My way!

My way!

Hej alla peppiga och omtänksamma människor här:) Jag har följt i ett par veckor bara, så är väldigt ny här, men imponeras över den omtänksamma tonen och inställningen som finns. Har känt igen mig mycket i mycket av det jag läst; självklart mer av vissa.

Jag har väl alltid haft en liberal inställning till alkohol; jag var tonåring på det vilda 70-talet. Som student jobbade jag i restaurangbranschen med ganska mycket festande. Men efter studierna och med jobb, partner och så småningom barn blev alkohol ingenting särskilt, inte viktigt. Jo, gott vin till maten på helger; lite mer att dricka på stora tillställningar, fester, midsomrar och nyår. Men aldrig så att det blev för mycket. Har dock tyckt om den där särskilda stämningen av att ta ett glas vin till matlagningen på fredagen, den där glöggen dagen före julafton, eller att fira in semestern. Återigen, aldrig för mycket.

Förrän för ca 15 år sedan när det där matlagningsglaset började bli fler och stämningshöjarna fler och också ägde rum i ensamhet. Före maken kom hem (som för övrigt alltid jobbade och just på den tiden vänstrade: vi är skilda nu) eller som ångestdämpare i en relation som var kraftigt på nedåtgående. Men det var fortfarande sällan det blev för mycket. Efter skilsmässan, med mycket ångest och stor ensamhet började konsumtionen gå upp i ett par år. Det blev en del ensamma glas och för mycket och okontrollerat drickande. Då och då. Barnen märkte nog och fy vilken ångest, skam och skuld det fortfarande är. Detta drickande minskade dock efter ett par år och övergick till låg till måttlig, utan något aktivt beslut eller någon egentlig strävan, men ökade igen för ca fem år sedan. Det finns egentligen ingen anledning till det. Jag kan använda alkohol för att jag är glad, vill fira, höja stämningen, slappna av, dämpa ångest. Varje beslut är mitt eget och mitt eget ansvar. Jag har ett bra och innehållsrikt liv med massor av intressen, så jag har ingenting att skylla på.

Ett av de stora problemen är ‘förandet’; att jag gärna tar både ett och två och tre glas vin när jag förbereder festmiddagar eller för den delen när bara jag och maken (omgift) ska äta middag en fredagkväll. Jag kan också dricka ensam och på vardagar. Dock aldrig så att jag blir jättefull, men slirig, simmig och lite sluddrig. Jag kan också bli väldigt ‘på’, insistera på saker, att reda ut saker och gå igång på saker som irriterar mig. Maken (min nya) har konfronterat mig ett par gånger. Också mina vuxna barn och min mamma har uttryckt oro. Jag har inte nekat, men inte heller gått in i det. Gjorde ett aktivt försök för ca tre år sedan att dra ned på konsumtionen och lyckades ganska bra i ett tag. Det senaste halvåret har dock drickandet ökat igen. Till en nivå och intensitet som inte är hållbar. Alls. Har druckit både i veckorna och på helgerna, alltid har det funnits någon anledning. Under semesterns första veckor blev det ett lågvattenmärke där maken på nytt konfronterade mig. Så in i bänken pinsamt. Alla mina små sätt att smussla och ljuga blev plötsligt pinsamt uppenbara. Sådan ångest över att ha gjort nära och kära oroliga och besvikna. Jag vill inte vara den personen. Jag vill inte heller vara den jag blir när jag dricker för mycket. Den personen stämmer inte med min självbild eller mina värderingar.

Nu får det verkligen vara nog, tänkte jag. Googlade, hittade alkoholhjälpen, har börjat programmet, läst trådar och kommentarer och imponerats av all pepp och icke-dömande förhållningssätt. Jag ska också träffa en KBT-person och jag har berättat för min make, mina vuxna barn, min mamma och min syster att jag tagit detta steget. Detta för att ta bort elefanten i rummet och för att motivera mig ytterligare. Jag kan inte göra någon av dessa jag älskar så mycket besvikna igen. Det var en enormt stor lättnad att säga det och responsen jag fick var fantastisk. Jag har inte druckit en droppe på 14 dagar och reggar detta i kalendern. Det har gått över förväntan. Inget särskilt sug, även om jag varit i några sammanhang där mitt sällskap har druckit alkohol. Jag har tagit alkoholfri öl (väldigt gott!) eller alkoholfritt vin (mindre gott!). Jag har också varit ensam en del eftersom maken är på resa på annat håll, men jag har inte frestats att dricka själv, något jag annars lätt skulle gjort.

Positiva effekter:
1) Känner mig kristallklar i huvudet
2) Känner mig starkare (tränar mycket, har alltid gjort, men det känns lättare nu)
3) Som en tyngd i kroppen som lättat
4) Känner mig mer närvarande överlag
5) Gladare och lugnare

Mitt mål är att kunna konsumera måttligt. Jag har förstått på många inlägg här att det är svårt och att det är lättare att bli helt alkoholfri. Jag har stor respekt för det men kommer ändå att vilja försöka nå det målet: Eller jag SKA det helt enkelt :). Varför undrar ni då; är det verkligen så viktigt? Jo, jag vill kunna ta ett gott glas vin eller två till maten och kanske ett par till eller en drink i festliga sammanhang. Jag hoppas att det inte ska ses som alkoholförhärligande, men det finns ju denna tråden med måttlighet som mål och då tänker jag att det måste vara ok. Enligt forskning kan personer med måttlighet som mål lyckas, även om resultaten för de med total alkoholfrihet som mål är bättre. Det där för-mycket drickandet hänger ju ihop med dopaminet och belöningssystemet och hur alkoholen strular till det i hjärnan. Men självkontroll styrs också av hjärnan och jag har bestämt att disciplinen ska segra över alkoholens kidnappning över belöningssystemet. Eller Apollo (solens, ljusets, musikens och poesins gud) ska segra över Diyonysos (vinets, extasens och berusningens gud).

Vilken är då min strategi?
1) Fortsätta programmet där jag sätter nya mål varannan vecka: de första två veckorna var målet noll, för nästkommande två veckor kommer målet att vara två glas i veckan. Det långsiktiga målet är max sju enheter per vecka fördelat på två tillfällen. Men den normala konsumtionen ska vara 0-fyra glas i veckan.
2) Fortsätta kalendern även efter programmet samt registrera varje glas också i systembolagets app.
3) Tala om för maken eller familjen (förhoppningsvis också vänner om jag vågar berätta!) hur mycket jag får dricka och vid vilka tillfällen eller om jag inte ska dricka något alls. Tex berätta att den och den fredagkvällen får jag ta två glas.
4) Planera, tänka igenom och utvärdera vecka för vecka.
5) ‘Spela hela filmen’ som någon härinne skrivit, dvs vad händer när jag tar inte bara tre glas utan fyra, fem eller sex.
6) Ge mig själv belöningar när jag lyckas och framförallt när jag håller konsumtionen låg eller noll snarare än måttlig.
7) Skriva här då och då.
8) Identifiera och undvika risksituationer eller riskbeteenden.
9) Dricka långsamt.
10) Byta ut fördrink och efterdrink till alkoholfria alternativ.
11) Lägga in helvita veckor.
12) Lära mig säga ‘nej tack, jag är nöjd’.
13) Träna mycket.
14) Göra annat när suget sätter in, promenera, dricka te, vänta en stund innan jag tar ett glas när jag är sugen.
15) Öva mig på att njuta av att vara i stunden utan alkohol.
16) Släppa skämskudden och erkänna mina problem men också ta ansvar för dem.

‘Nykter’ kan ju betyda att man är helvit, men också att man är måttlig. Det kan också betyda saklig, sansad, balanserad, klartänkt. Jag vill vara måttlig, balanserad och klartänkt. Det är så jag sker på mig själv. Det finns ju som för det mesta gråskalor och för mig är det mesta i livet inte att definiera som antingen eller, utan snarare lite mittemellan. Jag har också förstått att det finns de här på forumet som klarat att vara helnyktra i 20 år, men ändå trillat dit. Så hur vet man om man lyckas eller inte? Jag tror att för min del måste jag acceptera att jag kommer att behöva följa min strategi under lång tid framöver för att lyckas. Kanske för alltid. Men kommer jag att lyckas? Jag ska! Ett misslyckande definierar jag då som att överskrida mina förbestämda gränser för alkoholintag.

Låter jag kaxig eller naiv så ber jag om ursäkt men att starta en tråd på forumet är ytterligare en motivering för mig. Nu måste jag ju följa upp här då och då. :)

Lycka till alla med att lyckas med just DITT mål utifrån just DIN strategi.

Tusen tack för respons @Amanda L. Jag har läst mycket av det du skrivit och är så måttlöst imponerad av ditt fina engagemang på forumet och av din resa. Du har alltid något uppmuntrande att säga till alla. 😊Jo jag har förstått det där med de tre månaderna och jag är såklart ödmjuk inför att det inte funkar som jag tänker och att jag kanske får tänka om. Ha en fin dag!

Tusen tack för respons @Amanda L. Jag har läst mycket av det du skrivit och är så måttlöst imponerad av ditt fina engagemang på forumet och av din resa. Du har alltid något uppmuntrande att säga till alla. 😊Jo jag har förstått det där med de tre månaderna och jag är såklart ödmjuk inför att det inte funkar som jag tänker och att jag kanske får tänka om. Ha en fin dag!

@Abraxa hej 👋! Och tack för att du tittade in. Jag blev jätteglad! Jag känner igen mig i det du skriver, jag känner mig också lite vilse här även om det är ett väldigt peppande klimat, men jag strävar som du mot måttlighet och tänker ge det en chans. 👍Har läst nästan hela din tråd och känner igen mig i mycket. Också det där med klimatångest och brittiska deckare 😅. Ska skriva i din tråd också och kroka arm med dig och andra med mål måttlighet. 🌻Hoppas din dag är fin!

@Amanda L ❤️

Jag tänkte fortsätta uppdatera här, dels för att se om det är någon som vill haka på och hjälpas åt, dels för min egen skull. Jag tänker (säkert gör ni det också) att om jag skriver ned och liksom "redovisar" så gör jag resan tydligare också för mig själv. 😊 Samt kunna identifiera när något går snett.
Jag har satt delmål och mitt beslut är inte att vara helt vit i tre månader. Istället hade jag ett första delmål om två vita veckor. De gick riktigt bra. Drack alkoholfria alternativ vid sociala tillfällen och klarade av att låta bli att dricka ensam trots att min man är bortrest. Är nämligen bra på att klämma enheter i ensamhet.
Nästa delmål är 2 enheter per vecka och högst en per tillfälle i 3 veckor. Detta inleddes igår och jag drack 1 enhet helt enligt plan. Såklart infann sig sug, inte minst eftersom mitt sällskap drack mer, men inte så farligt ändå. Reggade glaset direkt i appen Måttfullhet liksom senare i kalendern. Ägnade 50 minuter åt denna enda enhet. Det första glaset är ju annars förrädiskt, men dessa veckor ska det första vara det sista. Det långsiktiga målet är Max 5-7 enheter per vecka fördelat på två (Max 3) tillfällen.
Jag började igår också med individuell terapi och det känns otroligt bra!
Det gör (som alla säger) så otroligt mycket med knopp och kropp att vara avhållsam har jag insett de här två veckorna!
Ha det fint! 🌻

Hej 👋 @esterest!
Läste din tråd med motivationsfrågorna. Mycket insiktsfullt ! 👍Vad tror du själv är triggers? Har du hunnit tänka något på det?
För mig finns det massor av saker som kan trigga, de flesta ganska triviala. Men tex idén om att det är helg, man ska njuta, slappna av. Men det kan också vara ångest, oro.
Ha det fint! 🌻

Och grymt bra med nio dagar 👍och att skriva ned!

Och grymt bra med nio dagar 👍och att skriva ned!

@esterest, har du pratat med din man? Det är nog enda vägen att gå. Alkohol är ju såklart förknippat med en massa saker vi tror (eller ena delen av hjärnan tror) är positiva. Annars skulle vi inte vara där vi är.
Och en kamp är det att bli måttlig eller nykter.
Heja dig!

@esterest, har du pratat med din man? Det är nog enda vägen att gå. Alkohol är ju såklart förknippat med en massa saker vi tror (eller ena delen av hjärnan tror) är positiva. Annars skulle vi inte vara där vi är.
Och en kamp är det att bli måttlig eller nykter.
Heja dig!

@Se klart
Hej och tack för att du tittade in :) och för kommentar och reflektion. Det är supervärdefullt med input och jag blir så glad när någon tar sig tid att ge respons. Jag följer den här diskussionen mellan måttligt-sluta helt med stort intresse och jag förstår att det finns massor av fördelar med att sluta helt. Än så länge så har jag kvar mitt mål och min ambition om måttlighet. Så får vi se om jag lyckas eller inte. Om inte så får jag ju tänka om. Allt gott!

Hej! Lite uppdatering kring min status. Jag har nu varit här i tre veckor och än så länge följt min plan till punkt och pricka. Jag inser förstås att utmaningarna och frestelserna blir större längre fram.
Jag höll 14 helvita dagar och den senaste veckan har jag intagit tre enheter vid tre olika tillfällen, vilket varit helt enligt min plan. Varje gång har det varit i sällskap och i samband med mat. Jag har tagit god tid på mig vid varje tillfälle, ca en timme för det enda glaset, vilket gjort att jag njutit av drycken men suget efter mer gick snabbt över. Jag talade också om för mitt sällskap att jag ska bara dricka ett glas och inte mer. Det är skönt för dem att veta och skönt för mig att de vet. Då försvinner elefanten i rummet och det blir talbart; dvs om jag skulle få för mig att säga att ‘vet ni vad, jag tror jag ska ta ett glas till’, då gör jag det möjligt för mitt sällskap att säga: ‘nej, det ska du ju inte’.
Under de här veckorna inser jag ju massor av saker, precis som alla andra: Hur skönt det är att alltid vara kristallklar i huvudet och hur det innebär att ens självkänsla stärks, hur mycket lättare det går med träning när en inte ska släpa runt på en bakis-skalle, hur mycket mer närvarande en blir i stunden. Jag inser dock att detta kan vara nyhetens behag och att när dessa känslor av en ny lätthet blir normaliserade, så tror jag att risken finns för bakslag.
Jag fortsätter dock enligt plan, försöker också skriva ned mycket i en dagbok och har mitt andra terapeut-besök snart. Jag läser trådar här och lär mig av andras erfarenheter och är så tacksam till alla som delar med sig.
Ha en fin måndag!

Ikväll klarade jag en utmaning, en situation jag innan identifierat som riskabel. En spontankväll med väninnor där meningen var att ta ett glas vin. Enligt mitt program är idag inte en dag för alkohol så jag funderade noga igenom situationen och bestämde innan vad jag skulle dricka istället. Funderade också igenom kring om jag skulle berätta eller inte. Det blev alkoholfri cider och berättade för sällskapet om hur läget är. Kändes mycket bra!

Tack 🙏 @Amanda L! Lång väg kvar, men detta forum är verkligen till hjälp! ❤️

@Cloette Tack 🙏 så mycket och detsamma till dig! Känner igen mig en del i din berättelse. Samma ålder (jag är nog lite äldre), liknande sammanhang och också det där med ätandet. Jag har alltid varit en känsloätare samtidigt som jag i perioder blir besatt av att äta "rätt". Tänker att jag använder alkohol och mat lite på samma sätt.
Starkt jobbat med din tid här; gillar att följa dig. 🌻

@Påvägmothälsa, ja det känns så. Som att en noggrann planering att tänka före hjälper mycket.

Fyra veckor och ursäkta långt inlägg :)
Veckorapport till mig själv . Fyra veckor med alkoholprogrammet. Resultatet är 15 helvita dagar, därefter fem enheter fördelat på fem tillfällen under 13 dagar; allt enligt plan. Varje enhet har ägnats mycket tid och jag har ju då inte blivit vare sig onykter eller bakis. Så än så länge (peppar, peppar… och med vetskap om att det är långt ifrån över) så går det som tänkt och jag är glad. Inte minst eftersom jag haft semester hela tiden och det är för mig liksom för många andra förknippat med mycket alkohol annars, men jag har motstått alla idéer och tankar om ‘före maten, före grillen, efter badet, efter promenaden, till TVn’-drickande.

Som verktyg använder jag kalendern och programmet. Jag går igenom de olika delarna av programmet och repeterar dem samt reviderar eftersom. Jag sätter målen ett par veckor i taget. Jag berättar för sällskap (partner, barn, vänner) hur mycket jag får dricka vid varje tillfälle i förväg. Jag köper hem alkoholfria alternativ (finns ju så mycket gott!), jag går in här på Forumet flera gånger om dagen och läser och tar del av erfarenheter, tips, upplevelser. Det är verkligen enormt betydelsefullt! Jag tror kraften, kärleken och toleransen i detta forum skulle kunna förflytta berg! Jag är så oerhört glad att jag hittade hit och för all ärlighet, omtanke och allt resonerande och funderande och dividerande som äger rum här. Så fint med ‘nya’ och ‘gamla’ som blandas med olika men lika erfarenheter och olika men lika vägar ur beroende; så fint med alla som hänger kvar efter flera år trots att flera gått vidare och egentligen lyckats med sina egna mål. Önskar att jag hittat hit tidigare, men bättre sent än aldrig, såklart. Från hela mitt hjärta: Tack!

Jag registrerar i kalendern och i andra appar; jag antecknar i alkoholkalendern men har också börjat skriva dagbok och reflekterar över vad som triggat förut och varför jag druckit vid olika tillfällen. En tidigare gång när jag försökte sluta hade jag inte alls tillgång till alla dessa metoder, jag visste inte att de fanns och då funkade det inte efter den första månaden.

Det är också spännande och intressant med alla reflektioner och tankar inom en; det blir som en inre resa och jag upptäcker saker om mig själv som jag inte riktigt var medveten om eller visste att jag behövde jobba på. Många här vittnar ju om det; att ett sådant här beslut och en sådan här kamp blir till en del i ett större pussel. Jag går också till en terapeut med det uttalade syftet att hantera alkoholproblem och det bidrar också till att en massa saker kommer fram och upp till ytan, kring barndom, tidigare och nuvarande relationer, yrkesliv och annat. Missförstå mig rätt, men själva denna resan känns som en bonus, något jag inte tänkte mig skulle komma med på köpet, att så mycket jobbiga men också positiva processer och tankar skulle bubbla upp och det känns nästan som en lyx att faktiskt göra det på riktigt; att ta tag i olika känslor, vare sig det är tristess, skam, ångest, sorg, bristande självkänsla, glädje eller annat, möta dem och fundera över dem. Det gör i och för sig också att humöret pendlar lite från låg till nästan euforisk.

Jag har också börjat läsa boken ‘För mycket, för ofta’ med verktyg och metoder för måttlighet. Riktigt bra och upplägget är ungefär detsamma som Alkoholprogrammet, men lite mer utvecklade förklaringar och reflektioner och fördjupade tips. Andra boktips som förekommer här på forumet har lagts till läslistan och jag ska ta itu med dem efter nuvarande läsning. Jag planerar, utvärderar, hittar andra saker att göra, samt försöker hitta annan guldkant på vardag och helg. En liten pyttegrej är att ta en ruta mörk choklad till efterrätt varje dag samt att sätta upp tidpunkter för ‘belöningar’. Kort sagt, jag tar till mig av alla råd jag kan, även om jag inte tagit till mig av det som alla säger är det allra viktigaste, nämligen tre månader helvit. Det känns lite oansvarigt och kanske dumdristigt, men jag gör det med öppna ögon och kör det ihop sig ska jag definitivt erkänna mitt tilltag, krypa till korset och göra om.

Hur dessa veckor påverkat mitt mående:
Jag är alltid glasklar i huvudet
Jag mår inte dåligt, vaknar inte med hammarslag i huvudet, ångest från helvetet, darrande händer, instabila och tunga ben eller smak av gammal vinfylla i munnen
Jag ser inte en spegelbild av blanka ögon och plufsigt ansikte om morgnarna
Jag har alltid tränat mycket (även bakis), men nu är löpningen lättare, jag har scwung i stegen, och styrketräningen är mer fokuserad. Jag ser fram emot löprundan, inte bara emot känslan efteråt.
Hela jag, såväl kropp som psyke, själ och hjärta känns lättare; jag har bättre hållning och rakare rygg, jag känner mig friare
Jag har gått ned lite i vikt (inga mängder) och är mindre plufsig
Jag är mer närvarande, inte så lättstressad, utan stannar i stunden
Det finns heller ingen stress över att hitta tillfällen att smygdricka, att gömma flaskor eller klunka vin ur glas innan ser; det finns ett annat lugn
Jag koncentrerar mig bättre
Jag äter mer vettigt i form av att jag inte hetsäter chips, choklad, glass, ost som jag gärna gör när jag tagit några glas (alkohol ersätter inte utan triggar söt- och snasksug för mig); nu äter jag mig mätt, men stannar där.
Min självkänsla har stärkts och jag känner att jag kan bli den person jag vill vara och den person jag är när jag är nykter.
Jag känner ingen skam längre, det finns inga morgnar när jag undrar över hur jag egentligen betedde mig kvällen innan, om jag sagt något dumt eller gjort bort mig (jag känner ånger över mitt tidigare drickande och en sorg över det, men ingen skam; det är en stor skillnad!)
Detta gör (avsaknad av skam) att jag ser vissa saker (som tex min och min partners relation) i ett klarare ljus; min skam och mitt drickande står inte i vägen (vart det leder får tiden utvisa)
Jag inser att skammen efter drickandet och stressen innan drickandet dolt andra känslor som jag behöver hantera: det är både jobbigt och spännande
Suget minskar och det är egentligen (hittills) inte så svårt att vare sig avstå eller att bara stanna vid ett glas.
Jag sover mycket bättre och jag drömmer mycket lugnare, inte så skruvade och uppjagade drömmar som med alkohol
Life is good helt enkelt! (Så långt är det bäst att passa på att säga, så att jag inte får hybris eller inbillar mig att det kommer att fortsätta att vara enkelt hela vägen)

Heja alla kämpar!

@Abraxa hej 👋. Kul 🤩 att du tittade in. Jag trodde att jag inte skulle klara "bara ett" men det går riktigt bra. Fast jag behöver hålla fast vid att låta det glaset ta tid. Min plan var att vara avhållsam helt och hållet i två veckor, sedan ett glas per tillfälle, Max två tillfällen per vecka för att få in det som en möjlighet, i tre veckor. Långsiktigt är målet 2-3 glas per tillfälle, 2 Max 3 gånger per vecka och Max 7 glas i veckan med vissa undantag.
Håller med om att det är skönt med rutiner och vardag på sitt sätt, även om jag också blir melankolisk av att sommaren tar slut 😢.
Jag är glad att du finns här; känns som en själsfrände. Forumet hjälper mig jättemycket, men måttlighetsgruppen är inte lika stor. Det är ju bra 😅 men det blir desto skönare att hitta någon som liknar en själv. 😁
Heja dig!
🌻

@vår2022 Hej 👋 och tack 🙏 för pepp! Du är en av de som är så otroligt imponerande med att vara så aktiv och engagerad i så mångas trådar. Det är fantastiskt att du/ni orkar att fortsätta engagera er, att peppa oss andra, att dela med er av er resa och era erfarenheter! Tänk vilka insatser ni därmed gör för hela samhället 🤩

Haha 😂 @Pianisten, jag fattar vad du menar; det låter lite komplicerat. Jo, det verkar som om det där med 3 månader är något det finns mycket stöd för. Jag testar i alla fall så här. Och det är nog nödvändigt att hålla ordentlig koll på glasen till en början men jag håller med om att det blir svårt och kanske ohållbart i längden. Läser just nu "För mycket, för ofta" som jag tycker ger mig bra verktyg för strategin. Hur går det för dig?
🌻

@Påvägmothälsa Hej 👋. Kul att du hälsade på 😊. Eller hur, visst är det skönt att varje dag känna att kroppen och knoppen mår bra? Inte för att jag var bakis eller drack varje dag förut, men tillräckligt många dagar i veckan för att helhetskänslan skulle vara ganska rutten. Ja heja oss; det är fint att följa dig också. ❤️Det känns som att du och jag har lite liknande strategier och förhållningssätt.
Ha en finfin lördagskväll!
🌻

Boktips för måttlighet.
Jag är en sådan som gärna lyssnar till forskning och beprövad erfarenhet. Ett lästips för de med måttlighet är boken "För mycket, för ofta" författad av Anders Hammarberg och Karin Romberg. Hammarberg är också kopplad till Beroendecentrum i Stockholm och jag tror att dessa författare medverkat till att ta fram de metoder som finns i Alkoholprogrammet; vissa delar är identiska. Boken går dock mer på djupet med väldigt konkreta och handfasta exempel och metoder. Författarna slår också hål på en del myter om beroende och visar på variationer och att det inte finns en given form av alkoholberoende utan många. De visar också att över tid är metoder för måttlighet är ungefär lika framgångsrika som metoder för alkoholfrihet.
För min del var detta både intressant och matnyttig kunskap och jag känner mig stärkt i mitt beslut och min strävan. Mycket vet man ju redan, både av redan förvärvad kunskap, genom media, berättelser här på forumet, genom egna erfarenheter och intuitivt, men nyttig, saklig och pedagogiskt framställd kunskap blev en bra repetition och många för mig nya saker framkom också,
Säkert supermånga på forumet som redan läst, men rekommenderas för måttlighetssträvare.
🌻

@Abraxa Kul 🤩 att höra att du också gillade den. Tror att jag kommer att göra som du, ha boken till hands och påminna mig själv med jämna mellanrum.
🌻

Fem veckor in i programmet mot mitt mål måttlighet ser resultatet ut som följer:
36 registrerade dagar
29 med 0 glas
7 med konsumtion
Sammanlagt 8 glas
Genomsnitt 1,14 glas per tillfälle
Max 2 glas vid ett tillfälle

Det är jag supernöjd med. Än så länge inga avsteg från planen alls och tänker fortsätta på den väg jag bestämt med att revidera mål ungefär två veckor i taget men gå igenom varje vecka noga i förväg. Effekterna som jag skrev om för en vecka sedan kvarstår.
Det är som att må som jag alltid gjort nyktra dagar tidigare (och då tänkt: vad skönt att inte vara onykter eller bakis, men ändå valt bort) men nu gör alla dagar. Det är en enorm lättnad. Samtidigt: alkoholen har ju använts för att framhäva vissa känslor, sudda över andra, eller härda ut andra. Men som någon skrev i en tråd här tidigare. Det där är ju livet. Det ska konfronteras. Och det är ganska skönt med tankar och känslor som blir tydligare och klarare och som får plats nu.
En annan sak som blir tydligare och tydligare är hur skönt det är att inte behöva ägna en massa tid åt att hitta tid och tillfälle att dricka, att inte hålla på att smygdricka, gömma glas bakom saker och ting, smussla med flaskor och lådor, gömma undan, fylla på sådant en druckit ur i ensamhet etc. Så mycket enklare saker och ting blev helt plötsligt!
Och att inte vara så stissig och nervös för att bli påkommen med vindrickande ensam i köket eller i sovrummet. Och att inte somna mitt i serien/filmen och sedan vakna groggy och rödmosig och tung i huvudet och behöva se om hela avsnitt. Plötsligt fick jag massor av mer tid!
Och tack igen till alla som så generöst delar med sig.
Over and out.
🌻

@Pianisten så sant som det är sagt, "det du motstår kvarstår". Jag är ganska säker på att jag (bland en massa andra orsaker) druckit för att just trycka bort känslor. Men nu kan alla drakar 🐉 komma!
Det låter klokt att hålla sig till öl av olika sorter och inte blanda. Jätteskönt att höra att det funkat bra för dig och låter underbart med femrätters 🤩
Jag har en utmaning imorgon, bjudning för några vänner som kan dricka mycket så jag ska se till att hålla mig till min plan samt ha mycket alkoholfritt.
Ja, vad gör man med all tid? Promenerar, tränar, läser mycket, ser på serier. Övar också en del på att bara vara. Men funderar på det där med att ta upp någon hobby igen. Själv?
🌻

@Pianisten, tack för stöd! Det gick bra med mina 3 enheter. Hade alkoholfritt vin som jag varvade med och drack en alkoholfri GT som fördrink. Så ännu en utmaning är avklarad och idag är jag pigg och glad. Det är så sant som du säger, efter 2-3 glas så blir ju promillehalten såpass hög att den positiva effekten övergår i en negativ effekt. Träning är en sak som alltid hjälpt mig mot allt på något sätt; får bättre självkänsla, under löpträning löser jag problem, låter tankarna flyga etc, så jag förstår precis vad du menar. Väldigt skönt att höra att du fått behandling som hjälper dig. Ha en fin lördag!

@Sisyfos Tack för att du tittade in och för dina kloka reflektioner. Alltid så roligt och välbehövligt att få tänka till ytterligare ett varv på sina idéer genom att lära sig om andra. Jag vet ju det där med de tre månaderna och har stor respekt för det och förstår att det grundar sig på både forskning och erfarenhet. Men ska pröva så här!
Ja det där med förandet. Det fyller olika funktioner. För det första handlar det om värdinnestress. Jag vill att allt ska vara så bra, att rätterna ska vara välkomponerade, smaka gott, passa ihop etc och att alla ska ha det bra. Då lugnar matlagningsglaset ned. Men det förhöjer också stämningen, ‘nu är det fest eller fredag eller semester’-känslan, typ. Och för det tredje (det mest bedrövliga) att hjärnans limbiska system kommunicerar att om jag tar de där två extra glasen före alla andra då ligger jag redan på den nivån jag vill vara men kan också dricka som alla andra (eller lite mer) när det väl gäller och kan fortsätta ligga kvar på den promillehalt där allt känns behagligt. Vilket ju sällan inträffar. Så det där att jag ska ligga steget före hela tiden, är ett problem. Den sista tiden (sedan jag påbörjade detta) tar jag en alkoholfri GT eller mojito istället. Smaken påminner ju om drinkarna i sig och de är lite bubbliga och fräscha och då kan känslan av att förhöja stämningen med en fördrink infinna sig utan alkohol har jag märkt.
För mig har både ensamdrickande och socialt drickande blivit ett problem. Jag har också (som du) målsättningen att det bara ska vara två glas de gånger jag dricker, men tre kan vara ok ibland. Jag har också upptäckt att ett glas räcker otroligt mycket längre än vad jag trodde förut. Jag kan ägna en timme åt ett glas, dricker små, små smuttar och upptäcker att det räcker gott, vilket är för mig både förvånande och glädjande. Men jag inser att det är en balansgång och att det kommer att fortsätta att vara så. Jag tror att jag kommer att behöva fortsätta med programmet och påminna mig själv även efter de tio veckorna som det så att säga finns saker att göra där. Återigen, tack för lycka till och för inspel! Jag har läst en del av det du skrivit, men inte hela din tråd (ska göra det); förstår att du är en av dem som varit här länge och är en av de hjältar som stöttar och engagerar er i mångas kämpande!

@Påvägmothälsa Exakt. I fredags när jag hade min bjudning och det fanns en del flaskor efteråt så kom jag på mig själv med att tänka att jag måste gå till återvinningen innan maken kommer hem. Men så kom jag på att det behöver jag ju inte: 1) Det är ju inte jag som druckit dem (eller bara enligt min plan), 2) Jag behöver inte smussla; 3) Jag ska inte smussla, för allt jag dricker ska vara ok och måttligt och jag ska vara ärlig med det. Men konstigt hur hjärnan är funtad ibland!

Det stora vemodet. Denna helgen har ett stort stort vemod, en ledsenhet bara rullat över mig, som en enorm men långsamt rullande våg. Lite svårt att förklara det helt och hållet. Jag har förvisso en del som jag jobbar med utöver alkoholen (tex min relation) och ett av mina barn går igenom en jobbig sak just nu (jag blir alltid otroligt påverkad när något av mina barn är ledsna), men ändå. Och missförstå mig rätt; det är absolut inte synd om mig på något sätt. Jag är en priviligerad människa med ett (mestadels) gott och innehållsrikt och kärleksfullt liv och jag har ett jobb och ett samhällsengagemang som gör att att jag är väldigt medveten om just detta (dvs hur lyckligt lottad jag är) och att lidande, smärta, fattigdom, sjukdom, etc etc är orättvist fördelat i världen.
Men igår blev jag bara så ovanligt ledsen, på ett sätt att jag inte riktigt kunde förstå eller hantera det hela. Precis allt gjorde mig ledsen och precis allt påminde mig om något; segelbåtar, den varma vinden, par med kaffekoppar på klipparna, barn som lekte och åt glass, augustiljuset, den mörkare kvällen. Det påminde mig om att jag inte längre har några barn i skolåldern och det gjorde mig plötsligt helt gråtfärdig av någon anledning. Mina barn är vuxna och vi har jättemycket och jättefin kontakt, vi är ett eget litet team, men plötsligt kändes det som om tiden rinner iväg. Det påminde mig om att sommaren är på väg att ta slut och jag blir alltid vemodig av det, samtidigt som jag tycker om mörkret, hösten, när luften blir kallare och klarare. Kanske har det med att bli äldre att göra. Kände mig onödig, obehövd, onyttig, fast jag naturligtvis vet att inget av det är det minsta sant. Kanske har det att göra med att en massa saker kommer upp i relation till den här processen med att hantera alkohol att göra. Kanske har det med sensommarvemodet att göra. Kanske med det jag skrev i början. Kanske något annat. Kanske ingenting alls. Känslan kanske bara måste finnas. Patetiskt hur som helst.
Drabbades i samband med det med en stark vilja att dämpa den oförklarliga och ovälkomna känslan med alkohol. Men det gjorde jag inte. Jag tänkte som så att visst, det kanske blir lite behagligare en stund, lite varmt och gott sådär, men att ledsenheten skulle vara ännu starkare idag. Lite som att kissa på sig. Så att avstå blev en (av trots allt, flera andra) bra sak denna ledsna men vackra dag.

@vår2022 Tusen tack för din reflektion. Den betydde mycket för mig idag, ska du veta. Och du har så rätt, att acceptera känslor är viktiga. Men svårt. Att bara låta dem finnas där, inte försöka bekämpa dem eller bråka med dem, utan låta dem vara. Hoppas du har haft en fin dag!

@Se klart Tack fina du för att du tog dig tid att kommentera. Ja du har så rätt; allt är som det ska. Det är livet, bara. Kram tillbaka och ha en fin dag!

@Pianisten Tack för reflektioner! Jag gillade det där med hönan och ägget; att en ofta vill ha en orsak till ett specifikt mående, men att det kanske inte alltid är så. Jag tänker att det inte innebär att en viftar bort känslorna, utan snarare låter dem finnas och vara och slutar bekämpa dem.

@Sisyfos Tack för omtanken! Jag tror att det egentligen bara handlar om känslor som behöver få plats. Jag är lite melankolisk av mig, särskilt under sensommaren, eller i de där ‘mellanrummen’, mellan sommar och höst tex. Och att det späs på av att jag jobbar med mig själv i samband med ambitionen att dricka mindre, jag får syn på saker i och om mig själv. Och så de där andra sakerna jag nämnde. Tror inte att det är depression i ordets egentliga betydelse, mer deppighet. Jag går till en terapeut och jag tror att det också innebär att massa saker kommer upp. Som Se klart skrev; det är livet bara och som det ska vara. Men att jag behöver lära mig det, inse det, att känslor kommer och går, det gäller att låta dem finnas där och inte bekämpa dem som jag tror att jag brukat göra.

Sex veckor in i programmet och planen fortskrider som den är tänkt. En känsla av normalisering börjar infinna sig på så sätt att suget eller tanken på alkohol mitt i veckan avtagit och är obefintligt. Jag tänker inte att det skulle vara gott med ett glas mitt i veckan för att släppa dagen. Det känns också normalt och inte konstigt eller bökigt att planera de dagar då jag ger mig själv tillstånd att dricka. Jag tänker att det är så mycket annat en håller på att räkna: dagar till semester, timmar till helgen, steg, kilometer, kalorier, simtag, repetioner på gymmet, tid på bussen etc etc 😂 så att räkna glas och planera hur de ska intas känns inte komplicerat eller konstigt.
Observera att allt detta är en nulägesbeskrivning och att jag är väl medveten om att detta kan komma att ändras.
De utmaningar som funnits har gått bra att hantera och nyckeln har varit planeringen, att låta varje glas ta lång tid och att berätta för sällskapet. Jag är också väldigt tacksam för programmet. Den struktur och systematik som finns där är otroligt hjälpsamt. Liksom forumet.
Min melankoliska känsla häromdagen och som var så kraftig har klingat av. Det har också den euforiska känslan de första veckorna och istället börjar dessa känslor ersättas av en sorts lugn. Jag blir lugn över att inte hålla på och tänka på att dricka i bemärkelsen dricka mig berusad. Den tankestrukturen är ju extremt stressande och när den stressen minskar blir jag mer harmonisk och mer närvarande i samtal och relationer.
Så är läget just nu. Jag är fortfarande medveten om att bakslag kan ske men jag är fast besluten om att min frontallob ska segra över hjärnans limbiska system.
Tack till dig som läste
🌻

Sju veckor har passerat sedan jag började programmet. Jag inser ju att jag skriver mest eller bara för mig själv, men tänker att det kan vara bra att ha reflektioner nedskrivna just här för att kunna gå tillbaka till senare och vid behov.
Jag är själv lite förvånad över att min måttlighetsresa fungerar så bra som den gör. Det känns å ena sidan idiotiskt dumt att jag inte tagit tag i detta tidigare utan fortsatt dricka på ett idiotiskt sätt på vana och på känsla och å andra sidan helt självklart med en låg till måttlig konsumtion; som jag aldrig haft någon annan sorts beteende.
Återigen, jag gör mig inga illusioner, jag vet att mitt tidigare bruk var skadligt och jag vet att det är lätt att trilla dit, precis som det är lätt att "glömma bort" hur bra jag mår av att äta sunt och plötsligt börja hetsäta chips och choklad.
Nåväl, tanken för dagen handlar om känslor och om stress. Något som är så fullständigt befriande med ett tillstånd där frontalloben kontrollerar drickandet är att känslor får plats och inte tränga undan av vanemässig alkoholkonsumtion som
bara förtränger och förvanskar. Det är såklart inte så att jag går omkring och är glad hela tiden, livet är livet även med mindre eller ingen alkohol, men jag börjar lära mig att acceptera också mindre trivsamma känslor, som stress och oro. Det gör
mig mer närvarande och en trevligare person att vara med. Jag blir bättre på att både vara omtänksam, generös och att sätta gränser. Jag blir tryggare och bättre på att hantera saker när de dyker upp och få undan dem istället för att marinera dem i alkohol och skjuta upp dem. Jag blir helt enkelt bättre på att vara den jag vill vara.
Mina strategier för att dricka måttligt är att planera vecka för vecka, att gärna börja med något alkoholfritt och sedan dricka väldigt långsamt. Eventuella utmaningar som särskilda tillfällen tänker jag igenom innan, men det börjar bli helt normalt att dricka långsamt och då behöver jag färre andra strategier. Allt för mig denna veckan.
🌻

@Källarmannen tack 🙏

@Se klart Tänker att det är jag som imponerad över din och andras alkoholfrihet 🙌. 🌻

@esterest tack 🙏
🌻

@Amanda L tack 🙏. Än vet jag ju inte om jag klarar det 😅I längden är det klart att det kanske inte är hållbart att räkna och planera, men än så länge känns det inte krångligare än att bestämma om jag ska springa eller gymma, vad jag ska äta till mat, vilken vandringsled jag känner för på söndagspromenaden eller vilken buss jag ska ta. Strukturen är viktig än så länge, men tanken är väl att kunna släppa den så småningom. Vi får se 💁‍♀️Jag är inte främmande för att tänka om om det inte funkar. Jag är lite sådan, jag är hellre "både och" än "antingen eller" och livet och förutsättningarna ändras med jämna mellanrum och även jag ändrar mig då och då. 😊Tack för pepp!
🌻

@Se klart Det låter härligt 🤩Även jag har mycket jag ser fram emot och uppskattar också utan alkohol. Men än så länge är jag väldigt nöjd med min måttlighet. Kanske kommer det inte att funka längre fram. Det får jag se helt enkelt. Då får jag ta nya och andra tag 😊Så är livet tror jag. Med det mesta här i livet blir man inte "färdig". Det mesta är processer som pågår, förändras, tar nya vägar, upphör och övergår i andra. Jag har med åren kommit att akta mig noga för att vara alltför tvärsäker över mina val och istället försöka vara ödmjuk inför andra, men också inför mig själv samt att vara öppen för förändringar och att tänka om och göra nya val om det behövs. Jag vill alltid vara nykter i bemärkelsen "inte full", jag vill aldrig dricka för mycket, jag vill inte dricka på känsla eller vana, jag vill aldrig vara bakis eller ha dagen-efter-ångest. Men jag vill kunna ta ett glas eller två då och då. Tack för pepp och ha en fin dag 🌻

@Sisyfos Tack 🙏 för pepp! Det är väl så jag också vill att det ska vara i framtiden, en icke-fråga, att det blir självklart vilka tillfällen som jag dricker vid och när jag inte gör det. Det känns lite som att jag är på väg dit men än så länge är det ju så färskt att jag behöver planeringen att hålla i handen. Det känns faktiskt inte vare sig så svårt eller krångligt. Det är mycket annat man planerar här i livet och att tänka 🤔 en gång extra över om jag ska ta 0-1-2 glas är inte så ansträngande. Jag upplever det snarare som något positivt. Det leder till massa andra tankar och reflektioner. Så jag menar inte att framstå som om det är en svår kamp och jag har massor av andra glädjeämnen i livet. Det hade jag även med min tidigare stora och riskfyllda/skadliga konsumtion. Livet har inte varit bara alkohol. Som sagt, kanske funkar min strategi inte i det långa loppet; då får jag tänka om 😊.
Ha en fin lördag 🌻

@Påvägmothälsa detsamma ❤️Det känns som jag har lite av en själsfrände i dig. Skrev precis samtidigt i din tråd 😅. Känner mig också stärkt av dig och din resa, du reflekterar ungefär på samma sätt och det känns fint att följas åt på denna stig. Ha en underbar lördag 🌻

Jag tänker förresten på ett av de finaste citat jag vet. Av Tomas Tranströmer:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Jag tycker att detta är ofantligt trösterikt och tryggt. Och sammanfattar det hela (livet) ganska väl.
🌻

@Amanda L Då förstår jag hur du menar. ❤️. Det är nog väldigt olika. Låter väldigt tufft med sådan ångest eller sug inför varje beslut. Glad 😃 att du har hittat en väg som gör att du slipper det. Och det var inte meningen att låta som att det bara är att "göra", men hittills känns det ungefär som att planera ingredienser till något. Det kan ju såklart dock ändras. Ha en fin kväll 🌻

Åtta veckor av programmet idag och idag tänker jag på tacksamhet.
Jag antar att många kan känna igen sig i den där känslan av tacksamhet som uppstår några gånger i livet. För min del har sådana stunder inträffat tex när mina barn föddes. Då tänkte jag att jag aldrig skulle glömma hur tacksam jag var att de föddes friska, att jag fått föda fram dem ur min kropp, att både jag och min äldsta överlevde trots en katastrofförlossning. Eller när min mamma blev frisk efter en operation, eller min dotter efter en annan svår operation. När jag fick en lägenhet nära barnens skola efter skilsmässan från min dåvarande man. Att samme dåvarande man överlevde en dramatisk situation i livet. När det var riktigt riktigt nära att en svår olycka ägde rum. De gånger i livet jag blivit riktigt riktigt förälskad. Sådana gånger när jag stannat upp och tänkt: ‘den här känslan måste jag behålla, jag måste komma ihåg hur rikt det är att jag fått uppleva detta, att den och den blivit frisk och fortfarande finns i mitt liv’. Kan ni känna igen det? Tillfällen då en känt och tänkt att en aldrig mer ska gnälla över småsaker eller bilköer eller ösregn eller förseningar eller vidbrända grytor eller igenproppade avlopp eller sura kollegor eller missade deadlines eller griniga grannar eller fästingar eller getingar eller badrumsrenoveringar en enda gång till i hela livet, utan bara vara tacksam? Lite på samma sätt känner jag med den här nya semi-nyktra tillvaron (jag har inte varit helvit mer än två veckor, men jag följer mitt program med låg konsumtion, jag har inte druckit mig berusad eller för mycket en enda gång på dessa veckor, utan har varit sansad, balanserad, klartänkt); att jag är tacksam och att jag alltid vill må precis så här.

Samtidigt är det ju så med alla de där tillfällena av tacksamhet och av känsla att en ska ta vara på det som är vackert, positivt och stort i livet, att det tenderar att blekna; känslan fasas ut och med den tanken. Vi funkar väl så. Det är omöjligt att vara i sådana euforiska, harmoniska eller tacksamma tillstånd hela tiden. Sådana tillstånd falnar, bleknar, övergår i mer disharmoniska, jobbiga eller mer normaliserade tillstånd, eller ett för-givet-tagande: Att man tar relationer, det vackra, det viktiga, betydelsefulla för givet. Därför känns Alkoholprogrammet här så viktigt för mig än så länge. För även om det känns förvånansvärt lätt att upprätthålla måttlighetsdrickandet så vill jag på inga villkor falla in i eller riskera ett för-givet-tagande av hur skönt det är att inte supa, att inte vara bakis; ett för-givet-tagande som skulle innebära en risk att trilla dit och börja dricka för att det är första vårdagen, sommardagen, semesterdagen, första riktigt varma dagen, första badet-för-säsongendagen, första grilldagen, höstdagen, kanelbulledagen, stora svampplockardagen, halloween, advent, lucia, första snöfallet, för att det regnar kopiöst, är vackert, varmt och soligt, det finns något att vara glad för eller ledsen åt eller irriterad av, för att det är måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag eller söndag, eller någon annan helt (o-)genialisk anledning utan att helt enkelt inte göra det, utan bara när jag har bestämt och när jag har kontroll. Så strukturen tror jag benhårt på! Idag är jag tacksam för struktur och strukturen behövs för att bibehålla tacksamhet. Och för att inte ta för givet. Även om jag vill att det ska till slut bli en icke-fråga när och om och hur jag dricker utan att det ska vara självklart att inte dricka för mycket och för ofta, utan lite och sällan. Inser att det låter motsägelsefullt. Men tänker att det kanske är någon därute som förstår hur jag menar. Tack för idag!

@vår2022 Tusen tack 🙏. Fantastiskt att du har kvar den där känslan av tacksamhet efter så lång tid. Jag tycker ofta (som jag skrev) att en vänjer sig och så blir en lite blasé igen, men det kanske är annorlunda vid en sådan här livsomdanande förändring som kräver ansträngning av en själv. Jag ska försöka komma ihåg dina ord längre fram och att det går att fortsätta vara tacksam för de små sakerna. "I rörelsen framåt". Så fint @vår2020 ❤️
Ha en fin dag du också
🌻

@Pianisten Vilket underbart inlägg 🥰Men det är en konst, tycker jag, att frambringa den känslan när vardagen är som ett aldrig upphörande kaos. Att göra som du gjorde stanna upp och tänka: "Pengar är inte en bagatell men en piss i havet jämfört med vad det betyder att alla nära mår bra." Det gör en ju inte alltid. Eller ens kanske ofta. Min mamma sade alltid när jag var liten när det saknades pengar eller något dyrt gick sönder: "Det där är världsliga saker, huvudsaken är att alla mår bra."
Och ja, Alfons farmor: "Det är bra för dig att ha tråkigt." Så rätt så, kaosdagarna måste finnas och tänk vad du hann med 😃Hoppas du fått lite egentid idag.
Kände mig väldigt stärkt och glad av din kloka reflektion.
Ha en fin kväll
🌻

Nio veckor sedan och jag knatar vidare på min väg mot måttlighet.

Reflektioner denna veckan handlar om kropp, hälsa och välbefinnande. Det är otroligt så mycket bättre jag mår rent fysiskt. Jag är 5 kg lättare utan att ha ansträngt mig i övrigt. Jag har alltid tränat mycket, löpning, gym, promenader och annat. Även bakis, med tunga ben, trög skalle, och allmänt skakig och darrig kropp. Nu har jag snabbt blivit både snabbare och starkare och njuter så mycket mer av träningen och av att vara utomhus. Jag har alltid strävat efter att äta nyttigt; också det är ofta en kamp mot socker- och fettsuget, men utan alkohol inträffar inte suget efter godis, choklad och chips, så det är lättare att äta bra utan att anstränga mig. Inte bara har plufsigheten minskat i omfång, utan det där rödmosiga nyllet och de blanka ögonen med små pupiller möter mig inte längre i spegeln om morgonen. Så fysiskt är det verkligen massor av bonus-poäng. Det påverkar också självkänslan och jag är helt enkelt mer mig själv. Eller den jag är utan alkohol.

Och sömnen! Jag har sovit erbarmligt dåligt sedan min första graviditet för snart 30 år sedan. Först då graviditeten, sedan småbarnsåren, sedan skolåren, sedan tonåren, sedan skilsmässa, sedan klimakteriet, och så jobbstress på det. Jag har varit en som ofta övertänker och hjärnan går loss på natten och tänker alla möjliga och omöjliga tanker och håller på att löser problem som antingen inte behöver lösas, redan är lösta eller är omöjliga att lösa. Alkoholen har (som alla vet såklart) gjort det lättare att somna och framförallt att osocialt somna i TV-soffan och ofta inte se klart (eller komma ihåg) filmen, men också att en vaknar på småtimmarna med bankande hjärta och skalle, disktrasa i munnen för att inte kunna somna om. Nu sover jag gott mina sju timmar och drömmarna är inte så konstiga och så störiga. Framförallt har jag slutat drömma om att gömma flaskor för maken, ersätta urdruckna flaskor utan att det märks och att leta slattar. Det har jag nämligen gjort även i sömnen.

Resultatet är en piggare version av mig själv. Jag har mer energi, hittar på saker även på kvällarna, utöver att titta på TV-serier och läsa för det har jag ju gärna gjort tillsammans med vin. Nu kan jag promenera även senare på kvällen, baka, städa, greja. Och funderar över att återuppta intressen som försummats under många många år. Energin har kommit åter! Tack för idag alla forumhjältar!

@Fia L Hej 👋 Kul att du tittade in 😊Ja visst är det fantastiskt med dessa förändringar i mående också med kort tid. Jag kan se på bilder av mig själv när jag ser direkt på den simmiga blicken att jag är just simmig men vid tillfället inbillat mig att det inte alls syns utan att jag bara är glad och käck. 🤦‍♀️De flesta rekommenderar ju tre månaders stopp och det finns forskning som visar att det är lättare att lyckas med måttlighet efter ett sådant uppehåll så det är ett jätteklokt beslut du har fattat. 👍 Jag har valt att göra lite annorlunda. Vi får se på lång sikt om det funkar eller inte.
Heja dig 💪och lycka till du också!
🌻

@Amanda L hej 👋. Kul att ha dig här! För mig var det också så att med ett ohämmat alkoholintag kunde jag ju lika gärna unna mig choklad, godis, chips, glass medan jag drack. Blev liksom mer sugen på det med alkohol. Plus då det där behovet av att äta fett dagen efter. 🤦‍♀️🌻❤️

@esterest tack 🙏. Du peppar mig också 😊Ha en fin helg 🌻

Firar 10 veckor med programmet och jag har så långt uppnått målet. Återigen; jag vet att lätt vunnet är lätt förgånget. Men tanken efter 10 veckor har med självkänsla att göra. Jag tycker att i grunden så har jag sedan många år tillbaka en god självkänsla. Men den har svajat en del med drickandet. Det har att göra att ångesten över drickandet och oron över hur jag betett mig kvällen innan fått en sämre självkänsla dagarna efter drickande. Som att jag liksom smugit och tittat bakåt hela tiden; vad är det som kan hinna ikapp mig av mitt eget beteende från kvällen innan? Eftersom jag också känt skam över mitt drickande framför tex min make har jag kompenserat genom att ‘ge mig’ oftare i diskussioner eller inte stå på mig och inte riktigt lika starkt stå upp för mina värderingar i olika sammanhang. Det har ju varit mig det har varit fel på. Har jag känt. Det har också gjort att jobbet och svåra situationer där varit tuffare sådana perioder. Jag har tyckt att det har varit lite halvtufft att gå in och ta konflikter (det ingår i min roll) eller att driva svåra processer. Jag har alltid gjort det, men det har suttit längre in och varit svårare och jobbigare att bara göra. Nu är jag närvarande i varje situation och då är det bara att göra sådant som tidigare kunde vara skittufft och som jag gärna drog ut på.

Nu gör jag det bara. Som någon härinne skrev: jag har inga problem att rycka av plåstret ganska direkt. Det är inget som känns jobbigt eller svårt. Jag har blivit den person jag tidigare bara varit tre dagar i veckan alla dagar i veckan och 24/7. Det betyder naturligtvis inte att jag inte har dagar när jag är låg, ledsen, stressad eller orolig för något. Det betyder inte heller att jag aldrig är trött, sur, grinig eller allmänt bitchig. Men jag har bättre redskap att hantera negativa känslor, stress och oro. Jag behöver inte be om ursäkt för något längre. Medvetenheten om att jag druckit på ett riskabelt oacceptabelt sätt och skammen det har inneburit har gjort att jag liksom velat be om ursäkt för mig själv hela tiden. Liksom både i förväg och i efterhand. Dels pga skammen, men också för att skapa mer handlingsutrymme för mig själv och drickandet. Det behöver jag inte längre, utan självkänslan har stärkts. Jag behöver inte ursäkta ett skadligt och för andra oroande beteende, utan kan stå för vem jag är och för mina val. Jag har också lättare för att backa; för att lyssna och förstå vad andra menar och sedan backa vid behov. Det är inte så mycket skit som står i vägen mellan mig själv och andra och då finns det också mycket mindre prestige. Skammen borta, självkänslan åter.

Är detta bara lätt då? Kanske någon undrar. Såklart inte. Särskilt i början var processen riktigt tuff. Inte så mycket pga sug kanske (ofta undrar jag varför jag under drickandet så lätt gav efter för det där suget, bara minsta lilla tanke på att det skulle vara gott med ett glas, gjorde att jag tog ett och flera), utan pga att jag ju behövt jobba med sig själv och tänka igenom varför jag gjorde de där valen. Det är ju kvalfyllt och ångestbetonat i sig. Jag har behövt acceptera att jag utvecklat ett alkoholberoende och möta det faktum att jag låtit alkoholen ta en allt större del i mitt liv, men också i närståendes liv. Att erkänna att jag gjort många i min närhet inte bara oroliga, utan ledsna och besvikna. Mitt beteende har tvingat dem in i situationer de verkligen inte valt och jag har tvingat dem in i minst sagt obekväma situationer där de inte kunnat veta hur de ska agera eller hantera det. Det har varit jobbigt att erkänna. Och smärtsamt. Att veta att jag faktiskt gjort dem jag älskar allra mest illa. Men i samma ögonblick som jag faktiskt erkände det både för dem och för mig själv, så blev det också mindre smärtsamt och jobbigt. Och med det fortsatte självkänslan att stärkas.

Jag har gjort mycket dumt och jag har gjort okloka val. Jag har också valt åt andra. Det får jag stå för och leva med. Det finns inte så mycket annat att göra. Att sluta skämmas och istället ta ansvar har också gjort mig både mer och mindre sårbar. Mer sårbar i så måtto att jag ser hur liv sammanflätas med varandra och vilket ansvar man har också för andras liv, genom val man inbillar sig är bara för sig själv. Mindre sårbar eftersom jag också inser att det inte går att göra ogjort. Det går inte att ändra sig bakåt, bara i nuet och framtiden. Det stärker.

Sedan tänker jag; är detta kanske något kortvarigt? Något som går över? Långt ifrån alla människor som är nyktra eller måttlighetskonsumenter har ju en naturligt god självkänsla. Men kanske är det så att självkänslan stärks när en tvingas (eller tvingar sig) att jobba med svåra bitar hos sig själv, oavsett vad detta är. Många inlägg här på forumet vittnar om det, tycker jag.

Fortsatt trevlig vecka, alla kämpar!

@Amanda L Samma här, jag var inte medveten om
alla andra förändringar som ägt rum mer än att hantera alkoholkonsumtionen. Att man samtidigt jobbar så mycket med sig själv och därmed kommer underfund med en massa nya saker. Det är intressant och spännande 😍
🌻

11 veckor på forumet och denna veckas (och min sista) tanke här går just till Forumet. Jag tänker vilken otroligt vänlig och välvillig kraft som forumet utgörs av. Att människor som inte känner varandra eller någonsin har träffats och kan mobilisera ett sådant stöd och en sådan varm omtanke är något fantastiskt. Jag tänker också på vilken samhällsgärning det är. Jag är säker på att forumet i sig hjälpt ett otroligt stort antal individer i både mer akuta och omedelbara tillstånd och i det mer långsiktiga tragglandet och den envisa och ständigt pågående kampen. Det gör mig på något sätt rörd. Och styrkt. Att medmänsklig kraft och empati kan bidra till så mycket. På det viset är forumet också en samhällsaktör på ett större plan.

Jag har själv (och det har jag nämnt flera gånger) blivit otroligt hjälpt av kommentarer, reflektioner och av andras inlägg och andras trådar. Jag har läst många med stor igenkänning, fått aha-upplevelser, konkreta tips och råd. Samtidigt har jag väl inte riktigt hittat hem här. Kanske beror det på att aktiviteten är något lägre i måttlighetsdelen; kanske på den tendens till polarisering mellan måttlighet och alkoholfrihet som verkar ligga och skvalpa lite grand under ytan. Missförstå mig rätt; inte så att jag upplever att det finns någon öppen polarisering, men det verkar ändå finnas någon slags gräns mellan de olika delarna. Och så ska det väl vara, eftersom det är ganska stor skillnad på målsättningarna. Strategierna och kamperna liknar dock varandra och för egen del har jag säkert lärt mig mest av den alkoholfria delen där trådarna är fler. Jag känner kanske också (och hoppas) att jag hittat hem i mina egna strategier och min egen väg och fortsätter på den. Jag har uppnått det jag föresatte mig och tänker inte sabotera det, utan fortsätta på den inslagna vägen.

Hur som helst och nog om det; jag är grymt tacksam till alla som finns härinne och önskar alla lycka till!