av washington

washington
lör, 2025-07-12 - 01:26

Skapade ett konto här nu ikväll. Sorgen över alkoholens inverkan på en underbar man är överväldigande. En man med välbetalt & ansvarsfyllt jobb. (Ett jobb med många event = alkohol) Bra på det han gör. Socialt begåvad & omtyckt. Min bästa vän, min partner, min kärlek. Hans pappa var alkoholist och arbetsmässigt framgångsrik. Min man är övertygad om att han har kontroll då han inte dricker som sin far (sprit) & inte blir "full" i meningen raglar omkring & sluddrar. Men - han dricker minst 5 dgr i veckan. Skulle aldrig kunna dricka bara ett glas vin. Hittar ständigt anledningar till att dricka (solen skiner, fotbollsmatch, tuff dag på jobbet, ledig, god mat... Vad som helst alltså.) Det blir oftast 4-5 öl & en flaska vin under en eftermiddag & kväll. Till saken. Han blir lättretlig, hittar fel, lättstött, tolkar det jag säger helt orimligt etc. Ca 4ggr om året blir det otrevliga, onödiga & orimliga bråk om egentligen ingenting. Samma mönster upprepar sig. Han tolkar det jag säger negativt, tycker att jag är jobbig på olika sätt. Blir jag ledsen blir det ännu värre. Kort sagt: jag kan omöjligt vända situationen. Det är som att han VILL bråka. Jag har börjat dra mig undan & säger att det här leder ingenvart. Då blir han arg för det... Han blir en helt annan person av alkoholen trots att han inte är märkbart full. Det slutar oftast med att han somnar i soffan & dagen efter säger han att han har "spänningshuvudvärk". Han ber aldrig om ursäkt, reflekterar aldrig, tar aldrig ansvar. Det har helt enkelt aldrig hänt. Han skulle aldrig, aldrig skada mig fysiskt. Har aldrig ens petat på mig i ilska. Men det mentala dränerar mig. Jag skulle aldrig kunna dryfta att jag tror att han har ett problem. Han skulle bli så kränkt. Jag vill inte prata med vänner & familj om detta. Jag trippar på tå. Hur kommer jag vidare. Vill att vi båda skall må bra

Kevlarsjäl62
lör, 2025-07-12 - 04:53

@washington kära du. Jag känner med dig och framför allt känner jag igen din situation. Din man har, som du säkert förstår, för länge sedan passerat det man brukar kalla riskbruk och befinner sig i ett allvarligt missbruk. Trots att han utåt ser ut att fungera felfritt så är det så. Hans "dåliga humör" när han dricker kommer inte att bli bättre, snarare tvärtom skulle jag tro. Min egen erfarenhet är att det som från början var fest, glädje och roliga upptåg i missbruket skugga alltmer tenderar att bli aggressivitet, bitterhet och grälsjuka.
Du skriver att du inte vill prata med vänner eller familj, men jag skulle råda dig till just det. Börja med någon som står dig nära, någon du litar på,
men som inte finns i din mans allra närmaste krets. Det brukar kännas lättare då. Att skriva här har också hjälpt mig jättemycket, så fortsätt gärna med det. För nu handlar det om DIG. Den som läser din tråd ser genast att du inte har ett bra liv tillsammans med din man som det ser ut nu. Du lever i ett destruktivt förhållande. Din man är sjuk och säkert vet han, innerst inne, att det
har gått käpprätt åt skogen, men gör allt för att hålla det ifrån sig.
Du skriver att du inte kan vända situationen och det har du helt rätt i. Du kan inte göra någonting, det gör mig ont att skriva det, men det är sanningen. Ditt sätt att trippa på tå och att försöka undvika bråk gör ingen skillnad. Beroendesjukdomen fortskrider och du gör det enbart lättare för honom att "blunda" för sitt
missbruk. Livrädd som han är för att ifrågasättas och bli av med det enda som verkligen betyder något. Att leva med någon dom utvecklat ett sådant här beroende är ett ständigt lidande, ett ständigt grubblande och ett heltidsjobb i sig. Tänk sedan att du ska få alla andra delar i ditt liv att fungera ovanpå det. Det är omänskligt, omöjligt på sikt och framför allt farligt. Den stress det genererar är förödande för dig och ditt mående. Du behöver rädda dig själv, för honom kan du inte rädda, den enda som kan det är han själv.
Jag "hör" att jag låter som en besserwisser, men så är det inte. Jag bara speglar mina egna erfarenheter i dina och ser en syster i samma sits som jag varit/är. Jag vet inte hur gammal du är och om det också finns barn inblandade, men egentligen spelar det mindre roll. Hur mycket som än skiljer oss åt, så sitter vi i samma båt. Snälla, följ inte med den båten ner i djupet, rädda dig själv och kanske, kanske kan det bli en möjlighet för din man att öppna ögonen och inse att han behöver hjälp. Chansen är i alla fall större än om du stannar och fortsätter att följa med ner i djupet. Jag tänker på dig, sörjer med dig och kan bara uppmuntra dig till att fortsätta skriva här. Det finns så många kloka, varma och fina människor här med en hel ocean av erfarenhet av det du befinner dig i och även sådana med egen erfarenhet av missbruk. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dem. Välkommen hit och varma kramar denna ljumma sommarnatt 🧡

Åsa M
lör, 2025-07-12 - 06:09

Jag kan bara hålla med ovan. Man behöver ta hjälp när det har gått så långt. När jag först kom hit och skrev av mig fick jag rådet att prata med min mans chef och berätta hur illa det var. Det var ett gott råd! Min man var själv chef, med ansvar för personal och budget. Det säger sig själv att det inte fungerar att dessutom vara missbrukare. Jag tog snacket med hans chef, sen vidtog ÅR av katastrofhantering. Han skickades till företagshälsovården, omplcerades, han tvångsvårdades och absolut inget fungerade. Att dricka var det enda han klarade. Till slut började chefen tröttna på hans olovliga frånvaro etc och då sa han upp sig, innan de gav honom sparken.
Vad vill jag säga med det här? Värna dig själv! Han är alkoholist och er relation kommer inte kunna lagas förrän han tar hjälp, om ens då. Sätt inte relationen främst. Han är svårt sjuk, och du är medberoende. Sök hjälp för egen del, uppmärksamma andra på att han behöver hjälp. Lid inte i tysthet för det kommer bryta ner dig.
Kram ❤️ Du är inte ensam.

washington
lör, 2025-07-12 - 09:05

@Kevlarsjäl62 Tusen tack att du läser & svarar. Det betyder massor! Du har förstås rätt... Det är bara så sorgligt... Tänk att jag direkt efter ditt svar började läsa mitt inlägg igen... hitta ursäkter för honom som, nej men det kanske inte är en hel flaska vin, inte alltid öl, kanske inte 5 dagar i veckan etc. Jag förstår ju själv hur medberoende jag är. Han sa igår kväll att han tycker att vi skall gå och prata med någon... jag har så klart också ett ansvar i en relation men han har ingen aning om hur alkoholen påverkar honom. Jag älskar honom så. Tack igen, jag tar med mig allt du skriver. Kram

washington
lör, 2025-07-12 - 09:13

@Åsa M Tack, så fint att du orkar läsa & svara. Du har rätt... Det är svårt när man älskar någon så högt & när så mycket annat stämmer i vår relation. Därför blir jag frustrerad, sorgsen & arg över hans brist på insikt. Kanske är det så att det aldrig kommer bli bättre men jag är inte redo att lämna. Han föreslog igår att vi skall gå & prata med någon men han tänker absolut inte att det skulle handla om alkohol. Jag är rädd att om jag tar upp det kommer han lämna mig. Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Jag känner att det finns fina människor som ni som läser & svarar kommer hjälpa mig att processa detta. Tack & kram

Sitterfast
lör, 2025-07-12 - 19:50

Jag har det precis så som du. Min man kan inte dricka 1 glas. När han väl börjar så fortsätter han tills han somnar, vilket oftast blir i soffan. Högfungerande på jobb, tränar flera ggr i veckan, men dricker för mycket.
Jag ser i hans ögon när de blir dimmiga, hör hur han börjar sluddra ju senare in på kvällen vi kommer. Vill bara inte att barnen ska märka det, vilket de såklart gör. Tänker att jag får bli kvar här i min situation tills barnen är stora nog. Vill inte att de ska bo med honom varannan vecka med hans drickande och dåliga humör. Vägrar utsätta barnen för det.
Han vet att han dricker för mycket, det har han själv sagt. Och trappat ner… men det trappas lätt upp igen. Speciellt under sommar och semester.
Tycker det är pinsamt när vi är bortbjudna eller har folk över. Han blir sluddrig och häller i sig i en jäkla hastighet. Sen har denna iakttagelse av vad han gör satt sig i hjärnan på mig… har koll hela tiden. Önskar jag kunde släppa det. Det är tufft… Du är iaf inte ensam. Kram till dig!

washington
lör, 2025-07-12 - 21:21

@Sitterfast Tack för att du delar med dig. Det är svårt när det finns barn med förstår jag. Vill han inte gå och prata med någon? Kanske tillsammans. Kyrkan har väldigt bra familjerådgivning. Vi skall gå nu men vet ju inte,alls om det kommer hjälpa. Han vet nog inte ens att jag tycker att hans drickande är ett problem. Han börjar aldrig dricka före lunch, ingen sprit... Han har såna regler för sig själv för att rättfärdiga & lura sig själv att han har kontroll. Sommar & semester ja... Det är ju = alkohol, det är sen gammalt. Nu sitter han ute & pratar högt för sig själv🤷‍♀️ Inte sluddrigt eller så men man märker bara hur dåligt det är för hjärnan. Jag har inte druckit ens ett glas vin till maten varken igår eller idag. Ju mer han dricker desto mer tappar jag lusten. Vi har ett liv. Så synd att spilla det på alkohol.... Det går inte att råda någon annan vad de skall göra. Men som du säger själv märker barnen så klart. Har stor förståelse & respekt för att du inte vill att de skall vara ensamma med honom varannan vecka. Hoppas du hittar en lösning - det här är ditt liv. Stor kram

Sitterfast
sön, 2025-07-13 - 08:39

Ja du har rätt, kanske det vore bra att gå och prata med någon tillsammans. Så fort jag tar upp något om hans drickande så blir han så himla arg. Men jag säger ändå till när jag tycker att han går över gränsen. Så en del tjafs blir det…hoppas samtalen hjälper er, och att det styrs in på alkoholproblematiken. Det är viktigt att han förstår hur det påververkar dig. Och den ni pratar med kommer säkert att bekräfta att det är ett problem han har.
Själv har jag en sådan avsmak på alkohol. Ju mer han dricker, ju mindre dricker jag, precis som du beskriver det. Men ju längre tiden går, ju mer tappar jag lusten på hela förhållandet känner jag. Drömmer mig ofta bort om att få vara själv och fri från någon med beroendeproblematik. Den tiden ska komma… hoppas du får en bra dag, stor kram!

Kameleont
sön, 2025-07-13 - 09:34

@washington
Ja, det är oerhört sorgligt hur alkoholen bryter ner o förändrar en fin människa. Bredvid står vi hjälplöst.
Känner igen mycket i det du beskriver, o även från andra som svarat dig.
Sorgen över att se den man älskar må sämre o sämre utan insikt om orsaken. Eller utan vilja att inse.
Min man har de senaste fem åren druckit allt mer. Ingen 'misär', sköter jobbet o blir sällan full i den meningen att han inte kan hantera sig själv. Men numera öl dagligen. Vi pratar inte om hans drickande. Är inget problem enl honom.
Jag har länge försökt hålla räkning på antalet burkar men inser ju hur sjukt det är. Och nu i semestertider går det inte längre. Gömslena är för många.
Jag tappar även den kontrollen.

Låter som ett bra steg att din man vill gå på samtal. Kan vara en början.
Förstår så väl din rädsla att ta upp alkoholen men är oundvikligt. Ursprungsproblemet.
Du är rädd att han lämnar dig då.
Känner mig hård o krass nu men...
Vad är alternativet?
Jag har kommit så långt att min sorg gått över i förakt. Det är hemskt!
Känner hur jag mer o mer får avsmak för alkoholen, mannen o hela vårt förhållande. Han är inte lika attraktiv i mina ögon längre. Känns hemskt att säga.
Om min man, som är helt omedveten om hur illa det är o hur jag ser på vårt nuvarande liv, plötsligt skulle vilja lämna mig... Det skulle just nu vara en lättnad!
Lite chockad över vad jag själv skriver faktiskt. Det är ju inte klokt! Förlåt vill jag säga, men för vad. Så kan man väl inte säga?!
Själv kan jag inte ta steget. Något håller mig tillbaka. Kan inte. Törs inte.
Skäms aldrig eller oroas över att det ska märkas utåt. Jag skulle välkomna det. Det är hans ansvar.

Nu tog mina ord en oväntad väg. Tappade tråden lite.

Ville mest möta dig i det du kämpar med.
Ditt tåtrippande känner jag allt för väl igen. Oerhört dränerande.
Här är också dåligt humör o muckas smågräl o gnabbas om löjliga saker. Följt av huvudvärk dagen efter (=varje fm) utan insikt varför.
Aldrig fysikt dock! Men så tärande på orken.
Att du bara önskar o vill att ni båda ska må bra är förståeligt. Det är fint, man värnar om dem man älskar.
Man vill bara ha tillbaka sin man, i originalversionen, som mår bra o vill en väl. Den som en gång var tryggheten.

Ta hand om dig!
💛

Åsa M
sön, 2025-07-13 - 19:13

@washington jag förstår hur du resonerar. Det är oerhört tufft. Jag tror det kan hjälpa framför allt dig att förstå att det han har är en sjukdom, det är inte bara ett problematiskt beteende. Sjukdomen är progressiv. Det är bra att han vill prata, och jag hoppas att ni kommer fram till vad beroendet av hans valda drog bidrar till.
Efter mitt ex' beteende klarar jag inte av att vara i närheten av fulla människor över huvud taget. Ursäkterna och förståelsen tog liksom slut. Men det tog tid! Många kramar ❤️

Självomhändertagande
sön, 2025-07-13 - 22:37

@washington
Jag minns när jag hittade hit och skapade ett konto. Det var julen 2018. Då hade mitt ex äntligen flyttat ut. Jag minns när jag mötte honom en sommardag och hur det var självklart. Att det var vi. Då.
Jag blev totalt lurad. Var vuxen. Mogen. Men ändå helt lurad. Naiv. Och godtrogen. Ingen erfarenhet. Av alkoholproblematik på riktigt. Ingen erfarenhet av nyrika, förmögna genom arv och företagare på nära håll, affärsmän, ondska och andra ingredienser.
Jag fick erfara mycket. Kanske de här orden inte passar här. Skriver om olika scener som jag inte vet vad jag ska göra med. Påminns om hur mitt liv ser ut idag då jag försörjde mitt ex. Han var "någon" när vi möttes. Han hade en god ekonomi.
Sen gick allt utför. Jag gav honom allt jag hade. Han tog för sig. Han hade gott anseende. Jag tror att han har klarat av att bygga upp det anseende som fick sig en törn vid den personliga konkursen, att han flyttade hem till sina föräldrar när jag lärde mig att sätta gränser.
Hans bästa vän dog, av alkoholen. Flera har dött pga alkoholen. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig. Folk dör, av alkoholen.
Jag lyssnade till Matthews Perry bok när den kom och jag var rädd att mitt ex skulle dö som han.
Men jag övade på att släppa taget och gå vidare. Jag har gått vidare.
Jag har träffat en ny kärlek som är underbar. Han var den jag drömde om men inte vågade drömma om. En sund, stabil, trygg och generös man. Kunde jag verkligen få det så bra.
Idag förstår jag mycket mer.
Det handlar inte om alkoholisten.
Det handlar om sig själv.
Varför väljer man inte sig själv.
Varför väljer man att leva i ett liv med en man/partner som lever ett liv som man själv inte vill leva.
Varför levde jag med mitt ex i ca 10 år.
Jag behövde tydligen erfarenheten.
Av att leva både rikt och fattigt.
Jag behövde se förfallet.
Framgång till fall.
Och att vara med på resan när pengarna tog slut.
Det kan fort gå fort.
En del har ett nätverk med medel.
Andra har det inte.
Någon dör.
Andra överlever.
Att pendla mellan hopp och förtvivlan.
Att ge upp sina egna drömmar för att man har åkt med i karusellen av djävulsdansen.
Och inte vet hur man ska sluta.
Det gäller att bryta upp.
Stanna upp.
Och reflektera.
Hur vill jag leva mitt liv.
En fråga jag ställde till mig själv.
I åratal.
Och den frågan tog mig tillbaka.
Till ett sunt och fint liv.
Där det fina inte längre är det ytliga.
Utan jag bär med mig mina lärdomar, erfarenheter.
Inom mig.
Till priset av diamanter.
En skatt.
Som jag inte behöver visa.
Upp.
Den är bara där.
Och den ger mig.
Harmoni.
I livet.
Allt går bra.
Allt blir som du önskar.
Om du bestämmer dig.
För att leva det liv.
Som du vill.
Tror jag.
Ta hand om dig.
En varm kram.
Lev.
Här och nu.

washington
mån, 2025-07-14 - 22:31

@Sitterfast Om du tror samtal kan vara bra oavsett om ni skall fortsätta vara tillsammans eller inte - prova. Pga barnen.

Alkoholen - sjukdomen trasar sönder människor & relationer. Skillnaden mot andra sjukdomar är väl om insikten finns där eller inte. Jag vet att han är övertygad om att han har kontroll... Det går inte att hela det som inte vill helas. Att ta bort det som upplevs som den ultimata avslappningen & snuttetrasan är inte lätt. Att vara den som vill ta bort det gör en inte populär...

Kanske kan det bara sluta på ett sätt men jag vill kämpa för oss och honom. Fullt medveten om att jag inte kan "fixa honom vill jag ändå finnas där & försöka få honom att ta hjälp. Tough love.

Tack igen för att du delar med dig!

Allt gott!

washington
mån, 2025-07-14 - 22:43

@Kameleont Tänk vilka insikte man kan nå av att formulera sina tankar I skrift... Lojalitetskonflikten, samvetet, sorgen & hoppet. Det är som att när jag "säger det högt" blir det verkligt. Det gör ont. Du verkar känna samma?

Jag tror att jag har haft en idé om vad en alkoholist är. En som smyger med sitt drickande, som måste dricka sprit, som inte sköter sitt jobb. Min man är, som flera andra här inne verkat känna igen, högutbildad, högpresterande på arbetet, fräsch, välklädd, följer världsläget... Men vilka fördomar jag måste sitta med. Klart detta finns överallt i alla samhällsklasser, mitt ibland oss, kanske där vi minst anar det. Sen kan jag ibland tänka, vem är jag att döma, folk kanske dricker så här... Är det verkligen alkoholen som gör honom sån... Och så snurrar tankarna på.

Tack för att du orkar lyssna & dela med dig

Kram

washington
mån, 2025-07-14 - 22:48

@Självomhändertagande Ja missbruk finns i alla samhällsskikt. Ett missbruk vet inga gränser & bryr sig inte om status & pengar. Men det kan rasera det man byggt upp - rasera en trygg tillvaro.

Fint att du hittat trygghet & stabilitet i ditt liv. Tack för att du delar med dig.
Kram

washington
tis, 2025-07-22 - 00:14

Semester... Första starkölen tar han kring 12. Sen fortsätter det. Vin till maten. Vill helst gå ut och äta varje kväll. Då hör öl, vin & Irish till. Ikväll lämnade jag honom på lokala restaurangen efter 4:e ölen & gick hem. Inte sur, inte osams men sorgsen. Det är inte kul

Åsa M
tis, 2025-07-22 - 20:16

@washington Det är fruktansvärt att alkohol är så normaliserat att vissa inte kan tänka sig en semesterdag utan. Själv känner jag att ska jag ta ett glas vin är det på en fredag eller lördag, alla andra dagar känns liksom olämpliga på något sätt. Man måste hitta sitt eget sätt att hantera det, och man måste inse att andra kanske aldrig kommer hålla med. För mig ska alkohol inte diktera villkoren utan snarare sätta guldkant på vissa situationer. Med betoning på *vissa*. Men är man kan en relation med någon som är beroende så går det ju inte att resonera så. Då är alkoholen guldkant som ska has i VARJE situation, alltid. Det går inte att vinna i den diskussionen. Mitt ex konstaterade ibland lakoniskt "det har blivit för mycket senaste tiden" men han klarade inte av att trappa ner. Kunde inte sluta. Jag insåg att inget jag sa eller gjorde kunde någonsin påverka hans konsumtion. Och precis så blev det. Han fortsatte, jag klippte kontakten. Jag antar att han nu super ihjäl sig, och jag har förlikat mig med att inget jag gör eller säger kommer ändra på det. Jag hoppas att du också når den punkten att du inser var ni är och var du står. ❤️

washington
tis, 2025-07-22 - 22:30

@Åsa M Han är så social & oblyg som person så jag förstår inte vad alkoholen fyller för funktion. Jag tror det är självmedicinering för odiagnostiserad adhd (min hobbyanalys). Allt för att komma ner i varv. Det måste gå att byta ut alkoholen tänker jag...

Åsa M
ons, 2025-07-23 - 17:32

@washington så kan det absolut vara, eller så är det något annat. Mitt ex har psykisk ohälsa i botten (troligen bipolär) så där är det också självmedicinering. Problemet är ju dock att om man inte tar tag i det underliggande problemet så kan man inte ta tag i beroendet. Det blir ett moment-22 att tro att alkoholens uttåg skulle lösa något, om den inte är problemet i sig. Skulle han vara öppen för att utredas för något annat, tror du?

washington
tors, 2025-07-24 - 00:55

@Åsa M Jag hoppas våra samtal hos terapeuten kommer öppna upp för den möjligheten. Han vet att hans föräldrars äktenskap tog slut "enbart" pga alkoholen. Men har svårt att tro att han ser kopplingen... Han beroende ser inte alls ut som hans pappas gjorde. Det här är mycket mer kontrollerat. Men det betyder inte att det inte finns. Tack för att du fortfarande orkar lyssna. Det är en process det här...

Självomhändertagande
tors, 2025-07-24 - 08:56

@washington
Ja, tack. Att jag hittade stabiliteten beror även på att jag hade utmaningar själv tidigare i livet.

Jag insjuknade i en bipolaritet av SSRI, alltså antidepressiv medicin. Jag gillar inte piller. Tog inga ipren mot mensvärk som ungdom. Jag kan räkna alla ipren jag har tagit i mitt liv på mina båda händer.

Jag har motionerat i hela mitt liv. Det visade sig vara min medicin. För den ADHD som jag diagnostiserades för 5 år sedan och för bipolariteten som jag har blivit frisk ifrån sedan 16 år. Jag var sjuk så länge jag åt medicin. Och det var i 10 år.

Men jag lever också ett liv efter mina behov. Jag dricker inte alkohol. Jag känner till ALLA mina triggers, som kan få mig att varva upp.

Jag går inte ens på fest då jag inte har lust att träffa människor i berusat tillstånd. Jag håller mina rutiner med sömn, motion och jag äter bra.

Jag har ett arbetsliv igen. Efter att ha spenderat tid och pengar på att bli frisk. Jag har hälsan igen.

Jag skriver detta eftersom jag ser att du och @Åsa M diskuterar diagnoserna. Jag har skrivit lite om min erfarenhet till Åsa tidigare.

Jag har väldigt mycket erfarenhet av andra med dessa diagnoser. Två nära manliga vänner med bipolaritet. De hade typ 1 och jag hade typ 2. Stor skillnad på medicineringen. Ingen av dem finns kvar. De valde bort sina liv när det blev för svårt. De kämpade något oerhört och de var de mest levande jag har känt i mitt liv.

En visste att han inte kunde dricka mer då han höll på att supa ihjäl sig. Men vi tappade kontakten då jag blev frisk och han snurrade vidare bland människor som inte mår bra. När jag ville höra av mig till honom fanns han inte att hitta längre. Och jag fick reda på genom folkbokföringen att han var avliden. Jag har ännu inte hört med en av hans anhöriga om vad som skedde exakt, även om vi pratat om att ses. Jag har fått bekräftat att han inte var iform och gjorde ett val. Det är för tungt. Jag har behövt fokusera på att få ett arbete som jag kämpat med länge. Och nu har jag det.

Ok, nu blev det tungt. Jag har också hjälpt ett par vänner att ta sig till psykakuten och se till att de blivit inlagda. I tid. Eftersom jag har erfarenhet så har jag kunnat stå på mig. Jag vet att jag räddade livet på en vän då hon uttryckte det och jag fick veta om hennes självmordsplan.

Vården kan vara så bra i Sverige. Media skriver om en psykiatri som inte funkar och visst kan det vara så. Jag vet bara hur den varit för mig. Jag har förstått mycket om mig själv, vilka konsekvenser ett liv får genom sina val och jag är så tacksam för alla samtal som jag har fått inom psykiatrin.

Om man som patient önskar bli utredd. Önskar få hjälp. Då får man det. Men det kan ta tid. Jag vet att alkoholmissbruk kan ha koppling till bipolär typ 2. Och förstås ADHD.

Vad hjälper då?
En vilja att förändra. Jag skulle säga att sunda levnadsvanor är allt. Men jag behövde medicin de åren som jag åt dem. En massa olika preparat som var hemska. Men jag behövde den erfarenheten. Jag hade inte råd på den tiden att köpa mig vägen till hälsan på egen hand. Det fick jag råd med senare. Jag har gått utbildningar inom yoga och mindfulness tillsammans med vårdgivare och det är genom samtal med ett par av dem som kommit att bli mina vänner som jag lagt mitt pussel om hur det här landet funkar.

Idag kan jag investera i att förebygga stress. Stress som en gång ledde mig till en terapeut och sedan till företagshälsovården där jag erbjöds medicin. Det dröjde länge länge tills jag valde medicin och den tog med mig på en resa som har fascinerat en omgivning, dragit till sig människor som en magnet då jag varit hypoman och jag har spenderat galet mycket pengar, vilket ledde till "fattiga" tider senare i livet.

Därav jag skriver om pengar. Det är svårt om man blir sjuk i psykisk ohälsa och enbart erbjuds medicin. Biverkningar kan vara hemska. Men vissa mediciner räddar liv.

Alla patienter inom psykiatrin erbjuds längre besökstid än på vårdcentralen. Man erbjuds samtal med övriga vårdgivare som sjuksköterska, kurator, psykolog, arbetsterapeut, rehabkoordinator vid behov.

Det erbjuds kurser och patientutbildning och ibland erbjuds även anhöriga att följa med.

Att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt är också förödande. Jag trodde att mitt ex ville göra samma resa som mig. Bli frisk. Men det var när jag var frisk ifrån psykisk ohälsa som jag såg att han var sjuk.

Och man kan bara guida någon att söka hjälp. Min vän som jag hjälpte in på psyket kräver enormt av mig. Jag har förstått hur hon gör. Hon skriker när hon inte får det hon behöver. Och det funkar inte på mig idag. Eftersom jag har förstått att jag blir uppäten av att hjälpa andra som inte vill eller vet hur de ska hjälpa sig själva.

Livet är tufft. Jag vet inte om mina ord kan vara hjälpsamma, men jag kände att jag ville skriva dem.

Ta hand om dig. Vad du vill idag. Vad du behöver idag. Hur du vill ha det i ditt liv.

Det var frågor som jag ställde mig själv dagligen i alla dessa svåra år. Jag skrev till mig själv. Och det var så jag satte ord på vad jag behövde och vad jag vill.

I livet mitt.

En varm kram.

Till dig och Åsa.