av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
tis, 2010-10-12 - 09:00

Go'morgon Livet!

Tack för att ni finns, ni förhöjer min livskvalite'...

Idag är det en "noll-dag" igen, ingenting uppåt...ingenting neråt...

Jag lyckades stålsätta min Måndag under gårdagen, dvs jag "gav" den ingenting,
och ingenting hände heller tillbaka, skönt!...

Men man blir så oerhört trött av att alltid vara så på helspänn, vad händer nu???
Glad att det återstår hela 6 dagar till nästa Måndag, ska försöka njuta av dem...

I mitt förrförra inlägg så skrev jag lite om hur livet bidde,
om man var missnöjd med hur livet hade utvecklat sig...
Och vad man helst skulle vilja göra...

Mitt svar på den frågan är att helt enkelt acceptera läget, det blev inte bättre...
Den som aldrig blir nöjd med det den har, kommer nog aldrig någonsin bli nöjd med någonting.

Kommer kanske avundsjukt titta på grannens nya bil, och ett nytt svart moln kommer att byggas upp inom honom/henne, detta måste jag också ha, annars är jag "ute"...

Grannarna och vännerna kommer alltid att ha mera i lön, nyare bilar, större platt-TV'sar osv...
Det kommer alltid finnas saker som höjer ribban och sätter målen ÄNNU högre...
Målen blir nästan ouppnåeliga, och man sliter sig i fördärvet för att försöka nå det...

För vad?, vad är det jag vill uppnå, en samhällig acceptans att jag duger???
Och för att stå ut med pressen, så dövar man sina känslor med just..alkoholen..

Och vad gör den?, skapar ännu mera ångest, som man dämpar med....alkoholen.
Ekorrhjulet är i full gång, och dessutom självdrivande...

Den som kastar in en pinne bland ekrarna och får en tvärnit, får ta hand om alltihopa...

Varför dricker jag?
Dämpar ångesten!

Varför får jag ångest?
För att jag dricker för mycket och ofta!

Varför dricker jag så ofta och för mycket?
För att orka med?

Vad orkar jag inte med?
Pressen!

Vilken press?
Pressen på livet, att vilja vara minst lika bra som alla andra...

Måste du vara exakt lika bra som alla andra?
?????

Där befinner jag mig just nu, måste jag vara likadan som alla de andra...?
FÅR jag sticka ut, ha en egen åsikt om allt och alla...?
Bryta mönstret (och monstret..)...

Mitt liv, mina beslut, mina EGNA beslut...

Vem är jag, vart vill jag?

Mor Berra

vana
tis, 2010-10-12 - 09:11

Ja,Berra,som jag ser det,så lever vi EN gång,har ett liv att förvalta o njuta av.Göra det bästa av,inte för andras skull,men för vår egen skull.
Jag är nästan tvärtom-som du,när det gäller ägande.Avskyr att vara bunden av saker.Jag lämnar en blivande bostadsrätt i ett relativt nybyggt hus,byter till mej en sekelskiftes-lägenhet med trägolv,trädörrar och kakelugn,en trädgård på innergården,med ett HÖNSHUS med tre höns i,som allmännyttan givit hyresgästerna.Jag kan inte förstå att den jag byter med,byter allt detta mot 1½ miljon kronor,som dessutom är osäkra,vem vet hur marknaden skiftar.
Mina krav på mej själv ligger dock på annat plan.Jag har höga krav på mej att prestera när det gäller mitt bildskapande,jag har en dyr kamera,jag lägger pengar där.Kläder o prylar bryr jag mej inte mkt om,jag bryr mej inte heller om att vara "som alla andra".Men jag bryr mej om vad andra tycker om mina bilder,jag har utställningar,jag skickar in till tävlingar,jag vill bli bekräftad via mina bilder,via min konst.Ibland är det jättejobbigt.Ibland skulle jag vilja släppa på allt o bara vara.

Berra
ons, 2010-10-13 - 10:09

God Morgon Livet!

Just idag är jag tacksam för att jag har ett liv...

Anledningen är den att jag såg "filmen" i förrgår med den svenska killen som hängde sig.
Trodde först att den var fejkad, men läste sedan igår i tidningarna att den var på riktigt...
Och plötsligt så fick den en helt annan innebörd...

Med stor respekt för honom och hans anhöriga,
och en vördnad över hur bräckligt livet egentligen är...

Döden är inte alls vacker, utan mer tragisk och väldigt hemsk...
Sanningen är så uppenbar att man inte vill se den...

Killen var ung och oavsett hans motiv så var det en stor förlust...
Ingenting är värt att avsluta sitt liv, inte på detta sätt...

Och här sitter jag, och påstår att ångesten tar mitt liv...
Inte på långa vägar i närheten av den hemska fysiska sanningen han visade...

Jag menar lite mera av mitt psykiska liv som blev kidnappat av ångesten...
Som i sin tur berodde på alkoholen...

Jag tyckte mina problem var stora, men långt ifrån att vilja ta mitt egna liv...

Jag hoppas att den i all misär får någon form av uppgift...
Hoppas att den som ser den och har tänkt ta sitt liv, får en omvändande tanke...
Då fyller den någon funktion, och kanske räddar någon annans liv..

Jag har i alla fall fått lära mig en sak, värdera livet mycket bättre...
Och alkoholen urholkar det...

Mitt liv, och jag värderar det...

R.I.P, unge man

/Berra

Berra
tors, 2010-10-14 - 16:12

Oj då!

Det förra inlägget blev nog lite för tungt tror jag nog allt, inga svar...

Berra's dagbok Torsdag...

Igår var jag riktigt förbannad, ni som har läst min historia med mitt jobb vet ju...
Min närmaste kollega "vräkte" ur sig igår eftermiddag så jag höll på att tappa hakan...

Hörrö Berra, JAG tycker att du har jobbat bra den här veckan, det ska du ta åt dig av!

Amenvafan, tänkte jag, ska jag slå ihjäl den f*n här på fläcken...

Jag svarade lugnt, ..."och vem tycker att jag INTE jobbar bra då..?"

-Tystnad...

Sedan gick jag därifrån...
Jag sade till frugan på kvällen, jag hatar när jag alltid har rätt...

Det är ju såklart att det är han som springer och tjallar för bossen,
pratar skit om mig, höjer sig själv till skyarna, och har fått en fet lönehöjning...
Vi snackar 5000 spänn mer i lönekuvertet nu, på ett bräde...

Vem är han att döma mig, en j*vla kollega, som jag dessutom anförtrodde mig till...
Förbannade orm, jag ska aldrig mer anförtro mig till honom...
Stå där och slicka röv du, själv väljer jag att behålla någonsomhelst självaktning...
Hoppas han därnere kör ett spett i röven och håller dig över elden en lång tid...

Dessutom finns det risk att han har koll på just den här sidan,
han hänger över bokhyllan när han tror att jag inte ser, välkommen NN...
Eller jag kanske ska nämna dig vid ditt riktiga namn nästa gång...

Jaja, det var Onsdagen det, som ni märker blev jag "lite" upprörd...
Nästan så man tror att KBT'n inte har gjort någonting just där...
Men det har det, det är bara ett jobb, så det så...

Jag har mitt liv, och är faktiskt väldigt stolt över det...
Önskade bara att andra hade det också, och kunde ge f*n i mitt...

Idag hade jag en lunchdate, jojo...
Med grabben...vi skulle till en specialist med hans ena knä som spökat lite vid fotbollen.
Och vi fick bara en sån där helmysig pappa/grabb-stund...

Donken på hemvägen (och han skulle minsann berätta vad HAN åt till lunch idag..)
Svängde förbi och tjackade det senaste av något nytt PS3-spel som kom ut idag,
och det är så härligt att se hur det riktigt lyser i en 13-årings ögon...

Fasiken vicken stolt pappa jag är, egentligen...
DÄR finns mitt liv...

Jag behöver inga substitut för att leva ett riktigt liv...
Man klarar sig utan alkoholen, vilket jag aldrig kunde tro för snart två år sedan...
Det går upp, och ibland ner, men det är väl som livet brukar vara, antar jag...

Idag lever jag, igår också, men mera idag...

Mors Berra

Märta
tors, 2010-10-14 - 17:18

Hej Berra

Ditt förra inlägg var inte tungt men det var jättesvårt att säga något om det. Det är bara så sorgligt, man saknar ord när en ung människa profilerar sin död på internet för att han är så ledsen, ensam och förtvivlad. Jag läste den här artikeln i dag, tänkvärd faktiskt:

http://www.expressen.se/debatt/1.2173714/anders-kilander-vi-tiger-ihjal…

Kan vi inte ge din kollega "gängspö?". Skämt åsido, det finns parasiter överlatt, och vissa människor snor så fruktansvärt mycket energi och det är jättesvårt att värja sig mot dem. Jag har en i min omgivning och igår när vi var ute ett gäng och åt så sårade hon mig precis hela tiden. Jag tog inte åt mig personligt, det orkar jag inte längre, men jag blir förbannat ledsen och tyngd av att det verkar finnas människor som får energi genom att trycka ner andra.

Du, jag hade en sån där stund med dotter i söndags som du hade med sonen i dag. Vi åt mat, fikade, satt ihoptrasslade i min soffa och tittade på parlamentet och skrattade galet. Det överväger allt trots allt och man kan leva länge på det, eller hur?

Kram kram Märta

vana
tors, 2010-10-14 - 20:25

Jag har energitjuvar i familjen.Min bror o hans fru men tackolov bor de så väldigt långt borta o jag träffar dem sällan.
Vi träffades dock i våras hos mor.Min bror påpekade att jag blivit rund.Vi har inte setts på över ½ år,men han retas mest,eller som nu påpekar min viktökning.Det är känsliga saker han alltid pekar på när vi ses.Det är tråkigt.Det finns annat, man kan ju t.ex försöka nå varandra o känna gemenskap på andra sätt när man är familj o så sällan ses.
Men såklart det kommer långt tillbaka ifrån.Ifrån barndomen,även fast jag är äldst.Han klarade inte av att förlora i kortspel minns jag,då slängde han korten på golvet och tjurade,och jag offrade mej och plockade upp korten till slut för han vägrade.
Där byggdes vår ojämna relation som inte funkar så bra för den är fastlåst.
Min moster fyller år i slutet av november o jag tänkte först åka upp eftersom hon är min favvosläkting.men så kom jag på att jag kanske är utmattad efter flytt o renoveringen o då är jag överkänslig för kritik från mina närmaste o jag kanske skulle undvika min bror o hans fru om det är så.
Visst är det hemskt att behöva ta med sånt i beaktning när man ska planera.
Egentligen,skulle jag åka alldeles ensam på ngt SPA istället o strunta i familjeliv :/
Hoppas Berra,du ursäktar jag öppnar mej i din tråd såhär,skulle kanske använt mej av min egen.

Berra
fre, 2010-10-15 - 09:42

Hej Tjejer!

Klart Vana att du ska få öppna dig i min tråd, jag öppnar mig ju för er...
Nästa gång brorsan hackar på dig så kan du ju säga...

Ja jag är tjock, men du är ful, ...och jag kan banta...

Öppna inga dörrar för personliga påhoppningar, ha ditt skal på...
Du vet att han kommer att ge sig på en av alla tjejers mest ömmande punkt, utseendet...
Det ger näring till hans välmående, men du snoppar av det om du hugger tillbaka,
eller helt enkelt ignorerar hans behov av att "växa på dig"...
Sätt upp "spegeln" och låt hans påhopp speglas tillbaka...

Vi är själva lite runda och goa i familjen, släktdrag ifrån både mig och frugan...
Men det finns mycket mer att älska brukar jag säga...
Någonting att hålla i när åskan går...
Hur ska man kunna hålla kvar kärleken om det inte finns "love-handles"...
osv osv...

Det vackraste finns dock inte på utsidan, hur mycket än många fortfarande söker den lyckan...
Man vet att utsidan förändras med åldern, och då är insidan den stora vinnaren...
På många hus flagnar fasaden, men att trivas inuti dem är mycket viktigare...

Den som älskar sig själv och känner sig trygg i sin kropp,
sprider mycket värme runt omkring sig, och kan bli älskad av frusna själar..

Märta!!!

Den där artikeln är PRECIS det det handlar om...
Män är fostrade till att aldrig visa sig svaga, och en man som är svag....
Ja då tar nog många hellre nödutgången, vår tids "hedersbrott"...

Jag har brottats med dessa känslor väldigt länge, och min KBT'are har sagt...
Den som vågar visa sig svag, är en stark personlighet...

Jag vill, men kan inte,...ska jag sätta mig på en pall och börja BÖLA!!!
Nej, där går gränsen för vad en kille kan utsätta sig för,
hellre låter jag en långtradare smeta ut mig över asfalten...

Vad jag har gjort istället???
Vågat visa mina känslor, att jag inte är stöpt i den macho-stil vi killar antas vara...

Bara det här forumet som ett exempel, skulle aldrig ha vågat blottlägga mig så här...
Och att visa att någon verkligen sårar mig, med handling (nja inte slå på käften..
även om det är det vi är drillade till, använd våld när inte känslorna räcker till...).

Jag har bara ett liv, och det är kanske hög tid att ta hand om det...
Våga se sådant som gör mig ont, och det som gör mig gott...
Alkohol........ont!
Familjen......gott!

Ska det vara så svårt att kunna göra ett aktivt val...
Bara för att man slutar dricka, så slutar inte livet...
Verkligheten börjar tona upp sig i horisonten, den som fanns där innan man började dricka...
Är den skrämmande?, så gör något åt det...

Eller upptäck små små obetydliga saker, som alkoholen har fördoldt...
Ge dom din uppmärksamhet, de växer och skapar en ny mening...

Till livet utan alkohol...

Jag ser fram emot helgen, trots att jag inte har tänkt att dricka något med alkohol i...
Förväntan finns i förhållandet till mina medmänniskor, tiden, rummet och djuren & naturen...
Men det tar tid att lära sig att uppskatta den, OM man ger den det!

Mors Berra

Thea
fre, 2010-10-15 - 10:13

Morsning Berra o tjejer!
Jag snurrar oxå in i din tråd, ämnet släkt e faktiskt nåt som berör.
Har en syrra som e otroligt elak o som, de få ggr vi träffas, alltid försöker trycka ner mig verbalt.
Nu för tiden nappar jag aldrig på hennes elakheter, jag försöker se det som det e, hennes egen osäkerhet som människa.
Visst kan jag ge igen med samma stil, men jag tänker jämt att jag inte vill falla ner på hennes sandlådenivå.
Tror oxå som du Vana, att det härrör från barndomen, svartsjuka, avundsjuka, rivalitet o annat trams.
Men nu e vi faktiskt vuxna o har växt ur hink o spade. Vill de vara kvar i sandlådan, så ok, låt dem!
Tror det e samma mekanismer hos din kollega, Berra, hans problem, ett slags självhävdelsebehov, o det behöver du faktiskt inte rodda i, han äger problemet , inte du.
Men fan så svårt ibland, när de lyckas peta i ens ömma punkter.
Skulle vilja se dig Berra (jag har fått för mig att du e en stor karl) lägga din händer på din kollegas axlar, se honom i ögonen, o säga, jag vet att du älskar mig, men ibland e du fan så jobbig!

Kramar

Märta
fre, 2010-10-15 - 10:34

Berra

Det finns en kanonbra bok som beskriver det här, "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enck. Läs den, den är så otroligt bra. Det är så sorgligt att behöva dramatisera sitt eget självmord för att känna någon slags manlighet i sin svaghet och utsatthet. Vi är alla människor med den uppsättning känslor som måste få bejakas för att en människa ska få vara hel.

I dag är det fredag, solen skiner, himlen är klarblå. Jag njuter av lugnet, en kopp kaffe och en promenad. Ingen alkohol, ingen oro, ingen rädsla, inga bråk, jag är fri att göra vad jag vill med mitt liv. Det är ett privilegium.

Kram Märta

Berra
mån, 2010-10-18 - 09:01

God Morgon Livet!

Ja det är Måndag idag, jag vet...

Men än så länge är livet i mjugg, helt ovetandes om vad som komma skall denna dag.
Och jag har inte värderat den, utan låter den få komma som den vill, som alla dagar...
Alla dagar har sina chanser, det är på eftermiddagen jag brukar kunna göra en summering.

Men än så länge har denna Måndag varit mig snäll...
Det hade den inte varit om jag hade varit bakis, det kan jag ju bara helt enkelt konstatera...

Min helg blev bra, som de flesta helgerna har varit sedan jag slutade dricka...
Ja inte så där "skitatoppenbra" utan bara behagligt bra, som kanske helgerna ska vara...

Vi stängde landet för i år, och det är så himla deprimerande...
Inget mera sol & bad, inga måsskrik, ingen hackspett, strömming, vågskvalp osv...
Men det har ju med säsongen att göra, det går ju helt enkelt inte att hålla kvar vid det...
Där måste man acceptera att livet har sin ner och uppgångar...

Efter en kall och frussen vinter kommer det en vår till slut, och vi kan öppna landet till
fågelsång och vårblommorna som nickar åt oss i gläntan...
Där får man suga på den karamellen...

Men visst är det jobbigt när man går in i "svackan", folk stänger in sig i sina hus,
kvar på gräsmattan står grillen och rostar under snötäcket...

Men det kommer också en tid med mörker och där ett levandes ljus skänker en ett välmående,
tittar in i det oranga ljuset som fladdrar fascinerande....
Och man känner hur snötäcket därute dämpar alla ljud, ja bortsett ifrån barnens gälla skrik
när de åker med pulkorna ner för minsta slänt i ljuset av en gatlykta...

Man får se fram emot det, nu när de torra löven på marken har hela spektrumet av de rödgula färgerna, och de prasslar gott runt omkring skorna...

För ännu en gång så går jag in emot en vintertid utan att få njuta av den varma glöggen,
jag får lugnt njuta av dofterna och pepparkakorna, men framförallt av det alkoholfria livet.

Och det är mycket större än den godaste glöggen i världen...

Mitt liv är så mycket mer värt än att sköljas ned med russin och skållade mandlar.
Jag ser hellre fram till årets produktion av julmusten, undrar om skummet blir så där mörkt i år?

Mitt liv, jag försöker att ta hand om det...

Mors Berra

Fenix
tis, 2010-10-19 - 00:06

Snyggt jobbat med ditt skrivande Berra, att få mig att längta efter julmust!
Börjar tro att längtan är en stor och viktig del av vårt liv, tidigare längtan en fredag förmiddag efter allt man ska få dricka till helgen, men nu en längtan till att göra nya erfarenheter och upplevelser inte knutna till att dricka. Längtan till att gå vidare i livet. Inser att dricker jag stänger jag den möjligheten och fastnar omedelbart i min begränsning.
Natti...
/Fenix

Berra
tis, 2010-10-19 - 09:25

Tack Fenix, du är min vän!

Jo nog är det så att längtan är en stor del av suget...
Längtan till något annat, sökandet, belöningen...

Jag vet att jag längtar till helgerna, men knappast för "pssft", ljudet av ölburken.
Utan helgen får "andra" innebörder som har blivit viktigare för mig...

Och det tog tid, för den största delen av tiden går åt till värdelöst "längtande"
där jag vet hur resultatet blir, om jag faller för det, ja då är det kört igen...

Har lärt mig att "tänka förbi hindren", jag går direkt på bakfyllan och ångesten,
och då känns inte längtan så stor längre...

Men vad ska man längta till istället???
Tja det går inte över en natt, för man kommer att jämföra den första tiden...

Nu kunde jag ha suttit framför TV'n med en kall...
Nu kunde jag ha varit på festen och varit "lagomt" flummig...
Nu kunde jag ha suttit med ett glas rött till Söndagsmiddagen...
Nu kunde jag ha......
..varit odrägligt full och omdömeslös...

Att hitta nya infallsvinklar på det som ger en positiv energi tar tid...
Jag brukar uppskatta att titta på stjärnorna när jag känner mig som ensammast i världen,
det har jag aldrig gjort förut, eller kunnat för att dels har det inte intresserat mig,
och sedan har jag nog inte alltid kunnat fokusera mig heller för den delen.
Men man känner sig inte ensam bland dessa tusentals blinkande stjärnor,
känner sig liten, men inte ensam..

Relationen förändras till sin kära också på ett positivt sätt, hon/han kan börja lita på en
mycket mera, ingen ångest inför festerna längre för hennes/hans del.

Jag har valt att alltid konfrontera mina ängslor och fortsätter gå på festerna,
jag tänker inte bli stugsittare och tråkig bara för att jag har blivit nykter...
Kommer någon och frågar, tja då möter de sanningen, vilket de tål eller inte..
Mig bekommer det inte, mitt beslut är taget, och deras tvivel tänker jag inte bekymmra mig om.

Barnen får en högre tillit till en, man förändras ju inte på helgerna längre...

Hela familjelivet går ner på en mycket lugnare nivå,
man stressar inte upp sig för att hinna med att planera för att dricka, och slippa köra bil t.ex.

Hela livet har gått in i ett lägre tempo, och det gäller också att trivas i det..

Och jag har upptäckt att jag finns till, för att leva mitt liv, inte någon annans...
Min frihet är att få bestämma över mitt egna liv, och det gör jag i en större utsträckning nu.
Mitt liv finns inte inom alkohol-ramarna, jag finns utanför...

Jag kan göra vad jag vill, så länge jag inte tar det första glaset...

Mors Berra

Kvinna-mamma46
tis, 2010-10-19 - 20:53

Jag har alltid varit överdrivet känslig för kritik och har för det mesta bara svalt, mått dåligt och i pannan har tankarna på hämnd virvlat, vad jag egentligen skulle dräpt tillbaka med.

Fick ett tips av en psykolog en gång som jag numera vågar använda. Det kvittar liksom vem som har rätt och fel, eller om personen menat illa eller bara slängt ur sig något för att vara rolig..... mina känslor har jag rätt till. Så jag berättar direkt för personen att jag känner mig ledsen eller kränkt över det hon sagt. Utan att vara arg eller gå i försvar. Och det funkar, jag mår bättre och oftast så blir det en bra dialog. Alla negativa känslor skadar oss själva mest. Och jag är numera rädd om mig själv. (morsan är på G igen... :) )

Gud, vad jag blev sugen på julmust och julmys när jag läste tråden här. :) Mysigt med höst, snart advent och massor av ljus och god mat. ¨

Kram

Berra
tis, 2010-10-19 - 23:13

Hej Pia!

Jag är bara glad att du morsan är på G igen, det känns tryggt.
Ja jag önskar att jag kunde vara lite mer ärlig med mina känslor, men så är jag ju kille också,
och med alla dess medärvda ideal som vi diskuterade lite längre upp i tråden...

Har det just nu fruktansvärt svårt att hantera mig själv, håller på och exploderar snart...

Idag var det en av mina tyngsta/svåraste emotionella dag på mycket länge..
Det var länge sedan jag var så hårt stressad/pressad som just idag, och dagarna innan..

Anledningen, ja jag tog med mig min KBT'are till jobbet och "avrapporterade" till chefen.
Hade hoppas på någon form av "förlikning", eller ökad förståelse ifrån chefen...
Kanske var det dumt, men vad är det värsta som kan hända???, ...just ingenting

Men vi kunde nog ha pratat med en gråsten, för det verkade inte ha gått in någonting,
eller så såg det bara ut att ingenting "gick in", han nötte på i sin gamla vanliga spår.
Skönt att jag hade min stöttepelare (KBT'aren) som gjorde att jag inte bröt ihop totalt,
men jag var en hårsmån därifrån...
Men nu är det gjort, och jag bara hoppas på någon sorts förändring, vadsomhelst..

Om jag nu inte dör i infarkt inatt, stresshormonerna vill fortfarande inte klinga av.
Jag kan riktig känna hur blodet pulserar ända ner i tårna, så högt är mitt blodtryck just nu,
i halsen ser jag hur venerna pulserar.
Tänderna värker efter allt tandagnissel och huvudvärk, javisst i massor...

Och nu är jag så totalt slut, att jag inte ens orkar/vågar gå och lägga mig...
Jag vet inte vad jag vaknar upp till för en morgondag i morgon, hoppas ju på en förändring...
Men när jag slänger mig i vargropen, vad händer sedan???

Visst jag är livrädd för förändringar, men ännu mera rädd för ingen förändring alls...

Hur länge orkar jag kriga mot alla elakingar och energitagare?

Framtiden får utvisa, med början i morgon...

Höga ande/väsen, giv mig kraft att slåss för det jag tror på, rättvisan.

Berra

Fenix
ons, 2010-10-20 - 00:06

Hej Berra!
Det verkar som om din arbetsplats mest liknar ett avsnitt ur Robinson!
Kanske du ska anmäla dig till nästa säsong om du överlever detta, verkar var en mindre utmaning än att gå till ditt nuvarande jobb.
Hur som, må din onsdag blir bättre än din tisdag.
/Fenix

Lysistrate
ons, 2010-10-20 - 10:50

Skulle kunna skriva en massa smarta ord som vi har lärt oss för att rida ut striden
men
håller om dig, vaggar dig, lägger min varma hand mellan dina skulderblad
och blåser varma solstrålar över hela din kropp.

Det finns en liten ask i din bokhylla,
ofta kommer den bort för den är inte så stor
men leta sakta idag
så finner du den
den är oerhört vacker
i den ligger din tillit.
Lägg den i fickan och andas.

Katarina

Berra
ons, 2010-10-20 - 11:59

Tack Alla !,för att ni ger mig ett sådant fint stöd...

Känns bra att jag har er, och får min form av ventilation här.

Jo jag söker stöd och tröst, och jag vet inte varför jag är så fylld med "hat".

Hat över att jag blir särbehandlad, och dömd på falska grunder.
Och oviljan att vilja se mina förslag, han vill bara ha bort mig helt enkelt...
Han försöker se medlidande ut, men gör absolut ingenting för att hjälpa mig.
Han säger att det finns gott om jobb för "såna som mig"...
Vartdå, hos A-kassan?

Chefen vill bara omgärda sig med "ja-sägare", de som stöder honom...
De ger han sitt fulla förtroende och en fläskig lön, och håller under sina armar..
Vill inte ens våga se de som frågar sig varför...

Jag ifrågasätter varför han tillåter "bitchen" låta sina PMS-utfall gå ut över oss andra.
Han blir förbannad över frågan, och inte anledningen...
(Jag tror att de har haft något kuttrasju på någon tidigare firmafest,
och hon har en nagel i ögat till honom, men det är bara vad JAG tror...)

Tillsammans håller de sin egna arme', och jobbar emot oss andra dödliga...
Jag är inte ensam, men de andra vågar inte sätta sig emot honom...
De knyter sina nävar i fickan och tillåter sig degraderas med smutsiga ord.
De följer strömmen och väljer att inte sticka ut, och bilda en "motsägelserörelse"
Med sitt tysta medlidande kniper de för att inte komma på kant, med någon...

Det finns en skylt i matsalen, där står...
"Här råder ingen demokrati, här är det chefen som bestämmer.."
Han verkar att följa den devicen...
Även om hans beslut är helt uppåt väggarna, så ska du som undersåte välja att tiga tyst.

I 2010 års Sverige väljer vi att tillsammans mobba den som vågar sticka ut,
så länge det gagnar våra egna medel, och lön...
Hur fel vi än tycker att det är...

Därför känner jag mig åsidosatt och motarbetad...
Och jag har mina tvivel på mänskligheten, och det betalar dom de för...

Rättvisa finns bara, för de som bestämmer...

Mors Berra

Berra
tors, 2010-10-21 - 13:04

Hallå!

Idag är det Torsdag i Berra's livsdagbok...

Min ilska sedan en vecka tillbaka har lugnat ner sig, och jag har åter kunnat ta tag i mig själv.
Chefen var dessutom "snäll" igår emot mig, vet inte vad han har i kikaren?
Men låter dessa tankar bero, och börjar tänka på mitt egna jag...

Men ack och ve', vid sådana här tillfällen hade det i mitt tidigare liv varit helt självklart att
försöka gömma och glömma bort sig i alkoträsket, men jag fixade detta..!

Det är verkligen helt totalt absorberande att bli så uppjagad, jag är helt slut,
och orkar inte strida just nu, måste få ett lugn i mitt inre, ta igen mig...
Konstigt hur jag så medvetet har börjat se mig själv från ett annat perspektiv,
utifrån på något sätt, i tredje person, ..en betraktare typ!
Mysko, springer runt och smyger på mig själv, låter helknäppt..

Men det är nyttigt, och jag lär mig att se mina brister, revanschsuget..

Nu är jag mer koncentrerad runt "jaget", det själviska planet...
Vad mår jag bra av, strida?, nähä, okej då lägger vi bort det ett tag...

Vad finns det mer i skafferiet att behöva rensa ut???
Hoppsan, här ser jag att skrattet har tagit slut, måste inhandlas nytt alltså...
En viktig ingridiens i livets recept, tjacka någon rolig dvd eller liknande..
Eller söka upp människor i min närhet som ger mig plus-energi...
Ser märkena i dammet efter mina sexpack, skulle verkligen behöva torkas ur här...
Så att något nytt kan få lämna lite trevligare märken efter sig...
Ja så här kan man tänka sig att livet är...

Övrigt då?
Jo svärfarsan har snubblat och brytit lårbenshalsen i förrgår, fick en ny kula igår...
Vi var och besökte honom i "dödens korridor", där alla gamlingar kommer, och om de har lite tur återvänder tillbaka till livet igen...
På svärfars sal låg det en sådan gammal och insjunken gubbe, hans bädd var uppfälld, hakan hängde långt ner, ögonen lite halvöppna, ja han såg helt enkelt död ut, för där var dödstyst...

Jag sade till frugan, han där måste vara död, jag får gå fram och kolla..!
Och det gjorde jag väldans försiktigt, men en meter ifrån hans bädd...."SCCHMRGFTT"!!!
Han drog en snarkning så högt att Herr Berra behöver nog ganska så snart inventera vad som finns i hans underbyxor, fy f*n vad rädd jag blev, det var jag som höll på att kola just där...
Gubbajäveln drog ett andetag vartannan minut så där, hur kan han???

Nu så här efteråt så kan man ju garva åt det, och det gör jag, jag ler inuti hela min skalle...
Fy skäms för halvdöa gamlingar, sluta och skrämmas på det här sättet...
han hade nog roligt gubbtjyven själv, kanske lite av det enda han kunde skoja om..

Ännu en dag i Berras nyktra liv, den bättre halvan av veckan är på sitt uppåtgående,
och så även jag...

See ya!

Berra