av has

has
fre, 2025-03-07 - 21:47

Även när ens partner blivit nykter känns det som det ändå är lätt att hamna tillbaka i liknande mönster. Fler som upplever det?

Känner att jag behöver jobba hårt kring mitt medberoende just nu, helt utan alkohol i hemmet. Jag märker att det fortfarande är svårt att ”låta livet hända”.

Det är också svårt för oss att mötas i det som varit. Mycket enklare i början (min man förstod mig) men nu känns det som att han tycker att det borde vara glömt.

Tillit är ju inget men bara bestämmer sig för att ha, det är något ömtåligt som behöver byggas upp igen när det raserats.

Ibland känns det som att jag försöker ta mer ansvar än honom för byggandet. Trots att jag ju inte kan göra den delen av jobbet. Den är ju hans.

Nånstans tänker jag att om det är så här svårt att läka en relation där den som druckit valt att sluta helt, hur svårt måste det inte vara med någon som fortfarande dricker.

Nu kan jag ändå ofta uppmärksamma och göra mer aktiva val, inte fastna i grubblerier om det ena eller andra. Exakt vad som gör det svårt är inte det viktiga. Det viktiga är: hur blir det här för mig? Men ibland hinner reflexen slå till utan att jag märkt det och jag ser tillbaka på saker jag gjort för att förebygga olika händelser.

Det gäller att fortsätta fokusera på det egna jobbet även ”på andra sidan” känner jag. Livet. Och känslan av ”är jag inte klar med det här redan?”😅

Det är svårt och frustrerande. En dag i taget…

Ps: lyckades trycka bort min första kommentar, men det här sammanfattar den egentliga kärnan. Att vi inte får glömma bort oss själva. Någonsin❤️

Idafri
lör, 2025-03-08 - 10:59

@has kan verkligen känna igen mig!
När jag ser tillbaka är det jag som sett till att vi gått på möten, fixat å trixat. Sett till att vi gått som familj på motiverande möten för att få min sambo, barnens pappa att förstå konsekvenserna av drickandet och att det är en sjukdom.
Vid första omgången allt uppdagade sig, var han noll motiverad!
Andra craschen började han fatta..
Han var med på tåget i början…gick på AA-möten, talade med psykolog.
Men ju längre tiden gick tyckte han inte det behövdes längre.
Och som du skrev, inget man pratar om, är som att det var då och man glömt.

Bra att du jobbar med ditt, det är det vi medberoende äger!…vi har ett stort jobb att göra för att fokusera på oss själva!…att stå upp för sig själv och sitt mående!❤️

Hoppas ni hittar en väg att gå!
Styrkekramar ❤️‍🩹

has
lör, 2025-03-08 - 13:09

@Idafri tack för din igenkänning & pepp🙏🏼

Man vill inte att nån ska behöva uppleva samma och samtidigt är det så skönt att inte vara ensam.

För det känns som en väldigt ensam plats att vara på.

De senaste dagarna har jag helt gått in för att (också) köra mitt eget race, känns lite obehagligt men samtidigt känner jag mig så fri! Kräver en del att hålla fast vid frihetskänslan och inte dras med av obehaget.

Jag är en helt egen människa. Jag räknas och det jag känner och behöver räknas med!

Gick in på en affär jag inte besökt på länge häromdagen och kassörskan lyste igenkännande upp och sa hej! Min kropp kände: jag finns!

Hur sjukt?! Att behöva en anonym kassörska för att känna att en finns.

Till saken hör att jag är sjukskriven, har (nyligen) utflugna barn och bor långt ifrån min ursprungsfamilj. Har också blivit mer selektiv med vänner de senaste 10 åren, och släppt sånt som skaver så blir väl lite isolerad här hemma. Isolerad och osedd.

Hoppas du och ni också hittar en väg framåt.

Kram❤️

Åsa M
sön, 2025-03-09 - 18:19

Det är nog det som är kärnan i problemet när man är anhörig till en sjuk person. Mönstren sitter djupt och man försöker jobba sig runt dem, men de har väl funnits där hela tiden, kanske? Man söker sig kanske omedvetet till dem för att man gar ett behov av att lösa problem? Även fast man borde förstå att vissa problem kan bara lösas av den som har problemet. Och det är ju även den som anhörig som har problem. Jag minns en användare här som beskrev sitt eget problem som att hon var den som gick runt och städade i allas trädgårdar för att det skulle sec trevligt ut, men ingen hade bett henne om det. Jag känner igen mig väldigt mycket i det. Jag städar i allas trädgårdar, eller försöker, och undrar varför ingen städar i min. Sen inser jag att 1) ingen har bett mig städa och 2) jag har inte bett någon om hjälp att städa. Anhöriglivet i ett nötskal!

has
sön, 2025-03-09 - 18:35

@Åsa M så sant! Det värsta är att även när medvetenheten finns så sker det nästan reflexmässigt.

Jag har behövt flera dagar av egen space för att få upp ögonen för det jag fortfarande gör och inte gör (säkert finns det mer!). Det blev en rejäl ögonöppnare. Väldigt mycket förebyggande ”städande” från min sida, inte så mycket räddningar i stunden.

Låt livet hända! Kändes mycket lättare när jag levde själv. Det blev tydligt att jag behöver mycket tid att reflektera för att kunna se vad som händer 🧹🪣🧽

cluedo
tors, 2025-03-13 - 09:58

@has nej det är nog inte bara alkoholen som är problemet jämt. Lever med min partner som varit nykter i ca 2,5 år nu. Jag känner igen mig såväl i det du skriver att partnern förstod en mer i början men nu när tiden gått är det ”glömt”. Men för mig är det inte glömt. Jag påminns dagligen om tiden som var, olika händelser mm. Det räcker med att jag ser en byggnad,kommer tänka på en grej och inser att jaha det var därför det blev så då eller att barnen säger något. Jag jobbar med det dagligen men känns inte som min partner gör det.
Och så ofta jag fortfarande känner av min partner så humör och uppsyn och tar hänsyn till det innan mig själv. Som tur är kommer jag på mig själv.
Jag vet inte men det känns som beroendepersonligheten alltid finns kvar. Det är hela tiden fokus på den som är beroende. Även när den är nykter så ska den ha bästa förutsättningarna för att vara det och det blir sånt fokus på den. Dens jobb, dens fritidsintressen mm. Vad behöver den för att må bra. Man kommer själv lite i skymundan och det är svårt att ta att steget fram när man satt sin partner framför sig själv så länge.

has
lör, 2025-03-15 - 11:39

@cluedo tack för ditt svar❤️ Kanske kan vi stötta varandra lite i att hitta tillbaka till, och hålla fast vid det som är viktigt för oss?

När jag gått och grunnat så inser jag att jag för många år (långt innan jag träffat min man) sedan läste att någon som tillfrisknat från beroende triggar medberoende i personer runt sig i så länge som 4 år.

Misstänker att det kan pågå längre, kanske för alltid, om man fortfarande lever med samma person och mönstren som skapats lever kvar?

Idag har jag en öppen dag, där jag kan göra vad jag vill, men har ändå så svårt att få fatt i vad jag vill och behöver.

Det finns så många olika anledningar till det, men något i mig viskar att det här är viktigt. Att låta luckorna få vara lite ofyllda tills jag åter har kontakt med det jag vill istället för att fylla dem med vad som helst.

En tanke som slagit mig är också: tänk om det var så i början att jag faktiskt helt hade släppt ansvaret kring allt det här till min man (jag hade ju lämnat och för mig var relationen över)? Att förändringen delvis skett för att jag försöker ta ansvar för saker som inte är mina att ta ansvar för igen? Och att det ger en motreaktion hos den som egentligen är ansvarig för det (som att bygga upp tilliten igen)?

Jag vet att det jag ångrar mest är all energi jag lagt på att försöka fundera ut så mycket runt alkoholen. Jag vill verkligen inte göra om det misstaget nu.

Jag vill lägga energin på mig och det jag vill och tycker är viktigt. Kanske behöver det få vara så att relationen får gå lite på sparlåga ett tag tills jag fått ett rejält fotfäste igen.

En dag i taget.

Åsa M
sön, 2025-03-16 - 07:17

Jag tror man som anhörig åkte jobba mycket mer med sig själv. Jag har insett att min vilja att få bekräftelse och vara "snäll" även om jag blir behandlad illa bottnar i att jag utsattes för mobbing hela grundskolan och därför är väldigt mån om att vara schysst mot andra. Jag försätter mig själv i situationen där jag medvetet stannar med personer som har problem eller som behöver mig på olika sätt. När jag insåg det drog jag i handbromsen direkt. Nu väljer jag bort sådana relationer och kontakter direkt. Jag väljer mig själv först nu. Man måste verkligen jobba på det. Men det ger resultat.

has
sön, 2025-03-16 - 18:00

@Åsa M helt sant! Jag upplevde att jag hade gjort det jobbet när jag levde själv. Kände mig stark. Släppte relationer som skavde. Dejtade i flera år, och valde att inte gå vidare där jag kände att det fanns problematik jag inte ville vara delaktig i. Tog god tid på mig när jag träffade min partner och valde med omsorg (märkte inte alls av alkoholproblematiken förrän vi bodde ihop ett par år efter vi träffats).

Så det här blir ”nästa fas” för mig, som troligen blivit väldigt mycket enklare om min man inte hade insjuknat i alkoholism.

Kanske är det ett livslångt arbete utifrån att kontexten vi finns i ändras.

För mig är det uppväxten med en förälder där jag fick ta allt för mycket (ffa emotionellt) ansvar. Jag är sedan väldigt tidigt supertränad i att läsa av och anpassa mig utifrån situationen. Är medveten, men ibland verkar det nästan gå på reflex.

Så fint att forumet finns, har lärt mig massor av att få ta del av andras perspektiv här.

Vi jobbar vidare!♥️

cluedo
tors, 2025-03-20 - 14:20

@has var tvingad att fundera ett tag över de 4 år du skrev som man fortfarande kan påverkas av sin nyktra person. 4 år är lång tid. Och slår man ihop det med de åren man levt tillsammans med någon i aktivt beroende är det, iallafall för min del, rätt många år och en inte alltför obetydlig del av mitt liv hittills. Det fick mig att börja fundera över hur mycket man gör och ger upp för en annan person. En så stor del av livet. Varför?
Inte för jag har något bra svar men frågan ligger och lurar hos mig.
Vet inte om jag tolkade dig fel men uppfattar det du skriver om att du kanske börjar ta ansvar för saker du inte ska ta ansvar för igen och det gör att den beroende ger en kanske inte helt önskvärd motreaktion. Alltså att det indirekt blir ditt fel att den nyktra inte tar ansvar fullt ut för sig själv. Men då är vi där igen, att vi som oskyldigt stått bredvid hela tiden är en del av orsaken? Eller snarare att vi lägger på oss själva att vi är en del av orsaken? Fast det är vi ju inte.
Men det är så svårt. Häromdagen gjorde jag något för min nyktra som inte kändes helt ok. Jag satte en gräns som jag inte överskred men överskred en annan av mina gränser (på lägre nivå om du förstår). Dagen efter blev en dag med oro i kroppen och ångest. Irriterad på mig själv, och jag har ju bara ansvar för mig, men ändå, skulle verkligen min nyktra person bett mig om det? Finns det inget ansvar hos den att inte testa mina gränser?

has
tors, 2025-03-20 - 16:13

@cluedo tack snälla för din input🙏🏼 Jag behöver verkligen stöta och blöta med andra i liknande situation. Finns inte någon anhörig grupp i närheten där jag bor och saknar det.

Självklart är andra inte vårt ansvar, men jag tänker att varje konstellation av människor skapar någon form av system och det som sker i gruppen blir resultatet av det systemet.

Att välja alkoholen tänker jag mig inte är något ”varje person” gör i samma situation utan det finns saker hos just den personen som resulterar att det blir så, om du förstår hur jag tänker?

På samma sätt som den beroende har ett ansvar i att inte blöda ut sitt beroendemönster på oss anhöriga, tänker jag ändå att även vi har ett ansvar att inte blöda ut vårt medberoende på andra människor.

Och fast vi oftast agerar för att vara snälla och hjälpa, så kan det bli väldigt fel.

Det jag insåg var att jag började gå in och ta ansvar för att min man skulle komma vidare i sitt tillfrisknande, att det gått i stå eller vad jag ska säga.

Inte så att jag direkt sa det rakt ut, men när jag reflekterar tillbaka så känner jag att den känslan har legat och grott ett tag. Lite ”det här var inte det du lovade mig när vi valde att fortsätta tillsammans” energi.

Hur som helst. Det här klarnade för mig för ett par veckor sedan. Jag satte ord på det och överlämnade ansvaret där det hörde hemma. Stannade också kvar i mitt perspektiv och stod på mig vid diskussioner därefter: jag känner så här, och fast inte du håller med så kan jag ändå förstå mig själv och varför det känns så för mig utifrån vår historia.

Där känner jag att jag är tillbaka i det jag har ansvar för: mig själv och min upplevde.

Nu kom mannen plötsligt och informerade mig att han ville sätta av mer tid för att komma igång och jobba mer aktivt med sina steg igen. ”Bara sådär”.

Så även om vi inte har ansvar för någon annans beteende och inte kan beskyllas för att någon dricker (allt är egna val), så behöver vi ändå komma ihåg att våra egna beteenden påverkar andra, precis som deras beteenden påverkar oss. För oss känns det som att vi kan hamna i nån slags osynlig dragkamp där.

Jag tror vi behöver lyssna mer på de där fysiska signalerna som du beskriver, undersöka vad som är vårt ansvar vad gäller dem och sedan lägga tillbaka resten där det hör hemma.

Som i exemplet du skriver om kanske det är bra att lyfta det som hände och uttrycka att det där du sa/gjorde/bad mig om inte kändes bra för mig?

Personligen upplever jag att jag nästan har lite som PTSD symptom efter allt som varit. När en liknande situation dyker upp igen så går kroppen igång rejält, fast det som faktiskt händer här och nu inte riktigt kräver den responsen. Det kanske just nu bara handlar om att säga nej, eller fråga om vi skulle kunna göra så här istället.

Det kanske också handlar om att hitta reda på sig själv igen bland allt? Det är inte så lätt att veta var de egna gränserna går längre eftersom de överskridits under så lång tid…

Jag är så tacksam för input, så jag får fundera vidare kring hur det är för mig. Det blir lättare att hitta den egna vägen när det finns andra att bolla med 🙏🏼❤️

Jagoxå
lör, 2025-03-22 - 00:24

Igenkänning på mycket av det ni skriver. Vilket känns skönt, att andra i liknande situationer. Samtidigt som tråkigt för oss alla. Upplever också att min partner, nykter sen en tid efter återfall, nästan enbart fokuserar på sig och sitt. Förstår att viktigt att han gör sådant som stärker honom och stort fokus på att han ska må bra. Samtidigt blir jag ledsen att han inte självmant vill fokusera i allafall lite på hur hans beroende / återfall påverkat vår relation. Han verkar tro att allt löser sig bara han inte dricker. Verkar inte ta in hur negativt detta påverkat mig och vår relation. Kan känna mig egoistisk ibland och tänka att han borde bry sig extra mycket om hur jag mår eftersom hans beroendesjukdom fått mig att må dåligt. Lögner som resulterat i bristande tillit. Tänker också att jag funnits för honom och stöttat men inte han för mig. Känns ensamt och som att vi bla därför glider ifrån varandra. Han har inte sett det så. Föll inledningsvis för honom bla för att han var omtänksam, stöttande om det var jobbigt och att vi kunde nå fram till varandra på sätt som ingen av oss upplevt tidigare. Tyvärr är det inte så längre. Funderar mycket på om vi kan hitta tillbaka. Eller inte. Kommer alkoholspöket alltid finnas i bakgrunden och förstöra? Framförallt för mig.

has
lör, 2025-03-22 - 18:54

@Jagoxå tack snälla för att du delar med dig🙏🏼 Jag var nog naiv och trodde vi skulle hamna tillbaka ”där vi var innan”.

Ja, det är väldigt skönt (och samtidigt tråkigt) att veta att en inte är ensam på ”andra sidan” heller.

En bekant beskrev begreppet ”dry alcoholic” för en tid sen. Som jag förstod det så handlar det om att den som insjuknar i beroende ofta stannar till viss del i sin utveckling där, eftersom den tar till den valda drogen så fastnar man liksom och kan ha en lång återhämtningsperiod vad gäller att komma ikapp sig själv genom aktivt arbete.

Kändes rimligt när hon beskrev det.

Jag skulle verkligen önska oss avslappnade sammankomster, gärna i solen vid havet med helpension, massor av vila och delande av erfarenheter.

Bara vara, bland andra som förstår.

Det kan kännas extra jobbig när den som blivit nykter höjs till skyarna för de tagit ett sånt enormt steg, när en själv står bredvid som en urvriden disktrasa och försöker återfå fotfästet, hitta tillbaka till sig själv. För vem var det jag var nu igen innan allt det här började?

Var tog den där glada, inspirerade, påhittiga, starka och rätt självsäkra kvinnan vägen egentligen? Det var ett tag sen jag såg till henne… men hon börjar i alla fall skymtas då och då. Speciellt när jag planerar egna aktiviteter som jag gör själv eller med andra personer.

De som fortfarande minns vem man var och speglar tillbaka det till en själv.

Fortsätt vara egoistisk (på ett bra sätt)! Ibland får jag känslan av att vi medberoende hamnar på lite mera samma nivå som andra när vi känner oss riktigt ego, dvs gör för att det är något vi vill och vet är bra för oss själva 🤗

Carisie
lör, 2025-03-22 - 20:13

@has Hej 👋🏼 Jag vet vad du far efter. Googla "dry drunk" så får du en utförlig och väldigt klar bild av meningen. Tyvärr finns ingen klockren översättning till svenska.

"Despite their sobriety, a dry drunk typically continues to behave in destructive ways. In essence, they have stopped drinking but have not fully embraced recovery. The definition of dry drunk doesn't necessarily imply relapse, but it suggests a lack of personal growth and mental or emotional recovery."

Jag var där du var förutom att min, numera avlidne pga alkohol exmake, ledde in mig på en osund relation till alkohol. Jag önskar jag hatat det istället. Men den numera nyktra jag som är påhittig, energisk & rolig kommer fram mer & mer. 🩵

has
lör, 2025-03-22 - 21:19

@Carisie tack 🙏🏼 Jag har turen att, kanske inte hata alkohol, men inte alls känna mig dragen åt det hållet. Mår helt enkelt inte bra av det rent fysiskt ens i små doser.

Jag ska läsa på mer! När jag läste om högfungerande alkoholist så föll alla bitar på plats (efter år av ältande om det verkligen var så illa som jag trodde). Kanske är detta min nästa pusselbit…

Det du skriver påminner mig starkt om att fortsätta lägga min energi där den hör hemma - på mig själv! Hoppas jag därigenom kan bli lite mer påhittig, energisk och rolig igen jag med😉🩷

Carisie
lör, 2025-03-22 - 22:10

@has Jag är övertygad om att man hittar alla nycklar till sin personliga väg oavsett det gäller alkohol, motion eller nåt annat - om man vill finna dem. Balans som @vår2022 brukar säga ❤️ Jag är glad för din skull att saker löste sig fint för er - jag valde mid och lämnade min relation, precis som du, men han klarade inte av att vara nykter ens en vecka varvid jag stod fast vid mitt beslut. Vilket jag är glad över trots krokig väg - just nu ser det ljust ut 🙏🏼

Ha en fin kväll 🩵

has
sön, 2025-03-23 - 22:40

@Carisie det låter fint! 🩷

Läste vidare om dry drunk och vissa saker upplever jag stämmer. Ffa Avsaknad av insikten om hur mycket det påverkade andra att han drack (den insikten fanns när han insåg att han var beroende, men den verkar ha mattats av), rädslan för att inte kunna förändras (när det gäller annat än alkoholen) och att bli defensiv vid allt som kan tolkas som kritik.

Så det känns lite som att det börjar om.

Jag vill försöka lägga fokus på annat som jag verkligen behöver fokusera på just nu.

Låta livet hända.

Jag vet att om jag lämnar igen så finns det inte någon väg tillbaka, utan det här är den chansen vi har. Oavsett vilka insikter som eventuellt skulle kunna komma i efterhand.

Låta livet hända. Låta livet hända. Låta livet hända.

Allt hänger inte på mig, men det är lätt att tappa bort sig i obehaget av dålig stämning och önskan om något bättre när konflikterna som uppstår av att uttrycka de egna känslorna duggar tätt.

Speciellt när en får höra att allt skulle bli så mycket bättre om bara jag kunde…

Tack för att ni finns här❤️

has
tis, 2025-03-25 - 21:40

Ikväll har jag varit på mitt första Al-Anon möte. En timmes körväg enkel resa, men det var det helt klart värt.

Väldigt skönt att möta andra i liknande situation, sitta ner och få ta del av deras upplevelser.

Jag blev väldigt påmind om allvarlighetsgraden av de båda sjukdomarna, alkoholism och medberoende. Jag känner mig väldigt redo att sätta igång med mitt eget jobb, inte för att ”påverka” någon annan, utan för att sluta försöka påverka andra människor.

Och kanske till sist kunna ta bättre ansvar för mig själv♥️