@has Läste ditt inlägg nu. Så bra förklarat tack. Jag har själv slutat att dricka A sen 24v. Men känner väldigt mycket av det du skriver på hur jag var. Min ångest nu är att min man passar så bra in i din beskrivning. Så svårt att prata om det med honom då jag själv varit där. Tack för att du delade med dig🤗

@Ros starkt av dig att du lyckades bryta ditt mönster samtidigt som din man fortsatt dricker! 🌟🤗 Ja, att stå bredvid och inte nå fram är oerhört tufft och frustrerande.

Det jag också tänker om alkohol är att samtidigt som det ofta inte lönar sig att säga vad en beroende ska göra, samma gäller för den medberoende.
Ofta är man ju för insyltad i den andra, att man inte ser klart eller vill/orkar agera tänker jag.

Jag stannade för länge, och hade vänner som såg och kom med sina 'göranden" till mig. Funkade ju inte alls att få höra vad jag borde göra i vissa situationer ... Till slut tog det stopp - men inte på grund av andras tyckanden om mitt sätt att fatta beslut.

Då tror jag att det är bra att ta ett steg tillbaka och närma sig ödmjukt, vad man upplever och tänker.
🌺

@Tröttiz ja, det är väldigt sant. Insikten måste komma inifrån individen, vare sig det är missbrukaren eller den medberoende. Utan insikt tror jag det är nästan omöjligt att ens orka fundera på att ta tag i det.

Hej @Lizziedays! Jag har inte svar på dina frågor utan tänker att alla har sina egna svar. Läs gärna i mina andra trådar här för att ta del av min process.

För mig var det så svårt att avgöra huruvida min man var alkoholist, riskdrack eller inte hade några problem alls. Jag kände mig helt förvirrad och fick inte ihop bitarna alls.

När jag till sist (med lite hjälp) förstod att det faktiskt handlade om alkoholism så lämnade jag honom ganska snart därefter.

Inte lång tid efter det fick min man insikt i sin sjukdom och har varit nykter och jobbat aktivt med sitt tillfrisknande sedan dess. Vi har sedan valt ett gemensamt liv igen.

Det var väldigt kort sammanfattat av en väldigt svår tid, men läs gärna i mina trådar så får du en bättre bild!😊

Insikterna ja ..
Något jag lärt mig är att tänka på att man inte kan föra dialog med en beroende utifrån sin egen friska hjärna och tänka att det tas "rätt" emot.

Tänker att ett exempel är omtänksamhet, kan gälla allt möjligt. Att den tas fel emot, och så att säga glider in på missbruket. Att visa för mycket omtänksamhet är tydligen inte bra .. Missbrukshjärnan blir arg. Läste och hörde om detta, och då i de situationer jag varit i så föll vissa saker på plats. I "mitt" fall så stämde förklaringen liksom. Var inte för omtänksam på rätt sätt ... 🧐😏

@Tröttiz jag misstänker att det där med att vara omtänksam hänger ihop med den där paranoida känslan alkoholisten ofta får? Känslan av att vara bevakad och kontrollerad.

Även en vänlig gest kan få lätt tolkas som att någon ”är ute efter något”, eftersom de med tiden ofta jobbar så själv (tex om jag går med på det här, så kan jag dricka utan dåligt samvete sedan).

En insikt som fortfarande är lätt flyktig för mig handlar om den enorma ansvarskänsla jag går runt med (och som jag också upplever att många andra verkar ha här).

Det ironiska är att jag har känt ansvar för allt och alla, utom den jag verkligen har ansvar för. Mig.

Ansvarskänslan har varit med mig hela livet och kom på intet sätt att starta i samband med min mans drickande.

Jag har tagit ansvar för relationer, för föräldrar, för stämningar i rum, för andras känslor, för väldigt många saker som egentligen är någon annans ansvar eller som jag i alla fall inte äger hela ansvaret för själv.

När något inte funkat har jag fått känslan av att det är mitt fel.

Det här har börjat luckras upp nu och jag märker att jag börjar lämna tillbaka ansvarsbollen där den hör hemma mer och mer.

När jag ser tillbaka på livet, ser jag att jag så ofta har kämpat.

Och jag är så otroligt trött på detta kämpande!

@has
Har också det där med ansvar, situationer i samhället som jag ser som inte är mitt ansvar. Måste emellanåt ha en inre diskussion med mig själv om just detta. Varför ditt ansvar? Vad kan hända? m.m