Jag befinner mig just nu i en kris. Dåligt mående har alltid varit en del av mitt liv men nu är krisar livet mer än nånsin. Jag har egentligen ingenting som motiverar varför jag i hela mitt liv har har mått dåligt och ändå är liksom livet övermäktigt för mig. Jag föddes liksom som en skör person som utåt sett är en duktig flicka som alltid klarat skolan, haft ett socialt liv, utbildat mig och skaffat familj. Men på insidan är jag numer alldeles svart. Liksom tom, som ett skal.

Att vakna är värsta stunden på dagen. Att veta att man har en hel dag framför sig med allt vad det innebär. Jag håller knappt ihop och har nog aldrig gjort det. Var sjukskriven redan under skolåren och fick antideppressiva tabletter och har i omgångar gått till kuratorer och psykologer men allt har alltid avbrutits för att tröskeln till att gå dit, boka in en ny tid som ev blivit flyttad har varit för stor och allt rinner ut i sanden. Har heller inte känt att det har hjälpt då den som ska hjälpa inte har försökt förstå mig utan mest fastnar i detaljer som då tar fokus från helheten.

Jag är rädd för allt, har ständig ångest och alla överväldigande känslor tar mitt liv. Med backspegeln i handen så har min relation till alkohol alltid varit osund. Som yngre den som ofta drack ett glas för mycket, fick minnesluckor. Nu är jag 41 år och dricker dagligen och har känt så många år att detta måste få ett stop. Men varje kväll är det min belöning, min tröst och min medicin för att jag har klarat mig igenom ännu en dag.

Jag förstår nu också med backspegeln i handen att utan alkoholen så hade jag aldrig gått på fest, aldrig följt med ut och aldrig tackat ja till saker. Men med alkoholen så stillar sig tankarna, ångesten minskar, jag kan uppskatta saker, är mindre rädd och mår lite bättre. Jag kan tänka klarare.

Hade det inte varit för att alkohol är dyrt och jag egentligen inte har råd, att det inte är bra för den fysiska hälsan och för att jag faktiskt har två barn som jag skulle vilja se växa upp så ser jag ingen anledning till att sluta. Drickandet får mig liksom att överleva livet.

Min man och jag driver eget företag sen 10 år som nu är påväg mot eventuell konkurs, vår relation ligger också pyrt till både pga av företaget och mitt mående. Min son har en ätstörning, vår ekonomi är körd i botten och jag vet verkligen inte vad jag ka ta mig till. Var ska jag börja? Och hur ska jag hitta ork och motivation till att sluta dricka?

Tänker att jag inte är ensam där ute även fast jag känner mig extremt ensam.
Tack på förhand till den som orkar läsa och eventuellt ge råd eller tröst.

@Maja43 Hej 👋🏼 Jo jag läste hela. Jag tror att många känner som du/har det som du med alkoholen. På lite olika nivåer.

Jag fattar att det kan kännas tungt med att få ordentlig hjälp med ditt mående (besök som bokas om/av) men sanningen är den att alkoholen inte får dig att må bra i längden. Alkoholen dövar dåliga känslor och lyfter bra känslor - ett tag - sen - får inget dig att må bra men alkoholen får dig inte att må lika dåligt fast bara för en stund.

Jag tycker det är jättebra att du tagit steget och skrivit här och jag tycker du ska repa mod att söka hjälp - för allt du vill ändra på. Det finns många här inne som kan vittna om att livet utan alkohol är bättre - har räddat dem etc
Lycka till KRAM
🩵

Hej @maja43
Vi är bra på att läsa inlägg här på forumet- det är liksom det vi gör 🤗
Du verkar ha haft det väldigt kämpigt under lång tid och med alkohol som bränsle blir det ännu kämpigare. Jag förstår också att det känns övermäktigt- livet, ekonomin, alkoholen, relationen.
Var börjar man? Jag kan inte råda dig kring det som har med hela livet att göra, men en sak vet jag med säkerhet- och det är att alkoholstopp efter bara några dagar- nån vecka- gör det lättare att sortera och prioritera, och leva.
Det kan jag lova.
Läs mycket här på forumet så kommer du att hitta massor av tips och råd- på allt från strategier till böcker och poddar.
Testa att göra programmet här på alkoholhjälpen. Och så brukar man råda att ta en första paus på 3 månader för att kropp och hjärna ska återställa sig något, och man kan känna efter och ta nya beslut.
Du skriver inte så mycket om ditt drickande och jag vet inte hur dina tankar går. Jag känner väldigt mycket igen mig i att vara skör och lite känslig som barn. Min specifika hjärna kan inte hantera alkohol något vidare (gäller de flesta hjärnor faktiskt) och jag har slutat helt med alkohol sedan 4,5 år.
Jag vaknar numera på morgnarna och känner lust och förväntan, de allra flesta dagar. Jag älskar att gå och lägga mig nykter, jag har blivit livsmodig och mycket rädsla som gick på ”default” har försvunnit i takt med att jag blivit nykter.
Mitt förslag- och verklig uppmuntran- är att ta tag i alkoholen, och då också få energi att söka hjälp och stöd inom vården. Ge inte upp! Men jag har följt så många här på forumet genom åren som lyckas ta sig igenom omfattande livskriser.och depressioner, och där har nykterheten varit helt avgörande.
Du skriver här! Det är stort och viktigt! Här finns massor av stöd, råd och hjälp.
Heja dig nu! Kram. 🥰

@Se klart Tack för att du tog dig tid. Det betyder mycket. Jag har inte vågat surfa in här, dels för skammen att bara inse själv att jag har problem, sen att googla efter nån sorts hjälp och sen att våga skriva. Ikväll var familjen borta och jag lånade min mammas lägenhet för att komma bort och ostört kunna kolla runt på sidan. Har inte oväntat druckit också för att våga skriva.

Jag ska försöka kolla runt på sidan efter programmet du pratar om. Tack för stöd och pepp...

@Maja43 Hej 👋🏼 Jag förstår att det är ett stort steg. Men vad är egentligen alternativet? Fortsätta till du förlorar kropp & knopp? Jag jobbar inom intensivvården och jag lovar dig 100% att jag vet vad du inte vill ha.

Att dricka när livet nu är extra skakigt kommer inte att hjälpa mer än för stunden om ens då. Det skaver i mig när du säger att du var tvungen att dricka för att våga/orka skriva här.

Här är du alltid bland vänner - vänner som förmodligen kan vara "obekväma" genom att säga det du inte vill höra. Men också uppmuntrande och igenkännande. Jag tycker fortfarande att du ska försöka nyktra till lite och söka hjälp för allt du behöver hjälp med. Det GÅR att få en bättre framtid.
KRAM
🩵