av washington

washington
lör, 2025-07-12 - 01:26

Skapade ett konto här nu ikväll. Sorgen över alkoholens inverkan på en underbar man är överväldigande. En man med välbetalt & ansvarsfyllt jobb. (Ett jobb med många event = alkohol) Bra på det han gör. Socialt begåvad & omtyckt. Min bästa vän, min partner, min kärlek. Hans pappa var alkoholist och arbetsmässigt framgångsrik. Min man är övertygad om att han har kontroll då han inte dricker som sin far (sprit) & inte blir "full" i meningen raglar omkring & sluddrar. Men - han dricker minst 5 dgr i veckan. Skulle aldrig kunna dricka bara ett glas vin. Hittar ständigt anledningar till att dricka (solen skiner, fotbollsmatch, tuff dag på jobbet, ledig, god mat... Vad som helst alltså.) Det blir oftast 4-5 öl & en flaska vin under en eftermiddag & kväll. Till saken. Han blir lättretlig, hittar fel, lättstött, tolkar det jag säger helt orimligt etc. Ca 4ggr om året blir det otrevliga, onödiga & orimliga bråk om egentligen ingenting. Samma mönster upprepar sig. Han tolkar det jag säger negativt, tycker att jag är jobbig på olika sätt. Blir jag ledsen blir det ännu värre. Kort sagt: jag kan omöjligt vända situationen. Det är som att han VILL bråka. Jag har börjat dra mig undan & säger att det här leder ingenvart. Då blir han arg för det... Han blir en helt annan person av alkoholen trots att han inte är märkbart full. Det slutar oftast med att han somnar i soffan & dagen efter säger han att han har "spänningshuvudvärk". Han ber aldrig om ursäkt, reflekterar aldrig, tar aldrig ansvar. Det har helt enkelt aldrig hänt. Han skulle aldrig, aldrig skada mig fysiskt. Har aldrig ens petat på mig i ilska. Men det mentala dränerar mig. Jag skulle aldrig kunna dryfta att jag tror att han har ett problem. Han skulle bli så kränkt. Jag vill inte prata med vänner & familj om detta. Jag trippar på tå. Hur kommer jag vidare. Vill att vi båda skall må bra

Kevlarsjäl62
lör, 2025-07-12 - 04:53

@washington kära du. Jag känner med dig och framför allt känner jag igen din situation. Din man har, som du säkert förstår, för länge sedan passerat det man brukar kalla riskbruk och befinner sig i ett allvarligt missbruk. Trots att han utåt ser ut att fungera felfritt så är det så. Hans "dåliga humör" när han dricker kommer inte att bli bättre, snarare tvärtom skulle jag tro. Min egen erfarenhet är att det som från början var fest, glädje och roliga upptåg i missbruket skugga alltmer tenderar att bli aggressivitet, bitterhet och grälsjuka.
Du skriver att du inte vill prata med vänner eller familj, men jag skulle råda dig till just det. Börja med någon som står dig nära, någon du litar på,
men som inte finns i din mans allra närmaste krets. Det brukar kännas lättare då. Att skriva här har också hjälpt mig jättemycket, så fortsätt gärna med det. För nu handlar det om DIG. Den som läser din tråd ser genast att du inte har ett bra liv tillsammans med din man som det ser ut nu. Du lever i ett destruktivt förhållande. Din man är sjuk och säkert vet han, innerst inne, att det
har gått käpprätt åt skogen, men gör allt för att hålla det ifrån sig.
Du skriver att du inte kan vända situationen och det har du helt rätt i. Du kan inte göra någonting, det gör mig ont att skriva det, men det är sanningen. Ditt sätt att trippa på tå och att försöka undvika bråk gör ingen skillnad. Beroendesjukdomen fortskrider och du gör det enbart lättare för honom att "blunda" för sitt
missbruk. Livrädd som han är för att ifrågasättas och bli av med det enda som verkligen betyder något. Att leva med någon dom utvecklat ett sådant här beroende är ett ständigt lidande, ett ständigt grubblande och ett heltidsjobb i sig. Tänk sedan att du ska få alla andra delar i ditt liv att fungera ovanpå det. Det är omänskligt, omöjligt på sikt och framför allt farligt. Den stress det genererar är förödande för dig och ditt mående. Du behöver rädda dig själv, för honom kan du inte rädda, den enda som kan det är han själv.
Jag "hör" att jag låter som en besserwisser, men så är det inte. Jag bara speglar mina egna erfarenheter i dina och ser en syster i samma sits som jag varit/är. Jag vet inte hur gammal du är och om det också finns barn inblandade, men egentligen spelar det mindre roll. Hur mycket som än skiljer oss åt, så sitter vi i samma båt. Snälla, följ inte med den båten ner i djupet, rädda dig själv och kanske, kanske kan det bli en möjlighet för din man att öppna ögonen och inse att han behöver hjälp. Chansen är i alla fall större än om du stannar och fortsätter att följa med ner i djupet. Jag tänker på dig, sörjer med dig och kan bara uppmuntra dig till att fortsätta skriva här. Det finns så många kloka, varma och fina människor här med en hel ocean av erfarenhet av det du befinner dig i och även sådana med egen erfarenhet av missbruk. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dem. Välkommen hit och varma kramar denna ljumma sommarnatt 🧡

Åsa M
lör, 2025-07-12 - 06:09

Jag kan bara hålla med ovan. Man behöver ta hjälp när det har gått så långt. När jag först kom hit och skrev av mig fick jag rådet att prata med min mans chef och berätta hur illa det var. Det var ett gott råd! Min man var själv chef, med ansvar för personal och budget. Det säger sig själv att det inte fungerar att dessutom vara missbrukare. Jag tog snacket med hans chef, sen vidtog ÅR av katastrofhantering. Han skickades till företagshälsovården, omplcerades, han tvångsvårdades och absolut inget fungerade. Att dricka var det enda han klarade. Till slut började chefen tröttna på hans olovliga frånvaro etc och då sa han upp sig, innan de gav honom sparken.
Vad vill jag säga med det här? Värna dig själv! Han är alkoholist och er relation kommer inte kunna lagas förrän han tar hjälp, om ens då. Sätt inte relationen främst. Han är svårt sjuk, och du är medberoende. Sök hjälp för egen del, uppmärksamma andra på att han behöver hjälp. Lid inte i tysthet för det kommer bryta ner dig.
Kram ❤️ Du är inte ensam.

washington
lör, 2025-07-12 - 09:05

@Kevlarsjäl62 Tusen tack att du läser & svarar. Det betyder massor! Du har förstås rätt... Det är bara så sorgligt... Tänk att jag direkt efter ditt svar började läsa mitt inlägg igen... hitta ursäkter för honom som, nej men det kanske inte är en hel flaska vin, inte alltid öl, kanske inte 5 dagar i veckan etc. Jag förstår ju själv hur medberoende jag är. Han sa igår kväll att han tycker att vi skall gå och prata med någon... jag har så klart också ett ansvar i en relation men han har ingen aning om hur alkoholen påverkar honom. Jag älskar honom så. Tack igen, jag tar med mig allt du skriver. Kram

washington
lör, 2025-07-12 - 09:13

@Åsa M Tack, så fint att du orkar läsa & svara. Du har rätt... Det är svårt när man älskar någon så högt & när så mycket annat stämmer i vår relation. Därför blir jag frustrerad, sorgsen & arg över hans brist på insikt. Kanske är det så att det aldrig kommer bli bättre men jag är inte redo att lämna. Han föreslog igår att vi skall gå & prata med någon men han tänker absolut inte att det skulle handla om alkohol. Jag är rädd att om jag tar upp det kommer han lämna mig. Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Jag känner att det finns fina människor som ni som läser & svarar kommer hjälpa mig att processa detta. Tack & kram

Sitterfast
lör, 2025-07-12 - 19:50

Jag har det precis så som du. Min man kan inte dricka 1 glas. När han väl börjar så fortsätter han tills han somnar, vilket oftast blir i soffan. Högfungerande på jobb, tränar flera ggr i veckan, men dricker för mycket.
Jag ser i hans ögon när de blir dimmiga, hör hur han börjar sluddra ju senare in på kvällen vi kommer. Vill bara inte att barnen ska märka det, vilket de såklart gör. Tänker att jag får bli kvar här i min situation tills barnen är stora nog. Vill inte att de ska bo med honom varannan vecka med hans drickande och dåliga humör. Vägrar utsätta barnen för det.
Han vet att han dricker för mycket, det har han själv sagt. Och trappat ner… men det trappas lätt upp igen. Speciellt under sommar och semester.
Tycker det är pinsamt när vi är bortbjudna eller har folk över. Han blir sluddrig och häller i sig i en jäkla hastighet. Sen har denna iakttagelse av vad han gör satt sig i hjärnan på mig… har koll hela tiden. Önskar jag kunde släppa det. Det är tufft… Du är iaf inte ensam. Kram till dig!

washington
lör, 2025-07-12 - 21:21

@Sitterfast Tack för att du delar med dig. Det är svårt när det finns barn med förstår jag. Vill han inte gå och prata med någon? Kanske tillsammans. Kyrkan har väldigt bra familjerådgivning. Vi skall gå nu men vet ju inte,alls om det kommer hjälpa. Han vet nog inte ens att jag tycker att hans drickande är ett problem. Han börjar aldrig dricka före lunch, ingen sprit... Han har såna regler för sig själv för att rättfärdiga & lura sig själv att han har kontroll. Sommar & semester ja... Det är ju = alkohol, det är sen gammalt. Nu sitter han ute & pratar högt för sig själv🤷‍♀️ Inte sluddrigt eller så men man märker bara hur dåligt det är för hjärnan. Jag har inte druckit ens ett glas vin till maten varken igår eller idag. Ju mer han dricker desto mer tappar jag lusten. Vi har ett liv. Så synd att spilla det på alkohol.... Det går inte att råda någon annan vad de skall göra. Men som du säger själv märker barnen så klart. Har stor förståelse & respekt för att du inte vill att de skall vara ensamma med honom varannan vecka. Hoppas du hittar en lösning - det här är ditt liv. Stor kram

Sitterfast
sön, 2025-07-13 - 08:39

Ja du har rätt, kanske det vore bra att gå och prata med någon tillsammans. Så fort jag tar upp något om hans drickande så blir han så himla arg. Men jag säger ändå till när jag tycker att han går över gränsen. Så en del tjafs blir det…hoppas samtalen hjälper er, och att det styrs in på alkoholproblematiken. Det är viktigt att han förstår hur det påververkar dig. Och den ni pratar med kommer säkert att bekräfta att det är ett problem han har.
Själv har jag en sådan avsmak på alkohol. Ju mer han dricker, ju mindre dricker jag, precis som du beskriver det. Men ju längre tiden går, ju mer tappar jag lusten på hela förhållandet känner jag. Drömmer mig ofta bort om att få vara själv och fri från någon med beroendeproblematik. Den tiden ska komma… hoppas du får en bra dag, stor kram!

Kameleont
sön, 2025-07-13 - 09:34

@washington
Ja, det är oerhört sorgligt hur alkoholen bryter ner o förändrar en fin människa. Bredvid står vi hjälplöst.
Känner igen mycket i det du beskriver, o även från andra som svarat dig.
Sorgen över att se den man älskar må sämre o sämre utan insikt om orsaken. Eller utan vilja att inse.
Min man har de senaste fem åren druckit allt mer. Ingen 'misär', sköter jobbet o blir sällan full i den meningen att han inte kan hantera sig själv. Men numera öl dagligen. Vi pratar inte om hans drickande. Är inget problem enl honom.
Jag har länge försökt hålla räkning på antalet burkar men inser ju hur sjukt det är. Och nu i semestertider går det inte längre. Gömslena är för många.
Jag tappar även den kontrollen.

Låter som ett bra steg att din man vill gå på samtal. Kan vara en början.
Förstår så väl din rädsla att ta upp alkoholen men är oundvikligt. Ursprungsproblemet.
Du är rädd att han lämnar dig då.
Känner mig hård o krass nu men...
Vad är alternativet?
Jag har kommit så långt att min sorg gått över i förakt. Det är hemskt!
Känner hur jag mer o mer får avsmak för alkoholen, mannen o hela vårt förhållande. Han är inte lika attraktiv i mina ögon längre. Känns hemskt att säga.
Om min man, som är helt omedveten om hur illa det är o hur jag ser på vårt nuvarande liv, plötsligt skulle vilja lämna mig... Det skulle just nu vara en lättnad!
Lite chockad över vad jag själv skriver faktiskt. Det är ju inte klokt! Förlåt vill jag säga, men för vad. Så kan man väl inte säga?!
Själv kan jag inte ta steget. Något håller mig tillbaka. Kan inte. Törs inte.
Skäms aldrig eller oroas över att det ska märkas utåt. Jag skulle välkomna det. Det är hans ansvar.

Nu tog mina ord en oväntad väg. Tappade tråden lite.

Ville mest möta dig i det du kämpar med.
Ditt tåtrippande känner jag allt för väl igen. Oerhört dränerande.
Här är också dåligt humör o muckas smågräl o gnabbas om löjliga saker. Följt av huvudvärk dagen efter (=varje fm) utan insikt varför.
Aldrig fysikt dock! Men så tärande på orken.
Att du bara önskar o vill att ni båda ska må bra är förståeligt. Det är fint, man värnar om dem man älskar.
Man vill bara ha tillbaka sin man, i originalversionen, som mår bra o vill en väl. Den som en gång var tryggheten.

Ta hand om dig!
💛