av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
ons, 2010-10-06 - 09:46

Hej Fenix & Vana!

Tack för lite respons, jo det där med chokladkakan, det är mitt "missbruk" numera...
Men det är inte farligt...
Man slår sig inte efter att käkat choklad..
Säger inte en massa dumheter som man ångrar...
Gör inte en massa puckade grejor...
Blir inte svartsjuk/sugen på bordsgrannen av choklad...
osv osv osv...

Munnen full av en massa nötter som tungan petar runt efter, lite halkigt i gommen...
Lite ångest över VAR den där chokladkakan kommer att sätta sig,
när man lyfter på tröjan och klämmer på några av valkarna...

Men vad gör det om hundra år, jag blir ju inte dum i huvudet av den..
Slåss med familjen gör jag, men bara så länge chokladen finns kvar, inte efter...
Jag tvingas gömma kakan på nya ställen hela tiden, ungarna hittar alltid likt blodhundar den nya platsen, för det är något de lyckats ärva till fullo, så är det min smak för choklad...

OM vi ska ha myskväll på helgen, ja då blir det 3 st 180 grammare...
Vi har alla fått smak för varsin sort, och de börjar alltid med att öppna just MIN sort..
De är ju smarta, för då har de ju SIN sort kvar, och kan hävda att den är deras..
Och den ska du ge blanka f.n i..!

Är detta ett missbruksbeteende?
Nja, mera en intern tävlan mellan familjemedlemmarna...
Men det ger en lite "tröstkänslor" i alla fall...

Igår hade jag grand finale hos KBT'aren, nästan avslutning (ett uppföljningsmöte kvar..).
Fick ett litet "diplom" där hon beskrev vad hon såg hos mig, och vad jag skulle tänka på framledes, min "madrass"-poängskala (en deppighets-test) hade gått ifrån 40 poäng till 17.
Så en halvering av min deppighet hade hon lyckats locka fram...
Var lite reserverad över vad som skulle hända nu, när jag inte har min snack-kompis kvar längre.
Nu ska mina egna vingar orka bära mig, så man är ju lite flygrädd så här i början...

Men jag blev så där "tok-glad" på brorsan kalas, busade och stojade med ungarna...
Mitt stora partytrick för kvällen var naturligtvis snuskigt, men väldigt roligt...

Jag tog ett stort rött plommon, såg till att skåran var längst fram...
Höll den som ett ollon i högerhanden framför gylfen, låtsades krampa med handen...
Och skrek.!
Kolla vad som händer om man kramar åt den väldigt hårt och länge...!!!
INGEN ville äta mer plommon den kvällen, så det var bara att sätta igång och mugga...

Ja, jag är lite galen, so what!, ....DET är Berra min vän, även nykter...

Mors

Berra
tors, 2010-10-07 - 23:35

Hej Fenix & Märta!

Nu rackarns är det bara minutrar kvar till Fredagen...
Och jag börjar redan må bättre...
Och vill inte gå och lägga mig, jag älskar ju fredagar...

Varje dag så utsätts jag för frestelser...
Just nu är frugans gamla och långväga barndomskompis här ett par dagar..
Vin till maten?, jajemän...
Sugen?, nänä...

Jag tog mitt bubbelvatten och slog nöjd upp i glaset...
Sorlet lade lock på mina öron, och jag bara tittade på damernas munnar som rörde sig konstant.
Och jag tänkte bara, hur orkar dom..?
Ska de prata ikapp tre års frånvaro nu, de t.om pratar på inandningen, lyssnar de också?

Jag möljade i mig maten, tackade och slängde mig i soffan...
Var tvungen att höja TV'n för att kunna höra nyheterna, suuuuuck!
Sedan förflyttade de sig till vardagsrummet, ja och då fick jag fly det också...
Upp på övervåningen och fick höja där volymen därmed...

Hallå fikat är klart härnere!, hördes från undervåningen...
Jag ser på naturprogram skrek jag tillbaka..!
Men du kan se "Life" här ner också skrek hon tillbaka...
Det är inte TEXTAT, skrek jag tillbaka...

Hon fattade inte, och jag orkade inte förklara...

Precis som jag inte alltid orkar förklara VARFÖR jag inte dricker alkohol...
Ibland orkar man bara inte, medans svaret egentligen är självförklarande.

Ett tyst svar kan betyda att man ibland får lista ut svaret själv, eller
för att det är så hemskt så att man inte vill svara på det...
Och DÄR krävs det fingertoppskänsla av den som frågar...

Jag känner mig i alla fall helt klar med mina beslut...
Jag brukar ibland tänka på "felet" man tänker innan man har beslutat sig...

Jag vill dricka alkohol, och jag kan inte sluta dricka den, är fel...

Jag vill inte dricka alkohol, och jag kan inte pröva igen, är rätt-tänk...

Stort sett samma ord men i en annan ordföljd, men med helt motsatta tanke-sätt...
Frågan om att vilja, och att inte kunna, men på olika spår...

Fredagen är i alla fall alkohol-lös för min del, precis som alla de andra överskådliga dagarna framöver.
Det betyder inte att jag aldrig kommer att dricka alkohol mer, men jag planerar det inte...
Och då får jag en frihet i min skalle till annat, planera för lite livsglädje t.ex...

Idag är det mitt liv, imorgon också, så länge jag inte missbrukar det...

Mors Berra

Fenix
fre, 2010-10-08 - 10:19

Hä,hä inte textat, riktigt bra Berra!
Hickade till när du skrev att det betyder inte att jag aldrig kommer att dricka alkohol mer. Där blev jag tvungen att tänka efter och fick ett ögonblick den gamla känslan att jag bara lurar mig själv när jag tror att det färdigdrucket för min del.
Men så kände jag en halv minut senare, när jag låtit känslan bottna, att för min del känns det som en riktigt bra tanke, alltså att aldrig dricka mer. Känner en riktig värme faktiskt i bröstet. Och så har det varit flera veckor nu, har tappat räkningen men rör sig om cirka två månader nu utan en droppe. Och många gånger om dagen faktiskt, när jag tänker efter, så har jag tänkt och känt att nu är det över och det är bra, det bästa jag kan göra för resten av mitt liv. Jag har inte lust längre att slösa bort en endaste dag på att låta alkoholen förstöra någon tid av det som finns utmätt och kvar för min del.
Ha en bra helg Berra och alla! I kväll ska jag och min fru gå på bio, och om det blir skitväder gör det ingenting för då kan vi ta bilen dit och hem. Och jag kan köra!!!
/Fenix

Lysistrate
fre, 2010-10-08 - 11:31

Underbart att få vara med bland herrarna, tack Berra, för att du gav mig ett skratt!!!!!!!!!!!!!!!!

Fenix, jag har precis samma känsla, så tacksam att jag funnit den, med alkoholen var det svartvit film nu är det 3D!!

Ha en riktigt trevlig kväll och va tacksamma över era pladdrande fruar precis som jag ska vara tacksam för min nickande man framför TV.

Häpp Katarina

Kvinna-mamma46
sön, 2010-10-10 - 07:28

Japp, helt underbart.

Ska köra det med för min man. Han ska vara tacksam för sin pladdrande fru och jag ska vara tacksam för min sovande man framför tv-n... ha ha. Och ska försöka vara tacksam när jag ser något intressant på rutan och sätter mig ner. Då vaknar han och vad gör han? Börjar sömnigt flippa mellan kanalerna.. typ helt vanemässigt. Ha ha..

Ibland går jag men ibland blir det en mysig stund med huvudet på hans mage, en liten hund på min mage och en eller två stora hundar som tränger, makar, bufflar sig tillrätta, helst mellan oss.

Skulle det vara så att närkontakten sporrar till mer så hörs det snart en ytterdöör slå, stora skotramp och djupa basröster. Och sen: "Var är mina päron????

Livet på en pinne eller hur? :)

Härligt att "se" dig skratta, underbara lillabå.

Berra
sön, 2010-10-10 - 13:09

Tack alla, NI är alldeles underbara, som reflekterar på mitt liv..!

Jag försöker på allra bästa sätt förmedla hur mitt liv ser ut,
när jag inte längre har möjligheten att fly från verkligheten längre...

Och jag verkligen älskar relationer, eller min/mannens syn på en relation...
Det som jag retar mig på, men ändå är små pjäser som förflyttas i livets spel..
Det betyder inte att det rätt, eller fel, men en liten acceptans över att det ÄR så...

Jag brukar inte vara den som inte går till attack, jag kan vara fullt elak jag med..
Kan köra med små elakheter som ändå frugan (med viss minspel..) tillåter...

Skrev nyligen på facebook som headlines...
"Hur vet man att frugan är död?, jo sexet är som vanligt, men disken samlas på hög.."

Apgarv bland alla mina manliga (igenkännande) vänner,
och bland mina kvinnliga vänner...ja inte lika stor entuasm...

Men de som verkligen känner mig vet, att tandlösa hundar skäller mest...
Och att det inte är så illa menat, och att man ibland år bjuda på sig själv...
Den som kan det, utan att känna sig kränkt, är bland mina vänner...

Vi måste alla få kunna skratta både med och åt varandra, i en relation...
Mitt liv innehåller alldeles för mycket verklighet, och måste likt en välsmakande rätt,
kryddas på rätt sätt, och då tänker jag INTE på de beska dropparna...

Ofta ofta tänker jag på vad mitt liv går ut på, is this it?
Blev det inte bättre...

Som sex-sjuåring skulle jag bli trumpetare precis som Lois Amstrong, för han tjänade gott om flis
Jag har fortfarande inte vidrört en trumpet efter ytterligare 40 år...

Som tioåring ville jag bli elefantskötare på Skansen, men som ni vet...
Den illusionen försvann ju den med...

Som tonåring var jag trött på samhället, och ville fly bort...
Ville bli trapper i Canada och leva som en enstöring, men det föll ju på en väsentlig del..
Jag kan ju inte för mitt liv döda ett djur, går helt enkelt fetbort...

I de äldre tonårnen vill jag bli veterinär, men intresse går ju knappast före betyg,
och även den illusionen slogs sönder av samhällets utklassnings-sätt.
Jag är inget ljushuvud och kärlek till djuren kan inte betygsättas...

Så vad blev man, en j*vla medelklass-svensson, inga VVV'n ens (Volvo, Villa, Vovve).
En familjebuss, radhus, ingen vovve...

Inte blev jag någon kändis, inte tjänar jag några stora pengar, och inte sysslar jag ens i närheten av det jag mest önskade mig...

Livet tog inte den utvecklingen jag hade tänkt mig, och den stora frågan kommer...

Är jag missnöjd???

Sitter jag där och dricker mig bort från verkligheten, istället för att acceptera verkligheten.
Istället för att älta allt som jag inte gjorde, och inte heller gjorde någonting åt...!

Livet serveras inte på ett silverfat, hade jag velat något, hade jag kämpat för det, eller?

Jag kämpade för ett stort framsteg, att acceptera verkligheten,
genom att inte förvränga den med att fortsätta dricka alkohol..

Det här är det närmaste verkligheten jag kan komma, nu måste jag acceptera den.!
Eller göra något åt den...

Vad skulle du göra?

Mors Berra

Berra
mån, 2010-10-11 - 09:15

Hej Fenix & Märta!

Ett gott skratt är alltid korrekt, om det är innerligt och välmenat...
Finns inget som är så förlösande som att få tillfälle att få skratta.'

I lördags var jag och frugan och såg Blue Man Group, ni vet de i ansiktet blåmålade tre killarna som hade en mellanakt på melodifestivalen...

Det var fantastisk härligt, hur man utan ett enda yppat ljud över sina läppar kan underhålla ett kanske tusentals personer under en och en halv timme...

Det finns så många andra dimensioner än enbart talet, kroppspråket t.ex...
Och jag tycker att det sättet är starkare att uttrycka sig än det verbala sättet.
Det är väl därför jag älskar The Umbilcal Brothers också (sök på youtube!).
Talet är så knutet till ett språk, ljuden är dock universiella...

Det är små guldkorn i mitt liv, när jag lyser upp och min kreativitet får en injektion.
Utan dessa små inputs i mitt liv så skulle det bli mycket svårare att ta sig vidare.

Så mitt råd när ni tycker att livet går i moll, ta en vitamininjektion av ett gott skratt,
och få lite lyster och en guldkant på erat liv.

Det får kosta vad det kostar vill, tänk på hur mycket pengar man malde ner i drickat!
Upplevelser är också en underskattad grupp som tidigare inte har fått kosta.
Men om det ger lite livskvalite' och man orkar härda ut lite till, så är det värt det, alla gånger...

Fyllan var ju en upplevelse som vi betalade dyrt för, även emotionellt.
En "äkta" vara har bara positiva inputs och ger ingen bitter eftersmak av ånger.
Därför tycker jag att det är mer värt, och vad är en femhundring???
Två bag-in-box och några bärs, en-två veckors nervöst drickande!

Skrattet är värt hur mycket som helst, kanske var det därför vi drack så mycket???
I hopp om att få uppleva lite mer av det goda skrattet...

Om det kommer lite mera hjärtligt, utan någon kemisk påverkan, så varar det kanske längre...

Vad vet jag?, jag är ju bara en upptäcksresande i livets hårda skola...
Och jag tar lärdom av det som gör ont, ...alkoholen gjorde det...
Om jag bränner mig på spisplattan, så fortsätter jag ju inte att försöka finna gränsen för vad jag klarar av, utan håller fingrarna borta ifrån den, ...eller?

Mors Berra

Märta
mån, 2010-10-11 - 09:35

Hej Berra och Fenix

Håller med om att skrattet är så himla förlösande. En som får mig att skratta hejdlöst och gränslöst är min dotter. Hon har en speciell humor, skarp, smart och på slak lina. Sån humor kittlar. Skrattet är lika viktigt som alla andra känslor. Och visst är det okej att skratta, även i de svåraste stunder. Det är som du säger Berra, skratta med, inte skratta åt.

I dag är det måndag. Men vet ni, i dag känns det inte tungt som det har gjort den senaste tiden på måndagar. Det är ett bedårande vackert väder, min dotter och hennes pojkvän åker till Dublin på kärleksresa, katterna har ätit och mår bra, jag har fantastiska vänner, ett hem som är min trygghet, ingen fylla, inget våld, ingen rädsla och ångest mer. Jag andas och det känns så bra att bara vara i detta nu. Jag lever äntligen det liv jag leva ;-)

Styrkekram till alla kämpar/ Märta