Har en sambo med alkoholberoende. Problem sedan många år, omfattning har varierat. Jag har som anhörig lagt mycket tid och energi på hans problem, på att vara ledsen, orolig, arg. Jag har lirkat, daltat, bönat och bett, ställ ultimatum (och brutit dem) och allt däremellan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hans problem och hur han beter sig. Han dricker i smyg, ljuger och är inte den mest sympatiske personen i samband med det. Och med åren så har ju även personligheten förändras däremellan. Jag har å min sida med åren lärt mig läsa honom som en bok när det gäller tecken på om han dricker eller troligen kommer dricka, inte sunt men sant.

Jag känner att jag förväntas hålla inne med såväl ilska, frustration och tårar för hans skull… och jag lyckas inte längre. Jag låter ilskan komma fram, ofta. Jag vet att det inte är konstruktivt men orkar inte alls längre och är ärligt talat j-kligt förbannad över att även det ska vara mitt ansvar, att vara konstruktiv.

Det är så mycket annat jag ska för hans skull.Jag ska vända blad och inte älta det som varit - hur kan jag, det har ju aldrig ”slutat vara”? Jag måste minsann se till att jag inte är på något sätt som påverkar hans mående negativt. Vara snäll, trevlig, vilja ha och ta initiativ till sex (för det är svårare att vara nykter annars). Jag ska inte ställa för mycket press och krav på honom, han mår ju så dåligt - men det är ok att det mesta ansvar hemma ligger på mig? (Trots att han är arbetslös och jag jobbar heltid). Etc etc..

Jag är fullt medveten om vad medberoende är och hyser inga illusioner om mig själv gällande det. Men är också rätt less på hur negativt det anses vara med medberoende för den som är beroende.

Jag är kort och gott arg och inte särskilt mottaglig för råd och tips om vad jag borde göra/inte göra. Men är det någon mer som känner liknade så vore det skönt att få känna att jag inte är ensam.

@ANARv God mitt i natten från en med jetlag och insomnia. Du är långt från ensam - själv har jag haft ett ben i var läger men står stadigt i det nyktra läget nu. Jag kan relatera till dina känslor och din frustration trots att mitt medberoende inte är aktivt - men jag har det nära i familjen. Läs inlägget @has skrev för ett dar dagar sedan. Hon är klok som en hel vecka - jag är säker på att du vet vad du behöver göra för att rädda dig själv. Den enda personen du måste stå ut med i resten av ditt liv - är du 🙏🏼 du kan bara rädda dig. Min alkoholist dog utan att hunnit fylla 40 eftersom han fyllde allt annat. Alla har olika stories och slut men jag tror alla kan enas om att vi bara kan förändra oss själva. Tänk sinnesrobönen:

”Gud, ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.”

Den är ändå rimlig vare sig man vill ha med gud på tåget eller ej 🩵

Sinnesrobönen har jag rabblat om och om och om ... För det är ju så, att vi har att acceptera mycket.
Vi kan inte ändra någon annan utan hur vi själva agerar inför något.
🌺

@ANARv det är väl fullt förståeligt att du är arg! Hans sjukdom förstör DITT liv. Det är inte okej. För min del blev ilska en väg ut ur kaoset. Det skapade energi att agera, säga ifrån, dra och hålla gränser och till slut säga att nu vill jag inte ha mer kontakt med dig. Hade jag inte blivit så arg på hans kaos hade jag nog inte agerat. Ta vara på ilskan, den kan vara värdefull. Du förtjänar bättre än det här kaoset. Det är väldigt skönt att inte behöva vara arg jämt också. 🤗

Ilskan varvas med tårar och sorg. Sorg över det som varit och det är är. Just nu mest ledsen över hur han kan vara så egoistiskt och elakt i det han säger, han är väldigt bra på att berätta vad jag gör fel som påverkar honom negativt och får honom att vilja dricka. I teorin vet jag att det är fel men hur jag känner är ju en annan sak. Är jag fel? Har jag fel? Borde jag gjort annorlunda? Nu precis så hällde jag ut en flaska, och fick då höra hur mycket pengar jag blev skyldig och att jag har hällt ut alkohol för tusentalskronor.

Vännen, du borde inte utsätta dig för den där behandlingen. Tvivla inte på vad du känner eller tycker! Sätt gränser och rädda dig själv. Bry dig om dig själv. Hans sjukdom är hans ansvar. Ditt ansvar är mot dig själv. Hur vill du leva?

@ANARv detta är INTE ditt fel! Jag lever med en man sedan flera år och vi har även barn ihop. Har haft det samma som dig och känner igen mig så mkt! Alla dessa lögner och skuld som läggs på mig att det är jag som är fel och jag som är problemet och jag förstör osv osv. Allt för att man ska få dåligt samvete och tro på lögnerna.
Nu är han sedan snart tre veckor nykter och ska ”aldrig dricka mer” och har tagit hjälp, men mina känslor av svek kvarstår ändå…

@ANARv Jag tillhör "andra sidan", är nu nykter sedan tio år drygt. Jo,man blir riktigt,riktigt elak,självcentrerad och en fanatisk lögnhals när man dricker, man tar bara hänsyn till sej själv, tyvärr. Så den enda som tänker på dej är du själv. Gör det - tänk på dej själv.

Du är inte ensam.
Jag har två barn med min partner som även inför barnen lovat att bevisa att han kan sluta dricka. Men bröt det ikväll- igen. Men påstår att han inte har druckit, som om vi alla tre inte ser det. Han tror jag försöker baktala honom. Att det är jag som tutat i barnen att han har alkohol problem. De är 12 o 16 och har egna ögon att se med. Men han vägrar se det. Utan jag är den som förstör. Jag har bett honom att ta hjälp utifrån. Men han säger att han inte behöver någon.

Ikväll har jag fått nog! Men vet inte hur jag ska ta nästa steg. Men måste för barnens skull.

Gråter floder.

@j79 Tyvärr är han precis som alla alkisar (jag också...) benägen att skylla ifrån sej och ljuga för att skydda sin bäste vän, alkoholen. Det du KAN göra är att fundera på om du kan ställa någon form av krav på honom, men givetvis måste du i så fall vara säker på att du kan backa upp det med att göra det du lovar/ hotar med. Det funkar inget bra att hota med att flytta om han dricker igen och sedan inte flytta när han druckit. Ta hand om dej.