Jag har i tre år varit tillsammans med en man med alkoholproblem.
Till en början hade vi distansförhållande men jag märkte ändå snabbt då allt kretsade kring alkohol. I början sa jag ingenting för jag antog att det var ett känsligt ämne.
Det har gått i perioder men alltid varit på en hög nivå. Ett tag hade han till och med ont i bröstet av all ångest han hela tiden trängde utan med hjälp av alkohol. Onsdag, fredag, lördag ALLTID. Kan bli söndag om han är bakfull. Tisdag / torsdag kan med hända ibland.
Han dricker inte bara mycket i sällskap av andra, utan även själv. Vi har ett landställe där han ibland jobbat hemifrån under veckorna och då har jag kunnat ringa honom och hört att han varit full. Ibland riktigt full.
När han dricker som mest blir han kall, avstängd och som i en bubbla. Han ser inte klart och han lägger allt på mig.
Att jag blir arg, förtvivlad och ledsen av hans drickande kan han inte förstå, utan han säger bara att han är trött på alla känslostormar från min sida och att vi hela tiden bråkar.. men det är ju pga hans alkohol vi bråkar.
För 1,5 år sen fick jag nog och ville göra slut. Då lovade han på allt i världen att ta tag i det. Han skulle sluta. 7 veckor gick och sen gick han på alkoholen igen. Redan vid första intaget märkte jag att hans humör ändrades och han blev mer irriterad. Månaderna framåt funkade det väl hyffsat men sen eskalerade det mer. Och ju mer jag tjatade gav det nästan motsatt effekt. Det var inte han som hade problem utan jag borde bara bli mer cool och inte känna så mycket. Jag har adhd (märks inte utåt dock) och är högkänslig och har hela tiden känslorna utanpå kroppen i hans alkoholsammanhäng. Denna period var det nästan som att han ville provocera mig. Jag hade sagt hur jag mådde och trots det kunde jag komma hem från gymmet en onsdag och där satt han o drack redan vid 18.00 direkt efter jobbet. Han kan även bli väldigt dryg och nästan lite elak när han dricker, iallafall om jag visar missnöje. Han tycker att jag är fruktansvärt kontrollerade och säger att jag är som en polis, och det är inget han vill ha. Till slut fick jag nog och sa att jag får flytta, jag får leta lägenhet osv. Helt plötsligt ville han prata och reda ut, trots att jag hade bestämt mig. Han övertalade mig sedan att bli helt nykter. Sa att han insett en gång för alla att alkohol måste vara svart eller vitt för honom, han kan inte dricka lagom. Sedan gick han till beroendekliniken på Riddargatan. (som jag hittade åt honom, han bokade dock in sig själv) Väl där fick han upp ögonen för deras sätt att "dricka lagom" och sett i efterhand tror jag aldrig att han gick dit o sa att jag vill aldrig mer dricka, utan han höll ändå dörren öppen. "Tyvärr" hade han inga skador på organ eller liknande så då tyckte han väl att hans drickade inte var så farligt ändå. Månaderna gick och vi hade ett underbart förhållande. Jag var såklart orolig för att han skulle börja igen, men han var så mycket mer närvarande, kärleksfull och varm utan alkoholen.
Vid ett par tillfällen misstänkte jag ändå att han hade druckit, men det viftade han bort och skrattade nästan åt mig för att jag skulle ha oroat mig. När det nästan hade gått 6 månader som "nykter" kom jag på honom med att ha druckit. Han skulle gå till gymmet men hade stannat till på en bar för att ta en alkoholfri öl, problemet var bara att jag såg på långt avstånd på en bild att det var alkohol i. SÅ jag kontronterade honom såklart. Han berättade att han inte vill vara utan alkohol, att livet är grått och tråkigt utan och att han vill försöka dricka kontrollerat. Jag fick världens panikångestattack och grät hela kvällen, för jag visste ju att detta inte skulle funka. Han blev som vanligt irriterad för att jag har för mkt känslor. Till slut kom han upp med en plan. Han skulle dricka onsdag, fredag och lördag, 4st 50cl starköl per kväll. Tidigare perioder hade han druckit sprit med, så tyckte ändå att öl lät ok.
Jag tyckte dock det var för mkt och tyckte han skulle hålla sig till helgen, men han sa att han behöver utrymme. Jag sa ok. Det gick en vecka, och sedan hade vi åkt ner till landet en fredag. Vi kom dit vid 22, och jag tänkte att vi tar väl varsitt glas o går o lägger oss. Men medans jag gick och la mig vid 23 skulle han ändå fortsätta sitta uppe och dricka. Vid 01.30 kom han och la sig, för tydligen kunde han inte dricka mindre den kvällen utan var tvungen att få i sig varje droppe. Jag var svinarg och ledsen över att jag igen fått gå och lägga mig medans han ska sitta o supa. Han har aldrig suttit uppe så om det inte är för alkoholen.
Då startade världens bråk, såklart. Det lugnade ner sig och sen var helgen över. Måndag, tisdag gick.. Onsdag skulle han såklart dricka på som han bestämt. Men sen kom han även hem på torsdagen och var påverkad. TROTS att han 2-3 veckor bara innan detta satt upp dessa regler för sig själv. Jag blev svinförbannad och skällde på honom och grät för jag tyckte allt kände så hopplöst. Då stängde han ute mig helt och behövde vara ensam några dagar. Han ville inte prata med mig alls. Jag sov hos en vän och när han märkte att jag varken kom hem eller hörde av mig så fick han panik o insåg att han höll på att förlora mig, och då mjuknade han. Jag sa att jag inte vet om jag orkar mer och han var så gullig och fin i några dagar. Sen blev det onsdag och vi skulle gå på aw. Han blev fast vid datorn (jobbade hemma) och jag fixade mat som vi åt så han kunde fortsätta jobba, och klockan blev 21.30.
Helt plötsligt 21.30 reser han sig upp, säger att han bara springer ner till puben och ska ta ett par öl, o sen ska han komma tillbaka o jobba igen. Jag blev så besviken för trots att jag vet att det var onsdag, så är det som att han bara fort ska ner o få i sig sin medicin för att kunna existera. Då blev vi osams igen men jag släppte det o han gick iväg.
Morgonen efter verkade han sur på mig igen och jag sa, snälla ignorera mig inte nu igen. Då exploderade han o sa sluta känna efter så mycket o skrek o smällde i dörren. Sen kom det långa sms om hur jag måste acceptera att jag inte kan bestämma över honom. Hur han inte orkar med att jag inte kan hantera mina känslor. Hur vi skulle kunna funka ihop bara jag behärskade alla mina känslor. Att jag hela tiden överreagerar, etc...
Kommande dagar sa han att han inte orkar mer. Att han hela tiden gör mig besviken och att han inte vill leva med en polis. Att jag måste välja mina strider osv. Jag förstår att det är jobbigt med någon som hela tiden pekar när man gör fel. Men jag är ju så I DETTA själv. Ska jag bara sitta där o le när jag vet att han druckit när han inte ska?
Till slut sa jag, okej jag är beredd att inte tjata, jag är tyst om alkoholen nu kommande veckor och så får du sköta det själv. Men du måste visa mig respekt och ha lite fingertoppskänsla tack. Han sa okej. Vi fick en trevlig kväll och på morgonen åkte han till vårt landställe. Nu verkar han ändå vara sur mot mig, snäste mot mig i telefonen igår (kanske abstinens eftersom han drack onsdag, torsdag, fredag, lördag...?) och bara helt kall.
Jag hör ju själv när jag skriver att han har stora problem. Problemet för mig är att jag vet att jag reagerar väldigt starkt vid alla dessa tillfällen. Önskar att jag bara kunde säga "jag tycker inte detta känns bra men det är upp till dig" och sen lämna det. Men jag är som traumatiserad och blir ledsen, får ångest och börjar gråta.
Och det får han handskas med samtidigt som han säkert inte mår bra.
Varje gång jag satt hårt mot hårt o sagt att jag faktiskt inte vill mer, då förstår han mig o säger att det inte är fel av mig utan att det är han som har problem. Men nu när han är i något slags övertag, blir han bara dryg o kall o minsta lilla sak jag tycker känns jobbigt så flippar han ur..
Jag romantiserar hela tiden och tänker att om jag inte reagerade så starkt, om jag hanterade hans beroende annorlunda. "Vad är det som egentligen är så farligt med att han sitter uppe o dricker o jag går o lägger mig", "vad är det som är så fel med att han går själv ner till puben kl 21.30 en onsdag när han egentligen behöver jobba", etc etc.
Jag fattar att jag pushar skiten ur honom när jag sätter all press o reagerar hela tiden. I hans förra förhållande var alkoholen ett stort problem med och hon sa själv att han kan inte dricka alls.
Han säger att han önskar att dessa månader utan alkohol hade gjort att han kände sig bättre, att han skulle känna WOW vad skönt att vara utan, etc. Men han vill inte vara utan. Jag är förtvivlad för jag känner att JAG kanske inte hanterar det på bästa sätt. Om jag inte blev så arg o ledsen o hade så mkt känslor, så kanske han hade hanterat det annorlunda...? Eller så är jag bara sjukt medberoende som säger så. Men han har ingen förståelse av hur hans intag påverkar mig. Eller varför det spelar mig någon roll om han sitter ensam o landet o super. Hur ska jag hantera detta på bästa sätt? Vi har inga barn o jag fattar att det är ett hopplöst fall, antagligen? Men jag vet ändå inte om jag är beredd att lämna. Sämsta ekonomiska läget för mig just nu, och inte bara det.. Man älskar ju människan..