Fyra nätter i 10 kvm stuga var minst en för mycket känner jag. Men nu ska jag dricka upp kaffet, packa ihop och köra hemåt. Igår morse var jag så nära att kontakta mina två barndomsvänner och ställa in vår dejt. Jag ville bara hem då. Sen tänkte jag att allt blir bättre efter lite kaffe, dusch, nya kläder och en biltur. (Då jag och lillprinsen är helt naturligt separerade.)

Jag är så glad att jag hiade mig och inte följde min första impuls. Från första stund, då min ena barndomsvän klev in i bilen och slog följe till den andre vännen, så var det fullt ös på tjötandet. Nonstop i sex timmar totalt. Vi hade SÅ mycket att uppdatera varandra på, och vi pratade om riktigt tuffa saker också. Kompisen som åkte med mig i bilen har jag inte träffat på typ 35 år. Vi var dock bästisar på mellanstadiet. Vi klickade då, och vi klickade nu. Märklig sak det där med vänskap.

Den här resan blev verkligen som jag hoppades. Mycket minnen har jag skrämt till liv och tre gamla vänner har jag fördjupat vänskapen med. En gång per år ska vi nog få till att träffas framöver. Nästa gång får de komma till mig.

Nu packa!

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vilken spännande utflykt som du har varit ute på👍🏻Kul m gamla barndomsvänner! Det fick mig att börja tänka på om jag skulle ta kontakt m min barndomsvän🤔

Kram❣️

Nu när jag har landat i tv-soffan framför Idol känner jag så starkt att jag är SÅ jävla nöjd med resan, trots att det bitvis förstås har varit jobbigt. Rubbade rutiner, tajt inpå Emil hela tiden, liten stuga, mycket bilkörning, regn.

Men upplevelserna och personerna jag har träffat trumfar allt det jobbiga 🥰

Och min mamma är så pepp inför att vi ska planera in en liknande resa, bara hon och jag, till våren. Hon ska få se allt en sista gång, som hon har tjatat om länge nu. Jag har bett henne ta kontakt med sin syster också, vi får se om hon reder ut det.

Kram 🐘

Efter resan har jag fått så sjukt ont i knäna. Vet inte om de är överansträngda? Kanske. Artrosknän gillar inte att köra bil heller har jag märkt, då har man benen halvböjda under lång tid. Efter några dagar då jag knappt har kunnat gå, men har gått ändå eftersom jag har haft saker inplanerade, så tar jag det väldigt lugnt idag. Inget inplanerat, ska endast åka och handla.

Igår fick jag privatlektion hos hundkurstanten eftersom jag missade en lektion i lördags. Hon är lite kufisk faktiskt, såpass att jag får bita mig i tungan. Hon är diskussionslysten och lite kategorisk. Hon har minsann haft hundkurser sen 2001 i egen regi och hennes sätt är det bästa på varje jycke. Personligen tycker jag att lite ödmjukhet är på sin plats även om man känner sig tvärsäker.

En gång hade jag för kort koppel och igår hade jag för långt koppel - och halsbandet var för stort, så det krånglade sig Emil ur. Det var nästan så hon hytte med långfingret åt mig för dessa misstag. När jag berättade att jag har förstått att jag är lite för tålmodig med honom så ropade hon högt: ”Det måste du ändra på”. Öh. Ibland är det bra att vara tålmodig, tänker jag, och jag kan liksom inte förändra min personlighet. Jag är tolerant och tror att alla, människor och hundar, vill göra sitt bästa. Min taktik är att försöka minimera tillfällena då han kan göra fel. Ge honom timeout när han biter och bråkar tex.

Tidigare har kurstanten sagt att Emil är rädd för folk: ”Det måste du ändra på”. Det baserar hon enbart på att han inte vill följa med henne. Jag har tänkt att han är försiktig, men rädd upplever jag honom inte. Det är hans personlighet - och väldigt vanligt hos rasen pudel. Igår kände han igen tanten och då hade han inga problem att följa med och interagera med henne. Då blev hon helt perplex och undrade vad jag hade gjort med honom. Öh, han får följa med typ överallt och ju äldre han blir desto fler erfarenheter får han, plus att han känner igen folk och tredje-fjärde gången man träffas visar han tydligt att han gillar en person. Eller inte. Kurstanten gillade han - hon har godis.

Kurstanten tror på godis, godis, godis och ännu mera godis. Eller falukorv i Emils fall. (Med hög köttprocent.) Jag inser att det är ett perfekt sätt att motivera honom att träna lite mer organiserat. Man riktigt ser hur han anstränger sig för att förstå vad jag vill. Både röst/ord och handrörelse är viktig. Men jag kan samtidigt inte ge honom godis varje gång han luktar på skräp och jag säger ”isschh” (ungefär som usch fast med i). Då ska han låta bli ändå. Jag går inte runt med falukorv i magväskan hela tiden.

Men som alltid när jag ska lära mig något anstränger jag mig för att förstå den kunskap som hon vill förmedla - och sen tar jag det göttaste och införlivar i mitt eget agerande. Jag måste liksom alltid göra på mitt sätt. Alltid. Jag kan inte ens följa ett recept slaviskt. Färdiga matkassar skulle jag aldrig kunna beställa, ska någon annan bestämma vad jag ska äta? Nope.

På tal om matlagning. Idag känner jag för att laga mat, så det ska jag göra. Jag minns inte ens när jag kände så genast. Att jag VILL laga mat. Ibland gör jag det för att jag måste, men lika ofta struntar jag i det. Det finns mycket god färdigpaketerad mat i kyldisken på Ica. Ljummen fransk potatissallad och kycklingspett ska jag göra. Åt just det från Ica igår och insåg att det här kan jag göra mycket godare själv.

Trevlig helgkram 🐘

Ps. Besök hos hundfrisören har vi hunnit med också. Lillprinsen skötte sig galant 🥰 I två timmar satt jag på gården utanför och väntade på att rycka ut om han ballade ur, men det gick så bra och han var så fin när han kom ut.

Jag tycker det är så mysigt att läsa om dina dagar! Fint 😍
Det förvånar mig allt att inte vilja laga mat- MEN- jag lagar själv inte mat till bara mig själv. Så det är ju inte förvånande alls. Min man lagar oftast mat på vardagar- han vill vekligen äta varm mat, medan jag plätt-lätt nöjer mig med knäckemackor och yoghurt-bär. Tex.
På helger och sammankomster lagar oftast jag, det kräver massa logistik och jag har övat mer på den biten- i köket.
Fast på helgen, nja inte så mycket logistik men däremot älskar jag att pula i köket en lördag.
Ha en fin fredag nu och var rädd om dina knän! Kram 🤗

@Andrahalvlek ler när jag läser om kurstanten, hon tycks vara en större utmaning än Emil himself. Det är bra att du lägger ditt kloka filter mellan henne och dig och tar det som funkar för er vidare. Fattar inte varför det finns så många "vet bäst" inom husdjur (och hästar).

Kram!

@Charlie70 Ja, det är märkligt. Tänk om man hade lika mycket synpunkter på hur folk fostrar sina barn? Tack och lov brukar man inte ventilera sådant högt, men vad det gäller hunduppfostran är det tydligen okej.

Jag fick ett mail av Kurstanten dagen efter: ”Jag var kanske lite tuff mot dig??? Jag brukar klaga på mammor att de är just ”mammiga”. Det var starkt av dig att inte gå i försvar utan hålla med. Emil är ju en toppenfin hund! Det kommer säkert bli jättebra! Och starkt av dig att söka nya sätt inom hundträning.”

Det kändes som en liten upprättelse, och bra att hon har en liten ådra av ödmjukhet åtminstone.

Kram 🐘

Nu börjar det kännas att det snart är dags att börja jobba igen. Måndag 23/10 är det dags. Innan har de lediga veckorna känts oändliga, det har bara rullat på. Nu är det inga många veckor kvar längre, men det känns bra - jag är taggad inför att jobba igen! Jag behöver använda min hjärna till annat än hundträning känner jag 🤣

Vi har ändå haft - och har fortfarande - kanonveckor ihop, jag och lillprinsen ❤️ Vi påbörjade i söndags vår tredje hundkurs, så han har fått träffa många andra hundar och beter sig då oklanderligt. Han har fått följa med i en massa olika miljöer och han blir lugnare och mer stabil för varje vecka som går. Han får fortfarande sina Cujo-utbrott (allra helst när han är övertrött på kvällen), men de står för en allt mindre procentuell del av dagen. Jag har inga färska sår på armar och händer.

Jag försöker på alla sätt förekomma, så att sannolikheten är stor att han gör rätt istället för fel. Jag har hittat strategier för att hindra honom från att göra vissa saker, och vår kärlek till varandra blir allt starkare för varje dag ❤️ På hundkurserna beter han sig jättebra, han lär sig snabbt och han funkar kanon ihop med andra hundar. Det har gett mig en bättre självkänsla, vi två håller på och skapar något riktigt bra ihop. Då blir jag lugnare - och han blir lugnare.

Senast i pipe-line är att jag igår påbörjade del 2 i ensamhetsträningen. Innan hösten är slut ska han med lätthet kunna vara själv några timmar. Igår efter lunchpromenaden bytte jag om, fixade min lunch och kaffe och gick ut från lägenheten i 30 min. Idag blir det 35 min osv.

Kruxet är att hitta på vettiga saker att göra när jag lämnar honom ensam hemma. Det känns inte lönt att köra 40 min till jobbet, jobba en-två timmar, och sen köra hem igen. Å andra sidan har vi ett kontor här i min hemstad också så jag kunde börja med att gå dit och jobba en-två timmar. När jag börjar jobba ska jag prova att lämna honom ensam hemma kvällstid också. Det finns en del kulturella saker och middagar och dyl som jag vill göra tex, och det vore skönt om han då kunde vara ensam hemma.

Jag har köpt en kamera som jag tänkte sätta upp i hallen, men jag får den fan inte till att funka. Hoppas att barnens pappa T kan hjälp mig med den. När vi separerade för 10 år sedan sa jag uttryckligen att livstids IT-support ingår i dealen 🤣

Kram 🐘

Egentligen var jag inställd på att börja jobba igen mån 16/10. Sen avstod jag från en av tre veckor i somras för att de skulle få ihop schemat, och då fick jag den veckan nu i höst istället och börjar jobba först 23/10. Jag har snart varit ledig i åtta veckor, nästa vecka räknar jag som en bonus.

Vid tidigare längre ”ledigheter” har jag varit sjukskriven. Vanlig semester brukar jag ha max fyra veckor i sträck. Ett år tog jag fem veckor och den sista veckan kändes bara dryg. Varför? Sannolikt för att jag hade tröttnat på att sola, bada och grilla, sysselsätta barn och allt hushållsarbete det medför om man är på hemmaplan allihop. Jag längtade efter jobbet och efter mina rutiner - och att sysselsätta hjärnan med något mer än att planera dagens måltider.

Nu känner jag inte riktigt samma känsla av dryghet, mycket eftersom jag har skapat oss tydliga rutiner under dessa veckor och sen har jag hittat på olika saker som sysselsatt även min hjärna, som hundkurser tex. Nu när det gått åtta veckor så känner jag dock lite sug efter att anpassa våra rutiner efter mitt jobb också. Det är liksom inte meningen att jag ska dra runt och skrota hela dagarna. Att jobba är en viktig del av mitt liv. För mycket och för lite skämmer allt.

Jag är verkligen på riktigt tacksam över att ha lämnat personalansvaret bakom mig. Det är så oerhört skönt att slippa helhetsansvaret, att hela tiden tänka på alla andra och deras mående. Sannolikt har vi ett nytt sparpaket i pipe-line, och jag ska bara sitta på läktaren och beskåda spektaklet. Med 31 år på min arbetsplats, och med otroligt mycket olika kunskaper i ryggan, sitter jag väldigt stabilt.

Jag gör mitt jobb och jag vet att det är fullt tillräckligt. På något sätt kommer min erfarenhet att behövas. Även om mina nya arbetsgrupp på 19 personer delvis ska slaktas så tillhör jag inte dem som får gå. Jag är för ung för att vara ifråga för avgångsvederlag. Jag är dessutom för självgående för att de ens skulle komma på tanken. Jag är samtidigt inte personligt bekant med mina 19 kollegor i arbetsgruppen, så jag tror inte att jag blir smittad av deras stress och oro heller.

Jag är just nu attraktiv som sjutton på min arbetsplats. Inga barn, dvs inget vabbande. Ingen korttidsfrånvaro (senaste året har jag haft typ tre sjukdagar). Det krävs ingen mer upplärning, jag kan allt jag behöver kunna. Man behöver inte heller ta viss hänsyn till mig pga min ålder, det där med teknik och nya arbetssätt är fortfarande enkelt för mig att ta till mig. Jag har en positiv grundsyn på det mesta, och vågar yttra mig - vilket är en välkommen motvikt till gnällspikarna. Jag har inget revirtänkande alls, delar gärna med mig av mina kunskaper och gillar att lära upp nykomlingar. Kort sagt - jag är en bra tillgång på min arbetsplats.

Precis som när man var föräldraledig, och var upptagen med små vardagliga ting hela dagarna, så längtar jag litegrann efter att vara en del i ett större sammanhang igen. Jag saknar mina kollegor och jag saknar jobbdiskussioner och gött tjöt. Jag ska planera in att jobba på plats tre eftermiddagar per vecka redan från början. Lillprinsen behöver lära sig att vara ensam hemma några timmar. Vi behöver paus från varandra. Återseendet blir desto hjärtligare ❤️

Den 21/10 blir lillprinsen 6 månader. Vår första tid ihop ska jag spara i mitt hjärta för evigt. Det har varit så mysigt 90 procent av tiden. De sista jobbiga 10 procenten kommer att blekna efterhand och bli minnen som man kan skratta gott åt. Pratade med en kompis häromdagen som mindes sin första tid med valp. Han hade på fullt allvar sagt till sin fru: ”Jag vet att man kan lämna tillbaka valpen”. Haha 🤣 Jag skrattade gott av igenkänning.

Ett tag kände jag varje kväll att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Att jag inte skulle reda ut det. På allvar. Sen kom jag ihåg att precis den känslan hade jag ofta när barnen var små. När yngsta dottern fick sina ilskna utbrott, som hördes milsvida omkring, tänkte jag ibland ”Jag fixar inte detta”. Sen tänkte jag i nästa stund ”Vem fan ska då fixa det? Klart jag måste fixa det!”

Med henne hade jag en taktik som gick ut på att försiktigt liksom ”valla” henne inomhus och sen låta henne bröta runt med några meters avstånd mellan oss, tills hon började gråta och ville bli tröstad i mammas famn. Med Emil har jag lite samma taktik, jag föser in honom i sovrummet och släpper ut honom en stund senare när han har lugnat ner sig.

Det funkar bättre än alla tillrättavisningar i världen har jag kommit på. Sker hans utbrott utomhus ställer jag mig rakt upp och ner med armar och händer ovanför huvudet. Stirrar i tomma intet. Låter honom hoppa och bita i min jacka. Sen lugnar han sig och vi kan promenera vidare. Ibland krävs det dock några stilla-stunder-som-staty innan han hittar något annat att sysselsätta sig med.

Att kämpa emot, skälla på honom, eller kampleka med kopplet gör bara saken värre. Jag har testat det också. Att själv bli arg är dessutom kontraproduktivt. Jag blev inte arg på min dotter när hon fick sina ilskna utbrott, och lika lönt är det att bli arg på min valp. Det får bara konflikten att eskalera. Så jag tänker på lillprinsen som en övertrött treåring. Avbryta det man håller på med, se till att få vildbasen inomhus, in i stillhet i sovrummet och sen låta honom lugna ner sig själv.

Min äldsta dotter kunde jag skicka till hennes rum när hon var 3-4 år. ”Gå in på ditt rum och kom tillbaka när du är god och glad igen.” Då stampade hon ilsket uppför trappan och slängde igen dörren till sitt rum. Efter en kvart kom hon nedskuttande för trappan och kvittrade ”Nu är jag god och glad igen.” Sötnöt ❤️ Att den lilla lärkan är psykolog idag och hjälper massor med barn med deras psykiska mående är så stort att jag spricker av stolthet.

Kram 🐘

@Andrahalvlek härligt att läsa om dig och Emil! Ni kommer bli ett riktigt radarpar vad det lider :D. Tror det är bra att du vänjer dig vid längre ledigheter, vi behöver tagga ned lite efter småbarnsåren tänker jag. Bra med tid för att finna sig själv och sina egna intressen.

Kram!

Fin läsning @andrahalvlek
Och jag inspireras av det du beskriver kring arbetslivet då jag ju är i ungefär samma fas? En god tillgång på min arbetsplats- klarar av nya system och har varit med länge. Men nu är första gången jag ser och förstår att de yngre (eller männen) går om och förbi. Jag har behövt låta det sjunka in, att min karriär är över, även om jag såklart ska jobba några år till (men kanske inte vara anställd till 65, det har jag svårt att se)
Och sedan sjunka tillbaka i; lusten och det roliga i att jobba. Kollegor som jag verkligen gillar. Och så får någon annan ansvara för strategier och mål för verksamheten.
När du beskriver det känns det så rätt och självklart. Inte minst är jag tacksam att ha ett fast jobb i dessa - för min bransch- tuffa tider.
Önskar dig och Emil en fin söndag. Kram 🥰

@Charlie70 Ja, vilket radarpar vi blir ❤️ Är redan igång och funderar över när nästa kursstart kan bli. Men just nu väljer jag att ha fokus på att få min jobbvardag att lira bra ihop med vårt övriga liv och bådas behov.

Kram 🐘

@Se klart Ja, man får verkligen vara glad över att man har ett jobb i dessa tider. För mig har själva karriären aldrig varit målet, det är mest att jag blir lite rastlös efter ett tag. Jag vill alltid lära mig nya saker, och jag vill vara delaktig i förändring. Sen har jag haft turen att kunna göra olika saker på samma arbetsplats, och då har jag samtidigt klättrat uppåt.

Men jag kan hitta andra arenor för den nyfikenheten. Jobbet kan bli bara ett jobb, lagom kul och inspirerande. Sen kan jag lära mig nya saker på min fritid. Att inte sitta med vid bestämmandebordet är ovant, men jag kan vänja mig vid det känner jag. Jag känner mig inte hotad av yngre förmågor, jag vet vad jag kan bidra med - och jag blir uppskattad för det jobb jag gör. Inga guldstjärnor kanske, men ett snällt ord här och där räcker gott för mig 🤩

Kram 🐘

Idag ska jag gymma. Lite otippat. Visserligen har jag gymmat förut, men just nu prioriterar jag hundpromenader. Bakgrunden är den att personalen på dotterns boende har försökt att hitta en bra dag/tid i veckan för att gå till gymmet med henne. Hon behöver träna sina muskler.

De har inte hittat en bra dag/tid, och kontinuitet är viktigt för henne. De cirkulerar dessutom på schema, så det blir ingen kontinuitet där heller. Plus att dottern är väldigt svårmotiverad vad det gäller fysisk aktivitet. Hon har ju inte konsekvenstänk, och hon verkar tycka att gymmet är rätt trist.

På ett personalmöte för en tid sedan fick någon en idé. Varje onsdag äter jag och dottern middag ihop hemma hos henne. Varannan onsdag har jag med mig maten och varannan är det hon som lagat mat och bjuder mig. Nu undrade personalen om jag kunde tänka mig att avsluta onsdagskvällen med att gymma med dottern? Jag får personalens tagg och följer med som ledsagare.

Först tyckte jag att det var knäppt, varför skulle jag göra deras jobb? Sen förstod jag svårigheterna de ställs inför eftersom individens ord gäller. Om de frågar dottern om hon vill gymma så säger hon nej, och då gäller det. Och kan man inte heller få till en kontinuitet i besöken så blir det ännu svårare. Jag som mamma däremot kan ju locka, pocka och pusha (och muta) på ett helt annat sätt än personalen kan göra.

När jag sa att jag ju brukar ha hunden med mig, och han kan inte följa med på gymmet, sa de sekundsnabbt att de kunde passa min hund. Så då får jag muskelträning och hunden får vara-med-andra-träning, och det kan jag ju vara inte tacka nej till. Jag får det gratis till och med. (Det är ett obemannat gym i byn där dottern bor och man använder tagg.)

I natt drömde jag om hur jag ska träna ihop med dottern - välja varsin maskin, ställa klockan på 3 min, sen byta maskin och totalt göra 10 maskiner plus gåband och cykel inledningsvis. Och bra musik. Vi börjar där. Liten muta har jag blandat in i leken också - efter 6 gymbesök ska hon få lösnaglar. Då blev hon plötsligt väldigt intresserad av att gymma 🤣

Kram 🐘

Nu är jag riktigt sugen på att börja jobba igen på måndag. Jag längtar liksom efter att sysselsätta andra hjärnceller - mina jobbhjärnceller. Och jag längtar efter att få till våra vardagsrutiner ihop med mina jobbrutiner, hur det än är kan jag ju inte gå och skrota hela dagarna i längden. Samtidigt känns det som om jag fått en liten försmak på en framtida pensionärstillvaro, och det gav mersmak.

Igår reste jag 18 mil för att träffa en ex-kollega. Långpromenad, lunch och sen hem igen. Väl långt för en dagstripp, men det var så värt det. Inte ett pip från lillprinsen i hundburen. Att få krama om min pensionerade kollega och uppdatera varandra på ”allt” som hänt sen sist var otroligt roligt.

Ex-kollegan fyllde 70 år i år, hon flyttade 18 mil för två år sedan till en för henne okänd kommun för att komma närmare sin enda dotter och barnbarn. Sen dess har hon gått med i SPF, sjunger i kör, går i bokcirkel, hänger med på olika luncher, kvällsevenemang och resor, samt jobbar på Erikshjälpen två dagar per vecka. Och hon passar sitt barnbarn ofta. Wow 🤩 Sådan ska jag bli.

Imorgon ska vi fira min 54-årsdag och ex-svärmors 78-årsdag i huset hos barnens pappa. Äldsta dottern och sambon kommer ner, och det enda jag har önskat mig i present är god mat och trevligt sällskap. Min mamma ska följa med också. Min egentliga födelsedag, på onsdag nästa vecka, firar jag ihop med yngsta dottern hemma hos henne. Ska köpa med mig smörgåstårta till oss och efter maten blir det gymmet. Vårt första gymbesök gav mersmak för oss båda tror jag - det är kul att göra saker ihop. Och lillprinsen skötte sig galant hos hundvakterna.

Kram 🐘

@Andrahalvlek intressant projekt det där med att gymma med dottern. Jag fattar läget med personalen men känner samtidigt i magen att det lägger tillbaka ansvar på dig att peppa dottern till något som hon tycker är svårt/jobbigt. Beundrar dig att du köpte förslaget! Och jobba är bra. Jag är så glad för mina två timmar per dag som jag kör nu. Jobbkaffe, kollegor, fruktkorgen och de skitiga mikron - finns något bättre :D?

Kram!