Jag har i tre år varit tillsammans med en man med alkoholproblem.
Till en början hade vi distansförhållande men jag märkte ändå snabbt då allt kretsade kring alkohol. I början sa jag ingenting för jag antog att det var ett känsligt ämne.

Det har gått i perioder men alltid varit på en hög nivå. Ett tag hade han till och med ont i bröstet av all ångest han hela tiden trängde utan med hjälp av alkohol. Onsdag, fredag, lördag ALLTID. Kan bli söndag om han är bakfull. Tisdag / torsdag kan med hända ibland.
Han dricker inte bara mycket i sällskap av andra, utan även själv. Vi har ett landställe där han ibland jobbat hemifrån under veckorna och då har jag kunnat ringa honom och hört att han varit full. Ibland riktigt full.
När han dricker som mest blir han kall, avstängd och som i en bubbla. Han ser inte klart och han lägger allt på mig.
Att jag blir arg, förtvivlad och ledsen av hans drickande kan han inte förstå, utan han säger bara att han är trött på alla känslostormar från min sida och att vi hela tiden bråkar.. men det är ju pga hans alkohol vi bråkar.

För 1,5 år sen fick jag nog och ville göra slut. Då lovade han på allt i världen att ta tag i det. Han skulle sluta. 7 veckor gick och sen gick han på alkoholen igen. Redan vid första intaget märkte jag att hans humör ändrades och han blev mer irriterad. Månaderna framåt funkade det väl hyffsat men sen eskalerade det mer. Och ju mer jag tjatade gav det nästan motsatt effekt. Det var inte han som hade problem utan jag borde bara bli mer cool och inte känna så mycket. Jag har adhd (märks inte utåt dock) och är högkänslig och har hela tiden känslorna utanpå kroppen i hans alkoholsammanhäng. Denna period var det nästan som att han ville provocera mig. Jag hade sagt hur jag mådde och trots det kunde jag komma hem från gymmet en onsdag och där satt han o drack redan vid 18.00 direkt efter jobbet. Han kan även bli väldigt dryg och nästan lite elak när han dricker, iallafall om jag visar missnöje. Han tycker att jag är fruktansvärt kontrollerade och säger att jag är som en polis, och det är inget han vill ha. Till slut fick jag nog och sa att jag får flytta, jag får leta lägenhet osv. Helt plötsligt ville han prata och reda ut, trots att jag hade bestämt mig. Han övertalade mig sedan att bli helt nykter. Sa att han insett en gång för alla att alkohol måste vara svart eller vitt för honom, han kan inte dricka lagom. Sedan gick han till beroendekliniken på Riddargatan. (som jag hittade åt honom, han bokade dock in sig själv) Väl där fick han upp ögonen för deras sätt att "dricka lagom" och sett i efterhand tror jag aldrig att han gick dit o sa att jag vill aldrig mer dricka, utan han höll ändå dörren öppen. "Tyvärr" hade han inga skador på organ eller liknande så då tyckte han väl att hans drickade inte var så farligt ändå. Månaderna gick och vi hade ett underbart förhållande. Jag var såklart orolig för att han skulle börja igen, men han var så mycket mer närvarande, kärleksfull och varm utan alkoholen.
Vid ett par tillfällen misstänkte jag ändå att han hade druckit, men det viftade han bort och skrattade nästan åt mig för att jag skulle ha oroat mig. När det nästan hade gått 6 månader som "nykter" kom jag på honom med att ha druckit. Han skulle gå till gymmet men hade stannat till på en bar för att ta en alkoholfri öl, problemet var bara att jag såg på långt avstånd på en bild att det var alkohol i. SÅ jag kontronterade honom såklart. Han berättade att han inte vill vara utan alkohol, att livet är grått och tråkigt utan och att han vill försöka dricka kontrollerat. Jag fick världens panikångestattack och grät hela kvällen, för jag visste ju att detta inte skulle funka. Han blev som vanligt irriterad för att jag har för mkt känslor. Till slut kom han upp med en plan. Han skulle dricka onsdag, fredag och lördag, 4st 50cl starköl per kväll. Tidigare perioder hade han druckit sprit med, så tyckte ändå att öl lät ok.

Jag tyckte dock det var för mkt och tyckte han skulle hålla sig till helgen, men han sa att han behöver utrymme. Jag sa ok. Det gick en vecka, och sedan hade vi åkt ner till landet en fredag. Vi kom dit vid 22, och jag tänkte att vi tar väl varsitt glas o går o lägger oss. Men medans jag gick och la mig vid 23 skulle han ändå fortsätta sitta uppe och dricka. Vid 01.30 kom han och la sig, för tydligen kunde han inte dricka mindre den kvällen utan var tvungen att få i sig varje droppe. Jag var svinarg och ledsen över att jag igen fått gå och lägga mig medans han ska sitta o supa. Han har aldrig suttit uppe så om det inte är för alkoholen.
Då startade världens bråk, såklart. Det lugnade ner sig och sen var helgen över. Måndag, tisdag gick.. Onsdag skulle han såklart dricka på som han bestämt. Men sen kom han även hem på torsdagen och var påverkad. TROTS att han 2-3 veckor bara innan detta satt upp dessa regler för sig själv. Jag blev svinförbannad och skällde på honom och grät för jag tyckte allt kände så hopplöst. Då stängde han ute mig helt och behövde vara ensam några dagar. Han ville inte prata med mig alls. Jag sov hos en vän och när han märkte att jag varken kom hem eller hörde av mig så fick han panik o insåg att han höll på att förlora mig, och då mjuknade han. Jag sa att jag inte vet om jag orkar mer och han var så gullig och fin i några dagar. Sen blev det onsdag och vi skulle gå på aw. Han blev fast vid datorn (jobbade hemma) och jag fixade mat som vi åt så han kunde fortsätta jobba, och klockan blev 21.30.
Helt plötsligt 21.30 reser han sig upp, säger att han bara springer ner till puben och ska ta ett par öl, o sen ska han komma tillbaka o jobba igen. Jag blev så besviken för trots att jag vet att det var onsdag, så är det som att han bara fort ska ner o få i sig sin medicin för att kunna existera. Då blev vi osams igen men jag släppte det o han gick iväg.
Morgonen efter verkade han sur på mig igen och jag sa, snälla ignorera mig inte nu igen. Då exploderade han o sa sluta känna efter så mycket o skrek o smällde i dörren. Sen kom det långa sms om hur jag måste acceptera att jag inte kan bestämma över honom. Hur han inte orkar med att jag inte kan hantera mina känslor. Hur vi skulle kunna funka ihop bara jag behärskade alla mina känslor. Att jag hela tiden överreagerar, etc...
Kommande dagar sa han att han inte orkar mer. Att han hela tiden gör mig besviken och att han inte vill leva med en polis. Att jag måste välja mina strider osv. Jag förstår att det är jobbigt med någon som hela tiden pekar när man gör fel. Men jag är ju så I DETTA själv. Ska jag bara sitta där o le när jag vet att han druckit när han inte ska?

Till slut sa jag, okej jag är beredd att inte tjata, jag är tyst om alkoholen nu kommande veckor och så får du sköta det själv. Men du måste visa mig respekt och ha lite fingertoppskänsla tack. Han sa okej. Vi fick en trevlig kväll och på morgonen åkte han till vårt landställe. Nu verkar han ändå vara sur mot mig, snäste mot mig i telefonen igår (kanske abstinens eftersom han drack onsdag, torsdag, fredag, lördag...?) och bara helt kall.

Jag hör ju själv när jag skriver att han har stora problem. Problemet för mig är att jag vet att jag reagerar väldigt starkt vid alla dessa tillfällen. Önskar att jag bara kunde säga "jag tycker inte detta känns bra men det är upp till dig" och sen lämna det. Men jag är som traumatiserad och blir ledsen, får ångest och börjar gråta.
Och det får han handskas med samtidigt som han säkert inte mår bra.
Varje gång jag satt hårt mot hårt o sagt att jag faktiskt inte vill mer, då förstår han mig o säger att det inte är fel av mig utan att det är han som har problem. Men nu när han är i något slags övertag, blir han bara dryg o kall o minsta lilla sak jag tycker känns jobbigt så flippar han ur..

Jag romantiserar hela tiden och tänker att om jag inte reagerade så starkt, om jag hanterade hans beroende annorlunda. "Vad är det som egentligen är så farligt med att han sitter uppe o dricker o jag går o lägger mig", "vad är det som är så fel med att han går själv ner till puben kl 21.30 en onsdag när han egentligen behöver jobba", etc etc.
Jag fattar att jag pushar skiten ur honom när jag sätter all press o reagerar hela tiden. I hans förra förhållande var alkoholen ett stort problem med och hon sa själv att han kan inte dricka alls.
Han säger att han önskar att dessa månader utan alkohol hade gjort att han kände sig bättre, att han skulle känna WOW vad skönt att vara utan, etc. Men han vill inte vara utan. Jag är förtvivlad för jag känner att JAG kanske inte hanterar det på bästa sätt. Om jag inte blev så arg o ledsen o hade så mkt känslor, så kanske han hade hanterat det annorlunda...? Eller så är jag bara sjukt medberoende som säger så. Men han har ingen förståelse av hur hans intag påverkar mig. Eller varför det spelar mig någon roll om han sitter ensam o landet o super. Hur ska jag hantera detta på bästa sätt? Vi har inga barn o jag fattar att det är ett hopplöst fall, antagligen? Men jag vet ändå inte om jag är beredd att lämna. Sämsta ekonomiska läget för mig just nu, och inte bara det.. Man älskar ju människan..

Så glad jag blir för din skull att du väljer att bryta och flytta. Förstår att det är tufft just nu men om du bara kämpar dig igenom denna första tiden tror jag du kommer vara glad att du tog detta beslut. Han kanske slutar dricka eller så fortsätter han, det är bara han som vet vilket val han kommer att göra. Han har inte slutat när han haft dig vid sin sida, även om han har försökt. Kanske detta blir ett uppvaknande även för honom. Du saknar den han är när han är nykter. Det är inte den han är just nu. Man kan inte ha en relation som lever på hoppet att personen ska vara någon annan är det den visar här och nu.
Jag levde på hoppet väldigt länge och trodde att jag kunde påverka och kontrollera hans val. Just nu sitter jag ensam i min underbara lägenhet som jag inrett precis som jag vill. Ingen stress, ingen oro i kroppen och jag älskar det. Mitt ex saknar jag noll., han har messat mig några gånger under kvällen, säkert onykter. Jag svarar honom imorgon bitti, vill inte ha honom som stör min härliga kväll.

Alltså,
Jag flyttade ut i söndags medans han skrev att jorden inte gått under bara för vi gjort slut.
Igår kväll började han höra av sig när jag sa att jag tömmer landstället nästa helg istället för denna helg.
Han ville verkligen ta det nu i helgen (för att träffa mig) men gick med på att köra nästa.

Imorse skickade han en video till mig där han sa att det är så tråkigt att det blivit såhär, att vi ju älskar varann men inte lärt oss förstå varann. Att vi ju precis hade en fantastisk spahelg och att vi skulle kunna åka iväg i helgen igen tillsammans och ha det bra och prata om allt. Att vi inte lärt oss varandras kärlekspråk osv.
Han förnekar fortfarande att det är alkoholen.
Och hur fan har han mage att komma och tjata på mig efter två dagar- han har ju fått som han ville, han bor själv och kan dricka när han vill.

Jag funderar på att inte svara alls. Svarar jag vad jag känner, helt känslomässigt kommer han ju fortstätta be och böna och säga att han gör allt jag vill. Svarar jag inte hör han nog av sig ändå..

Det är väldigt vanligt att en missbrukare hör av sig och framstår som en fantastisk människa när de förlorat sitt stödhjul. Många här skriver om det.
Jag har också varit med om det, mitt ex ville ses och äta lunch, snicksnacka etc och jag sa att jag vill inte ha någon kontakt. Det är som att han är två personer - fyllot som är helt odräglig och den nyktra som låtsas som att inget hänt. Ville slippa hans känslomässiga berg-och-dalbana oavsett om han är full eller nykter.
Stå på dig, annars gör någon annan det!

@Åsa M Tack Åsa. Behöver nog höra det från fler. Det gör så ont i mitt hjärta för han såg ut att må så himla dåligt.
Han har typ inga vänner eller familj så han blir ju så himla ensam nu. Det är bara ytliga vänner och kontakter han har. Han vill ju både ha kakan och äta den, vilket jag klargjorde senaste förra veckan inte är okej med mig. Jag klargjorde att jag absolut inte efter 3 år tänkte gå tillbaka till att vara särbos, bara för att han ska kunna dricka. Ändå är det väl det han nu vill eftersom jag är utflyttad och han ändå hör av sig o vill lösa allt. Tror inte direkt att han skulle be mig flytta tillbaka nu.

Fan, varför blev man en sån här empatisk människa, att jag mår dåligt trots att han sårat mig så mycket. Det är så lätt att bara se den där mjuka fina personen när han är i det här stadiet, trots att han för 3 dagar sen skrev att jorden inte gått under bara för vi gjort slut.

@högkänslig fina du, det är för att du fortfarande är medberoende till honom. Låt känslorna komma fram. Det är ett stort steg att göra sig fri men jobbet att bearbeta allt tar LÅNG tid. Fokusera på ditt eget mående. Hans mående är inte det viktigaste för dig nu. ❤️

@högkänslig
Han lever i sin värld där inget kan vara alkoholens fel, en förvriden värld.
Han vill gärna undvika konsekvenserna av sitt drickande, han är vuxen och behöver ta ansvar över sitt eget liv.
Stenhårt men också sanningen.
Förstår att det är förtvivlat jobbigt, jag slog själv i backen på alla sätt innan jag bara stängde dörren för att jag inte stod ut längre.
Det är starkt av dig att göra det du gör nu.
Det finns hjälp för honom men han behöver inse att att han behöver hjälp.
Har du funderat på att prata med någon?
För din skull? Det finns anhörighhälp i kommunerna.
En sak som hjälpt mig är att bestämma mig för att göra saker bara för mig själv "måbra" saker. Köpa något fint, hemmaspa eller vad det nu kan vara.
Det hjälper att skifta fokus till sig själv.
Var snäll mot dig själv och ha medkänsla.
Han är vuxen och behöver få konsekvenser för att förhoppningsvis tillslut acceptera allvaret i det han håller med.
Kram

Han smsade mig igår kväll igen och jag svarade nu på morgonen att han försöker hitta andra anledningar till varför det inte funkat men att alkoholen är den bistra sanningen till varför det blivit som det blivit. Att i en annan värld där han tagit tag i alkoholen så hade det kanske funkat mellan oss, men att jag inte kan leva i det och måste fokusera på mig själv nu. Att det inte är genuint att han ska jaga mig nu, när han innan hade mig.

Han sa att han kom med uttryck som "jorden går inte under för att vi gjort slut" för att själv försöka förminska vad det är som händer, för det sliter i honom att det är såhär för att han har så starka känslor för mig. Att han ska hitta sitt nya jag och ta tag i alkoholen för att alkoholen inte ska bestämma hans öde. Att han förstår att jag måste fokusera främst på mig själv nu.

FAN. Jag saknar honom så mycket. Jag går ju till en terapeut med inriktning på medberoende varje vecka nu, kanske ska våga mig till en Al Anon grupp på tisdag med. Önskar önskar önskar att jag bara kunde åka hem och lägga mig i hans armar. Det är allt jag vill. Smärtar så mycket när han hör av sig på det här sättet med, när jag vet att han med vill vara med mig. Vi har sånt starkt band ju :(

User37399

Du är ung vill gifta dig o skaffa familj. Det sista kan du ju absolut inte göra med denna mannen, kan inte den tanken stärka ditt beslut?
Du ger dig själv möjlighet att hitta en man o få det du önskar.0

Här kommer jag med svansen mellan benen igen...
I slutet av November när jag sist skrev, så flyttade jag ju ut. Det gick bara några dagar så sågs vi igen. Han hade sån ångest och ville inte förlora mig, han ville göra allt gför att leva med mig och ville aldrig att alkoholen skulle få bestämma hans öde igen, sa han.
Sedan dess har vi haft det fantastiskt. Jag har känt mig trygg, lugn, älskad och vi har inte bråkat alls. Han har varit i kontakt med sina känslor och varit allt jag behöver och helt o hållet den personen jag älskar och vill ha.
En kväll i veckan sov jag borta. När jag kom hem på morgonen hittade jag honom sovandes i soffan 09.30. Jag kände att det luktade konstigt och noterade att han betedde sig precis som han när är bakfull. Han nekade. Senare på dagen ringde jag honom o sa att jag kan inte släppa det här, min magkänsla säger att du börjat dricka igen. Hen bekräftar det jag var rädd för.

Han säger först att det var ett återfall. Att han vill att jag bara ska blunda för det, att det var fel men att han tar nya tag och fortsätter. Att det inte är så lätt som jag tror o att det är ett steg i taget. Jag blir frustrerad o ledsen och går därifrån arg och ledsen.
När jag ringer honom 15 min senare efter att ha insett att vi måste prata mer, så sitter han redan på en bar. Han vägrar säga var o är mest upprörd över att jag lämnade stället.
Jag går till den bar jag tror han är på och där sitter han längst in, pratar med nån annan kille i baren o dricker på. När jag ställer honom mot väggen då så erkänner han för mig att han aldrig slutat dricka. Det längsta han varit ifrån alkohol har varit två veckor. Resterande tid har han druckit 3-4 ggr i veckan, både under dessa tre månader nu, men också de 6 månader jag trodde att han var nykter förra året.
Jag stod bara och gapade. Kunde inte tro att det var sant, och inte heller att han erkände det för mig. Jag frågade hur han har druckit nu, vi har ju varit med varann varje dag, hur har han lyckats?
Han sa att han druckit till lunchen då istället, och kanske tagit nån promenad efter jobbet o nån öl i samband med det, att han hittat tillfällen där alkoholen hunnit gå ur innan jag kommit hem.

Jag är i chock. Han drack givetvis mer under kvällen och säger som i höstas att han inte kan leva utan alkoholen. Men han vill heller inte leva utan mig. Jag går sönder. Jag trodde vi var på väg åt rätt håll nu, att han tog detta på allvar. Han sa till o med att beroendeterapeuten han gått till 2 ggr/månad, har han också ljugit för. Han har sagt att han varit nykter, precis som till alla andra i vår närhet. När han umgåtts med vänner har han varit nykter, så han har bara druckit ensam.

Många av er känner säkert igen detta och det var säkert en självklarhet för er, men jag ville inte tro att detta skulle ske. Jag trodde ju på honom!!! Jag ville ju inte ens ge honom en sista chans, o så trodde jag han tog vara på den, men så visar det sig att han alltid smusslat?????

Han känns hjälplös- han säger att han inte KAN sluta. Att han kämpar mot demoner i huvudet varje dag o inte klarar att stå emot. Jag sa att om du har såna här behov varje dag, då räcker det ju inte att gå o prata med någon en timme varannan vecka. Du behöver ju åka in på rehab då. Gå på AA möten flera dagar i veckan.
Eller hur???

@högkänslig Fy, vad tråkigt! Men tyvärr inte ovanligt. Den här sjukdomen sitter i hjärnan, det går inte att älska någon frisk. Vill han inte- eller kan inte- sluta dricka så är det tyvärr så att han kommer fortsätta göra allt för att dölja det från alla som vill komma emellan honom och spriten. Det gör ont när personen man älskar älskar spriten mer, men så är det ju. Man måste dra gränser för sig själv. Efter vad jag varit med om kan jag aldrig lita på någon som dricker igen. Man får sluta ha illusioner om relationen. Man känner om någon är fel, och man ska lita på den känslan. Massor av kramar till dig!

@Åsa M Verkligen, jag inser det mer och mer nu. Alla gånger han har insett och sagt att han nått botten och vill sluta, har ju bara varit något han sagt i stunden men inte fullföljt. Han sa själv att egentligen känner han ju att han inte kan och vill sluta, men vill verkligen inte förlora mig pga det, och därför försökt att sluta, men det har ju bara funkat några veckor...
Har så svårt att förstå att han väljer alkoholen framför det vi har. Det känns så sjukt.
Hur sjutton går man vidare? Han kommer bara fortsätta med sitt liv och jag ska gå vidare med stora ärr inombords

Nu har det gått lite tid sen jag fick reda på att han faktiskt inte försökt vara nykter. Tydligen så var det så att han var nykter 4-5 veckor efter att han igen i slutet av november lovade mig att sluta, fram tills att han skulle göra PETH test på beroendekliniken, för han antog att jag kanske skulle fråga om resultatet.
Hans lösning på allt var tydligen inte att ta tag i problemet utan att dölja det från mig istället.

Vi har pratat fram och tillbaka sen jag fick reda på det och under tiden har han druckit vid några tillfällen utan att dölja det. Såklart märktes det direkt att han blev väldigt uppåt av alkoholen och han började blinka med ögonen som han gör när han är påverkad.

Igår skulle vi ses och prata över middag och då dök han upp rätt påverkad och berättade saker han stör sig på med mig. Antar att han gör så för att intala sig att det är fel på mig och inte på honom. Han sa att han lever för dagen och går på känsla med saker och har svårt att leva efter att hur han är nu påverkar framtiden, tex att jag sagt att vi kommer ju inte kunna skaffa barn om han håller på såhär. Han tycker att han anpassar sig efter situation och skulle man få barn så skulle han såklart inte fortsätta så. Det har jag svårt att se???

Finns det några solskenshistorier där någon som har haft såna här problem kan lära sig dricka normalt?

User37399

@högkänslig
Du måste lämna…

Tyvärr är det så.
Och skaffa givetvis inte barn - de föds inte med uppgiften att rädda någon,
Med största sannolikhet får de en mycket destruktiv uppväxtmiljö så det funderar du väl inte på.
Välj dig själv och livet nu. Ärren blir värre om du stannar.

@högkänslig jag vill inte låta hemsk nu, men det är han som ger dig ärren och du som låter honom göra det. För att läka måste du gå, välja en annan väg och fatta andra beslut. En missbrukare sabbar inte bara sig själv utan också folk runt omkring. Du behöver arbeta på ditt anknytningsmönster, det finns skäl till att vi som hänger här gör det och det är ofta för att vi dras till personer som "behöver" oss och vi tror att vi kan rädda dem. Det kan vi inte. De måste göra jobbet själva. Man kan inte älska någon frisk men man kan gå under medan man försöker...

@högkänslig Hej! Jag har inte skrivit här inne på länge då jag inte mår så bra, jag håller med Åsa M och Bella70 ovan, snälla lämna i tid. Jag har stannat alltför länge vilket har gett mig så djupa sår som jag inte vet hur jag ska lyckas läka. Det har även gett våra tre barn känslomässiga sår, du vill inte utsätta framtida barn för detta, tro mig. Jag ångrar att jag inte lämnade för mer än 10 år sedan när problemen började bli illa, varit tillsammans i 31 år, gifta i 24 år i år, tre barn på 20, 22 och 24. Har under dessa 10 år förgäves försökt så många gånger att få honom att inse sitt problem men det var inte förrän i höstas när jag först sa att nu orkar jag verkligen inte längre och vill flytta, och när barnen till slut konfronterade honom, som han sökte hjälp och går nu på Antabus sen i slutet av november. Han är en helt annan människa nu pigg, glad och trevlig, men min inre stress och mina sår från allt detta tog en annan vändning och jag mår rent ut sagt skit trots det lugn jag ändå fått sedan han numera bor hos sin pappa i veckorna, hemma på helgerna för att hjälpa till med huset (gården) och vi funkar bra som vänner. Tilliten är ju dock borta sen länge och han är dessutom väldigt känslokall, och något ansvarstagande eller ursäkt för sitt beteende de senaste 10 åren har inte framkommit. Det är tio år för sent för min del del känner jag. Så snälla stanna endast om han faktiskt kommer till insikt och gör en förändring NU, hoppas inte på att han ska göra den förändringen när eventuella barn kommer. Ledsen att säga det, men det kommer förmodligen inte att ske med tanke på vad du skriver ovan. Kram till dig❤️

@ChangedMe Jag har lämnat flera gånger, packat ihop allt från lägenheten och flyttat ut. Innan dess har han inte velat inse, eller han har sagt att han inte vill och orkar ta tag i problemet. Att det inte är ett problem för honom utan bara för mig. När jag sedan väl flyttat ut har det bara tagit några dagar så har han kommit springandes och bett och bönat, sagt att han fattar allvaret och vill förändra sig, för att det är inte värt att dricka om han inte får leva med mig.
Varje gång har han känts som han kommit till insikt, och jag har gått tillbaka. Han har ju då gått till klinik, psykolog osv, för att sedan falla tillbaka till drickandet bara någon månad efter ( i smyg ) och sedan lyckats smyga i flera flera månader för mig.

Jag är rädd för att jag även denna gång ska falla tillbaka om han kommer och bönar o ber.
Hur ska man klara att stå emot om det händer igen, personen som man älskar mest av allt och vill vara med...
Jag tror ju honom varje gång, att nu fattar han. Varje gång har han sagt att nu är botten nådd, någon gång inser man ju på riktigt. Men det har gått 3,5 år och jag har flyttat flertalet gånger...

Tack för att du orkade skriva, förstår att du inte heller mår bra men det betyder väldigt mycket att höra från andra. Stor stor kram

@bella70 självklart inte. Menade bara att det är så han ser på det. Jag hade inte velat skaffa barn om inte allt är bra innan. Jag har ju inte ens känt mig trygg att sälja min egna lägenhet utan fortsatt hyra ut den för att ha en backup plan.
Jag har bara så svårt, för jag tror honom varje gång han sagt att han velat förändra sig.
Jag inser dock att det är lätt att känna så några veckor, betydligt svårare att hålla det när hjärnspökena kommer. Det ör så han formulerat sig med, att hans hjärnspöken säger åt honom att det är ok att dricka... Att han själv inte tänker att det är liv och död om han tar några öl, utan tänker att "det är väl inte så farligt", "jag är vuxen o bestämmer själv", "ingen dör för att jag dricker lite öl"

Jag älskar människan och vill inte att han ska gå vidare och träffa någon annan, för att sedan inse och faktiskt sluta dricka helt, och leva ett fantastiskt liv med denna andra.... Kanske låter sjukt, men det är ju mig han skulle vara med..