@Se klart Jag förstår din tanke, och jag ska försöka nå fram till min mamma på ett annat sätt. Tänker att vi kan minnas tillsammans - jag minns en sak, hon en annan. Jag har inte bråttom. Det ska vara rätt plats och tid för den typen av samtal. I bilen på en längre resa är svinbra tid för sådant tex.

Lite på det temat sa äldsta dottern för ett tag sedan att hon är i princip ensambarn, fast hon har en syster. Med allt vad det innebär. Om 20-30 år ska hon ha omsorg av mamma, pappa och lillasyster. Och hon sa också att hon alltid fick stå tillbaka som barn, att lillasysters behov alltid gick före.

Jag var inte med när hon sa detta, men hennes pappa tog så himla illa vid sig, blev ledsen, fast han sa inget. När jag fick höra om det sa jag: ”Okej, hon har ju helt rätt”. Men vi föräldrar gjorde så gott vi kunde, vi kunde inte räcka till för henne också till hundra procent. Hon var ju dessutom så jävla kapabel redan från första början.

Så jag tog upp det med henne, på tu man hand. Sa att hon nog behövde prata med sin pappa lite mer om detta. Hon fick berätta hur hon upplevde det och jag fick förklara hur vi föräldrar tänkte, och varför vi ibland gjorde som vi gjorde. Och slutklämmen i samtalet blev att hon sa: ”Ja, jag vet att du och pappa gjorde så gott ni kunde, och ni kunde inte ha gjort annorlunda.”

Och eftersom jag själv är ensambarn resonerade vi om det en lång stund, och dottern sa sen själv att hennes enorma empati och förmåga att närma sig folk i kris givetvis bottnar i hennes erfarenheter av att ha en lillasyster med olika handikapp.

Vi pratade länge om en barngrupp som jag skickade henne till, i regionens regi. En grupp för syskon till handikappade barn. Äldsta dottern gick på lågstadiet då, men hon minns fortfarande hur givande det var.

Det var jag som initierade gruppen från början, tjatade på habiliteringen om det, när jag märkte att äldsta dottern plötsligt blev avogt inställd till sin lillasyster. Mitt mammahjärta blödde, men jag kunde inte vara hennes samtalshjälp då. Jag var för känslomässigt involverad. Jag ville inte heller kväsa de känslorna hos henne helt, jag förstod att de behövde ett forum. Att få bli hörda.

Idag jobbar äldsta dottern som psykolog på BUP. Idag pratar hon dagligen med barn och ungdomar om det svåraste svåra. Jag är så jävla stolt över henne så jag kan spricka ❤️

Kram 🐘

Jag förstår att du är megastolt, det ska du vara 😍
Ibland tror jag- både min egen erfarenhet och att vara barn till föräldrar som också gjort så gott de har kunnat. Att det kanske inte räcker och att det ändå får vara ”okej”, eller det är som det är.
Jag hade mina uppväxtår i ett väldigt fritt hem- präglat av 70-talet. Idag kan jag ju undra över hur våra föräldrar kunde släppa iväg oss- på allt. De hade noll kontroll och - tycker jag- tog alldeles för lite ansvar.
Visst var det en reaktion på ett mer auktoritärt föräldraskap men det blev ju inte bra alls. Jag kan ju säga att de gjorde sitt bästa, vilket de gjorde. Man rökte i bilar, inomhus, man ”visste inte bättre”- men oavsett skäl- så var det inget bra föräldraskap.
Jag älskar mina föräldrar för allt det de var- och är. Men jag tycker de hade väldigt stora brister i sin fostran, bland annat perioder av mycket alkohol, stök, otrygghet. För det känner barn, det vet vi ju alla här. Iofs gjorde detta oss barn mycket dugliga och duktiga- men också med en känsla av att vi fick tillgodose våra behov av trygghet och stabilitet- helt på egen hand.
Vad jag vill säga är att de vägar som tar oss till att försonas kan se så olika ut. Men människan vill dit, det är min övertygelse, och ofta hittar vi dit- om än på krokiga vägar. Kram 🤗

@Se klart Vad fint du beskriver detta. Du satte ord på det som jag känner, att det inte riktigt räcker eller att orden, jag gjorde så gott jag kunde, inte egentligen har en jättestor betydelse, det är fina ord men det går inte ner på djupet av att det inte blev så bra. Det sker i så många olika relationer, med sina föräldrar, med sina egna barn, vänner, kollegor mm. Man blir lätt på ett visst sätt för att kunna hantera sin tillvaro, duglig och duktig, motsatsen eller annat. Det är mänsklig och en del i livet och på olika djupa plan. Att det man egentligen mest vill är att få prata om hur det var för mig. Att man är helt ”naken” utan försvar. Att det är själva samtalet och att man kan sätta sig in i och förstå hur det har känts. Att man pratar om det och lyssnar på varandra. Det är det som är försoningen och trösten. Det blev som det blev och var som det var.

Kärleken finns ofta kvar till sina nära och vi vill förlåta, försonas, men det är lätt att man går i ett slags försvar och missar själva kärnan och samtalet. Sen tror jag också som du säger att vägarna dit kan se olika ut, samtalen kan se olika ut, olika djupa, men jag tror att man inom sig känner vad som pågår, att man är på väg till försoning. Jag försonades med min pappa på ett ”mentalt plan” utan så mycket ord. Han blev mer tillgänglig på äldre dar. Han bad om förlåtelse om att han inte funnits där som han borde en gång, utan försvar. Det räckte, det kändes, det tog djupt och det var autentiskt. Det var viktigt för mig, det är mycket som jag inte fick som jag borde fått, men det var som det var. Vi fick en bättre relation de sista åren av hans liv❤️

Kram❤️

@vår2022 Ja, det är framför allt ”försvaret” man vill slippa. Jag sa tidigt ”förlåt” till mina barn av en massa olika orsaker. Och försökte delvis förklara varför. ”Förlåt att jag skrek på dig. Mamma är så trött pga jobbet, orken räcker inte riktigt till. Men det var fel att skrika på dig. Förlåt.” Och sen försonades vi med pussar och kramar. Att de fick lära sig det i unga år ledde till att de utan problem kan säga förlåt, till vem som helst. Det är ingen big deal. Det är inget svaghetstecken. Man säger förlåt och motparten får berätta hur det upplevdes. Möjligen berättar man orsaken, men bara om mottagaren vill veta. Annars är man tyst och lyssnar, bekräftar den andres känslor.

Kram 🐘

Jobbdag 3/4 avklarad, sen semester…

Idag har jag dessutom lämnat in en massa papper till överförmyndarnämnden som de tyckte att jag skulle komplettera med. Det har hängt över mig minst i en månad. Sista dag att lämna in var idag. Deadline-junkie 🤣

I morse gick jag upp 5.30 för att hinna fixa detta innan jobbet. Orkar inte på kvällarna, min hjärna funkar inte som den ska efter en lång jobbdag. Bättre att göra sådant när man är utvilad.

Jag hoppas att ÖF blir nöjda med mina kompletteringar, annars får jag väl en ny deadline att förhålla mig till.

Ni som följt mig ett tag kanske minns mitt huvudbry när jag ska lämna in dotterns årsredovisning. Jag är ju god man till henne och sköter hennes ekonomi. Ett jävla meck är det! I år har jag faktiskt fört in allt i det nya digitala systemet fortlöpande. Varje månad. (Hittills.) Jag ser fram emot att efter årsskiftet trycka på knappen: ”Skapa årsredovisning”.

Kram 🐘

Nu är jag fan klar. Med två tidningar: Fredag och måndag. Nu har jag seeeemeeester, hurra! 🥳💃☀️🌸 Och jag har sagt till min gamla chef att jag precis har jobbat min sista vecka någonsin som vikarie på min gamla tjänst. Det blir inget mer. Zip. Nada. Zero. Jag vill fan inte bli sjuk igen.

Och min hjärna skriker högljutt: ”Choklad, glass, nuuuu!” Den fick istället ett varmt bad, sen en färdig matlåda och tidig sänggång. Inget annat. Zip. Nada. Zero.

Trevlig midsommar kära forumvänner!

Kram 🐘

Idag skulle jag sova till 8, ännu hellre klockan 9. Vad händer? Jo, klockan 4-5 är min hjärna igång och tjötar om vad jag ska handla och ta med mig hem till ex-svärisarna på midsommarafton. Öh, också en jävla tid på dygnet att fundera på det. Och jag kunde inte sluta tänka på det, och efter en stund blev jag hungrig. Då är det omöjligt att sova.

Så nu har jag ätit supertidig frukost och druckit första koppen kaffe. Min hund har kommit ut i köket några gånger och tröttglott på mig, sen har han gått och lagt sig igen. Och jag ska dricka upp mitt kaffe och krypa till kojs igen. Allt jag ska handla är nu nedskrivet på en lapp.

Ännu en anledning till att jag inte ska vikariera på mitt gamla jobb mer. Nivån av ansträngning och problemlösning är så pass hög att min hjärna går i spinn och börjar lösa problem på nätterna. Små och stora problem - bring it on! Tycks min hjärna resonera.

Så kan jag inte ha det på jobbet. Eller på nätterna. Då riskerar jag att bli sjuk igen, min sömn är så himla viktig. Det är alltid sömnen som ballar ur när jag kraschar. Min hjärna upplever sig så pass attackerad att den måste tänka ut både hängslen och livrem - och krockkudde, hjälm, säkerhetslinor och gud vet vad den försöker skydda mig med. Så kan jag inte ha det.

Jag är stolt som en mallgroda över att jag har lyckats hålla sockerstoppet hela den jobbiga jobbveckan. Idag är en ny prövning. Fick i uppdrag att köpa med mig ”något gott till kaffet”. Så jag ska köpa kanelbullar, vaniljhjärtan, vattenmelon och nektariner. Har min hjärna tänkt ut. Vattenmelon och nektariner är gott, det andra kan jag med lätthet avstå, men jag vet att det uppskattas av de andra.

Min yngsta dotter ska jag hämta idag kl 11 och köra hem igen först på söndag kl 11. Vi ska ihop titta på filmer som lockar oss båda: Ture Sventon och Sune firar midsommar. Vi ska åka iväg och bada och luncha eller fika på trevliga ställen. Vi ska ha det mysigt på tu man hand 🥰

Men allra först ska jag sova några timmar till.

Trevligmidsommarkram 🐘

@Andrahalvlek God morgon! Hoppas du fick sova några timmar till. Jag vaknade strax innan kl 6 och var kissnödig. Ville sova en timme till men som kissnödig är det svårt. Det värsta är att om jag kliver upp i denna tid så kommer min yngsta hund att sätta igång med små låga skall om att det är dags för frukost. De sover i ett annat rum och det är fan omöjligt att smyga till toaletten utan att de hör. Vaknar jag kl 4 skäller han inte men vid 5-6 är det kört! Så det blev revelj, ut på kiss och frukost för dem kl 6. Sen kaffe i sängen och då fortsätter de att sova en stund till bredvid, tills jag mornar mig klart.

Hoppas att du får en fin midsommar och skönt med semester! Kram❤️🌺

@vår2022 Två timmar till fick vi sova. Sannolikt pga att jag skrev ner på en lapp vad jag skulle handla. Då kunde hjärnan vila. Nu är jag mycket mer redo att ta mig an dagen.

Trevligmidsommarkram 🐘

PS. Min hjärna är en dramaqueen. Så avancerade inköp skulle jag inte göra idag. Har dottern som nattgäst några nätter så jag måste tänka på frukost, helgmys och lättluncher till henne, plus några inköp till midsommarafton och sen gapade kylskåpet tomt på lite annat. Ingen big deal. Inget jag behöver bli väckt för kl 4. Men min hjärna funkar så, efter en tids uppvarvande går den igång som en metalldetektor efter ”problem” att lösa. Nu blev jag påmind igen om att den funkar så.

@Sattva Skönt också att jag numer kan säga nej till min gamla chef. Jag har nya arbetsuppgifter nu. Mycket roligare arbetsuppgifter 🥰

Jag har ingen som helst skyldighet att vara snäll mot min före detta chef och/eller tidigare närmsta kollegor. Arbetsmiljön är dysfunktionell och gör folk sjuka. För att min före detta chef säger ”äsch, det är väl bara att göra”.

Hon tar så lätt på uppdraget. Men nu ska hon själv bekänna färg på just den tjänsten kommande två veckor. Önskar jag kunde vara en fluga på väggen.

Trevligmidsommarkram 🐘

Det här var min femte nyktra midsommar. Minns så väl den första. Oron innan, vad skulle folk säga? De undrade förstås varför jag inte skulle sova över som jag brukar, jag var inte glasklar med anledningen, men rätt snabbt glömde de bort mig.

Jag tog inte så mycket plats som jag brukade göra när jag onykter, och det gjorde jag inte ikväll heller. För att jag är så jävla trött. Dödens trött. Utan alkohol som startgas blir jag mer tystlåten, orkar inte hålla igång några längre diskussioner.

Och vet ni, det är helt okej. Jag firade i liten skara med personer som jag träffar ofta och gärna. Maten var god och sällskapet som vanligt trevligt. Fast mest ville jag bara hem och vila. Inte ha röster omkring mig, bara ligga ner och tröttglo upp i taket.

Men det är sunt att verkligen känna att man är trött. I natt hoppas jag sova riktigt gott. Yngsta dottern sover hos mig två nätter, men det är jag så van vid och jag behöver inte aktivera henne ett dugg. Hon glor på tv mest. Själv såg jag 30 min på ”Sune firar midsommar” innan jag var tvungen att avbryta och krypa ner i badkaret.

Jag har ont hela kroppen, det verkar som kroppen på alla sätt vill få mig att vila. Jag får fysisk tröttvärk när det egentligen är hjärnan som är svintrött.

Allra mest stolt är jag över att jag inte åt av bullar och vaniljhjärtan. Jordgubbar och grädde funkade alldeles utmärkt. Noll socker idag också, även om det blivit en del fruktsocker. Men frukt är okej, det väcker inget sockermonster.

Kram 🐘

PS. Det låter som vi inte gör någonting ihop. Det gör vi. Mellan varven serverar jag henne måltider, och imorgon blir det nog lunch på ett utekafé. Kanske bad också. Och en promenad, en runda som vi har gått många gånger ihop. Hon gillar det hon är van vid, pga autistiska drag i sitt handikapp.

@Andrahalvlek Hej! Grattis till lång nykterhet. Var länge sedan jag tittade in och blir glad när jag ser dina framgångar. Jag firade min fjärde midsommar nykter och har varit nykter i fyra år nu 😃 🕺🏻 Vill INTE tillbaka till skitlivet med alkohol. SÅ HIMMELSKT UNDERBART att vara nykter ❤️👍 Kram!