av Himmelellerhelvette

Himmelellerhelvette
fre, 2025-05-23 - 07:25

Tack snälla @Vinägermamman, så fint att du läser och stöttar. Det värmer så mycket med varje hjälpande själ ❤️ Jag lovar att jag tar tag i hjälp av mindler eller något den dagen jag känner att jag skulle klara av det men då behöver jag känna att jag inte kommer vidare på egen hand. Jag känner inte så nu, jag känner att jag hela tiden under de senaste åren tar mig steg framåt i mina processer. Hjälpen från er på forumet är ovärderlig! Jag tror att mina barndomstrauman som jag aldrig fick hjälp med är grunden till alla mina strategier jag lagt till för att slippa känna känslor som jag aldrig lärt mig hantera. Att jag får syn på mig själv, mina beteenden och strategier, lär känna mig själv och ser in i alla rum av minnen i mitt inre hjälper mig att nysta ut. Även om jag hade tagit hjälp av psykologer hade jag behövt göra jobbet själv, jag ser det som att jag gör jobbet men med andra hjälpmedel än just psykolog. Jag tror inte på att det skulle göra mig något annat än förvirrad och arg att gå till någon sån! Det är för många men inte för mig. Kanske någon gång i framtiden, jag ska aldrig säga aldrig ❤️Kram

Himmelellerhelvette
fre, 2025-05-23 - 07:35

Tack snälla fina @Varafrisk ❤️ Jo kanske något så som hon med sin son på ett vridet sätt för mig för det är som om jag ser min mamma som min dotter att ta hand om. Jag förstår bara inte hur det kan bli så knepigt att ett barn tar ansvar för föräldern. Att jag tog ansvar för hennes handlingar redan som barn och försökte ”hålla ställningarna” så hon inte blev arg så det blev bråk. När jag tänker på detta blir jag så arg! Att jag som liten tös försökte få henne att inte bråka med pappa och få pappa att inte säga något provocerande till mamma. Det är så jävla galet rent ut sagt!
Kram och tusen tack för ditt stöd❤️

Himmelellerhelvette
fre, 2025-05-23 - 07:53

Alltså din text @vår2022 🙏❤️ Den är så hård och fullkomligt sann och hjälper mig otroligt mycket! Jag fattade inte vad som var vad, varför detta överdrivna ätstörda tänk nu och någonstans fumlade jag i hur neddragen jag blev av mammas senaste sjukdomsfall som påverkade mig så djupt och jag tänkte på henne alla mina vakna timmar i säkert en vecka och sedan gick det över i kroppshets och ätstörda tankar när det lugnade sig lite i hennes sjukdom. Det är så klockrent! Spot on! Att jag vill fly känslorna jag inte kan hantera kring henne! Jag blir sjuk för jag har inte muren mellan hennes och mina känslor?
Många gånger under dagen igår visualiserade jag flickan som sprang ur mig som är så snäll så snäll och bara vill hjälpa hjälpa. Jag tog ömsint tillbaka henne in i vårt tempel, kroppen! Värmde henne och kramade henne! Lugnade henne ”det är inte ditt ansvar, inte du som sabbat något, du kan inte ta ansvar för den ångesten, den måste hon bära själv, du behöver ta hand om dig så du inte i slutänden blir den som skadar dina barn”
Tack för att du kommer med din klokskap och rättframhet! Jag behöver detta utanförperspektiv! ❤️🙏Kram

vår2022
fre, 2025-05-23 - 08:25

@Himmelellerhelvette Åh, vad bra att du tog mitt inlägg på ett bra sätt❤️. När jag läste det tänkte jag att det kanske var lite hårt och rakt på. Vi har ju känt varandra här några år nu och tänkte att du säkert ”känner” mig och vet att min djupaste avsikt är god och att stötta så jag lät den postas. Ibland behöver vi få ett utanför perspektiv från andra, ruskas om och det hjälper oss att vidga våra vyer och det kan kännas tufft, men kan också hjälpa oss framåt i våra tankar om oss själva.

Det är så fint att du ömsint tog tillbaka flickan i ert tempel, kroppen, värmde och kramade henne❤️. Tänker att det handlar om självmedkänsla och det är motsatsen till skammen. Det är något som kan hålla skammen borta, skjuta iväg den. Ta fram ljuset och befria från bojor. Ge hopp och kraft. Självmedkänsla är att känna ömhet för sig själv, försonas och förlåta sig själv. Det finns en sådan styrka i den kraften.

Ha en fin fredag och du jobbar på så bra! Kram❤️

Himmelellerhelvette
fre, 2025-05-23 - 21:12

Det är det som känns så tryggt @vår2022, just att vi ”känt” varann några år nu och jag litar så mycket på dig och du har hjälpt mig genom många kriser med dina kloka, varma råd och stöttning. Jag behöver att få höra hur det låter utifrån. Jag har ju alltid varit i mitt perspektiv så jag kan verkligen bli överraskad och få en ordentlig ögonöppnare när jag får ett annat perspektiv beskrivet för mig utifrån! Jag har aldrig förstått hur mycket jag varit med om eftersom jag har normaliserat det. Tack igen❤️🙏

Så himla bra att det kan hjälpa dig också @Ny dag ❤️

vår2022
lör, 2025-05-24 - 09:04

@Himmelellerhelvette Ja, det är otroligt att kunna lära känna varandra på ett forum och att kunna känna tillit till varandra❤️. Tänker också att syftet med detta forum är att komma vidare och att man stöttar varandra på vägen, som vi gör. Att på ett hänsynsfullt sätt kunna prata om tuffa saker. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför att det inte bara finns ett sätt, en sanning och detta forum har hjälpt mig att vidga mina perspektiv. Jag är också fascinerad över hur livet påverkar oss på olika sätt och vilken oerhörd kraft och styrka vi innerst inne besitter. Det är den jag vill hjälpa till med att locka fram😁. Även som i mitt senaste inlägg, ruska om lite och försöka komma igenom den ”hjälplöshet” som man lätt kan gå in i när man känner hopplöshet och kanske förtvivlan. Jag känner igen mig själv i när jag fastnar i mina tankar och kommer allt mer nära en kidnappning av mina egna hopplösa tankar.

Jag har börjat lära mig en sak, att när jag inom mig känner att jag triggas av något, när pulsen ökar och andning i bröstet, kanske fjärilar i magen. Då är det något ”på gång” och då ska jag tvärstanna och inte låta mig själv spinna vidare i tankar och känslor. Försöka ta reda på vad som har hänt, vad har någon sagt osv som satt igång triggern. Och i stunden låta det passera, inte haka upp mig på det. Om det är på jobbet tex, och någon sagt något triggande, säga ok, du tycker så, kan du berätta mer…det ger mig tid och respit till att låta triggern passera. Om min mamma säger något triggande, göra typ likadant och låta det passera. Sedan kan jag när jag låtit tid gå och är själv, fundera på vad som hände och varför. Få ut det och prata med min man eller med en nära vän om det, vrida och vända och ta i hans perspektiv i saken. Han är bra att bolla med för han går inte in lika djupt i saker som jag och det han säger make sense för mig😁. Det blir inte en lika stor sak längre och jag kan hämta tillbaka mig själv, landa, låta mina behov komma upp och stå på mig. Låta triggern sticka och inte börja leva sitt eget liv inom mig.

Ha en riktigt fin lördag! Du gör ett så himla bra jobb med att försöka se din situation utifrån. Visst blir det mindre farligt när man gör det? Lite som att komma upp ur en dröm tycker jag och att man får mer styrka och kraft, hjälplösheten och att känna sig fången/Kidnappad minskar.

Kram❤️

Himmelellerhelvette
tis, 2025-05-27 - 05:44

Tack fina @vår2022 ❤️
Ja det blir lättare när man kan se situationen från ett helikopter perspektiv.

Jag har också börjat analysera mina reaktioner i olika situationer som jag blir triggad av och försöka se på vad som händer, detta i mindre smärtsamma situationer som när min man säger något och jag blir arg. Jag analyserar då vad som händer i mig, ”jag gjorde så, han reagerade så, jag blev egentligen inte arg utan förnärmad, jag hade inte menat så och kände mig missförstådd, sen blev det skämmigt, skammen är en jobbig känsla, sedan blev jag ledsen, varför blev jag ledsen? Situationen krävde absolut inte att jag blev ledsen, det var en jätte löjlig sak men skammen triggade något, jag har svårt för att bli missförstådd och inte bli lyssnad på när jag vill förklara och jag har väldigt svårt för skamkänslan och jag har svårt för känslan när jag gjort något fel, eller impulsivt som gör någon irriterad på mig….”

Kram❤️

vår2022
tis, 2025-05-27 - 08:37

@Himmelellerhelvette Jättebra reflekterat tänker jag. Du närmar dig kärnan och skammen som poppar upp i situationen där du känner dig missförstådd och inte lyssnad på. Kan känna igen det. Då kan jag härleda det till när jag som liten inte blev lyssnad på, kanske negligerad och mina känslor kördes över. Och samtal med någon annan triggar dessa känslor från barndomen. Då kan man prata om det och berätta vad som sker inom en själv. Man lär känna varandra djupare och bättre. Man kan skilja på det som hände då och det som händer nu. Man kan också prata om hur man tillsammans kan prata om saker på ett bättre sätt. Att vara öppen, ärlig och autentisk mot varandra. Även maken får tänka till om sitt sätt att prata och kanske få tag i sina mönster från uppväxten. Jag och min man har lärt oss massor om varandra genom dessa samtal.

Min kollega, som jag berättat om tidigare, som jag hade stora problem med, triggade massor i mig. När jag kunde särskilja på det som var ”mitt” i min ryggsäck, kunde jag även hantera henne bättre. Jag lät mig själv inte gå ned i mitt gamla mönster, utan stod istället på mig själv. Hon ”visste” på något sätt att saker triggade mig för jag gick in i hennes ”dans”, med försvar mm. Jag fokuserade bara på själva jobbet/Uppdraget om hur det funkade att jobba tillsammans, fakta, pratade om att det tex inte funkade när hon inte involverade mig mm och höll mina ”triggerkänslor” borta. Hon skulle inte få kunna ”komma åt mig”. Det är en stor skillnad i hur man vill investera sina känslor och reda ut privat och på jobbet. Numera har vi inte speciellt mycket samarbete ihop och jag håller henne på långt avstånd för att skydda mig själv.

Ha en fin tisdag! ❤️

Himmelellerhelvette
ons, 2025-05-28 - 07:00

Tack @vår2022, precis som du beskriver med det som var med din kollega försöker jag applicera på det mesta, att just försöka förstå mig själv och mina reaktioner och vad som triggat dem och vad jag behöver lära mig. Att se obehagliga situationer som något livet vill lära mig är faktiskt mycket lättare. Ett förhållningssätt som kan kännas inspirerande om jag lyckas hålla den tankebanan. ”Okej, vad är det livet vill lära mig här? Att handskas med denna situationen, jag brukar reagera så här men det skadar främst mig själv så hur kan jag göra istället”

Jag jobbar just nu mest på relationen till mamma och jag är så förbannat trött på det! Att mina föräldrar har sårat mig och gjort så mycket dumt (i sina missbruk mestadels men även under nyktra perioder för att dem är så skadade av sina missbruk och det som lett dem in i missbruk) och fått mig att må så fruktansvärt dåligt är en sak, en annan är att jag fortfarande låter dom förstöra för mig psykiskt genom att jag låter dem bygga bo i mitt huvud! Pappa har jag väldigt mycket lyckats skärma av känslomässigt till men det kommer några gånger per vecka lite ledsna känslor, att jag lyckas med detta mer än relationen till mamma beror nog på att hon är ensam, pappa är inte ensam, han klarar sig så jag behöver inte känna att jag måste ta ansvar. Jag hade nog helst inte velat ha med någon av dem att göra eftersom jag bara tar ansvar för deras känslor och jag behöver ta hand om mig själv men jag kan inte lämna mamma för hon är för sjuk och oförmögen att ta hand om sig så jag bara hoppas att hon ska få somna in, eller plötsligt få livsenergi och klara av att ta hand om sig själv men jag ser inte riktigt att det kommer vara möjligt, jag förstår bara inte vad livet vill lära henne mer? Eller lever hon för att lära mig något mer?

vår2022
ons, 2025-05-28 - 09:34

@Himmelellerhelvette Intressant tanke, lever hon för att lära dig något mer? Det är verkligen intressant att kunna vända på ett perspektiv så. Att det ändå finns något gott i en sådan svår situation trots att det är en hård väg att gå. Att det kanske är det som är meningen i denna situation, att du ska lära dig att släppa taget om din mamma och ta tag i dig själv. Att du ska ta med dig detta, i ditt framtida liv. Och utmaningen är att det är en så nära relation, kanske den närmaste i livet, som man ska lära sig av. Att var och en måste ta ansvar för sitt liv, hur orättvist det än är och hur eländigt livet än varit pga olika orsaker och omständigheter som varit svåra och som man inte lyckats vända på. Att ingen kan leva eller ta ansvar för en annans liv. Man måste själv göra sin förändring i livet och söka den hjälp man behöver, ingen annan kan göra det.

Att på något sätt lära sig att leva med det, att det ser ut som det gör, men ändå avskärma sig från det. Att det finns, men inte låta det ta över eller låta det bosätta sig i huvudet. Kanske att låta det bli neutralt på något sätt, utan att ödsla känslor på det, eller att ha en mer förbannad känsla för att kunna avskärma sig från det? Att tycka synd om tar massor av energi och tär. Då börjar det leva sitt liv med skam, skuld och hopplöshet.

Man får börja med sig själv, sätta sina gränser för sitt egna ansvar i sitt liv. I relation till andra får man tydligt visa sina gränser för att inte själv gå under. Tufft när det handlar om sina närmaste relationer, men nödvändigt. Man får ta hjälp av samhället om det behövs, men vägrar personen måste man skydda sig själv så gott det går. Hålla det avstånd som behövs för att skydda sig själv.

Ha en fin onsdag och låt ditt fokus vara på dig själv och ditt välmående. Kram❤️

Andrahalvlek
ons, 2025-05-28 - 13:15

@Himmelellerhelvette En sak du skulle behöva lära dig är att lyssna inåt. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad är okej för mig? Ibland får man ju ”offra” sig lite också, men det ska kännas åtminstone okej.

Jag sitter just nu och funderar över saker att hitta på med min yngsta dotter i sommar. Ett besök på Ullared (med div inköp på Gekås och övernattning på B&B) och sommarteater har jag landat i hittills. Ikväll ska vi göra en lista över saker som hon vill göra i sommar, och då är det bra att ha några godbitar att kasta upp på bordet.

Men jag tänker inte följa med henne på marknader, badland och tivolin, där går min gräns 🤣 Hennes pappa och personalen på boendet får bidra också. Och förstås har man mer ansvar för sina barn än föräldrar. Men jag tänker lite likadant med min mamma.

Det är okej att följa med och handla varje måndag, vara hennes trygghet. Då får jag möjlighet att checka av hennes mående också varje vecka. Det är okej att en gång per månad gå till henne och betala räkningar. Det är okej att då och då ta en promenad med henne och fika på ett trevligt ställe. När jag ger henne lite av min tid under ordnade former, väldigt begränsat i tid, så är hon nöjd och jag blir nöjd också.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
tors, 2025-05-29 - 07:27

Ja visst blir det en annan tankesnurra när man vänder på det så @vår2022. Faktiskt lättare att hantera också.

Att ta på sig ansvar för en annan människas mående och lägga så mycket känslomässig energi är ju galenskap.

Jag tänker att man blir starkare när man tar sig igenom motgångar och samtidigt lär sig av dem. Jag tror då också att dessa olika erfarenheter kan hjälpa andra att ta sig igenom sina.

Att vara en balanserad förtroendeingivande, genuin människa som folk litar på med mycket livserfarenhet av bland annat mycket svåra trauman och trasiga relationer, kan hjälpa så många, en terapeut/psykolog kan hjälpa men då behöver folk ta sig dit och det gör inte alla de människor med lågavlönade yrken, ensamstående m.f.
Köerna är jättelånga och prioriteringarna stora. Att lägga 800-1500kr/samtal en gång i veckan är det få som har råd med eller kan prioritera. Därför tänker jag att det är viktigt att vi som lär oss en massa av livets alla utmaningar, får strategier med hjälp av varandra till exempel här på forumet, delar med oss av vår kunskap och våra erfarenheter för att hjälpa andra.

Himmelellerhelvette
tors, 2025-05-29 - 08:15

Jag har jobbat på att lyssna inåt under ett par år nu @Andrahalvlek. Mitt problem är att jag tar på mig andras känslor. Det har jag också jobbat på länge, att känna efter ”mår jag dåligt eller har jag lyckats ta över någon annans dåliga mående?”

Det jag tragglas med just nu är känslan av orättvisa, att jag tar ansvar för mamma när hon aldrig har tagit ansvar för mig, jag fick bo på familjehem och barnhem ändå tar jag på mig ett ansvar för hennes mående. När hon inte ens kunde ta ansvar för mitt mående som barn, det är orättvist att jag byggts känslomässigt såhär och DET behöver jag jobba med nu! Att förlåta och acceptera att hon inte kunde bättre men nu krigar jag för flickan i mig, vem stod upp för henne! Hon blev en jobbig tonåring som bara ställde till det! Ingen såg hennes trauman som grund till hennes beteende!

Allt har sina nivåer i olika processer och jag försöker att observera mina tankar och känslor för att se på vart jag är just nu. Jag har varit i oro och hjälplöshet nyligen men nu är det en annan fas där jag känner mig rätt arg.

vår2022
tors, 2025-05-29 - 10:09

@Himmelellerhelvet Jag tänker att ilskan du känner är bra om du använder den som en drivkraft. Till att sätta dina egna gränser för vad du ska ta ansvar för och bry dig om. Till att stå upp för dig själv. Även det du skriver om att du ska förlåta och acceptera att hon inte kunde bättre är tufft. Jag tänker mer att precis som skriver, om den lilla flickan i dig, att det är det du ska fokusera på. Att känna medkänsla med dig själv och att du gjorde så gott du kunde❤️. Att du försonas med dig själv om det som hänt i ditt liv. Du har också gjort det så bra! Tänk var du är idag! Du har tagit en helt annan väg än din mamma.

Jag tänker också att acceptans och förlåtelse är en process och svårt när det handlar om någon nära som gjort en så illa. Jag tar lite hjälp av vad jag hittat på nätet och som beskriver det så bra. Jag tar ansvar för mig och mitt välmående, du bär ansvaret för vad du gjort. Jag kommer inte längre att låta det som hänt skada mig. Förlåtelse innebär frihet. Då behöver jag inte längre undvika någon eller må dåligt av att tänka på någon eller något. Att förlåta får alltså inverkan på den känsloeffekt som den felaktiga handlingen haft på mig hittills. Att förlåta kan vara mycket svårt och när vi klarar av det betyder det att omtanken om oss själva har segrat över det förgångna. Att bearbeta och nå fram till förlåtelse är möjligt, däremot kan vi som bekant inte ändra på det förgångna.

Det handlar om att acceptera att det som hänt har hänt, att man ser verkligheten som den är. Förlåtelse är inte samma sak som att glömma, en fel handling kan aldrig bli en rätt handling. Vissa saker kan man inte glömma. Vissa saker glömmer man inte, men man kan fördöma handlingen och handlandet, även om vi förlåtit. Att förlåta behöver inte betyda att vi återupprättar en relation till varandra eller att vi ska börja tycka om den andre. Naturligtvis är det bra om det blir så, men vi behöver inte älska alla, det kan finnas ”nästor” som Gud får älska också för vår räkning. Det viktiga är att våra känslor blir så neutrala att vi inte längre mår dåligt när vi tänker på eller ser den andra.

Ha en fin torsdag! Ta hand om dig själv och ha medkänsla med dig själv. Kram❤️

Andrahalvlek
tors, 2025-05-29 - 10:51

@Himmelellerhelvette Nivån av svek från din mammas sida är enorm. Skulle du kunna säga just det till henne? ”Du gjorde si och så mot mig, och det var för jävla dåligt gjort. Just därför är det så svårt för mig att ställa upp för dig.” Även om det är smärtsamt att säga, och för henne att höra, så måste det kanske sägas? Trots mycket tårar.

Det tog enormt lång tid för mig att förlåta mina föräldrar. Jag är nog lite äldre än dig (född 1969) och det är nog först de senaste tio åren som jag har landat i att jag förlåter dem. Inte för deras skull, mer för min egen skull. Jag behöver förlåta dem för att acceptera att allt blev som det blev. Och ge mig själv cred för att det i slutändan blev jävligt bra för mig. Inte deras förtjänst ett dugg, enbart min egen förtjänst. Jag förlåter dem. De visste inte bättre. De kunde inte bättre. Och förlåtandet ger mig en känsla av lugn och ro i magen.

Samtidigt har jag många gånger tänkt att jag skiter i dem. Gör skit och du ska själv skit ha. Men nu när min mamma bara har några få år kvar i livet tänker jag annorlunda. Jag kan inte bete mig dåligt för att hon betedde sig dåligt. Jag kan bättre än så. Jag är en människa som hjälper dem som har sämre förutsättningar. Det sitter så starkt i mig.

Men, med det sagt, det får inte sluka mig. Jag måste noggrannt själv bestämma hur mycket jag kan ge, och sen inte ge en mm ytterligare. Jag bestämmer villkoren. Förutom när det är akut och handlar om sjukhusvård och dyl. Men även då sätter jag rätt snabbt ner foten. Kontaktar hemtjänst och dyl.

Ger jag min morsa lillfingret så kommer hon försöka ta hela handen, men lillfingret är det enda hon får. På samma sätt försöker jag gränssätta gentemot min yngsta dotter (som fyller 26 år i sommar), hon har ju bott på LSS-boendet i fyra år nu. Men det är svårare, det är ju min dotter. Där känner jag också att jag inte ska göra personalens jobb, hon bor där av en anledning.

En annan sak jag kom på är att när jag är svajig psykiskt så är gränssättningen svinsvår att få till. Jag behöver sköta sömn, kost, motion, ha en rimlig stressnivå och ha trevliga aktiviteter i mitt liv för att må bra psykiskt. Dessa faktorer är min syrgasmask. Först när de sitter på plats kan jag hjälpa andra att överleva. Under de perioder jag har varit deprimerad suger jag åt mig andras elände som en svamp. Det kryper nästan under skinnet på mig. Kan knappt titta på nyheter.

Så fortsätt du med att jobba med dina goda hälsofaktorer ❤️

Kram 🐘

Varafrisk
tors, 2025-05-29 - 18:02

Bästa @Himmelellerhelvette❤️
Du brottas verkligen med alla känslor…med den lilla flickan…och med din mamma så som det är nu. Å kanske allra mest ..hur kunde din mamma som skulle skydda dig mot alla faror, som skulle finnas vid din sida när du växte upp men istället blev det något helt annat😳😥
Å det är verkligen obegripligt när föräldrar, när mammor gör så men likväl händer det. Jag tänker att det är jättebra att du skriver här, du får även andras infallsvinklar och erfarenheter av att haft en uppväxt kanske liknande din. Jag vet att du har sagt att du vill inte gå till ngn professionell, du är ganska bestämd i den uppfattningen men jag undrar varför? Ju mer du berättar om din uppväxt, om hur du har det nu skulle jag verkligen rekommendera att ta kontakt med någon professionell. Kanske en psykoterapeut som har specialiserat sig på samtalsterapi? Tänker att det är viktigt att få den hjälpen som kan hjälpa dig att komma vidare.

Bamsekram ❤️