner mig berövad på helg känslan! Vill kunna känna att det blir skönt med helg. Att vi tillsammans kan äta o dricka gott. Normalt. Jag uppskattar gott vin till maten tex.
På sista tiden väljer jag ofta bort alkohol själv. Tar emot o vill inte uppmuntra det beteendet. Känner också ett ansvar att någon här hemma är nykter o vettig.
Särskilt om han plötsligt får för sig att cykla iväg tex. Då vill jag kunna köra om något skulle hända. Nu brukar det inte hända men oron finns där.
Jag ÄR orolig för hans hälsa. Hur länge kan någon hålla på så? Hur länge orkar kroppen?
Vi gör sällan saker ihop längre. Han försummar familjen o mig. Han planerar bara saker för sig själv, kortsiktigt.
Fredagkväll redan i gasen när jag kommer hem, han är på väg till polare som bor nära med några öl i handen. Ring när det är mat, är hans glada kommentar till mig. Svin!
Känner mig som ett hembiträde.
Har så mycket ilska i mig o avskyr min egen feghet som inte säger ifrån.
Jag var ju trött o slut o ville inte fixa maten själv.
Jag är konflikträdd, antar jag, iaf hemma. På jobbet ses jag nog som stark, rak o någon som säger vad hon tycker. Varför så svårt hemma?
Är så tråkigt med dålig stämning o det är en anledning. Brukar vändas mot mig o tex vara att jag tar upp något på ett 'surt' sätt också handlar det istället om det än grundproblemet.
Jag ser vad som händer i diskussionen o bemöter det oftast, men det sätter sig som en tagg o 'tystar' mig till nästa gång. Gör så jag försökt ta upp ett ämne på massa olika vis men det finns inget rätt märker jag. Han vill helt enkelt inte höra om det alls. Ett ego som vill att jag är tyst o fortsätter som vanligt. Skönast för honom.
Nä, såhär vill jag inte ha det känner jag nu! Bir så arg medans jag skriver.
Väldigt rörigt i mitt huvud nu, bara skriver av mig...
Grubblar mycket på varför det tar emot så oerhört för mig att ta upp alkoholproblemet med honom. (jag ville knappt skriva ordet 'alkoholproblem' nu!)
Eftersom det är något vi inte låtsas om har jag kommit fram till en förklaring. Jag ser ju inte en framtid utan honom egentligen, utan detta är något vi ska igenom o lösa, o förväntar mig att om han/vi bara är ärliga o tar tag i det så kommer det bli bra.
(Ursäkta om jag verkar naiv för en del nu men där är jag o alla måste inte lämna varandra tänker jag)
Såhär... Så länge som jag INTE tar upp det kan heller inte utgången av det misslyckas eller jag bli sviken.
För tänk om det inte händer något? Om ingen förändring sker sen?
Om jag repar mod, tar samtalet o bara vågar säga:
'Jag är orolig för din hälsa när du dricker så mycket, jag är rädd för vad det gör med dig o oss o vår framtid'....
Känner igen mig mig att kontrollera vad som druckits.
I mitt fall tycker jag att hon har druckit. Springer ner i källaren och mycket riktigt hittar man ett glas som det druckits vin i nyligen.
Annars är det tetra med vin som göms på toaletten.
Känner också igen mig i, hoppas hon somnar nu så det blir lungt så jag kan få slappna av.
Tack Samboman, det är skönt att höra att man inte är själv!
Jag känner mig så dum som fortsätter räkna burkar. Förstår med förståndet att jag försöker få någon slags kontroll men det leder ju inte till något.
Om han druckit märker jag det direkt, på sättet att prata främst, o på blicken. Det var länge sen nu, som hans blick var ren o klar o helt opåverkad.
För även om han inte är full så är blicken talande ändå.
Dagen efter innan det gått ur kroppen är inte opåverkad som jag ser det. Om det gått längre tid, abstinens med jagad/otålig blick.
Lätt berusad, lätt euforisk o nästan pigg i ögonen. Full... Simmig, oklar, inåtvänd o helt oattraktiv i blicken - vilket speglar min syn på honom just då också.
Hur öppna är ni om alkoholproblemet i er familj?
Har du konfronterat henne eller tagit upp din oro?
Jag har tagit samtalet med honom!
Äntligen fick jag orden ur min mun!
Vilken lättnad att få det sagt:
Jag är så orolig för dig, för att du dricker för mycket.
Det blev ett bra samtal. Inte kritik följt av försvar. Han hörde mig o höll med.
Nu är jag både oerhört lättad samtidigt som jag är rädd för vad som nu kommer hända, eller om det ändå fortsätter som tidigare.
Är orolig men försöker att inte ta ut något i förskott.
Tacksam för detta forum, vilket gett mig lite perspektiv o gör mig lite mindre blåögd för hur det kan bli för någon med ett beroende.
Men en liten seger, ett steg åt rätt håll för mig idag ändå! 💪
Känner mig bara ensam, liten o ledsen nu. Besviken.
Det känns åter hopplöst.
Inget har eg ändrats efter samtalet vi hade.
Han dricker fortsatt sina öl i smyg, olika grader av berusning ger olika sorts humör. Det svänger.
Vi lever vidare våra liv som om allt är normalt. Vi är slutkörda, trötta o överlever dag för dag. Också går det en vecka till...
@Kameleont
Ja tänker på när ja läser dina rader ur fort något normaliseras i livet. Du skriver att du är besviken, trött och överlever. Du lägger all din energi åt hans leverne med alkoholen som elefanten i rummet.
Jag förstod inte när jag levde i det hur dåligt jag mådde men jag förstår idag konsekvenserna av det och hur mycket tid jag förlorat egentligen.
Du verkar vara en sån härlig, stark och genuin person som många trivs att umgås med, kan det vara en idé att hitta på saker du tycker för dig själv en period eller kanske rakt av bara lämna honom för att inte dras ner mer?
Önskar dig känslan av att leva livet och inte bara överleva det ❤️
@Kameleont Håller med Snödroppen. Det går snabbt att vänja sig vid det "nya normala". Jag blir jätterädd att de där dagarna och veckorna blir 10, 20 och 30 år. Så blev det för mig. Kramar.
@Snödroppen
Det är så klokt o sant det du säger.
Nya normala satte sig snabbt i vårt liv. Elefanten i rummet sätter stämningen för dagen, timmen, minuten. Och jag låter det ske. Varför gör jag det?
När blev jag så svag, eller har jag alltid varit det för honom kanske?
Låtit honom styra mycket, o nu styr alkoholen honom.
Du säger så snälla ord, det berör mig verkligen!
Jag jobbar med människor o får där bekräftat att jag gör något rätt, att de uppskattar mig o det jag gör för dem. Men arbetet med andra tar mycket energi också. Krävs mycket återhämtning o det är ont om det nu för tiden. Hemma väntar ett annat 'passande'. Nästa skift.
För några år sedan tog det stopp på jobbet. Utmattning. Sjukskriven. Misslyckad tyckte jag då. Knäckt.
Tog lång tid men var ju en annan, tryggare situation hemma då. Så jag kom tillbaka (delvis).
Nu känner jag igen att jag närmar mig gränsen igen. Gränsen för vad jag klarar av.
Men det är svårt att bromsa o svårt att vila. Jag är ständigt beredd.
Måste försöka få till en förändring. Både arbetsmässigt o hemma.
Tänk att det är så svårt att stå upp för sig själv! Blir trött av allt kämpande. Men ingen annan står upp för mig.
Jag har reflekterat över att min tråd heter Hopplöst o din, Snödroppen, heter Det finns hopp...
Det går upp o ner i måendet o du kämpar nu också förstår jag, men din rubrik inspirerar! ❤️💪
Jag hoppas komma ditåt.
Tack!
@Kevlarsjäl62
Jag blir också rädd. Jätterädd att det ska bara fortsätta rulla på.
Men att lämna finns inte för mig. Vi har byggt upp ett fantastiskt hem som jag älskar o kan inte se varken honom eller mig lämna det.
Jag vill att han ska må bra igen. Bli sitt gamla jag. 'Komma tillbaka.'
Låter oerhört naivt, jag känner det när jag skriver det. Särskilt i detta sammanhang. Skäms lite att tro att vi har en framtid.
Men jag är inte där att jag gett upp om oss, om honom. Inte ännu.
Men det går ju, som sagt runt, runt i idiotiska banor. Upp o ner.
'Idiotisk rundgång' var det...
Nu ler jag igen åt din lapp på kylskåpet! 😄
Måste mitt i allt elände få fånga små detaljer o stunder av glädje o samförstånd.
Det värmer så fint i hjärtat ❤️
@Kameleont Jag tycker inte du är dum och naiv när du vill se en framtid för er två. Som du ser i olika forum här, så lyckas flera besegra sitt missbruk. Frågan är väl bara hur länge du får vänta på att han kommer på att han måste sluta och hur nedbruten du hinner bli. Min erfarenhet är att du inte kan göra något för att påskynda beslutet. Eftersom du verkar ha så gott som vuxna barn, så kan du ju inte vara purung 😏 och pressen du lever under är inte nyttig och kan ju i förlängningen bli farlig. Det var faktiskt en anledning till att jag lämnade till slut, bröstsmärtor och akutbesök skrämde upp mig ordentligt. Var rädd om dig 🧡
@Kameleont
Jag tycker det är så mycket empati mellan raderna när du skriver och det är så fint.
Jag ligger hemma och är fullständigt utbränd, fick idag förlängt i två månader.
Jag har glömt hur jag känner efter hur jag mår men nu handlar det inte om mig utan det handlat om dig. Anledningen till att jag skriver är att jag tycker du ska dra i handbromsen och söka hjälp nu.
Gå till en läkare, beskriv din livssituation och hur du mår precis som du gör för oss och hör vad de säger. Du kanske kan sjukskrivas på deltid, du kanske kan få samtalsstöd. Jag tror inte man förstår hur det är att vara anhörig utan ngt stöd öht och vad det leder till egentligen om man inte varit där.
Du och bara du är viktigast i hela världen och det normala är att du har en partner du kan prata med, få stöd av, någon som håller om dig osv osv. Det finns inget normalt med att leva med en person som är i missbruk. Jag säger inte att det är någons fel, missbruket är ett helvete men jag undrar om det inte är den som står bredvid som har det värst och som ser hur illa det är utan förnekelse och bedövning.
Var rädd om dig! Det finns hopp men det löser sig kanske inte på alla sätt som bi vill att det ska göra och just nu försöker din kropp säga till dig att det inte är bra. ❤️
Ni är så fina! Jag blir väldigt rörd o varm av era ord o er omtanke ❣️
Jag scrollar o tittar vad jag skrivit, tänker att jag inte förtjänar all värme ni ger. Kan inte stämma.
Det är en sådan overklighetskänsla alltihop.
Så här skulle det väl inte bli i mitt liv. Läser, ser datum o tänker tillbaka. Jo, det var ju faktiskt så.
Är ändå svårt att ta emot det fina ni skickar mig. Värjer mig lite o tycker ändå inte att jag förtjänar det helt o fullt. Är så många andra som har det så mycket värre. Vad har jag att klaga på?!
Ingen misär, ingen som misshandlar någon, barnen är friska, vi har ett fint hem, vi sköter våra jobb, vi klarar oss bra ekonomiskt...
Jag saknar bara min man, så som han var!
Snödroppen, tack för din tanke! 💛
Jag tänker mycket på din utbrändhet o vad du går igenom nu.
Vet så väl hur tufft det är. Psykiskt, fysiskt o praktiskt.
Det finns inget 'quick fix', utan tiden måste få ha sin läkande gång.
Och tiden kan vara svår att greppa för en trött hjärna, dammig o seg av sot o aska från allt som brunnit o pyrt allt för länge.
Det låter som du får bra hjälp från vården, det glädjer mig. Underlättar, även om det fortsatt är en tuff resa.
Min erfarenhet från arbetsgivare, försäkringskassa mfl inblandade är inte bra alls. Detta vill jag inte skrämma upp dig med, det verkar ha ändrats, men det har satt sina spår i mig. Det gör att jag inte törs ta steget o be om hjälp. Jag vågar helt enkelt inte dra igång den cirkusen! Inte mycket som ger mig sådana omedelbara obehagssymtom som just försäkringskassan. Ska inte gå in mer på det men gör det svårt för mig att ta hjälp fast jag med förnuftet inser att jag borde.
Kevlarsjäl62, det är en sån fullträff o fin fråga om jag 'Håller ihop' 💛
Jo, jag gör det för stunden.
Reflekterar samtidigt över det du skrev i din tråd om tåget som går allt snabbare o du klamrar dig fast i farten.
Jag förstår o känner igen. Att det fortsätter runtomkring med familj o vänner. Man säger ja hit o dit. Både för att man ju vill men av vana o oförmåga att bryta samtidigt.
Hela dagen idag har jag tänkt få till egentid, för mina tankar att sortera sig. Behöver ro.
Men annat kommer före. Barnen vill ha med mig på nåt, vill berätta nåt, eller så ska tvätten hängas, maten lagas osv. Någon vill fika med mig - javisst. Dagen rusar på. Och jag vill ju så förtvivlat gärna ta tillvara särskilt barnens förslag. Det är ju så fint att de vill ha med mig fortfarande, tonåringarna. Hur kan man som mamma säga nej till det?
Dessutom kompenserar jag, inser jag, för deras pappa som inte finns där för dem som skulle behövas. Då kan jag ju ännu mindre ta plats o säga nej. Inte till dem! ❤️
Men du nämner kroppens mående o faran för hälsan. Känningar från hjärtat har jag ibland. Tänker på det även om jag tränar o alltid haft ett friskt hjärta. Ursäktar det alltid som stress o relativt ofarligt.
Skulle aldrig ge någon annan de råd jag själv lever efter dock. Finns ingen logik i mitt resonemang med min egen hälsa.
Det här blev långt o sent. Detta blev min egentid, men på bekostnad av sömnen. Blir lätt så.
Känner mig så sorgsen.
Ensam. Liten.
Min trygga hälft, vad har hänt med honom?! Vart har han tagit vägen eg?
❤️
Har hållit skenet uppe med familjen, om en trevlig fredagskväll. Sommar, sol, grilla.
Mannen var redan dragen när jag kom hem. Väntat. Fredag är mer tillåtande för att dricka. Då är nog enda gången han dricker öppet sas.
Han är ju inte redlös eller särskilt vinglig, men påverkad o lite långsam. Han snackar på om sitt, drar samma historier o skämt som vi hört förut. Löjliga o plumpa kommentarer.
Jag fortsätter (aningens desperat) att räknar burkar. Meningslöst men den enda kontroll jag kan ha över denna galenskap som går runt, runt.
Upptäckte att det nu är tillagt öl med högre procent + de vanliga burkarna.
Jaha........
Det går åt fel håll.
Små steg o gränsen flyttas sakta. Lite i taget blir det nya normala lite mer sjukt.
Jag är så trött på allt.
@Kameleont Åhhh kära vän 🧡 Jag känner din smärta i hela kroppen. Att du håller skenet uppe, "leker" familjeliv med alla dess ingredienser, medan en stor elefant trampar omkring och du gör allt för att ignorera den. Skrattar du kanske lite åt skämten t o m? Annars kan det eventuellt bli lite missnöjt och du anklagad för att vara sur?
Jag tycker mig se och höra att du inte orkar med detta längre och jag tror att du kommer att hävda din rätt till ett bra liv inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag hoppas i alla fall det och det behöver ju inte betyda slutet för er som par heller. Under tiden finns vi här. Du är inte ensam. Eller kanske är det mer rätt att säja att vi är ensamma tillsammans och det är inte det sämsta. Det sämsta är att vara ensam fast man är två. Önskar att jag kunde ge dig en varm kram på riktigt.
@Kameleont
Jag förstår att du känner dig maktlös i den situationen och det är man ju också, missbruk är som en mörk kraft som man är maktlös inför som anhörig.
Får jag vara lite rak mot dig så vill jag säga att det låter inte som hans drickande kommer förändras men allt kan givetvis hända men det är inget som pekar på det.
Kan du hitta ett sätt att acceptera det och leva i det eller faktiskt bara föreställa dig hur livet skulle vara för dig utan att ha det där runt dig?
Jag förstår att det är förkrossande jag har själv varit där men jag vet också hur jag kände mig maktlös och tappade min förmåga att se att jag väljer i mitt liv och det här vill jag inte längre leva i.
Skickar dig en kram och ger dig en uppmaning att försök släppa kontrollen med att räkna för du har ändå ingen kontroll, försök lägga den energin på att göra minst en sak för dig själv varje dag som du blir glad av. 🌸
@Kevlarsjäl62
Ni är så fantastiskt fina o jag blir rörd till tårar av er goa omtanke här ❤️
Jag är en person som trivs att vara själv o behöver det emellanåt. Men det är som du säger hemskt o öde att vara ensam i en tvåsamhet. Att känna hur den andre glider bort mer o mer. Att bli bortvald, bortprioriterad. Saknar o längtar fast han är här bredvid mig. Blir ledsen av att formulera detta tragiska.
Någon jämförde tidigare med att leva med en person drabbad av alzheimer. Ser likheter.
Jag kan inte förstå hur det bara kan fortsätta som det gör här hos oss. Och jag förstår inte varför det är så förtvivlat svårt att ta upp detta problem med honom. Ser mig inte som en kuvad person, är inte rädd för honom.
Så varför väjer jag ständigt för alkoholen, konfrontationen, för det samtalet? Varför är jag så rädd för det?!
Jag hoppas nå min gräns snart, men svårt att se det. Det går ju så upp o ner o fram o åter. Tvivlet kommer så snabbt på om det verkligen är så farligt... Räckte med en nykter (bakis?) lördag. Fast fredag o söndag extra mycket istället. Så vad är det jag inte fattar?!
Den varma kramen hade jag så väl behövt men jag tar emot den digitalt iaf. Det värmer också gott!
🥰
@Snödroppen
Säger även till dig, för jag känner värmen, att det är så oerhört fint med den omtanke ni ger ❤️
Och jag uppskattar att du är rak. Jag litar på ditt omdöme o värdesätter dina råd mycket.
Jag kan dock inte se mig lämna detta liv jag har här med min familj. Även om jag i perioder bara vill dra härifrån. Slippa allt. Vara ifred.
Ser ingen utväg just nu.
Och det ger ännu mer tyngd åt den maktlösa känslan. Hopplöst.
Din uppmaning om att sluta räkna burkar har följt med mig. Fastnade o grodde lite.
Idag efter jobbet kollade jag upp läget, räknade, av bara farten. Ger på något sjukt vis ett lugn. Om det skulle vara noll burkar skulle jag bli orolig o tro att han lagt dem någon annan stans bara. Och börja leta ny 'gömma'.
Men tanken om att byta räknandet (ser ju mitt medberoende i detta) mot något för mig, som gör mig glad, var en fin tanke. Lite tid o kärlek till mig själv helt enkelt. Ska testa.
Stort tack för den tanken!
❤️🥰
@Kameleont Kommer från andra sidan. Den som slutat dricka. Fattar inte hur du orkar. Känner igen mig i mycket. Levde länge ensam i ett förhållande där vi båda drack mer eller mindre. Det jobbigaste var dock ensamheten. Vad är en relation om man inte är två? Inget kan uppväga det, varken hus eller annat fint. Hellre bor jag påvert tillsammans med någon som älskar mig. Att få vara två. Ja, det tog mig 20 år att lämna. 20 förlorade år…
Jag borde ha tagit steget tidigare.
Finns han inte kvar för dig så kanske det är alternativet, att leva ensam även i ”verkligheten”. Jag gjorde det och fick det bra. Hittade kärleken. Även slutat dricka som sagt.🌸
@Amanda L
Ja hur orkar man?
Det är inte det materiella som är svårt att lämna. Jag trivs med det enkla o trivs även själv.
Det är känslan av mitt hem, min trygga plats i livet, min man o vår historia tillsammans, o våra fina barn.
Det är så svårt och jag slits mellan hopp o förtvivlan.
Känslan av ensamhet är ju inte konstant. Hade kanske varit lättare då. Han glimtar ju till o finns för mig emellanåt, även om mer sällan o inte på ett djupare plan så ofta numera.
Ser ju åt vilket håll det går just nu.
Men främst är det barnen som jag tänker på. De bor alla hemma ännu o yngsta har haft det tufft bitvis. Svårt för förändringar bla. Vill inte göra det värre. Allt är så komplicerat o svårt i livet!
Tacksam att du ger av dina erfarenheter. Värdefullt.
Tar dem till mig (även om det kanske inte låter så).
🌼
@Kameleont Jag förstår att det inte är lätt. Det jag funderar över är det du skriver om barnen. Ofta förstår de ju mer än man vill tro. Din ensamhet och att du är ledsen, hans drickande, hur påverkar det?
Är det verkligen bra att hålla ihop för ”barnens skull”?
Kanske kan du diskutera det med någon som vet mer om sånt?
@Kameleont Jag räknar också burkar, inte för att det hjälper men det hjälper mej i hans lögner. Jag kan se/höra att han har druckit men han blånekar och kommer med så bra bortförklaringar och då tvivlar jag nästan på mej själv och tänker men gud han kanske inte har druckit, ändå vet jag att han har det. Så därför räknar jag. Vi har varit tillsammans i över 30 år. Han har typ alltid blivit för full men inte haft alkoholproblem som nu de sista 2 åren. Det är öl och han gömmer fulla och urdruckna burkar. Vi har pratat om det o han lovar att dricka mindre och att sluta ljuga men det bara fortsätter. Han vägrar att söka hjälp och tycker inte att han har problem. Jag låtsas att allt är bra utåt men känner mej helt slut. Jag är inne på v 2 här på Alkoholhjälpen och tycker att det känns bra men allt känns hopplöst ändå 🥲
Lider med dig! Räknande var för mig bara ett sätt att veta att jag inte var galen. När jag räknade att han drack 9 glas vin på en och samma kväll var det som om något dog i vår relation. Jag förstod att det var kört. Och det var det, förmodligen sedan länge, men jag hade inte velat se det tidigare. Man måste våga se sanningen i vitögat... Det är oerhört tufft men det är först då man förstår att det enda man kan påverka är sina egna val.
@Sommar68 Tack för din input! Och välkommen till forumet!
Det är så skönt att höra att man inte är själv i denna galenskap. Räknandet är, precis som du beskriver, ett sätt att få bekräftat att man hade rätt i sin känsla. För tvivlet är inte långt borta. Han kanske bara var extra glad ändå..?
Samtidigt blir det en fix idé, ett beteende av medberoende. Längre upp i denna trådfick jag rådet av kloka Snödroppen att byta räknandet mot något positivt för mig själv. Jag försöker men inte så lyckat hittills. Tycker ändå det var en mycket bra tanke. Kan den vara något för dig också kanske?
Vi har också många år ihop (30-isch), min man o jag, o snart vuxna barn. Det är de senaste åren ölen blivit ett i princip dagligt problem.
Det svåra för oss är att låtsas om o adressera problemet över huvudtaget. Jag håller masken utåt o vi håller även nån slags mask här hemma. Sjukt!
Ingen märker o vet. Allt utåt sköts bra. Jobb, hem o barn mm. Vardagen.
Är ju bra att ni två tagit upp problemet ändå. Då finns det, även om han förnekar.
Förstår dig så väl i att du känner dig helt slut! Man blir slut som människa av att vara medberoende.
Känner med dig! ❤️
Vet inte hur er relation är i övrigt, om du bara vill lämna eller mer hjälpa?
Jag vill inte lämna min man, jag vill ha tillbaka den han var. Frisk o nykter o med ett sunt förhållande till alkohol.
Vågar knappt säga detta, verkar nog naivt i mångas ögon. Och kanske är det naivt, men jag kan inte ge upp ännu. Det går bara inte. Samtidigt kan det inte fortsätta som drt gör.
Så visst känns det hopplöst emellanåt.
Det hjälper att skriva av sig här tycker jag, o att få pepp o förståelse o kärlek från andra i liknande sits.
Många fina människor som stöttar varandra.
Styrkekram till dig!
@Kameleont Tack för dit fina svar ❤️ Jag vill inte heller lämna för allt annat är så bra. Jag har försökt pratat med honom på olika vis, även våra vuxna barn har gjort det men vi når inte fram tydligen. Han tycker inte själv att han har några problem och säger att han inte har några öl men ändå hittar jag tomma ölburkar + att jag märker vissa dagar att han har druckit. Det är så frustrerande att inte nå fram när han ändå är påkommen. Burkarna kan ju inte dyka upp av sej själv liksom. Svårt att hoppas på nån bättring när det inte går att kommunicera. Det hjälper mej att läsa här inne och ta del av råden, tex att inte försöka prata om det när han redan är full utan istället gå undan så att han blir själv och att försöka tänka mer på mej själv. Det är svårt…
Ja visst är det svårt!
Här har druckits ikväll. Märkte det direkt jag kom hem från jobbet.
Grejas i garaget fortfarande. Han har ork o energi men vet att det snart går över i trötthet o han somnar antagligen i soffan sen.
Jag grejar med vårt liv samtidigt, får det att fungera dag för dag...
Är så trött.
Måste samla kraft till att ta upp det här med honom igen. Sluta låtsas som ingenting.
Måste orka konfrontera!
Känner så väl igen allt detta som skrivs. Är själv i ett "sjukt" förhållande med lögner, stor alkoholkonsumtion i perioder. Gömmer undan burkar och flaskor. Man blir så trött och dränerad och känner en uppgivenhet och frustration. Han säger att han inte vill ha det så här men fortsätter ändå. Jag har hotat med att flytta men vet inte om det går in i hans medvetande. Man försöker hålla uppe ett normalt liv både för sig själv och utåt. Det känns så skamligt och vill inte prata med någon och känner mig otroligt ensam i detta. Känns ändå bra att man inte är ensam i det här..
Jag har konfronterat, gråtit, och bett om förändring utan resultat. Får se hur länge man orkar med detta??
@Kameleont Hur har du det? Den där elefanten i rummet blir verkligen bara större och större, jag vet. Och om man börjar sätta namn på den så blir den plötsligt synlig för alla. Det är så jobbigt att börja prata om den, men när du gör det så tror jag att det är viktigt att du fokuserar på vad elefanten innebär för dig och hur den får dig att må. Inte att det är din man som bjudit in den. Man får ju faktiskt inget utrymme med en elefant i vardagsrummet, det blir knappt ens syre kvar. Kramar 🧡
Här dricks det också, har hittat nya tomma burkar men han hävdar envist att han inte har druckit dem. Det är bara vi två och jag dricker inte så det känns som att prata med en vägg när han nekar. Blir så trött och allt känns helt meningslöst. Vi kommer liksom inte framåt när han inte ens kan erkänna att han druckit dem. Orkar inte med drickandet men än mindre alla jäkla lögner. Ska försöka följa råden i anhörigstöd och fokusera mer på mej själv.
Tack alla! 🧡
Orkar inte skriva mer just nu men är så skönt att känna stödet, samhörigheten o se liknelser som, även o varje öde är tragiskt, ger känslan av skam o ensamhet mindre utrymme i själen.
Tänker på er!
Kram
Ledsen o frustrerad! Tungt i sinnet nu.
Några veckors semester.
Ingen katastrof här hemma men heller inget som ändrats. Han dricker efter ung samma mönster, jag gör inget åt det. Bara sköter om oss.
Det rullar på... o jag vill eg bara skrika rakt ut!
Påbörjade idag 4e o sista delen i Anhörigstödet. Har inte orkat, det har tagit emot. Och det var några jobbiga insikter. Eftersom jag tar hand om familjen o sköter ruljansen, hjälper jag honom att fortsätta sitt beroende. Lätt som medberoende att hamna där, man bryr sig ju om. Förstår det.
Men känner mig redan skyldig till att inte stå upp o säga ifrån. Nu ännu mer.
Låter som jag drar fram offerkoftan nu, det menar jag inte (eller?), det är bara så tungt att bära den här bördan o vissheten att jag borde göra mer för mig, för oss, för familjen.
Känner mig handlingsförlamad o vek. Så vek o feg.
Tycker inte att det är JAG eg, o jag skäms för min feghet. Så även skam.
Vilken mysig blandning av känslor den här kvällen!
Är allt lite offerkofta i luften...
Ber om ursäkt för det. Inte trevligt alls. Men skönt att få ur sig lite, skriva av sig.
Aaaaahhhghhh!!!!
@Kameleont
Fina du. Du har inget att skämmas för. Ut med ALLA känslor det behöver man.
Det kommer antagligen bara rulla på så länge ingen av er bryter mönstret.
Kram kära du har tänkt på dig!
@Kameleont Nej, nej och nej! Det är inte offerkoftan som du bär utan skuldkoftan med en massa ansvar i fickorna. Du stannar, därför har du inte gjort allt du kan för familjen. Läs den meningen en gång till. Hur i hela friden ska man kunna lägga ett sånt ansvar på en vanlig, dödlig människa? Det kan man inte, det är fullkomligt absurt! Om du lämnar, blir han så förtvivlad då att han vill avsluta sitt liv? Kanske, inte vet jag, men där hamnade jag. Och jag kände ansvar, ett sådant ansvar att jag höll på att braka igenom och nu, när han eventuellt insett att han måste sluta dricka, då tar jag ansvar för det och känner att jag måste stötta. Fast jag inte är helt säker på att det är det jag behöver just nu, jag har ju precis brutit mig loss. DET ÄR OCH KAN ALDRIG VARA DITT ANSVAR ATT GÖRA RÄTT SAK, DET SOM GYNNAR HONOM BÄST. Jag tror helker inte våra val spelar någon roll. Bollen ligger hos den beroende, det är hen som har elefanten i knäet och varken du eller jag kan lyfta bort en elefant.
Snälla, ha omsorg om dig själv. Du är en så fin och empatisk person, det ser vi alla här inne. Det är inte ditt fel att han dricker och heller inte ditt ansvar att tänka ut hur du ska få honom att sluta och agera därefter. Därför att det kan du inte, DET är fullkomligt säkert.
Ta hand om dig 🧡🧡🧡🧡🧡🧡
@Kameleont
Yngsta har svårt för förändringar.. men en mamma som mår dåligt o en pappa som dricker?
Kan du ta er ifrån ett tag o få andrum o tänka? Hur pratar du och barnen om alkoholismen? Kram❤️❤️❤️
Hej @Kameleont! Jag blir så ledsen att höra att anhörigstödet gav dig den känslan. Trots att vi många gånger skriver att det ALDRIG är den anhörigas ansvar att personen dricker så vet vi ju samtidigt att det inte alltid är lätt att resonera med känslorna. Jag säger det en gång till: det är inte ditt fel, ansvaret ligger inte på dig!
Beteenden som är väldigt fina och omtänksamma i de flesta andra relationer (som att ta hand om hemmet och familjen när en anhörig mår dåligt) kan få fel effekt i en relation som drabbas av alkoholproblem och beroende. Det säger någonting om att situationen är sjuk, inte att beteendet var fel från början. I Anhörigstödet försöker vi erbjuda ett nytt resonemang, några argument som du kan använda för att kanske testa något annat, just därför att vi vet hur svårt det är att göra annorlunda, att det kan gå emot det vi egentligen vill göra.
Vad tänker du när jag skriver så?
Jag är så glad att du skriver det här och inte sitter med dina känslor själv. Skriv gärna till oss rådgivare också om du undrar över programmet, om det landar fel på något sätt. Du hittar oss här: https://alkoholhjalpen.se/fraga
@Nell
Hej o tack för att du reflekterar o tar dig tid!
Jag förstår hur det menas i Anhörigstödet o jag tycker inte det är något fel med råden i sig. Det har varit ögonöppnande för mig o hjälpt mig. Samtidigt jobbigt att gå igenom. Viss självrannsakan ju.
Min reaktion att känna mig skyldig i att inte stå upp mer för familjen är sann o är svår att ändra på. Jag är inte ansvarig för att min man dricker, det budskapet tar jag till mig, men jag är som förälder ansvarig för att mina barn mår bra o har det bra.
Därför tycker jag inte att jag gör tillräckligt.
Samtidigt vet jag ju att min familj, förutom min mans smygdrickande, har det ganska bra. Har pratat med vårt äldsta barn tidigare o även lyssnat in o känt av hur yngsta upplever det nu. Yngsta märker varken något av det sjuka drickandet eller hur jag grubblar kring detta.
Kanske låter konstigt men jag känner det nästan som om jag har två liv parallellt. Två roller.
(Är det vad medberoendet gör med en person?)
Stark, positiv o omtänksam mamma/ orolig, förvirrad o ensam fru.
Men med det sagt är det såklart inte hälsosamt för en familj med en som missbrukar alkohol! Så klart det på sikt kommer påverka o visa sig mer, om inget förändras.
Min ventil är detta forum!
Här får alla känslor o tankar komma o det går verkligen upp o ner.
Försöker ta till mig av de kloka o omtänksamma råden o att inte ta åt mig av sådant som inte känns helt bra.
Tack AH!
@Kevlarsjäl62
Kloka du, tack för ditt svar!
Jag förstår huvudbudskapet i hela ditt meddelande, men 'läs den meningen en gång till...' Har läst meningen flera gånger men fattar nog inte. Är extra trögt i knoppen just nu. 😅
Du får gärna formulera igen eller förklara för dina råd vill jag verkligen förstå o ta till mig. Vill inte missa något!
Vet ju en del av vad du gått igenom, av vad du delat med dig, o känner så mycket för hur du kämpat så länge.
Min man visar inga tendenser o har aldrig uttryckt något om att vilja ta sitt liv. Det är inget som jag oroar mig för, även om tanken passerat i mig, när han varit som lägst i sitt mående.
Förstår det svåra i att nu sätta gränser för hur mycket du ska stötta honom.
Värna om ditt eget space vännen!
Är nog väldigt viktigt i det skede han/ni är i nu - Från början av hans väg mot ett nytt nyktert liv.
Det värmer mig massor att du säger så fina ord om mig som person.
Och jag förundras över hur det kan betyda så mycket från människor jag aldrig mött. Jag lägger det fina på mitt pluskonto för självkänslan. En liten hög av plus.
Detta forum är min ventil, och en massa känslor far runt o får här komma ut. Men kanske att det tolkas på lite olika vis...
Jag känner inte igen mig helt när du undrar om 'vi kan komma ifrån o få andrum'.
Förstår att du menar väl o vill förtydliga lite.
Det är andra som har det så mycket värre o som verkligen behöver komma bort. Det inser o respekterar jag. Full förståelse för det.
Vi har ingen misär, ingen som hotar eller slår. Inget jag behöver rädda mina barn ifrån akut sas.
Vill absolut inte försvara situationen med en förmodad alkoholist i familjen. Det kan bara se väldigt olika ut.
Skrev ett svar till Nell på AH här ovan. Där står lite mer om mina tankar kring detta.
@Kameleont Vill ge dig en stor varm kram.
Jag har varit med om i princip samma med mina barns pappa. Efter 17 år tillsammans lämnade jag honom, bl.a. pga alkoholen.
Tyvärr har jag nu min yngsta son (25 år) att oroa mig över, han har problem med alkoholen och har börjat dricka igen efter 11 månaders uppehåll.
Blir nyfiken när du skriver anhörigstödet, vad är det?
@Kameleont
Fina fina du. Ja, jag tänker på dig emellanåt och undrar hur du har det.
Tycker att du är så klar, tydlig, empatisk och stark och känner för dig och din livssituation.
Hoppas hoppas du bryter dig ur detta känslomässiga fängelse, hur du än gör.
Var rädd om dig fina fina du ❤️
Du ska verkligen vara så otroligt stolt över vem du är!
@Kameleont Ja, det kanske inte var så tydligt som jag trodde 😆 Jag reagerade nog väldigt starkt på att du grubblar på samma saker som jag gör och har gjort. Jag brottas så mycket med skuld över att jag inte "satt ner foten" eller vad man ska kalla det, för länge, länge sen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur allt hade kunnat vara om jag bara.....Hade min man kommit till samma slutsats som nu och gjort ett seriöst försök att sluta dricka, hade vi varit en familj som håller ihop och inte splittrad som nu, med mycket besvikelse och sorg som murar mellan oss. Jag tyckte att jag kände hur du gjorde detsamma, att du lade alldeles för mycket ansvar på dig själv och hur du agerat/agerar. Er situation verkar vara så gott som identisk med den typ av missbruk vi levt med så länge. Ingen misär, ingen aggressivitet och inget våld. Min man var till 99 % hemmadrickare, oftast fredag till söndag. Han lullade omkring, stojade med barnen när de var små (de förstod inte då utan tyckte pappa var skojig), tjatade om och tyckte han var rolig. Något riktigt ansvar kunde han ju aldrig ta under sina onyktra dagar. Kommer ihåg en gång när vår yngsta skadade sig en lördag kväll, så vi behövde åka till akuten. Han var seg och trögtänkt och jag fick be en granne skjutsa oss. Så fortsatte det genom tonåren. Han höll på med sitt, spelade musik på hög volym i källaren och sov gott den drucknes sömn när jag låg vaken beredd att hämta hem ungdomar på vift. Jag var väldigt ensam, förstår jag nu. Han blev bara segare och tjatigare med åren, började dricka flera dagar och de sista tio åren gjorde det mig vansinnig att lyssna på dravlet. Jag blev sur och han blev faktiskt ganska spydig själv de sista åren vi bodde ihop.
Barnen upptäckte att något var fel någon gång på mellanstadiet och då hade också deras kompisar börjat kommentera när de sov över "är din pappa alltid full?" När de förstod så var det skojiga slut och alla minnen av lekstunderna blev värdelösa för inget var ju "på riktigt".
Jag tror att det värsta är när barnen förstår att de inte är det viktigaste i en förälders liv, utan alkoholen är viktigast. Det som gjort mest ont är de gånger barnen bett pappa att inte dricka, letat på gömda flaskor och hällt ut dem och hur pappa nästa torsdag köpt nya och fortsatt sitt missbruk. Jag vet inte om de mått bättre av att vi bott någon annanstans, säkert hade de grubblat och oroat sig ändå. Hur ska man veta?
Det här blev långt, men jag antar att jag ville få dig att förstå att det inte spelar så stor roll vad du gör. Jag ville nog få dig att inse det absurda i tanken att det DU gör styr din mans drickande. Vi råkar bara vara där, vi älskar och sörjer, förtvivlar och hoppas och inget av det påverkar situationen i sig.
Barnen har inget märkt, gott så. Du kommer att märka när de gör det och då får du agera utifrån det. Kanske på ett annat sätt än jag? Jag vet inte.
Men någonstans i detta behöver du börja fundera över din egen livskvalitet. Det är bara du som vet när gränsen är nådd för dig, ingen kan bestämma åt dig. Jag önskar att jag brutit upp tidigare, men egentligen vet jag ju inte hur det skulle ha påverkat oss allihop. Det vet ingen.
Jag finns här för dig och dömer inget av dina val. Kramar ❤
Hej igen @Kameleont!
Fint att du skriver om hur det blir för dig! Det låter som det blir mycket känslor, och en ambivalens kring vad som kan vara ett bra nästa steg. Att väga fram och tillbaka kring olika möjligheter innan en tar ett beslut är en vanlig del av förändring, men kan upplevas som väldigt jobbigt och känslosamt. Just nu funderar du på din roll som förälder. Och du tar det på stort allvar, att vilja vara en bra förebild och erbjuda den tryggheten som dina barn behöver.
Fortsätt gärna skriv här om alla tankar och känslor som går upp och ner. Använd gärna det här forumet som din ventil. Och ta till dig av det som känns bra i magen!
@Snödroppen
Kram o tack för ditt stöd ❤️
Har behövt det.
Har varit en tuff vecka, känslomässigt helt slut just nu.
Hoppas på bättre vecka nästa, o kanske bra med rutiner när jobbet kör igång.
@Kameleont
Fint att vi kan hjälpa varandra ❤️
Var rädd om din fina energi.
Hoppas det känns bättre att komma in I rutinerna igen.
Stor kram och tack, jag fortsätter den slingriga vägen fram mot min egna fria hälsa.
@Kevlarsjäl62
Så mycket igenkänning i din livshistoria!
Våra barn har hunnit bli lite större innan alkoholen tog över min man, men den ensamma känslan är densamma. Ensam vuxen. Mest bara jag som väntat uppe för att hämta hem tonåringar på vift tex. Som haft koll att de kommit hem, som brytt sig.
Det är en stor besvikelse, känslan av att blivit övergiven. Ensamstående.
Jag är o snuddar vid insikten att jag inte kan påverka hans drickande. Flyktigt ännu, lätt distraherad i den tanken.
Det svåra är just det du skriver, för jag tänker precis de orden ofta, 'att sätta ner foten'! Jag vill vara stark o Sätta ner foten - Nu får det vara nog!
Men varför ska jag ens om det inte gör någon skillnad? Om det inte spelar någon roll?
Det går runt i mina funderingar om o om igen. Virrar runt vad som ska ske, hur o när o ens om!
Efter lite input här o mer tankar själv kring barnen vill jag inte vara sämre än att ta till mig råd. Så har stämt av med dem lite mer nu. Fått bekräftat att min känsla att de inte märkt av sin pappas missbruk hittills stämmer.
Det känns skönt att min kompass stämde men jag inser så klart att det inte kommer fortsätta så om mannen fortsätter sitt drickande.
Förhoppningsvis öppnat ett litet fönster för dem att ta upp detta om de undrar eller märker något framöver. Tagit bort en ev 'hemligstämpel'.
Så tacksam för dina råd!
Betyder så mycket!
Har varit en tuff vecka o jag är rätt slut känslomässigt.
Fullt förtroende för att du inte dömer oavsett utgång. Det känns att du är en snäll o förstående person.
Jag har inte skrivit tidigare i detta forum men @Kameleont jag käner igen mig i vart enda ord du skriver så nu gick det inte att låta bli att skriva längre.
Kanske borde jag göra ett eget inlägg men det kommer kanke inom sin tid.
Jag känner igen precis allt i dina inlägg från min relation med min man, våra barn, jobb och veckor som bara flyter på. Så som du har även jag tagit de första samtalen men vardagen trillar tillbaks och allt återgår så som det var innan samtalen.
Jag kan inte ge dig några visdomsord. Däremot suger jag åt mig massor från tråden här.
Du verkar vara en väldigt klok och stark person och jag hoppas att du tar hand om dig!
@Sommarsol_2023
Så fint att höra! 🧡
Jag blir rörd o varm i hjärtat av din vilja att skriva några ord här nu. Det är ju inte alltid man har ork eller ens vet vad man vill säga (Man behöver ju inte säga nåt om man inte vill heller).
Så stort tack för dina ord!
Att veta att någon mer trampar på o kämpar på samma vis gör stegen mindre tunga. Det känns mindre ensamt i det jobbiga.
Vi kan ge varandra styrka!
Det är det fina med detta forum.
Som du skriver trillar allt tillbaka i samma lunk om o om igen.
Tröttsamt.
Mannen höll upp med drickandet några dagar, pga en förkylning, o det blev åter sorgligt tydligt hur länge sen det var som uppehållet varat mer än en dag.
Och att börja med öl innan han var helt frisk, även om i mindre mängd, gör mig så arg. Särskilt när han sen är helt oförstående till varför han inte blir helt frisk nån gång. Och tycker synd om sig själv dessutom.
Total självförnekelse!
Hade velat be honom ta chansen till 'vit period' men fick inte ur mig det. Vi är ju inte så öppna med vad som egentligen sker med honom o alkoholen.
Hade det spelat någon roll om jag sagt nåt denna gång? Troligen inte.
Allt faller tillbaka...
Känns tungt ikväll. Hade velat gråta men kan inte. Känner mig tom...
Skriv gärna mer om du orkar o vill, om det känns bra för dig förstås.
Annars fortsätt läs o sug åt dig allt du vill! 😘
Mycket som pågår.
Vet knappt om jag orkar sätta ord på det...
Allt har fått en annan dimension o om jag var orolig tidigare för min man går det inte jämföra med hur oron känns för mitt barn just nu.
Ett av barnen, ny ung vuxen, misstänker vi använder någon form av drog.
Skola funkar ok o bor hemma, så vi har lite koll. Allt är diffust o oklart men något är det som inte stämmer sas. Nekar själv till att det finns ett sådant problem.
Vad vet vi egentligen, om allt de tampas med i livet? I skolan, på nätet o i det stora hela i det sociala.
Kanske inte behöver vara det värsta eller ens något (min magkänsla säger dock att något är det) men det är just nu en fruktansvärd ovisshet o det känns som jag ska gå sönder inifrån.
Undrar hur jag ska orka?
Finns ingen vila när oron är konstant.
Mannen o jag pratar en del om detta men jag delar inte allt, då jag inte längre litar på hans omdöme - främst i berusat tillstånd.
Barnet står närmare mig (delvis pga pappans egocentriska beteende med alkoholen senaste tiden). Jag vårdar o värdesätter den fina kontakten mycket! Ser det som lättare att hjälpa, nu o på sikt, med en god relation också så klart.
En klumpig o burdus vuxen som kanske trampar över en känslig gräns hjälper ju inte.
Skapar samtidigt en konflikt i mig där jag känner mig oärlig mot min man, där vi egentligen borde stå helt enade o tillsammans i det här svåra.
Hur kunde det bli såhär?
Vad har jag hamnat i för parallell värd? Jag är i ständig beredskap, beredd på det värsta. Brukar inte vara så orolig av mig, men nu målar jag upp det ena scenariot värre än det andra i framtiden.
Totalt utpumpad!
Och samtidigt vardagen som rullar på med jobb (överhopad o kaos där med), skola, mat, läxor, träning, väckarklockor som ringer o snoozas för länge...
Sen börjar det om.
Skönt att skriva av mig ändå, fast det är lite otäckt o gör det mer verkligt. Jag vill inte tro det är sant. Hoppas min magkänsla har fel denna gång.
Älskade älskade barn, vill bara du ska må bra i dig själv! ❤️
@Kameleont
Jag känner med dig och tänker hur orkar du vara så stark i allt? Du är helt otrolig.
Hoppas ditt barn kan komma ur det, du verkar vara en fantastisk mamma.
Styrkekram kära du, tänker på dig och hoppas du fortsätter skriva här om du tycker det hjälper. 🙏🩷
@Kameleont Tack för dina fina ord. Det värmer även att höra att du vill att jag skriver.
Kanske för att man i allt detta ofta blir osynlig, det är så stort fokus på barnen (om ännu mer nu för dig förstår jag) och på mannens alkohol, att man själv hamnar i skymundan.
Här hemma har vi i dagarna haft ett ordentligt samtal. Där han tycker att jag är anklagande så fort han dricker (visst är jag det!) och att han inte behöver det för att kunna arbeta med sig själv. Vi har även pratat om att separera. Och det känns skrämande men skönt på något vis.
Jag loggar inte in så ofta här så ibland tar det lite tid innan jag svarar.
@Snödroppen
Tack för ditt stöd! 🧡
Det känns på ett vis lite bättre ikväll. Har pratat med barnet i fråga. Hen var ganska arg över att jag la mig i ett o annat men i efterhand känner o tror jag samtalet var bra. Lite lugnad också i farhågorna faktiskt från en del svar jag fick. Tror också Hen förstår (när det landat) att det kommer från kärlek o omsorg om hens välmående.
Inget är dock säkert o jag släpper inte garden, men iaf inte värre just nu.
Är så svårt.
Känner ibland att jag är för snäll o godtrogen. Har vuxit upp med ärlighet o vill alltid (i första hand) tro gott om folk. Lita på.
Tänk om det fanns ett facit på hur man skulle göra o en mall för en bra förälder! Men jag gör det jag tror är bäst o hoppas det räcker en bit...
Jag tänker att DU är stark o stöttande för många här på forumet. Det är skönt att veta att du finns! Du ger mig känslan av 'you got my back' 😊🙏
Är extremt trött nu. Sovit alldeles för lite o dåligt ett tag. Ont i magen, ont i huvudet o ont här o där i kroppen när jag sprang i morse (Ändå var benen pigga på löpning).
Det känns som det helt enkelt är fullt i skallen. Finns inte plats för något mer att grubbla på eller ens för tankarna att byta plats!
Kommer kliva upp imorgon o plikttroget åka till jobbet. En ny dag rullar igång.
Känner mig inte stark, jag bara fortsätter så, för jag vet inte hur jag slutar eller hur jag kan göra annorlunda.
Såg ditt tips till någon om 'Viktigt på riktigt'. Ska kolla mer men verkar nyttigt o bra o med en Region bakom känns det seriöst. 👍
@Sommarsol_2023
Så väl du beskriver hur det känns att hamna i skymundan o känna sig osynlig. Så är det verkligen.
Ibland vill jag skrika JAG DÅ?!
Vem bryr sig om mig i detta?!
Allt kretsar kring den beroende o hur han mår. Och barnen!
Samtalen han för är ofta rätt ensidiga o upprepande. Trist.
Vi bör nog öva oss på att ta mer plats!
Det låter både tufft o bra att ni haft fler samtal. Och nu även om separation... Att det delvis känns skönt för dig är nog en indikation på att det kan vara rätt väg att gå.
Känns det så?
Men så klart att det är skrämmande. En process att gå igenom, både psykiskt o praktiskt. Får se hur det utvecklar sig för er.
Snurrar mycket i mitt huvud om ena barnet nu o det är en ny oro. Hemskt. En stor rädsla. Känns lite bättre ikväll ändå. (Se ovan i tråden)
Du behöver inte alls känna en press att svara snabbt eller så. Det blir när det blir... om det känns bra.
(Jag är inte särskilt 'på' på sociala medier över huvudtaget)
@Kameleont
Yes, i got your back 🤗.
Det måste hjälpa oerhört mkt att du springer, det önskade jag att jag kunde komma igång med.
Var rädd om dig, och ta din plats. Du har också behov!
@Kameleont Käraste vän, att läsa dina ord är som att kastas tillbaka tio, tolv år. Det gör nästan fysiskt ont att känna din oro och smärta mellan raderna. Jag vet ju så förtvivlat väl vad du går igenom. Ensam fast ni är två. Finns det en större ensamhet. Barnen, det dyrbaraste vi har. Hur är det möjligt att en drog t o m kan blockera de mest grundläggande instinkter vi har, att ta hand om vår avkomma. Mina ungdomar gick igenom svåra saker, vilket nog de flesta gör, men de flesta kommer ju också helskinnade ut på "andra sidan". Du finns där, du lägger dig i. Det räcker väldigt långt. Jag gjorde likadant och det räckte tydligen med en förälder för allt har gått bra för mina barn som nu är vuxna med egna familjer. Däremot har det funnits många känslor kring varför jag inte valde dem och flyttade ifrån den missbrukande föräldern som kommit fram i ljuset då och då. Jag har förstått att det för dem känns som ett lika stort svek som att välja drogen. Det är nog den största sorgen och jag känner mig väldigt liten när de ger uttryck för detta. Men det måste jag ge dem. Jag måste lyssna på deras känslor, deras besvikelse och deras ilska. Det är mitt kors att bära. För det är ju sant, jag valde inte mina barn, inte helt och fullt. Jag valde medberoendet och det får jag leva med.
Du kommer klara det här. Vilka val du än gör, så kommer du att lotsa dina barn vidare i livet. Hur du än gör så kommer dina barn att ställa dig mot väggen och det är ok. För du kommer att lyssna, svara ärligt och de kommer att läka. Det kan du vara säker på.
Du kan också vara säker på att du finns i mina tankar 🧡
Hej. Allt känns hopplöst och…
Hej.
Allt känns hopplöst och jag är så trött. Min man sedan över 20 år har senaste tre åren ca druckit allt mer.
Jag saknar den gamla fina personen som jag älskar.
Känner mig otillräcklig o svag som inte orkar ställa honom mot väggen, ställa ultimatum. Undrar ibland om det verkligen är sant det jag upplever. Känns så overkligt.
Vi pratar inte om hans problem med alkoholen. Finns nog bara i mig.
Jag har tagit upp det försiktigt vid ett par tillfällen utan någon dramatik. Han var då olycklig o ångerfull över en händelse orsakad av alkohol. Andra gången var ur mitt perspektiv med oro för hans hälsa. Inte så mycket respons eg. Skam mest.
Han dricker i princip dagligen nu. Ffa öl. Han sköter sitt jobb o är nykter på jobbet. Jag kommer hem senare från mitt jobb o märker direkt på hans ton o beteende om han druckit eller inte. Om han hållit upp över ett dygn blir han märkbart irriterad o söker konflikt. Om han då går ut en stund o kommer in snäll o glad vet jag att han druckit o, vad jag tror, fixat abstinensen. Senaste tiden är en nykter man samma sak som abstinens o då är han rätt odräglig o elak. (Han är aldrig våldsam eller hotfull kan tilläggas)
Snällast lätt berusad. Dålig attityd med elaka kommentarer kommer när Han blir mer full. Men han blir trött tidigt o slocknar på soffan ofta.
Är så sorgligt att känna en lättnad när han slocknat. Då slappnar jag av lite.
Jag har fastnat i ett beteende att i smyg hålla koll på hur mycket han dricker. Jag räknar tomma burkar, kollar hans gömmor, skriver små lappar för att komma ihåg vecka för vecka. Känner mig skyldig som räknar o håller koll. Och han smyger med drickandet samtidigt. Det är ju helt sjukt!
Har funnit lite styrka i detta forum. Så många livsöden o fina starka medmänniskor!
Påbörjat Anhörigstödet. Försöker samla mod att verkligen ta upp hans problem. Men finns inget bra tillfälle. Tänker ständigt på detta o vilar eg aldrig.
Tog lång tid att våga skriva något... Nu kan jag inte sluta verkar det som.
Tack som lyssnat!
Bra att du söker stöd - vi…
Bra att du söker stöd - vi är många som förstår här.
Finns det något sätt för dig att få lite distans? Och vila? En långhelg hos en vän?
Kontrollen att räkna är ju en falsk känsla när man vet att man inte kan kontrollera.
Hade en sådan period men insåg att det var helt meningslöst.
Det enda som är intressant är konsekvenserna. Sen spelar det ingen roll om det är 1 eller 20 öl.
@Kameleont Välkommen och så…
@Kameleont
Välkommen och så starkt av dig att berätta.
Det har varit och är en jättefin hjälp med gemenskapen här på alkoholhjälpen för mig när jag hade det som tuffast och fortfarande trots att jag lämnade för ett år sedan.
Det låter som du tagit ett steg framåt i ditt liv och öppnat upp för att få stöd.
Så klokt och starkt av dig.
Följer gärna din resa här och hoppas att du fortsätter komma tillbaka.
Tack snälla ni för stöd o…
Tack snälla ni för stöd o fina ord!
Att ni orkar.
Inser såklart hur meningslöst det är att räkna vad som druckits o att det är ett försök till att få en känsla av kontroll. Samtidigt ett sätt att bevisa för mig själv att min känsla stämmer. Om han druckit eller inte. För vet ju inte helt hundra alla gånger.
Bättre humör senaste dagarna på honom, o det får mig att ifrågasätta mina egna upplevelser. Är kanske inte så illa eg. Men det har druckits, även om mindre mängd per dag.
Ikväll mer som förväntat. Vet inte hur mycket men helt klart full. Slocknat i soffan rätt tidigt.
Jag har svårt att åka hemifrån.
Sköter allt numera. Ser till att familjen fungerar o mår ok.
Allt började med hans krasch o psykiska ohälsa för några år sedan, med hjälp o vård till en början men allt eftersom tiden gått mer o mer självmedicinering (öl) från hans sida. Undertiden har jag tagit hand om, o allt större del av ansvaret i familjen. Vi lever två liv känslomässigt bredvid varandra, samtidigt som vi fysisk rör oss i samma område - hemmet. Tragiskt.
Har alltid varit vi två. Jag har innan allt detta började förundrats över hur vi haft med- o motgångar o kommit starkare ur dem.
Om vi bara pratat vill säga. Vi är inte så bra på det.
Känt mig lyckligt lottad som efter alla år fortfarande känt litet lycko-pirr i magen när han kommit hem från jobbet tex.
Nu är pirret borta o jag saknar det.
Saknar honom.
Våra barn är alla i övre tonåren.
Så jag skulle kunna åka bort, det skulle inte bli haveri eller misär. Men känns jobbigt, vill inte lämna dem.
Längtar väldigt mycket efter egentid o vill mest bara vara ifred. Trött, slut o osocial just nu. Orkar inte heller hitta på något för att komma iväg eller hitta på något kul.
På jobbet får jag lite paus på ett vis, o tänker inte så mycket på allt hemma. Samtidigt är jobbet väldigt krävande o där hänger också det mesta på mig. Stort ansvar o svårt med avlastning.
Ingen vet hur det är hemma och jag känner inte att jag kan berätta.
Det är tungt att bära.
Lättar lite att sätta ord på allt här. Kanske kan det bli mer verkligt då. Kan fortfarande inte förstå att detta gäller mig.
Hur har jag hamnat här?
Hur kan jag låtit det gå så långt?
Jag har ju också ett ansvar att säga ifrån, tänker jag.
Hur hittar jag den styrkan?
@Kameleont det låter som om…
@Kameleont det låter som om du har ett uppvaknande.
Det är smärtsamt och du låter också väldigt stark (det är man när man vågar se sanningen) även om du inte känner dig så ❤️⭐️ gå framåt och fortsätt söka stöd, du är fantastisk och tack för att du i detta hjälper att lyfta andra.
Du är verkligen en fantastisk person.
Tack Snödroppen, för ditt…
Tack Snödroppen, för ditt stöd!
Jag känner mig verkligen inte stark, men försöker ta till mig dina ord.
Och jag vet inte vart jag ska få stöd någon annan stans.
Skriver här iaf o hoppas det lättar lite på trycket i bröstet.
En helg har passerat igen...
Han har druckit fre-lö-sö ca 6-8 stora starköl varje dag gissar jag, men sköter sig sas. Är ju fördelat över en dag. Det är ingen dramatik eller fylleslag på något sätt. Han dricker för att orka göra saker, för sin initiativförmåga. Han är som mest harmonisk när han får sköta sig själv, dricka (mest i smyg) o jobba här hemma med div projekt.
Men han blir inte någon att ha några meningsfulla samtal med. Samma pladder, o plumpa skämt. Börjar kännas tjatigt o tråkigt. Ensamt.
Jag känner mig berövad på helg känslan! Vill kunna känna att det blir skönt med helg. Att vi tillsammans kan äta o dricka gott. Normalt. Jag uppskattar gott vin till maten tex.
På sista tiden väljer jag ofta bort alkohol själv. Tar emot o vill inte uppmuntra det beteendet. Känner också ett ansvar att någon här hemma är nykter o vettig.
Särskilt om han plötsligt får för sig att cykla iväg tex. Då vill jag kunna köra om något skulle hända. Nu brukar det inte hända men oron finns där.
Jag ÄR orolig för hans hälsa. Hur länge kan någon hålla på så? Hur länge orkar kroppen?
Vi gör sällan saker ihop längre. Han försummar familjen o mig. Han planerar bara saker för sig själv, kortsiktigt.
Fredagkväll redan i gasen när jag kommer hem, han är på väg till polare som bor nära med några öl i handen. Ring när det är mat, är hans glada kommentar till mig. Svin!
Känner mig som ett hembiträde.
Har så mycket ilska i mig o avskyr min egen feghet som inte säger ifrån.
Jag var ju trött o slut o ville inte fixa maten själv.
Jag är konflikträdd, antar jag, iaf hemma. På jobbet ses jag nog som stark, rak o någon som säger vad hon tycker. Varför så svårt hemma?
Är så tråkigt med dålig stämning o det är en anledning. Brukar vändas mot mig o tex vara att jag tar upp något på ett 'surt' sätt också handlar det istället om det än grundproblemet.
Jag ser vad som händer i diskussionen o bemöter det oftast, men det sätter sig som en tagg o 'tystar' mig till nästa gång. Gör så jag försökt ta upp ett ämne på massa olika vis men det finns inget rätt märker jag. Han vill helt enkelt inte höra om det alls. Ett ego som vill att jag är tyst o fortsätter som vanligt. Skönast för honom.
Nä, såhär vill jag inte ha det känner jag nu! Bir så arg medans jag skriver.
Väldigt rörigt i mitt huvud nu, bara skriver av mig...
Grubblar mycket på varför det tar emot så oerhört för mig att ta upp alkoholproblemet med honom. (jag ville knappt skriva ordet 'alkoholproblem' nu!)
Eftersom det är något vi inte låtsas om har jag kommit fram till en förklaring. Jag ser ju inte en framtid utan honom egentligen, utan detta är något vi ska igenom o lösa, o förväntar mig att om han/vi bara är ärliga o tar tag i det så kommer det bli bra.
(Ursäkta om jag verkar naiv för en del nu men där är jag o alla måste inte lämna varandra tänker jag)
Såhär... Så länge som jag INTE tar upp det kan heller inte utgången av det misslyckas eller jag bli sviken.
För tänk om det inte händer något? Om ingen förändring sker sen?
Om jag repar mod, tar samtalet o bara vågar säga:
'Jag är orolig för din hälsa när du dricker så mycket, jag är rädd för vad det gör med dig o oss o vår framtid'....
Känner igen mig mig att…
Känner igen mig mig att kontrollera vad som druckits.
I mitt fall tycker jag att hon har druckit. Springer ner i källaren och mycket riktigt hittar man ett glas som det druckits vin i nyligen.
Annars är det tetra med vin som göms på toaletten.
Känner också igen mig i, hoppas hon somnar nu så det blir lungt så jag kan få slappna av.
Tack Samboman, det är skönt…
Tack Samboman, det är skönt att höra att man inte är själv!
Jag känner mig så dum som fortsätter räkna burkar. Förstår med förståndet att jag försöker få någon slags kontroll men det leder ju inte till något.
Om han druckit märker jag det direkt, på sättet att prata främst, o på blicken. Det var länge sen nu, som hans blick var ren o klar o helt opåverkad.
För även om han inte är full så är blicken talande ändå.
Dagen efter innan det gått ur kroppen är inte opåverkad som jag ser det. Om det gått längre tid, abstinens med jagad/otålig blick.
Lätt berusad, lätt euforisk o nästan pigg i ögonen. Full... Simmig, oklar, inåtvänd o helt oattraktiv i blicken - vilket speglar min syn på honom just då också.
Hur öppna är ni om alkoholproblemet i er familj?
Har du konfronterat henne eller tagit upp din oro?
Det är mitt stora dilemma.
Jag törs inte!
Jag har tagit samtalet med…
Jag har tagit samtalet med honom!
Äntligen fick jag orden ur min mun!
Vilken lättnad att få det sagt:
Jag är så orolig för dig, för att du dricker för mycket.
Det blev ett bra samtal. Inte kritik följt av försvar. Han hörde mig o höll med.
Nu är jag både oerhört lättad samtidigt som jag är rädd för vad som nu kommer hända, eller om det ändå fortsätter som tidigare.
Är orolig men försöker att inte ta ut något i förskott.
Tacksam för detta forum, vilket gett mig lite perspektiv o gör mig lite mindre blåögd för hur det kan bli för någon med ett beroende.
Men en liten seger, ett steg åt rätt håll för mig idag ändå! 💪
Känner mig bara ensam, liten…
Känner mig bara ensam, liten o ledsen nu. Besviken.
Det känns åter hopplöst.
Inget har eg ändrats efter samtalet vi hade.
Han dricker fortsatt sina öl i smyg, olika grader av berusning ger olika sorts humör. Det svänger.
Vi lever vidare våra liv som om allt är normalt. Vi är slutkörda, trötta o överlever dag för dag. Också går det en vecka till...
@Kameleont Ja tänker på när…
@Kameleont
Ja tänker på när ja läser dina rader ur fort något normaliseras i livet. Du skriver att du är besviken, trött och överlever. Du lägger all din energi åt hans leverne med alkoholen som elefanten i rummet.
Jag förstod inte när jag levde i det hur dåligt jag mådde men jag förstår idag konsekvenserna av det och hur mycket tid jag förlorat egentligen.
Du verkar vara en sån härlig, stark och genuin person som många trivs att umgås med, kan det vara en idé att hitta på saker du tycker för dig själv en period eller kanske rakt av bara lämna honom för att inte dras ner mer?
Önskar dig känslan av att leva livet och inte bara överleva det ❤️
@Kameleont Håller med…
@Kameleont Håller med Snödroppen. Det går snabbt att vänja sig vid det "nya normala". Jag blir jätterädd att de där dagarna och veckorna blir 10, 20 och 30 år. Så blev det för mig. Kramar.
@Snödroppen Det är så klokt…
@Snödroppen
Det är så klokt o sant det du säger.
Nya normala satte sig snabbt i vårt liv. Elefanten i rummet sätter stämningen för dagen, timmen, minuten. Och jag låter det ske. Varför gör jag det?
När blev jag så svag, eller har jag alltid varit det för honom kanske?
Låtit honom styra mycket, o nu styr alkoholen honom.
Du säger så snälla ord, det berör mig verkligen!
Jag jobbar med människor o får där bekräftat att jag gör något rätt, att de uppskattar mig o det jag gör för dem. Men arbetet med andra tar mycket energi också. Krävs mycket återhämtning o det är ont om det nu för tiden. Hemma väntar ett annat 'passande'. Nästa skift.
För några år sedan tog det stopp på jobbet. Utmattning. Sjukskriven. Misslyckad tyckte jag då. Knäckt.
Tog lång tid men var ju en annan, tryggare situation hemma då. Så jag kom tillbaka (delvis).
Nu känner jag igen att jag närmar mig gränsen igen. Gränsen för vad jag klarar av.
Men det är svårt att bromsa o svårt att vila. Jag är ständigt beredd.
Måste försöka få till en förändring. Både arbetsmässigt o hemma.
Tänk att det är så svårt att stå upp för sig själv! Blir trött av allt kämpande. Men ingen annan står upp för mig.
Jag har reflekterat över att min tråd heter Hopplöst o din, Snödroppen, heter Det finns hopp...
Det går upp o ner i måendet o du kämpar nu också förstår jag, men din rubrik inspirerar! ❤️💪
Jag hoppas komma ditåt.
Tack!
@Kevlarsjäl62 Jag blir också…
@Kevlarsjäl62
Jag blir också rädd. Jätterädd att det ska bara fortsätta rulla på.
Men att lämna finns inte för mig. Vi har byggt upp ett fantastiskt hem som jag älskar o kan inte se varken honom eller mig lämna det.
Jag vill att han ska må bra igen. Bli sitt gamla jag. 'Komma tillbaka.'
Låter oerhört naivt, jag känner det när jag skriver det. Särskilt i detta sammanhang. Skäms lite att tro att vi har en framtid.
Men jag är inte där att jag gett upp om oss, om honom. Inte ännu.
Men det går ju, som sagt runt, runt i idiotiska banor. Upp o ner.
'Idiotisk rundgång' var det...
Nu ler jag igen åt din lapp på kylskåpet! 😄
Måste mitt i allt elände få fånga små detaljer o stunder av glädje o samförstånd.
Det värmer så fint i hjärtat ❤️
@Kameleont Jag tycker inte…
@Kameleont Jag tycker inte du är dum och naiv när du vill se en framtid för er två. Som du ser i olika forum här, så lyckas flera besegra sitt missbruk. Frågan är väl bara hur länge du får vänta på att han kommer på att han måste sluta och hur nedbruten du hinner bli. Min erfarenhet är att du inte kan göra något för att påskynda beslutet. Eftersom du verkar ha så gott som vuxna barn, så kan du ju inte vara purung 😏 och pressen du lever under är inte nyttig och kan ju i förlängningen bli farlig. Det var faktiskt en anledning till att jag lämnade till slut, bröstsmärtor och akutbesök skrämde upp mig ordentligt. Var rädd om dig 🧡
@Kameleont Jag tycker det är…
@Kameleont
Jag tycker det är så mycket empati mellan raderna när du skriver och det är så fint.
Jag ligger hemma och är fullständigt utbränd, fick idag förlängt i två månader.
Jag har glömt hur jag känner efter hur jag mår men nu handlar det inte om mig utan det handlat om dig. Anledningen till att jag skriver är att jag tycker du ska dra i handbromsen och söka hjälp nu.
Gå till en läkare, beskriv din livssituation och hur du mår precis som du gör för oss och hör vad de säger. Du kanske kan sjukskrivas på deltid, du kanske kan få samtalsstöd. Jag tror inte man förstår hur det är att vara anhörig utan ngt stöd öht och vad det leder till egentligen om man inte varit där.
Du och bara du är viktigast i hela världen och det normala är att du har en partner du kan prata med, få stöd av, någon som håller om dig osv osv. Det finns inget normalt med att leva med en person som är i missbruk. Jag säger inte att det är någons fel, missbruket är ett helvete men jag undrar om det inte är den som står bredvid som har det värst och som ser hur illa det är utan förnekelse och bedövning.
Var rädd om dig! Det finns hopp men det löser sig kanske inte på alla sätt som bi vill att det ska göra och just nu försöker din kropp säga till dig att det inte är bra. ❤️
Sänder en tanke och förstår…
Sänder en tanke och förstår dina känslor 🌹och alla tankar som du har. Vet hur svårt det är 😕
@Kameleont Tänker på dig…
@Kameleont
Tänker på dig och undrar hur du har det?
❤️
@Kameleont Håller du ihop?…
@Kameleont Håller du ihop? Tänker på dig 🧡
Ni är så fina! Jag blir…
Ni är så fina! Jag blir väldigt rörd o varm av era ord o er omtanke ❣️
Jag scrollar o tittar vad jag skrivit, tänker att jag inte förtjänar all värme ni ger. Kan inte stämma.
Det är en sådan overklighetskänsla alltihop.
Så här skulle det väl inte bli i mitt liv. Läser, ser datum o tänker tillbaka. Jo, det var ju faktiskt så.
Är ändå svårt att ta emot det fina ni skickar mig. Värjer mig lite o tycker ändå inte att jag förtjänar det helt o fullt. Är så många andra som har det så mycket värre. Vad har jag att klaga på?!
Ingen misär, ingen som misshandlar någon, barnen är friska, vi har ett fint hem, vi sköter våra jobb, vi klarar oss bra ekonomiskt...
Jag saknar bara min man, så som han var!
Snödroppen, tack för din tanke! 💛
Jag tänker mycket på din utbrändhet o vad du går igenom nu.
Vet så väl hur tufft det är. Psykiskt, fysiskt o praktiskt.
Det finns inget 'quick fix', utan tiden måste få ha sin läkande gång.
Och tiden kan vara svår att greppa för en trött hjärna, dammig o seg av sot o aska från allt som brunnit o pyrt allt för länge.
Det låter som du får bra hjälp från vården, det glädjer mig. Underlättar, även om det fortsatt är en tuff resa.
Min erfarenhet från arbetsgivare, försäkringskassa mfl inblandade är inte bra alls. Detta vill jag inte skrämma upp dig med, det verkar ha ändrats, men det har satt sina spår i mig. Det gör att jag inte törs ta steget o be om hjälp. Jag vågar helt enkelt inte dra igång den cirkusen! Inte mycket som ger mig sådana omedelbara obehagssymtom som just försäkringskassan. Ska inte gå in mer på det men gör det svårt för mig att ta hjälp fast jag med förnuftet inser att jag borde.
Kevlarsjäl62, det är en sån fullträff o fin fråga om jag 'Håller ihop' 💛
Jo, jag gör det för stunden.
Reflekterar samtidigt över det du skrev i din tråd om tåget som går allt snabbare o du klamrar dig fast i farten.
Jag förstår o känner igen. Att det fortsätter runtomkring med familj o vänner. Man säger ja hit o dit. Både för att man ju vill men av vana o oförmåga att bryta samtidigt.
Hela dagen idag har jag tänkt få till egentid, för mina tankar att sortera sig. Behöver ro.
Men annat kommer före. Barnen vill ha med mig på nåt, vill berätta nåt, eller så ska tvätten hängas, maten lagas osv. Någon vill fika med mig - javisst. Dagen rusar på. Och jag vill ju så förtvivlat gärna ta tillvara särskilt barnens förslag. Det är ju så fint att de vill ha med mig fortfarande, tonåringarna. Hur kan man som mamma säga nej till det?
Dessutom kompenserar jag, inser jag, för deras pappa som inte finns där för dem som skulle behövas. Då kan jag ju ännu mindre ta plats o säga nej. Inte till dem! ❤️
Men du nämner kroppens mående o faran för hälsan. Känningar från hjärtat har jag ibland. Tänker på det även om jag tränar o alltid haft ett friskt hjärta. Ursäktar det alltid som stress o relativt ofarligt.
Skulle aldrig ge någon annan de råd jag själv lever efter dock. Finns ingen logik i mitt resonemang med min egen hälsa.
Det här blev långt o sent. Detta blev min egentid, men på bekostnad av sömnen. Blir lätt så.
Tack för att ni finns!
❤️💛
Känner mig så sorgsen. Ensam…
Känner mig så sorgsen.
Ensam. Liten.
Min trygga hälft, vad har hänt med honom?! Vart har han tagit vägen eg?
❤️
Har hållit skenet uppe med familjen, om en trevlig fredagskväll. Sommar, sol, grilla.
Mannen var redan dragen när jag kom hem. Väntat. Fredag är mer tillåtande för att dricka. Då är nog enda gången han dricker öppet sas.
Han är ju inte redlös eller särskilt vinglig, men påverkad o lite långsam. Han snackar på om sitt, drar samma historier o skämt som vi hört förut. Löjliga o plumpa kommentarer.
Jag fortsätter (aningens desperat) att räknar burkar. Meningslöst men den enda kontroll jag kan ha över denna galenskap som går runt, runt.
Upptäckte att det nu är tillagt öl med högre procent + de vanliga burkarna.
Jaha........
Det går åt fel håll.
Små steg o gränsen flyttas sakta. Lite i taget blir det nya normala lite mer sjukt.
Jag är så trött på allt.
@Kameleont Åhhh kära vän 🧡…
@Kameleont Åhhh kära vän 🧡 Jag känner din smärta i hela kroppen. Att du håller skenet uppe, "leker" familjeliv med alla dess ingredienser, medan en stor elefant trampar omkring och du gör allt för att ignorera den. Skrattar du kanske lite åt skämten t o m? Annars kan det eventuellt bli lite missnöjt och du anklagad för att vara sur?
Jag tycker mig se och höra att du inte orkar med detta längre och jag tror att du kommer att hävda din rätt till ett bra liv inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag hoppas i alla fall det och det behöver ju inte betyda slutet för er som par heller. Under tiden finns vi här. Du är inte ensam. Eller kanske är det mer rätt att säja att vi är ensamma tillsammans och det är inte det sämsta. Det sämsta är att vara ensam fast man är två. Önskar att jag kunde ge dig en varm kram på riktigt.
@Kameleont Jag förstår att…
@Kameleont
Jag förstår att du känner dig maktlös i den situationen och det är man ju också, missbruk är som en mörk kraft som man är maktlös inför som anhörig.
Får jag vara lite rak mot dig så vill jag säga att det låter inte som hans drickande kommer förändras men allt kan givetvis hända men det är inget som pekar på det.
Kan du hitta ett sätt att acceptera det och leva i det eller faktiskt bara föreställa dig hur livet skulle vara för dig utan att ha det där runt dig?
Jag förstår att det är förkrossande jag har själv varit där men jag vet också hur jag kände mig maktlös och tappade min förmåga att se att jag väljer i mitt liv och det här vill jag inte längre leva i.
Skickar dig en kram och ger dig en uppmaning att försök släppa kontrollen med att räkna för du har ändå ingen kontroll, försök lägga den energin på att göra minst en sak för dig själv varje dag som du blir glad av. 🌸
@Kevlarsjäl62 Ni är så…
@Kevlarsjäl62
Ni är så fantastiskt fina o jag blir rörd till tårar av er goa omtanke här ❤️
Jag är en person som trivs att vara själv o behöver det emellanåt. Men det är som du säger hemskt o öde att vara ensam i en tvåsamhet. Att känna hur den andre glider bort mer o mer. Att bli bortvald, bortprioriterad. Saknar o längtar fast han är här bredvid mig. Blir ledsen av att formulera detta tragiska.
Någon jämförde tidigare med att leva med en person drabbad av alzheimer. Ser likheter.
Jag kan inte förstå hur det bara kan fortsätta som det gör här hos oss. Och jag förstår inte varför det är så förtvivlat svårt att ta upp detta problem med honom. Ser mig inte som en kuvad person, är inte rädd för honom.
Så varför väjer jag ständigt för alkoholen, konfrontationen, för det samtalet? Varför är jag så rädd för det?!
Jag hoppas nå min gräns snart, men svårt att se det. Det går ju så upp o ner o fram o åter. Tvivlet kommer så snabbt på om det verkligen är så farligt... Räckte med en nykter (bakis?) lördag. Fast fredag o söndag extra mycket istället. Så vad är det jag inte fattar?!
Den varma kramen hade jag så väl behövt men jag tar emot den digitalt iaf. Det värmer också gott!
🥰
@Snödroppen Säger även till…
@Snödroppen
Säger även till dig, för jag känner värmen, att det är så oerhört fint med den omtanke ni ger ❤️
Och jag uppskattar att du är rak. Jag litar på ditt omdöme o värdesätter dina råd mycket.
Jag kan dock inte se mig lämna detta liv jag har här med min familj. Även om jag i perioder bara vill dra härifrån. Slippa allt. Vara ifred.
Ser ingen utväg just nu.
Och det ger ännu mer tyngd åt den maktlösa känslan. Hopplöst.
Din uppmaning om att sluta räkna burkar har följt med mig. Fastnade o grodde lite.
Idag efter jobbet kollade jag upp läget, räknade, av bara farten. Ger på något sjukt vis ett lugn. Om det skulle vara noll burkar skulle jag bli orolig o tro att han lagt dem någon annan stans bara. Och börja leta ny 'gömma'.
Men tanken om att byta räknandet (ser ju mitt medberoende i detta) mot något för mig, som gör mig glad, var en fin tanke. Lite tid o kärlek till mig själv helt enkelt. Ska testa.
Stort tack för den tanken!
❤️🥰
@Kameleont Du är inte ensam,…
@Kameleont
Du är inte ensam, stor kram till dig 🌿🌸
@Kameleont Kommer från andra…
@Kameleont Kommer från andra sidan. Den som slutat dricka. Fattar inte hur du orkar. Känner igen mig i mycket. Levde länge ensam i ett förhållande där vi båda drack mer eller mindre. Det jobbigaste var dock ensamheten. Vad är en relation om man inte är två? Inget kan uppväga det, varken hus eller annat fint. Hellre bor jag påvert tillsammans med någon som älskar mig. Att få vara två. Ja, det tog mig 20 år att lämna. 20 förlorade år…
Jag borde ha tagit steget tidigare.
Finns han inte kvar för dig så kanske det är alternativet, att leva ensam även i ”verkligheten”. Jag gjorde det och fick det bra. Hittade kärleken. Även slutat dricka som sagt.🌸
@Amanda L Ja hur orkar man?…
@Amanda L
Ja hur orkar man?
Det är inte det materiella som är svårt att lämna. Jag trivs med det enkla o trivs även själv.
Det är känslan av mitt hem, min trygga plats i livet, min man o vår historia tillsammans, o våra fina barn.
Det är så svårt och jag slits mellan hopp o förtvivlan.
Känslan av ensamhet är ju inte konstant. Hade kanske varit lättare då. Han glimtar ju till o finns för mig emellanåt, även om mer sällan o inte på ett djupare plan så ofta numera.
Ser ju åt vilket håll det går just nu.
Men främst är det barnen som jag tänker på. De bor alla hemma ännu o yngsta har haft det tufft bitvis. Svårt för förändringar bla. Vill inte göra det värre. Allt är så komplicerat o svårt i livet!
Tacksam att du ger av dina erfarenheter. Värdefullt.
Tar dem till mig (även om det kanske inte låter så).
🌼
@Kameleont Jag förstår att…
@Kameleont Jag förstår att det inte är lätt. Det jag funderar över är det du skriver om barnen. Ofta förstår de ju mer än man vill tro. Din ensamhet och att du är ledsen, hans drickande, hur påverkar det?
Är det verkligen bra att hålla ihop för ”barnens skull”?
Kanske kan du diskutera det med någon som vet mer om sånt?
@Kameleont Jag räknar också…
@Kameleont Jag räknar också burkar, inte för att det hjälper men det hjälper mej i hans lögner. Jag kan se/höra att han har druckit men han blånekar och kommer med så bra bortförklaringar och då tvivlar jag nästan på mej själv och tänker men gud han kanske inte har druckit, ändå vet jag att han har det. Så därför räknar jag. Vi har varit tillsammans i över 30 år. Han har typ alltid blivit för full men inte haft alkoholproblem som nu de sista 2 åren. Det är öl och han gömmer fulla och urdruckna burkar. Vi har pratat om det o han lovar att dricka mindre och att sluta ljuga men det bara fortsätter. Han vägrar att söka hjälp och tycker inte att han har problem. Jag låtsas att allt är bra utåt men känner mej helt slut. Jag är inne på v 2 här på Alkoholhjälpen och tycker att det känns bra men allt känns hopplöst ändå 🥲
Lider med dig! Räknande var…
Lider med dig! Räknande var för mig bara ett sätt att veta att jag inte var galen. När jag räknade att han drack 9 glas vin på en och samma kväll var det som om något dog i vår relation. Jag förstod att det var kört. Och det var det, förmodligen sedan länge, men jag hade inte velat se det tidigare. Man måste våga se sanningen i vitögat... Det är oerhört tufft men det är först då man förstår att det enda man kan påverka är sina egna val.
@Sommar68 Tack för din input…
@Sommar68 Tack för din input! Och välkommen till forumet!
Det är så skönt att höra att man inte är själv i denna galenskap. Räknandet är, precis som du beskriver, ett sätt att få bekräftat att man hade rätt i sin känsla. För tvivlet är inte långt borta. Han kanske bara var extra glad ändå..?
Samtidigt blir det en fix idé, ett beteende av medberoende. Längre upp i denna trådfick jag rådet av kloka Snödroppen att byta räknandet mot något positivt för mig själv. Jag försöker men inte så lyckat hittills. Tycker ändå det var en mycket bra tanke. Kan den vara något för dig också kanske?
Vi har också många år ihop (30-isch), min man o jag, o snart vuxna barn. Det är de senaste åren ölen blivit ett i princip dagligt problem.
Det svåra för oss är att låtsas om o adressera problemet över huvudtaget. Jag håller masken utåt o vi håller även nån slags mask här hemma. Sjukt!
Ingen märker o vet. Allt utåt sköts bra. Jobb, hem o barn mm. Vardagen.
Är ju bra att ni två tagit upp problemet ändå. Då finns det, även om han förnekar.
Förstår dig så väl i att du känner dig helt slut! Man blir slut som människa av att vara medberoende.
Känner med dig! ❤️
Vet inte hur er relation är i övrigt, om du bara vill lämna eller mer hjälpa?
Jag vill inte lämna min man, jag vill ha tillbaka den han var. Frisk o nykter o med ett sunt förhållande till alkohol.
Vågar knappt säga detta, verkar nog naivt i mångas ögon. Och kanske är det naivt, men jag kan inte ge upp ännu. Det går bara inte. Samtidigt kan det inte fortsätta som drt gör.
Så visst känns det hopplöst emellanåt.
Det hjälper att skriva av sig här tycker jag, o att få pepp o förståelse o kärlek från andra i liknande sits.
Många fina människor som stöttar varandra.
Styrkekram till dig!
@Kameleont Tack för dit fina…
@Kameleont Tack för dit fina svar ❤️ Jag vill inte heller lämna för allt annat är så bra. Jag har försökt pratat med honom på olika vis, även våra vuxna barn har gjort det men vi når inte fram tydligen. Han tycker inte själv att han har några problem och säger att han inte har några öl men ändå hittar jag tomma ölburkar + att jag märker vissa dagar att han har druckit. Det är så frustrerande att inte nå fram när han ändå är påkommen. Burkarna kan ju inte dyka upp av sej själv liksom. Svårt att hoppas på nån bättring när det inte går att kommunicera. Det hjälper mej att läsa här inne och ta del av råden, tex att inte försöka prata om det när han redan är full utan istället gå undan så att han blir själv och att försöka tänka mer på mej själv. Det är svårt…
Ja visst är det svårt! Här…
Ja visst är det svårt!
Här har druckits ikväll. Märkte det direkt jag kom hem från jobbet.
Grejas i garaget fortfarande. Han har ork o energi men vet att det snart går över i trötthet o han somnar antagligen i soffan sen.
Jag grejar med vårt liv samtidigt, får det att fungera dag för dag...
Är så trött.
Måste samla kraft till att ta upp det här med honom igen. Sluta låtsas som ingenting.
Måste orka konfrontera!
Känner så väl igen allt…
Känner så väl igen allt detta som skrivs. Är själv i ett "sjukt" förhållande med lögner, stor alkoholkonsumtion i perioder. Gömmer undan burkar och flaskor. Man blir så trött och dränerad och känner en uppgivenhet och frustration. Han säger att han inte vill ha det så här men fortsätter ändå. Jag har hotat med att flytta men vet inte om det går in i hans medvetande. Man försöker hålla uppe ett normalt liv både för sig själv och utåt. Det känns så skamligt och vill inte prata med någon och känner mig otroligt ensam i detta. Känns ändå bra att man inte är ensam i det här..
Jag har konfronterat, gråtit, och bett om förändring utan resultat. Får se hur länge man orkar med detta??
@Jdclan23 Snälla du, sluta…
@Jdclan23 Snälla du, sluta orka och ta hand om dig själv 🧡 Livet är så kort och varje dag är viktig. Jag stannade i trettio år.
@Kameleont Hur har du det?…
@Kameleont Hur har du det? Den där elefanten i rummet blir verkligen bara större och större, jag vet. Och om man börjar sätta namn på den så blir den plötsligt synlig för alla. Det är så jobbigt att börja prata om den, men när du gör det så tror jag att det är viktigt att du fokuserar på vad elefanten innebär för dig och hur den får dig att må. Inte att det är din man som bjudit in den. Man får ju faktiskt inget utrymme med en elefant i vardagsrummet, det blir knappt ens syre kvar. Kramar 🧡
Här dricks det också, har…
Här dricks det också, har hittat nya tomma burkar men han hävdar envist att han inte har druckit dem. Det är bara vi två och jag dricker inte så det känns som att prata med en vägg när han nekar. Blir så trött och allt känns helt meningslöst. Vi kommer liksom inte framåt när han inte ens kan erkänna att han druckit dem. Orkar inte med drickandet men än mindre alla jäkla lögner. Ska försöka följa råden i anhörigstöd och fokusera mer på mej själv.
Tack alla! 🧡 Orkar inte…
Tack alla! 🧡
Orkar inte skriva mer just nu men är så skönt att känna stödet, samhörigheten o se liknelser som, även o varje öde är tragiskt, ger känslan av skam o ensamhet mindre utrymme i själen.
Tänker på er!
Kram
@Kameleont Tänker på dig,…
@Kameleont
Tänker på dig, Stor kram.
Finns här när du orkar skriva om du vill.
Var rädd om dig!
Ledsen o frustrerad! Tungt i…
Ledsen o frustrerad! Tungt i sinnet nu.
Några veckors semester.
Ingen katastrof här hemma men heller inget som ändrats. Han dricker efter ung samma mönster, jag gör inget åt det. Bara sköter om oss.
Det rullar på... o jag vill eg bara skrika rakt ut!
Påbörjade idag 4e o sista delen i Anhörigstödet. Har inte orkat, det har tagit emot. Och det var några jobbiga insikter. Eftersom jag tar hand om familjen o sköter ruljansen, hjälper jag honom att fortsätta sitt beroende. Lätt som medberoende att hamna där, man bryr sig ju om. Förstår det.
Men känner mig redan skyldig till att inte stå upp o säga ifrån. Nu ännu mer.
Låter som jag drar fram offerkoftan nu, det menar jag inte (eller?), det är bara så tungt att bära den här bördan o vissheten att jag borde göra mer för mig, för oss, för familjen.
Känner mig handlingsförlamad o vek. Så vek o feg.
Tycker inte att det är JAG eg, o jag skäms för min feghet. Så även skam.
Vilken mysig blandning av känslor den här kvällen!
Är allt lite offerkofta i luften...
Ber om ursäkt för det. Inte trevligt alls. Men skönt att få ur sig lite, skriva av sig.
Aaaaahhhghhh!!!!
@Kameleont Fina du. Du har…
@Kameleont
Fina du. Du har inget att skämmas för. Ut med ALLA känslor det behöver man.
Det kommer antagligen bara rulla på så länge ingen av er bryter mönstret.
Kram kära du har tänkt på dig!
@Kameleont Nej, nej och nej!…
@Kameleont Nej, nej och nej! Det är inte offerkoftan som du bär utan skuldkoftan med en massa ansvar i fickorna. Du stannar, därför har du inte gjort allt du kan för familjen. Läs den meningen en gång till. Hur i hela friden ska man kunna lägga ett sånt ansvar på en vanlig, dödlig människa? Det kan man inte, det är fullkomligt absurt! Om du lämnar, blir han så förtvivlad då att han vill avsluta sitt liv? Kanske, inte vet jag, men där hamnade jag. Och jag kände ansvar, ett sådant ansvar att jag höll på att braka igenom och nu, när han eventuellt insett att han måste sluta dricka, då tar jag ansvar för det och känner att jag måste stötta. Fast jag inte är helt säker på att det är det jag behöver just nu, jag har ju precis brutit mig loss. DET ÄR OCH KAN ALDRIG VARA DITT ANSVAR ATT GÖRA RÄTT SAK, DET SOM GYNNAR HONOM BÄST. Jag tror helker inte våra val spelar någon roll. Bollen ligger hos den beroende, det är hen som har elefanten i knäet och varken du eller jag kan lyfta bort en elefant.
Snälla, ha omsorg om dig själv. Du är en så fin och empatisk person, det ser vi alla här inne. Det är inte ditt fel att han dricker och heller inte ditt ansvar att tänka ut hur du ska få honom att sluta och agera därefter. Därför att det kan du inte, DET är fullkomligt säkert.
Ta hand om dig 🧡🧡🧡🧡🧡🧡
DET ÄR INTE OCH KAN ALDRIG…
DET ÄR INTE OCH KAN ALDRIG VARA ska det förstås vara.
@Kameleont Yngsta har svårt…
@Kameleont
Yngsta har svårt för förändringar.. men en mamma som mår dåligt o en pappa som dricker?
Kan du ta er ifrån ett tag o få andrum o tänka? Hur pratar du och barnen om alkoholismen? Kram❤️❤️❤️
Hej @Kameleont! Jag blir så…
Hej @Kameleont! Jag blir så ledsen att höra att anhörigstödet gav dig den känslan. Trots att vi många gånger skriver att det ALDRIG är den anhörigas ansvar att personen dricker så vet vi ju samtidigt att det inte alltid är lätt att resonera med känslorna. Jag säger det en gång till: det är inte ditt fel, ansvaret ligger inte på dig!
Beteenden som är väldigt fina och omtänksamma i de flesta andra relationer (som att ta hand om hemmet och familjen när en anhörig mår dåligt) kan få fel effekt i en relation som drabbas av alkoholproblem och beroende. Det säger någonting om att situationen är sjuk, inte att beteendet var fel från början. I Anhörigstödet försöker vi erbjuda ett nytt resonemang, några argument som du kan använda för att kanske testa något annat, just därför att vi vet hur svårt det är att göra annorlunda, att det kan gå emot det vi egentligen vill göra.
Vad tänker du när jag skriver så?
Jag är så glad att du skriver det här och inte sitter med dina känslor själv. Skriv gärna till oss rådgivare också om du undrar över programmet, om det landar fel på något sätt. Du hittar oss här: https://alkoholhjalpen.se/fraga
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen
@Nell Hej o tack för att du…
@Nell
Hej o tack för att du reflekterar o tar dig tid!
Jag förstår hur det menas i Anhörigstödet o jag tycker inte det är något fel med råden i sig. Det har varit ögonöppnande för mig o hjälpt mig. Samtidigt jobbigt att gå igenom. Viss självrannsakan ju.
Min reaktion att känna mig skyldig i att inte stå upp mer för familjen är sann o är svår att ändra på. Jag är inte ansvarig för att min man dricker, det budskapet tar jag till mig, men jag är som förälder ansvarig för att mina barn mår bra o har det bra.
Därför tycker jag inte att jag gör tillräckligt.
Samtidigt vet jag ju att min familj, förutom min mans smygdrickande, har det ganska bra. Har pratat med vårt äldsta barn tidigare o även lyssnat in o känt av hur yngsta upplever det nu. Yngsta märker varken något av det sjuka drickandet eller hur jag grubblar kring detta.
Kanske låter konstigt men jag känner det nästan som om jag har två liv parallellt. Två roller.
(Är det vad medberoendet gör med en person?)
Stark, positiv o omtänksam mamma/ orolig, förvirrad o ensam fru.
Men med det sagt är det såklart inte hälsosamt för en familj med en som missbrukar alkohol! Så klart det på sikt kommer påverka o visa sig mer, om inget förändras.
Min ventil är detta forum!
Här får alla känslor o tankar komma o det går verkligen upp o ner.
Försöker ta till mig av de kloka o omtänksamma råden o att inte ta åt mig av sådant som inte känns helt bra.
Tack AH!
@Snödroppen Tack så mycket…
@Snödroppen
Tack så mycket fina fina du!
Att du tänkt på mig o för ditt stöd.
Ibland fastnar vissa saker o dina två små ord om att 'bryter mönstret' var träffsäkert o har gått på repeat i mitt huvud. Så sant!!
Läst i din tråd o beundrar o gläds över din styrka o framtidstro!
Kram till dig ❤️
@Kevlarsjäl62 Kloka du, tack…
@Kevlarsjäl62
Kloka du, tack för ditt svar!
Jag förstår huvudbudskapet i hela ditt meddelande, men 'läs den meningen en gång till...' Har läst meningen flera gånger men fattar nog inte. Är extra trögt i knoppen just nu. 😅
Du får gärna formulera igen eller förklara för dina råd vill jag verkligen förstå o ta till mig. Vill inte missa något!
Vet ju en del av vad du gått igenom, av vad du delat med dig, o känner så mycket för hur du kämpat så länge.
Min man visar inga tendenser o har aldrig uttryckt något om att vilja ta sitt liv. Det är inget som jag oroar mig för, även om tanken passerat i mig, när han varit som lägst i sitt mående.
Förstår det svåra i att nu sätta gränser för hur mycket du ska stötta honom.
Värna om ditt eget space vännen!
Är nog väldigt viktigt i det skede han/ni är i nu - Från början av hans väg mot ett nytt nyktert liv.
Det värmer mig massor att du säger så fina ord om mig som person.
Och jag förundras över hur det kan betyda så mycket från människor jag aldrig mött. Jag lägger det fina på mitt pluskonto för självkänslan. En liten hög av plus.
Ta hand om dig du med!
Det förtjänar Du!
Kram ❤️
@bella70 Tack för din input!…
@bella70
Tack för din input!
Detta forum är min ventil, och en massa känslor far runt o får här komma ut. Men kanske att det tolkas på lite olika vis...
Jag känner inte igen mig helt när du undrar om 'vi kan komma ifrån o få andrum'.
Förstår att du menar väl o vill förtydliga lite.
Det är andra som har det så mycket värre o som verkligen behöver komma bort. Det inser o respekterar jag. Full förståelse för det.
Vi har ingen misär, ingen som hotar eller slår. Inget jag behöver rädda mina barn ifrån akut sas.
Vill absolut inte försvara situationen med en förmodad alkoholist i familjen. Det kan bara se väldigt olika ut.
Skrev ett svar till Nell på AH här ovan. Där står lite mer om mina tankar kring detta.
Tack igen för din omtanke!
@Kameleont Vill ge dig en…
@Kameleont Vill ge dig en stor varm kram.
Jag har varit med om i princip samma med mina barns pappa. Efter 17 år tillsammans lämnade jag honom, bl.a. pga alkoholen.
Tyvärr har jag nu min yngsta son (25 år) att oroa mig över, han har problem med alkoholen och har börjat dricka igen efter 11 månaders uppehåll.
Blir nyfiken när du skriver anhörigstödet, vad är det?
@Kameleont Fina fina du. Ja,…
@Kameleont
Fina fina du. Ja, jag tänker på dig emellanåt och undrar hur du har det.
Tycker att du är så klar, tydlig, empatisk och stark och känner för dig och din livssituation.
Hoppas hoppas du bryter dig ur detta känslomässiga fängelse, hur du än gör.
Var rädd om dig fina fina du ❤️
Du ska verkligen vara så otroligt stolt över vem du är!
@Kameleont Ja, det kanske…
@Kameleont Ja, det kanske inte var så tydligt som jag trodde 😆 Jag reagerade nog väldigt starkt på att du grubblar på samma saker som jag gör och har gjort. Jag brottas så mycket med skuld över att jag inte "satt ner foten" eller vad man ska kalla det, för länge, länge sen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur allt hade kunnat vara om jag bara.....Hade min man kommit till samma slutsats som nu och gjort ett seriöst försök att sluta dricka, hade vi varit en familj som håller ihop och inte splittrad som nu, med mycket besvikelse och sorg som murar mellan oss. Jag tyckte att jag kände hur du gjorde detsamma, att du lade alldeles för mycket ansvar på dig själv och hur du agerat/agerar. Er situation verkar vara så gott som identisk med den typ av missbruk vi levt med så länge. Ingen misär, ingen aggressivitet och inget våld. Min man var till 99 % hemmadrickare, oftast fredag till söndag. Han lullade omkring, stojade med barnen när de var små (de förstod inte då utan tyckte pappa var skojig), tjatade om och tyckte han var rolig. Något riktigt ansvar kunde han ju aldrig ta under sina onyktra dagar. Kommer ihåg en gång när vår yngsta skadade sig en lördag kväll, så vi behövde åka till akuten. Han var seg och trögtänkt och jag fick be en granne skjutsa oss. Så fortsatte det genom tonåren. Han höll på med sitt, spelade musik på hög volym i källaren och sov gott den drucknes sömn när jag låg vaken beredd att hämta hem ungdomar på vift. Jag var väldigt ensam, förstår jag nu. Han blev bara segare och tjatigare med åren, började dricka flera dagar och de sista tio åren gjorde det mig vansinnig att lyssna på dravlet. Jag blev sur och han blev faktiskt ganska spydig själv de sista åren vi bodde ihop.
Barnen upptäckte att något var fel någon gång på mellanstadiet och då hade också deras kompisar börjat kommentera när de sov över "är din pappa alltid full?" När de förstod så var det skojiga slut och alla minnen av lekstunderna blev värdelösa för inget var ju "på riktigt".
Jag tror att det värsta är när barnen förstår att de inte är det viktigaste i en förälders liv, utan alkoholen är viktigast. Det som gjort mest ont är de gånger barnen bett pappa att inte dricka, letat på gömda flaskor och hällt ut dem och hur pappa nästa torsdag köpt nya och fortsatt sitt missbruk. Jag vet inte om de mått bättre av att vi bott någon annanstans, säkert hade de grubblat och oroat sig ändå. Hur ska man veta?
Det här blev långt, men jag antar att jag ville få dig att förstå att det inte spelar så stor roll vad du gör. Jag ville nog få dig att inse det absurda i tanken att det DU gör styr din mans drickande. Vi råkar bara vara där, vi älskar och sörjer, förtvivlar och hoppas och inget av det påverkar situationen i sig.
Barnen har inget märkt, gott så. Du kommer att märka när de gör det och då får du agera utifrån det. Kanske på ett annat sätt än jag? Jag vet inte.
Men någonstans i detta behöver du börja fundera över din egen livskvalitet. Det är bara du som vet när gränsen är nådd för dig, ingen kan bestämma åt dig. Jag önskar att jag brutit upp tidigare, men egentligen vet jag ju inte hur det skulle ha påverkat oss allihop. Det vet ingen.
Jag finns här för dig och dömer inget av dina val. Kramar ❤
Hej igen @Kameleont! Fint…
Hej igen @Kameleont!
Fint att du skriver om hur det blir för dig! Det låter som det blir mycket känslor, och en ambivalens kring vad som kan vara ett bra nästa steg. Att väga fram och tillbaka kring olika möjligheter innan en tar ett beslut är en vanlig del av förändring, men kan upplevas som väldigt jobbigt och känslosamt. Just nu funderar du på din roll som förälder. Och du tar det på stort allvar, att vilja vara en bra förebild och erbjuda den tryggheten som dina barn behöver.
Fortsätt gärna skriv här om alla tankar och känslor som går upp och ner. Använd gärna det här forumet som din ventil. Och ta till dig av det som känns bra i magen!
@Mari69 Tack 💛 (Ang…
@Mari69
Tack 💛
(Ang Anhörigstödet se svar i din tråd)!
@Snödroppen Kram o tack för…
@Snödroppen
Kram o tack för ditt stöd ❤️
Har behövt det.
Har varit en tuff vecka, känslomässigt helt slut just nu.
Hoppas på bättre vecka nästa, o kanske bra med rutiner när jobbet kör igång.
Fortsätt din väg mot egen fri hälsa!
Kram
@Kameleont Fint att vi kan…
@Kameleont
Fint att vi kan hjälpa varandra ❤️
Var rädd om din fina energi.
Hoppas det känns bättre att komma in I rutinerna igen.
Stor kram och tack, jag fortsätter den slingriga vägen fram mot min egna fria hälsa.
@Kevlarsjäl62 Så mycket…
@Kevlarsjäl62
Så mycket igenkänning i din livshistoria!
Våra barn har hunnit bli lite större innan alkoholen tog över min man, men den ensamma känslan är densamma. Ensam vuxen. Mest bara jag som väntat uppe för att hämta hem tonåringar på vift tex. Som haft koll att de kommit hem, som brytt sig.
Det är en stor besvikelse, känslan av att blivit övergiven. Ensamstående.
Jag är o snuddar vid insikten att jag inte kan påverka hans drickande. Flyktigt ännu, lätt distraherad i den tanken.
Det svåra är just det du skriver, för jag tänker precis de orden ofta, 'att sätta ner foten'! Jag vill vara stark o Sätta ner foten - Nu får det vara nog!
Men varför ska jag ens om det inte gör någon skillnad? Om det inte spelar någon roll?
Det går runt i mina funderingar om o om igen. Virrar runt vad som ska ske, hur o när o ens om!
Efter lite input här o mer tankar själv kring barnen vill jag inte vara sämre än att ta till mig råd. Så har stämt av med dem lite mer nu. Fått bekräftat att min känsla att de inte märkt av sin pappas missbruk hittills stämmer.
Det känns skönt att min kompass stämde men jag inser så klart att det inte kommer fortsätta så om mannen fortsätter sitt drickande.
Förhoppningsvis öppnat ett litet fönster för dem att ta upp detta om de undrar eller märker något framöver. Tagit bort en ev 'hemligstämpel'.
Så tacksam för dina råd!
Betyder så mycket!
Har varit en tuff vecka o jag är rätt slut känslomässigt.
Fullt förtroende för att du inte dömer oavsett utgång. Det känns att du är en snäll o förstående person.
Kloka och snälla du!
Kram 🧡
Jag har inte skrivit…
Jag har inte skrivit tidigare i detta forum men @Kameleont jag käner igen mig i vart enda ord du skriver så nu gick det inte att låta bli att skriva längre.
Kanske borde jag göra ett eget inlägg men det kommer kanke inom sin tid.
Jag känner igen precis allt i dina inlägg från min relation med min man, våra barn, jobb och veckor som bara flyter på. Så som du har även jag tagit de första samtalen men vardagen trillar tillbaks och allt återgår så som det var innan samtalen.
Jag kan inte ge dig några visdomsord. Däremot suger jag åt mig massor från tråden här.
Du verkar vara en väldigt klok och stark person och jag hoppas att du tar hand om dig!
@Sommarsol_2023 Så fint att…
@Sommarsol_2023
Så fint att höra! 🧡
Jag blir rörd o varm i hjärtat av din vilja att skriva några ord här nu. Det är ju inte alltid man har ork eller ens vet vad man vill säga (Man behöver ju inte säga nåt om man inte vill heller).
Så stort tack för dina ord!
Att veta att någon mer trampar på o kämpar på samma vis gör stegen mindre tunga. Det känns mindre ensamt i det jobbiga.
Vi kan ge varandra styrka!
Det är det fina med detta forum.
Som du skriver trillar allt tillbaka i samma lunk om o om igen.
Tröttsamt.
Mannen höll upp med drickandet några dagar, pga en förkylning, o det blev åter sorgligt tydligt hur länge sen det var som uppehållet varat mer än en dag.
Och att börja med öl innan han var helt frisk, även om i mindre mängd, gör mig så arg. Särskilt när han sen är helt oförstående till varför han inte blir helt frisk nån gång. Och tycker synd om sig själv dessutom.
Total självförnekelse!
Hade velat be honom ta chansen till 'vit period' men fick inte ur mig det. Vi är ju inte så öppna med vad som egentligen sker med honom o alkoholen.
Hade det spelat någon roll om jag sagt nåt denna gång? Troligen inte.
Allt faller tillbaka...
Känns tungt ikväll. Hade velat gråta men kan inte. Känner mig tom...
Skriv gärna mer om du orkar o vill, om det känns bra för dig förstås.
Annars fortsätt läs o sug åt dig allt du vill! 😘
Ta hand om dig du med!
Mycket som pågår. Vet knappt…
Mycket som pågår.
Vet knappt om jag orkar sätta ord på det...
Allt har fått en annan dimension o om jag var orolig tidigare för min man går det inte jämföra med hur oron känns för mitt barn just nu.
Ett av barnen, ny ung vuxen, misstänker vi använder någon form av drog.
Skola funkar ok o bor hemma, så vi har lite koll. Allt är diffust o oklart men något är det som inte stämmer sas. Nekar själv till att det finns ett sådant problem.
Vad vet vi egentligen, om allt de tampas med i livet? I skolan, på nätet o i det stora hela i det sociala.
Kanske inte behöver vara det värsta eller ens något (min magkänsla säger dock att något är det) men det är just nu en fruktansvärd ovisshet o det känns som jag ska gå sönder inifrån.
Undrar hur jag ska orka?
Finns ingen vila när oron är konstant.
Mannen o jag pratar en del om detta men jag delar inte allt, då jag inte längre litar på hans omdöme - främst i berusat tillstånd.
Barnet står närmare mig (delvis pga pappans egocentriska beteende med alkoholen senaste tiden). Jag vårdar o värdesätter den fina kontakten mycket! Ser det som lättare att hjälpa, nu o på sikt, med en god relation också så klart.
En klumpig o burdus vuxen som kanske trampar över en känslig gräns hjälper ju inte.
Skapar samtidigt en konflikt i mig där jag känner mig oärlig mot min man, där vi egentligen borde stå helt enade o tillsammans i det här svåra.
Hur kunde det bli såhär?
Vad har jag hamnat i för parallell värd? Jag är i ständig beredskap, beredd på det värsta. Brukar inte vara så orolig av mig, men nu målar jag upp det ena scenariot värre än det andra i framtiden.
Totalt utpumpad!
Och samtidigt vardagen som rullar på med jobb (överhopad o kaos där med), skola, mat, läxor, träning, väckarklockor som ringer o snoozas för länge...
Sen börjar det om.
Skönt att skriva av mig ändå, fast det är lite otäckt o gör det mer verkligt. Jag vill inte tro det är sant. Hoppas min magkänsla har fel denna gång.
Älskade älskade barn, vill bara du ska må bra i dig själv! ❤️
@Kameleont Jag känner med…
@Kameleont
Jag känner med dig och tänker hur orkar du vara så stark i allt? Du är helt otrolig.
Hoppas ditt barn kan komma ur det, du verkar vara en fantastisk mamma.
Styrkekram kära du, tänker på dig och hoppas du fortsätter skriva här om du tycker det hjälper. 🙏🩷
@Kameleont Tack för dina…
@Kameleont Tack för dina fina ord. Det värmer även att höra att du vill att jag skriver.
Kanske för att man i allt detta ofta blir osynlig, det är så stort fokus på barnen (om ännu mer nu för dig förstår jag) och på mannens alkohol, att man själv hamnar i skymundan.
Här hemma har vi i dagarna haft ett ordentligt samtal. Där han tycker att jag är anklagande så fort han dricker (visst är jag det!) och att han inte behöver det för att kunna arbeta med sig själv. Vi har även pratat om att separera. Och det känns skrämande men skönt på något vis.
Jag loggar inte in så ofta här så ibland tar det lite tid innan jag svarar.
@Snödroppen Tack för ditt…
@Snödroppen
Tack för ditt stöd! 🧡
Det känns på ett vis lite bättre ikväll. Har pratat med barnet i fråga. Hen var ganska arg över att jag la mig i ett o annat men i efterhand känner o tror jag samtalet var bra. Lite lugnad också i farhågorna faktiskt från en del svar jag fick. Tror också Hen förstår (när det landat) att det kommer från kärlek o omsorg om hens välmående.
Inget är dock säkert o jag släpper inte garden, men iaf inte värre just nu.
Är så svårt.
Känner ibland att jag är för snäll o godtrogen. Har vuxit upp med ärlighet o vill alltid (i första hand) tro gott om folk. Lita på.
Tänk om det fanns ett facit på hur man skulle göra o en mall för en bra förälder! Men jag gör det jag tror är bäst o hoppas det räcker en bit...
Jag tänker att DU är stark o stöttande för många här på forumet. Det är skönt att veta att du finns! Du ger mig känslan av 'you got my back' 😊🙏
Är extremt trött nu. Sovit alldeles för lite o dåligt ett tag. Ont i magen, ont i huvudet o ont här o där i kroppen när jag sprang i morse (Ändå var benen pigga på löpning).
Det känns som det helt enkelt är fullt i skallen. Finns inte plats för något mer att grubbla på eller ens för tankarna att byta plats!
Kommer kliva upp imorgon o plikttroget åka till jobbet. En ny dag rullar igång.
Känner mig inte stark, jag bara fortsätter så, för jag vet inte hur jag slutar eller hur jag kan göra annorlunda.
Såg ditt tips till någon om 'Viktigt på riktigt'. Ska kolla mer men verkar nyttigt o bra o med en Region bakom känns det seriöst. 👍
Tack igen o ta hand om dig 🧡
@Sommarsol_2023 Så väl du…
@Sommarsol_2023
Så väl du beskriver hur det känns att hamna i skymundan o känna sig osynlig. Så är det verkligen.
Ibland vill jag skrika JAG DÅ?!
Vem bryr sig om mig i detta?!
Allt kretsar kring den beroende o hur han mår. Och barnen!
Samtalen han för är ofta rätt ensidiga o upprepande. Trist.
Vi bör nog öva oss på att ta mer plats!
Det låter både tufft o bra att ni haft fler samtal. Och nu även om separation... Att det delvis känns skönt för dig är nog en indikation på att det kan vara rätt väg att gå.
Känns det så?
Men så klart att det är skrämmande. En process att gå igenom, både psykiskt o praktiskt. Får se hur det utvecklar sig för er.
Snurrar mycket i mitt huvud om ena barnet nu o det är en ny oro. Hemskt. En stor rädsla. Känns lite bättre ikväll ändå. (Se ovan i tråden)
Du behöver inte alls känna en press att svara snabbt eller så. Det blir när det blir... om det känns bra.
(Jag är inte särskilt 'på' på sociala medier över huvudtaget)
Skickar dig en styrkekram
🧡
@Kameleont Yes, i got your…
@Kameleont
Yes, i got your back 🤗.
Det måste hjälpa oerhört mkt att du springer, det önskade jag att jag kunde komma igång med.
Var rädd om dig, och ta din plats. Du har också behov!
@Kameleont Åh, kära du. Du…
@Kameleont
Åh, kära du. Du är långt från ensam och vi är många här som hejar på dig. Det kommer att bli bra, på ett eller annat sätt <3
@Kameleont Käraste vän, att…
@Kameleont Käraste vän, att läsa dina ord är som att kastas tillbaka tio, tolv år. Det gör nästan fysiskt ont att känna din oro och smärta mellan raderna. Jag vet ju så förtvivlat väl vad du går igenom. Ensam fast ni är två. Finns det en större ensamhet. Barnen, det dyrbaraste vi har. Hur är det möjligt att en drog t o m kan blockera de mest grundläggande instinkter vi har, att ta hand om vår avkomma. Mina ungdomar gick igenom svåra saker, vilket nog de flesta gör, men de flesta kommer ju också helskinnade ut på "andra sidan". Du finns där, du lägger dig i. Det räcker väldigt långt. Jag gjorde likadant och det räckte tydligen med en förälder för allt har gått bra för mina barn som nu är vuxna med egna familjer. Däremot har det funnits många känslor kring varför jag inte valde dem och flyttade ifrån den missbrukande föräldern som kommit fram i ljuset då och då. Jag har förstått att det för dem känns som ett lika stort svek som att välja drogen. Det är nog den största sorgen och jag känner mig väldigt liten när de ger uttryck för detta. Men det måste jag ge dem. Jag måste lyssna på deras känslor, deras besvikelse och deras ilska. Det är mitt kors att bära. För det är ju sant, jag valde inte mina barn, inte helt och fullt. Jag valde medberoendet och det får jag leva med.
Du kommer klara det här. Vilka val du än gör, så kommer du att lotsa dina barn vidare i livet. Hur du än gör så kommer dina barn att ställa dig mot väggen och det är ok. För du kommer att lyssna, svara ärligt och de kommer att läka. Det kan du vara säker på.
Du kan också vara säker på att du finns i mina tankar 🧡
@Kevlarsjäl62 Stort stort…
@Kevlarsjäl62
Stort stort tack! ❤️
Jag behövde så innerligt höra allt det du sa! Det la sig som bomull runt min oroliga själ.
Du är även i mina tankar, kära @Kevlarsjäl!
🧡
@Snödroppen Tack, det känns…
@Snödroppen
Tack, det känns tryggt 🤗🧡
Återkommer i din tråd om löpningen...
@Tulpanflinga Tack, det var…
@Tulpanflinga
Tack, det var fint att höra!
🌼
@Kameleont Ser framemot det…
@Kameleont
Ser framemot det 🤗❤️
Sov gott 🙏