av Varafrisk

Varafrisk
mån, 2024-07-15 - 10:12

@Sattva Tack för att du tittade in❤️

Så skönt det var när jag vaknade för att inse att jag drömt! Jag skulle på någon fest till vilken jag tydligen var tvungen att köpa alkohol till. Plockade till mig öl och vin. Försökte undvika två anställda samt att jag hörde min kuratorskollega som pratade väldigt högt. Hela tiden kunde jag höra en röst inom mig som sa…drick inte det där då är du på ruta ett igen…du har ju varit nykter i snart 1,5 år…Men så vaknade jag! Nykter! Ingen längtan att dricka alkohol! Så jäkla skönt!!

Kom hem igår sen eftermiddag efter vår tur t Österlen. Det var ömsom regn och ömsom sol. Bodde i en jättefin stuga som vi hyrt via airbnb. Såg havet fr stugan. Låg bara på andra sidan vägen. Min man badade men för mig var det för mycket sten och för kallt. Hälsade på några kusiner. Skulle berätta om den utredning jag har gjort och om den gen jag bär på som finns på Mammas sida. Jag behöver inte berätta men jag skulle inte kunna bära på denna vetskap om denna gen utan att mina kusiner, kusinbarn får kännedom om den.

Vår dotter var med och hon är verkligen inte till ngt besvär i synnerhet inte i det tillstånd som hon är i nu. Men jag märker ändå hur jag anpassar mig på ngt vis dvs jag vill att allt ska vara bra för henne. Innan vi åkte sa hon att hon ville inte följa med t mina kusiner utan stanna i stugan vilket var ok men ändå tyckte jag att det var svårt. Det blev även väldigt tydligt för mig att vissa saker handlar inte om oro utan att jag är traumatiserad. Jag visste med mitt förnuft att vår dotter skulle inte dra iväg när min man och jag åkte t mina kusiner men min hjärna spelar mig ett spratt och tänker…hon kanske drar. Ska prata om detta m min terapeut. Min dotter pratar även om hur hon mår, att hon inte känner ngt…att när hon var manisk då kände hon iaf. Vissa saker som hänt när hon var psykotisk tror hon fortfarande är sanna. Saker som låter högst overkliga. Jag sa t henne att hennes upplevelse kan vara så stark att den känns som den har hänt. Jag tycker vuxenpsykiatrin kunde vara ett mycket bättre stöd för henne. Hursomhelst det var gott att hon var med att hon fick miljöombyte. Det var skönt för min man och för mig men väldigt skönt att komma hem igen. Det är lätt att när man har semester att man glömmer utmattningen mm. Tänker inte på hur påfrestande att det kan vara med två personer så nära dygnet runt i flera dagar fast det är mina allra närmaste. Tänker på er här på forumet som ofta har huset fullt med både barn och barnbarn även om det är glädjefyllt så tar det energi. Tänker även på er som har andra gäster i huset. Det ger energi men även tar vilket är viktigt att ta med i beräkningen när man planerar vad man ska göra. Men nu blir det lite kaffe och därefter träning.

Kram🥰🤗

Vinäger
tis, 2024-07-16 - 21:03

@Varafrisk Du kommer att fixa det här också. ❤️ Tror också på motion som medicin och att bara göra. Inte fundera eller vela, bara göra. Lättare sagt än gjort, jag vet, men ibland det enda som kan hjälpa.

Hoppas att du hittar svar på de grubblerier du behöver och att du kan släppa de andra.

Många kramar till dig. 🥰 Du vet ju, kunde vi klara att sluta med alkoholen efter alla år, kan vi klara det mesta.

Varafrisk
ons, 2024-07-17 - 00:07

@Amanda L Tack! Skickar en kram tillbaka❤️

@Vinäger Tack för att du tittade in❤️

När vi var i Skåne förra veckan träffade jag några kusiner som jag informerade om den cancergen jag bär på. Gav dem en kopia på brevet som en överläkare skrivit gällande genen mm. Idag har jag skrivit brev till ytterligare några kusiner och en brorson (som jag inte har kontakt med), brev som jag ska posta imorgon. Jag behövde inte men jag har informerat kusiner på mammas sida om denna ärftliga cancergen.

Har läst om tankar kring pension här på forumet och även om att man skriver inte lika ofta här på forumet efter en tids nykterhet. Jag skriver ju tämligen regelbundet här på forumet, jobbar så sakteliga med tolvstegsprogrammet och går kanske ett par gånger i månaden på möten.

I januari är det 20 år sedan jag var färdig socionom. Jag har alltid tänkt att jag ska arbeta länge eftersom jag utbildade mig sent dessutom kände jag att behövde det för ekonomin. Jag vet att jag kommer inte få ngn hög pension med tanke på hur mitt liv har sett ut. Under våren har jag känt att ibland har jag velat gå i pension tidigare eller sluta direkt. Nu när jag mår bättre vet jag att jag vill inte sluta jobba nu el gå i pension att tankarna föddes berodde mycket på mitt jobb/min chef.
Jag känner att jag har mycket kvar att ge även om jag inte har det fullt ut nu. Om man får vara frisk så blir pensionärslivet väldigt långt. Jag tänker att det är skillnad på att vara pensionär och att vara ledig. Min man är 69 år och jobbar fortfarande. De två senaste åren har han jobbat fyra dagar/veckan och efter semestern blir det tre dagar/veckan. Han hade matstrupscancer när han var 60 år. Sjukskriven ca nio, tio månader efter det fick han ett nytt arbete inom ett nytt område. Vad jag vill säga med detta är att pensionärslivet kan säkert vara helt fantastiskt för många medan det för andra är mycket svårare. Jag tänker utan att veta att det handlar om vem man är, om man har familj och vänner, intresse och en god ekonomi. Jag ska t banken i augusti så då får jag veta lite mer hur det ser ut ekonomiskt.

Jag har ibland känt mig lite udda på forumet eftersom jag skrev under så lång tid utan att bli nykter. Jag har dessutom deltagit i en behandling med eftervård inom öppenvården som varade under ca ett år med tolvstegsprogrammet som grund. Jag har inte varit skeptisk till programmet i synnerhet inte när det används världen över och många blir nyktra genom programmet. För mig har inte programmet haft den betydelse som jag märker att det har för en del andra. Men nu när jag är på steg sju så så blir det mer hjälpsamt och jag är väldigt nyfiken på vad som kommer hända efter steg 12. Vad har programmet betytt för mig? Jag tänker att jag kommer nog fortsätta att ha kontakt med forumet samt gå på möten lite då och då. Tänker att det är viktigt att inte glömma samt ge vidare t nya. En av behandlarna hade varit nykter i 26 år men gick fortfarande på möten. Han hade sett många ta återfall. Jag har också mött personer som tagit återfall trots lång nykterhet därför tänker jag att det är viktigt med kontakten för mig. På söndag kommer jag gå på möte för då kommer jag få medalj (nyckelring).

Godnatt😴

Varafrisk
ons, 2024-07-17 - 12:19

Känner mig nöjd. Nyss hemkommen från en cykeltur på 12 km ca 55 minuter. Min kondition är allt annat än bra men kan bara bli bättre👍🏻
Cykla är bra för mina knän och för min puls då får hjärtat jobba lite mera. Förra veckan la jag träningspassen för tätt pga att vi skulle åka iväg, fick känning lite av min artros. Idag när jag cyklade hade jag knäskydd på båda benen.
Om jag hade gjort så som min läkare sa t mig att gå ca en timma varje dag så hade jag tröttnat för länge sedan nu ser jag en större möjlighet att jag inte kommer ge upp. Efter ergonomens råd har jag trappat upp successivt och nu är jag uppe i det generella rådet t den vuxna befolkningen 150 min/vecka. Hennes råd är att dela upp det på tre pass.

I måndags gjorde jag granola för första gången, recept av #johannescullberg, ett försök för att minska på sockret. Han pratar om att inte titta sig blind på vikten utan mer på fettmassorna. Ja…det är en hel vetenskap…mitt mål är att minska på sockret iaf.

Ha en fin onsdag🌺

Varafrisk
fre, 2024-07-19 - 12:04

@Himmelellerhelvette Tack!

Skriver på datorn nu och då är jag inte så bra på emoijisar eller annat som man kan tillföra!

Känner att jag är tvungen att skriva av mig min frustration någonstans och det blir här på forumet. Jag känner att jag är starkt medberoende till min dotter. Det går lite upp och ner. Jag försöker tänka på hur jag agerar och reagerar men ibland är det svårt när jag ser min dotter inte må bra, och när hon själv uttrycker det. Hon säger inte att hon inte mår bra men hon säger att hon inte känner någonting varken ledsen, arg eller glad. Hon upplever att hon kommer åt sina känslor mer när hon är manisk. Jag tänka mig att hon känner så men jag som anhörig upplever att hon även då mår mycket dåligt dessutom är mycket så destruktivt. Om två veckor ska hon börja arbetsträna. Jag ringde vuxenpsykiatrin idag för att ta reda på när nästa uppföljning kommer att äga rum. Min dotter har gett mig samtycke tidigare till att ringa men hon vet inte att jag ringde precis idag. Hon skulle aldrig ta initiativ till att ringa själv inte ens när hon är sitt vanliga jag. Hon kräver inget av sjukvården. Jag fick veta att i september skulle det ske en uppföljning, tydligen går sjukskrivningen ut då även om hon ska arbetsträna till början av november. Senaste gången som hon träffade läkare vilket var i samband med möte med FK och arbetsgivare var nog i slutet av april dessförinnan i mars. Jag tycker att det är en alldeles för lång tid då vuxenpsyk inte har kontakt med en ung vuxen psykisk sjuk person. Om inte vår dotter hade oss föräldrar så skulle hon ju vara helt och hållet ensam. Hon vill ju inte ha boendestöd eller någon annan hjälp från vuxenpsykiatrin. Jag sa till sköterskan att hon behöver egentligen stöd i sin vardag men det är vi föräldrar som är det. Vi har i princip daglig kontakt med henne. När jag ringer till vuxenpsykiatrin känner jag mig inte alltid tagen på allvar kanske lite mer som en överdriven orolig mamma för allt handlar ju om vad min dotter vill. Och så är det ju...individens egna vilja...men nu vill hon ju må bättre...vill ju inte må så som hon gör. Jag sa att jag själv vill prata med någon för att få mer kunskap om bipolär sjukdom/psykoser. Ibland hänvisar de mig/oss till bipolärskolan vilken vi redan har gått som egentligen gav varken min dotter eller mig någonting....inte mycket igenkänning där. Jag har redan kontakt med kommunens anhörigstöd vilket är jättebra men där finns inte den kunskap som jag vill åt. Och om min dotter inte frågar mer, ber om mer information om dessa olika diagnoser är det ingen som berättar. Jag sa till sköterskan att det finns en publikation som Socialstyrelsen har gett ut som handlar om anhörigperspektivet i sjukvård och socialtjänst. Till slut sa hon att jag kunde få ett anhörigsamtal....jag har bett om det tidigare...men fått nej...men nu om jag har tur ska jag en kurator ringa upp mig...hoppas att hon har kunskapen. Nu har jag ringt detta samtal idag och nu kan jag faktiskt inte göra mer...jag kan inte rädda min dotter...jag kan inte styra över hennes beslut...jag kan inte styra över vuxenpsykiatrin...om min dotter pratar igen om hur hon mår ska jag peppa henne att ringa vuxenpsyk...för då måste de lyssna...nu kan jag bara vara det stödet i vardagen som jag redan är...och jag måste öva mig igen och igen och igen....att inte bli helt filterlös.

Solen skiner hos mig...och jag ska åka och simma....försöka släppa tankar och ta vara på dagen!

Kramar:)

Varafrisk
fre, 2024-07-19 - 12:21

Ville ju skriva det här också…..om det ändå fanns en kontinuitet på vuxenpsykiatrin med samma personal så att de lärde känna vår dotter. Det är ju stafettläkare/AT-läkare som stannar i ca tre månader, nya sköterskor. Om jag som förälder visste att det var samma läkare/sköterska… så skulle jag känna ändå någon trygghet att man ser min dotter men så är det inte.

Andrahalvlek
fre, 2024-07-19 - 13:54

@Varafrisk Jag tänker att medicineringen borde följas upp noga. Om hon får Litium så är det ju nedvarvande, så att hon inte ska gå i spinn och komma i mani. Men hon kanske ska sänka dosen lite, eller prova en annan medicin? Det kan bara en läkare svara på.

Jag kan rekommendera @waehlstrom på Instagram. Han har bipolär diagnos och pratar om den mycket i olika sammanhang. Han har också skrivit en bok om diagnosen ihop med en läkare. Han fick nog prova fem-sex olika mediciner innan han hittade rätt. Det är viktigt att hitta rätt medicin och dos, för annars är risken stor att patienten slutar ta medicinen, med maniska skov som konsekvens. Och när manin blommat ett tag kommer de depressiva skoven.

Jag förstår att du tycker att psykiatrin sviker din dotter, och jag kan bara hålla med. Psykvården i Sverige är generellt urusel. Plus att stigmat är stort. Det är som om hjärnan inte tillhör kroppen och är värd samma vård, otroligt konstigt. Sen är det skit rent ut sagt att dåligt under sommaren för då är bemanningen ännu sämre. Jag vet, har varit där själv flera gånger. Mått uruselt när solen skiner och alla i omgivningen mår toppen. Oerhört kluvet. Att man mår dåligt känns då ännu mer betungande, och det sista man vill är att belasta andra.

Det är ingen lösning att du drar hela lasset. Sitt bredvid när din dotter själv ringer. Kör henne, men låt henne gå in själv till läkaren. Hon måste ta ansvar för sitt eget mående också, även om hon får praktiskt hjälp av er föräldrar.

Kram 🐘

Varafrisk
fre, 2024-07-19 - 23:28

@Andrahalvlek

Känner till Henrik Wahlström. Har nog följt honom på Instagram under ett år, har hans bok, lyssnade t honom i höstas i en grannstad. Har köpt nyckelring, klistermärken och bär halsband med symbolen ”uppochner”…allt för att bidra till att upplysa min omgivning om bipolär sjukdom och psykisk sjukdom. Det sägs att vi måste prata om psykisk ohälsa…jag tänker…vi måste agera..Det är år 2024 men fortfarande råder en stor okunskap och rädsla att prata om psykisk sjukdom.
Det behövs kontinuitet inom psykiatrin…ja…det behövs så mycket mer!

Kram🥰

Varafrisk
lör, 2024-07-20 - 09:49

Från så länge jag kan minnas har jag velat ha barn …bli mamma…ta hand om …ge kärlek❤️

Jag växte upp med tre syskon. Varje sommar från att jag var sju år tom 22 år var mitt hem fyllt av sommarbarn och släktingar fr Skåne. Tre av sommarbarnen stannade nio, tio somrar…vi kallar varandra för sommarsystrar.

Så jag skulle ha minsta tre, fyra stycken barn. Innan jag förstod bättre undrade jag varför man inte hade barn el varför bara ett?? Faktum är ju att alla vill inte ha barn som tex min dotter och ja…jag behöver ju inte skriva mer om det här eftersom jag befinner mig bland kloka människor.
När jag fick reda på att min man och jag inte kunde få biologiska barn var sorgen omåttligt stor. Mina största fiender var gravida kvinnor. Men så hade vi möjligheten att adoptera och fick på detta sätt två underbara barn. Dessa två barn har gett oss/mig, ger oss/mig oändligt mycket kärlek genom att bara vara. De har även gett oss ofantligt mycket utmaningar. Min svärdotter kan berätta att om hennes mamma sa att något var farligt…ja eller någon annan uppmaning så lyssnade hon t sin mamma…mina barn gjorde tvärtom. Ni som är föräldrar ni vet…att man kan vända in och ut på sig för att ens barn ska må bra. Man finns där hela tiden under uppväxten. Jag har så mycket vårda och ta hand om inom mig och den genen är oerhört stark. Och, det är nog bland det svåraste nu att veta att när ens barn mår dåligt så känner jag mig så maktlös. Min upplevelse är att det finns inte ett vårdprogram som det gör tex inom cancervården. Det krävs mer av den enskilde individen inom psykiatrin mycket mer eget ansvar är min upplevelse. Jag upplever även att det finns mer förståelse fr omgivningen både t den enskilde och den anhörige när det gäller fysisk sjukdom.

Att vara mamma till en vuxen dotter med bipolär sjukdom har lärt mig så mycket om mig själv och om andra. Jag vet att jag ska vara rädd om mina krafter men det är vi anhöriga som kan göra de människor med psykisk sjukdom deras röster hörda.

Man förundras…solen skiner även idag☀️

Kramar 🌺

Sattva
lör, 2024-07-20 - 10:15

@Varafrisk Det låter som om du jobbar mycket med detta, och verkligen vill hitta ett förhållningssätt som är hållbart.
Jag tror absolut att du kommer att komma dit! Det du kan påverka kan bara du själv avgöra hur mycket energi du har råd att lägga, och ändå ha kvar till att ta hand om dig själv.
Jag vet inget alls om hur psykiatrin arbetar faktiskt. Men det finns väl natinella riktlinjer att följa antar jag, om det nu inte finns regiongemensamma riktlinjer.
På något sätt känns det som om du o din dotter också behöver komma fram till en ansvarsfördelning. Tillsamnans skriva upp allt som du idag gör för henne. Hon kanske inte ens är medveten om allt. Och se om hon själv kan välja saker att ta över.
Ja jag vet inte, Vara frisk. Jag jobbar ju inte inom psykiatrin, försöker bara hjälpa dig med något konkret.
Kram❣️

Varafrisk
sön, 2024-07-21 - 09:33

@Sattva Tack för dina tankar❤️

När det gäller min dotter så är hon inte speciellt krävande förutom när hon är manisk vilket är helt förståeligt. Hon kräver egentligen varken hjälp fr psykiatrin el fr oss föräldrar. Jo, hon kan be om hjälp när hon vill åka t en outlet i närheten, ha stöd i det ekonomiska. Hon har vissa kognitiva svårigheter. Har även ett svagt arbetsminne. Det finns saker som skulle kunna förenkla i hennes vardag saker som hon inte tänker på. För hon tänker att hon klarar av saker, hon vill vara självständig. Så som jag skulle önska att hon fick hjälp av psykiatrin så jobbar de inte, de resurser finns inte. Vår dotter har det torftigt, jag vill inte att hon ska ha det torftigt men jag kan inte lösa det. Hon vill vara en ung vuxen kvinna och klara sig själv. Hon skulle lika gärna gett upp för länge sedan men hon gör inte det. Så mycket svårt hon upplevt under sitt korta liv men går ändå upp varje dag ur sängen. Det är jag som önskar så mycket mer av psykiatrin.

Varafrisk
sön, 2024-07-21 - 09:47

Idag firar jag 18 månaders nykterhet! Hade tänkt gått på möte för att hämta min medalj (nyckelring) idag. Jag går nog på tisdag istället idag åker jag t stranden. Idag ska jag banne mig känna mig stolt! Ni som följt mig här på forumet vet att jag drack och drack och drack tills jag inte drack. Livet sedan jag slutade dricka har varit svårt inte pga att jag inte druckit utan att livet pågår det tar inte paus. Visst, jag har tillfört en jäkla massa socker i mitt liv och snacks men ingen alkohol! Och det har inte varit svårt att utesluta den och hur skulle jag orkat om jag hade druckit?? Nu har jag kommit igång bra med motionen nästa steg är snacksen. Ett steg i taget.

Ha en fin dag ☀️

Kramar🌺

Sattva
sön, 2024-07-21 - 10:21

@Varafrisk Aha, då tror jag att jag förstår lite mer. Som sagt, jag vet inte hur psykiatrin jobbar,men jag vet att det finns mycket man kan göra med kognitiva hjälpmedel, för att få självständighet. Men det kräver ju insikt o vilja att ta emot hjälp. Och att rätt insatser erbjuds. Din dotter vill vara som alla andra, det är ju helt naturligt.
OM jag skulle byta jobb innan jag går i pension, är det till öppenvårdspsykiatrin. Området intresserar mig.

Grattis till 18 månader!!! Så bra jobbat❣️
Njut av stranden🌸🌸🌸

Varafrisk
sön, 2024-07-21 - 18:18

@Andrahalvlek Varmt tack❤️

@Sattva Och varmt tack till dig❤️ Det personliga ombudet som min dotter högst sporadiskt ber om hjälp ger mig möjligheten att ringa t henne utan att hon bryter sin sekretess. Hon har erfarenhet av bipolär sjukdom/psykisk sjukdom så ibland kan jag bara ringa henne få råd/”skrika” ut min frustration. Det är inte så ofta jag gör det men ombudets erfarenhet är att när individen närmar sig 30-årsåldern då börjar individen ta till sig de råd de får på ett annat sätt. Man behöver mogna…typ…jag behöver det är för att mitt liv ska funka. Jag hoppas på att min dotter med stigande ålder tar till sig mer hjälp. Fast vissa saker tillhör sjukdomen andra saker personligheten.

@vår2022 Och även ett varmt tack t dig och dina ord❤️

När min man och jag var på väg hem fr badet så ringde vår son. Han är på Öland m sin sambo. Han ringde och berättade att de hade förlovat sig idag❤️Å det kändes så varmt i modershjärtat
❤️Hans sambo hon är som en dotter för oss🙏🏻 Hennes föräldrar är skilda. Har aldrig träffat hennes pappa men mamman kanske tre gånger. Bor ca tio mil fr oss. Hon har dock tät kontakt med mamman men pappan bryr sig inte så mycket. Har svårt att förstå det. De var tre syskon fr början men ett syskon tog sitt liv. Så himla sorgligt! Jag är iaf tacksam över vår fina kontakt🙏🏻

Kram 🌺