Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Hej hej läser lite här i din tråd (har ej läst hela) men känner mycket igen mig. Jag lämnade mitt ex för 7 månaders sedan pga alkohol. Vi har två barn tillsammans och träffas därför regelbundet. Han dricker aldrig när han har barnen och innan drack han en gång i veckan. Han säger att han har förändrat sitt liv och han verkar förändrad, vi har träffats intimt några gånger. Jag kan inte ändå lita på honom och han har inte slutat dricka helt även om han förändrat sitt drickande till en gång varannan vecka. Han verkar må bra och vara sund utöver det. Men jag vet inte vad jag ska tro på. Är det helt galet att jag träffar honom över huvudtaget (han vill ha mig tillbaka, men jag vill inte så länge som det finns alkohol i hans liv). Kan man ens övehuvudtaget lita på någon som har alkoholismen i sig? Förlåt att jag kapar din tråd men det verkar som om du har gått igenom liknande saker?

Hej Majsan
Om din fd dricker 1 gång varannan vecka så kanske det är du som inte klarar att ha alkohol i ditt liv?
Jag vet ju inte på vilket sätt han dricker eller vilka konsekvenser det har för er.
Men i mina öron låter det rätt "normalt"

Att ställa krav på sin partner i bilagor för att man ska fortsätta tillsammans brukar inte bli så bra.
Då kommer förändringen pga yttre faktorer,dvs dina krav.
Det brukar inte bli varaktigt.
Mitt tips är att du startar en egen tråd och läser och skriver det du känner är viktigt för dig.
Allas vår historia härinne är olika,men har gemensamma grunddrag.
Vi härinne på anhörigsidan har ofta farit illa pga missbruk,antingen i nuet eller vår uppväxt.
Det skadar oss på djupet och vi behöver förstå oss själva för att förändringar ska ske.
Välkommen hit och lycka till på din resa!

tack för svar, kanske inte rätt tråd att ta upp dessa saker i (har själv haft flera trådar här nog). Men jag känner igen din längtan och saknad efter exet som du beskriver. Och att "inte kunna ta konsekvens för sin handling". Jag har själv återupptagit den intima kontakten till min ex trots att jag lämnade honom pga alkoholmissbruk.

Han har minskat sitt intag till 2 ggr/ månad från varje fredag (innan ännu oftare). Hans drickande pågår hela natten och han röker också gräs. Nästa dag var han okapabel att göra någonting och låg bara och sov med kläder på.

Det är säkert som du säger, att jag har svårt att överhuvudtaget tolerera alkohol efter att jag utsatts för så många alkoholrelaterade svek under vår relation.

Men nu har jag svårt att veta om vi borde vara intima överhuvudtaget (vi har barn ihop som vi bor vecka/vecka med). Men känner igen den där längtan, saknaden och kärleken? Varför är länken till alkoholisten alltid så stark? Nu när jag inte ser hans missbruk ser jag ju bara hans fina sidor.

Majsan,jag skulle vilja påstå att det beror på dig inte på honom.
Vi medberoende skapar ofta osunda och starka band till den vi älskar.
Det rår vi inte för,och det är det vi ofta behöver få hjälp med av utomstående.