Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

jag svarar lite kort... min man är öppen och vi har talat väldigt mycket genom åren. Vi har ett långt liv bakom oss, har delat mycket både glädje och svårigheter. Hans drickande accelererade under 7-8 år det var under den tiden jag tvingades inse att han drack i smyg och ljög om det. Under några år hotade jag att gå, bönade och bad, gav olika förslag... allt det där utan att det ledde nånstans. Jag började läsa här hösten 2010 och skriva något senare.

En tidig morgon i början av dec 2010 tog jag det jag närmast behövde och åkte till en vän. Återvände samma kväll mot löfte om nykterhet. Två gånger drack vi/han vin som vi kom överens om och då drack han igen följande dag. Då krävde jag att vi skulle leva ett helt nyktert liv och så blev det. Vid några tillfällen har han druckit, små mängder och kortvarigt och slutat direkt när jag märkt och påtalat det. Ändå var det uppenbart att han var nykter för att det var mitt krav - vi talade om det och det kunde inte vara annorlunda då. Om denna tid kan du läsa i min tråd Att vara medberoende på det här forumet, en hel del har jag suddat där. Min nya tråd finns i Det vidare livet - den har du kanske läst? Där finns det senaste kapitlet som inneburit den verkliga förändringen.

Det ska nog hända något radikalt för att din man ska vända väg. Du kan inte ändra på honom men du kan förändra för dig och barnen. Ta ditt liv i dina händer! Fortsätt skriva!

Kram, sov gott! / mt

Askungen

...i vår kamp.
Jag trodde ett tag att allt skulle bli förändrat för min del. Jag fick hopp, men det grusades ganska snart.
Det finns nog bara den sista oundvikliga vägen att gå...i alla fall för min del. Det gäller bara att vara riktigt redo för det, vilket jag inte känner att jag är riktigt än.

Många kramar till dig Framtidsdrömmar och kämpa på!!//Askungen

noname

Skärpning...levalivetnu
Du vill inte leva så, ut och lev livet- NU. Om du hamnar i en relation så får du plötsligt
tänka på flera individer. Tyck inte så synd om dej själv...
Jag lever med en alkoholist,min fru, som tycker synd om sej,och det leder till att jag
tycker synd om mej.
Vad är det för ett liv? Jag menar att ta en stärkande promenad med ipoden på högsta vol.
eller gör din hobby eller varför inte Match.com ?
Det finns ngn för dej, det behöver du inte tvivla på.Men att att ta till flaskan är
din värsta fiende,nu och för alltid.
Jag vet att du är värd bättre än några beska droppar vin.
Ta ett break på en vecka, eller, små steg i taget.. Jag vill bara att du ska ta steget
bort från vinet och lyfta blicken...och se hur viktig att just du,bara du är nykter...

Framtidsdrömmar

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Som jag skrev i min inledning av denna tråd så har även min svärmor och svåger alkoholproblem. Hela familjen har alltid, i mina ögon, haft ett osunt förhållande till alkohol, allt eskalerade också när min svärfar gick bort i slutet av 90-talet. Min svärmor har alltid varit den som egentligen aldrig sett något egenvärde, alltid ställt upp för alla andra och totalt utplånat sig själv. Har alltid haft svårt att säga nej och alla har fått komma och gå i hennes hem som man velat och hon har alltid sett till att allt ska se så fint och prydligt ut på ytan. Efter makens död så fortsatte hon jobba efter en tids sjukskrivning, hon var en toppen-farmor även om hon ibland kunde bli "sjuk" och inte synas till under ett par veckor (jag vet ju vad det handlade om). Sen kunde hon dyka upp som gubben i lådan som om inget hade hänt. Detta gjorde mig fruktansvärt arg många gånger och jag konfronterade henne ett antal gånger ang hennes drickande och förklarade att jag både förstod och visste och att jag var villig att hjälpa henne att söka hjälp...men hon hade ju inga problem. Som jag sade, hon fanns iallafall där för sina enda barnbarn (mina barn) och var delaktig i deras aktiviteter, för det mesta när det passade.
För ca 3,5 år sedan sade hon upp sig från sitt jobb (arbetsgivaren började ställa krav på henne)och har sedan dess inte haft något offeciellt jobb. Hon bor i den lilla byn 5 mil ifrån oss och civilisationen och har knappt varit och hälsat på oss under dessa år. Paketen till barnen på deras födelsedagar skickar hon med andra, inköp av mat fixar hon så att andra sköter m.m. Det går att räkna på 10 fingrar hur många gånger hon varit utanför byns gränser på dessa år. För ca 1 år sedan stängdes strömmen av pga obetalda räkningar...I den vevan försökte jag och min svägerska att få hjälpa henne att räta upp situationen men vi fick ett klart och tydligt: JAG HAR INGA PROBLEM OCH JAG VILL INTE HA HJÄLP AV ER! Sedan dess har jag bestämt mig för att jag har gjort det jag kan för henne så länge hon inte vill ha hjälp och försöka räta upp sitt liv. Hon bor tillsammans med sin äldsta son och de två super i kapp och är inte alls bra för varandra och han verkar inte heller orka/vilja ta tag i sitt liv (jag har pratat även med honom och bestämt mig för att ej lägga ner någon energi mera). Att min svärmor inte har ström har blivit som någon "vardag" för henne, hon lever i detta och har anpassat sig till ett liv utan el och har börjat vara hos sin åldriga pappa då hon lagar mat och ser på tv....Det är ju så sjukt. Jag ringde soc i höstas ett antal gånger och anmälde detta och jag vet att de varit i kontakt med både sonen och henne men vi anhöriga får ju inte reda på något, antar att det är sekretessen som sätter stopp. Vet ej vad planen är och om det överhuvudtaget finns någon plan?!
I söndags hämtades svärmor med ambulans pga en ful fotledsfraktur som hon ådragit sig ett dygn tidigare på en fest så nu ligger hon nyopererad på lasarettet. Konstigt nog så känns det skönt att hon är där, att veta vad hon gör och att hon inte kan dricka. Jag pratade med inskrivande läkare om hennes psykiska och sociala problem och att allt håller på att ta knäcken på oss. Såg denna fraktur som en början till att kunna få hjälp men det verkar svår..."hon ligger ju på en ortopedavdelning med en bruten fotled och inte på någon psyk avdelning, men jag ska skriva en anteckning ang det du säger"..det var det jag fick till svar. Jag FÖRSTÅR att de inte kan göra så mycket men jag tänkte kanske att vissa prover kunde tas och att man sedan den vägen kunde gå vidare när foten är åtgärdad.

Vad jag vill komma fram till är att min familj påverkas så mycket av dessa människor att jag har börjat hata dem. Min sambo mår dåligt och är fruktansvärt inbunden och svår att prata med och bara grubblar.....
Vet inte vad jag ska ta mig till! Varför får de förstöra andras liv istället för att ta tag i sitt eget. Jag hoppas att detta på något vis ska bli hennes "botten"..men de vete katten.
Hjälp mig tänka!

Framtidsdrömmar

Har firat midsommar med min släkt. Det har varit relativt lugnt vad gäller drickat och sambon. Absolut inte nyktert men uppe på morgonen och så. Dock märker jag att jag inte kan slappna av när han börjar dricka för jag är rädd att diskutioner ska uppstå och jag vet var de brukar sluta. Istället går jag och lägger mig med barnen . Det är så svårt att bara bry sig om sig själv och strunta i honom och själv försöka ha roligt. Men som sagt, ganska lugnt i midsommar och vi har varit sams.
Han har ju nu semester och en massa projekt som jag skrev tidigare. Han åkte till sig hemby igår för att gräva, såga/klyva ved osv. Han jobbar hårt och det han gör blir jättebra det är bara ett litet krux... Igår berättade han att han tänkte stanna kvar för att kunna jobba till långt in på kvällen (jag känner igen detta sen tidigare) dock tänkte jag att han skulle komma hem idag. Barnen är ju hemma och har sommarlov och jag jobbar också så lite omsorg har han väl ändå kunnat haft om de, iallafall någon timme. Jag förstår att han vill jobba undan, det är inte det.. På eftermiddagen i dag ringer jag och undrar när han kommer hem eftersom jag är tvungen att jobba över. "Har nog glömt att säga att jag tänkte stanna" får jag till svar. Suck! Barnen frågar mig när pappa ska komma hem och jag bara svarar att "jag vet inte". När han ringer i kväll så hör jag att han druckit och jag tänder på alla cylindrar, som vanligt. Han säger att han ska klyva/såga vidare i kväll. Jag frågar om han tycker att det är så lämpligt när han är på fyllan och frågar även om han berättat för barnen när han tänkt komma hem. Då skriker han i telefon; "att du orkar, jag är så jävla trött på dig. Du kan aldrig vara tacksam och se vad jag gör!!" Sedan lägger han på. Som vanligt.
Det är ju inte det att jag inte vill berömma honom för det fina arbete han gör och sliter för att göra klart vår stuga, men.......jag hatar när han dricker där borta själv!!
Jag känner på mig att det var bestämt redan innan han åkte att han skulle jobba och dricka där borta. Ingen sambo som tjatar och gnäller och inga barn som kräver pappas uppmärksamhet. Nej jobbar själv i sin ensamhet så att han får göra som han vill.
Så nu sitter jag här återigen med dåligt samvete och ångest att jag överhuvudtaget påpekade att han druckit och att jag inte bara berömde honom för det han gjort i jobbväg.
Frågade honom tidigare i dag varför han inte kunde iallafall lägga någon timme på barnen när han nu har 2 veckors semester och jag jobbar. Men det verkar som att projekten kommer att ta all hans tid.
I morgon är jag ledig och då ska jag försöka lägga alla måsten såsom tvätt, rensning av rabatter, målning osv åt sidan och åka och bada med barnen.

Kram där ute!
Ps. Är faktiskt förbannad också, jag tycker att han beter sig oansvarigt!Ds.

Lelas

Åh, gumman...

Vad jag känner igen det där. Alkoholisten är så bra på att spela sina kort, så vi medberoende tar på oss skulden. Alltid, oavsett.

Det enda som alkoholisten egentligen har för ögonen är "Låt mig dricka ifred!" och vi spelar med i spelet. Vi till och med förstärker det genom att visa att det fungerar...

Det är inte projekten som tar all hans tid, det är alkoholen och tankarna på alkohol som tar all hans tid.

Var rädd om dig och barnen! Kram!
/H.

Lelas skrev för länge sen till mig att sluta påminna min man om allt fel han gjort "det vet de så bra ändå". Jag läste det för min man och han kände sig så förstådd. Jag slutade faktiskt där och då att räkna upp gammalt - det finns (förstås) en rad händelser som handlar om att han gjort saker som har en bra sida MEN som kombinerat med att dricka blir = allt det goda förstörs.

Jag tänker sen ganska länge på alkoholism som ett beroende starkare än allt förnuft (se Bittens addictionföreläsning) och sen min man verkligen vände väg inser jag innebörden av "vita knogar" och vilken oerhörd kamp han gjorde under mer än ett år genom att hålla sig nykter för att jag skulle stanna kvar. Vad som verkligen fick honom att vända för sin egen skull kan jag knappt förklara men jag såg vägen till det avgörande återfallet och tror det var oundvikligt. Drickandet varade ca 3 timmar men i rätt situation med de rätta människorna.

I en av missbrukartrådarna hittade jag ett boktips igår, jag kollade boken (slutsåld) den verkar seriös. Innehåller ett avsnitt av alkoholläkaren Lars Söder... nånting, jag ska låna den på biblioteket. För mig har det varit jättebra att läsa på missbrukarsidorna, att se hur härliga människor som skriver där om sin kamp och det jävliga suget. Idag känner jag igen det när mannen säger "det är inte lätt". Jag skulle inte leva med honom om han drack men jag är fri från skuldbeläggande och förakt - idag tänker och känner jag att beroende är en sjukdom där suget är starkare än förnuftet och nåt avgörande måste till för att börja kampen emot det "på riktigt". Jag tror jag har satt länk till Bittens föreläsning till dig och jag citerar citatet ut boken som heter Snälla mamma sluta dricka.

"Den avslutas med ett kapitel av en alkoholläkare. Han ställer frågan "varför dricker alkoholisten alkohol?" - och svarar - "därför att han är alkoholist" (skriver hen hädanefter av rättviseskäl)

En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar.

En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka.

Det finns inget naturligt skäl att dricka alkohol. Det är inget livsmedel, det är ett dödsmedel. En falsk genväg till harmoni som i stället skapar disharmoni och behov av mer alkohol hos den som är beroende. Det är ett skenlösningsmedel. Det löser inga problem utan döljer dem tillfälligt och skapar hela tiden nya. Det är inte normalt att vara alkoholist. Det är sjukt. Alkoholism är en sjukdom.

----------------------

Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit.

Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte." Slut citat.

I den mån alkoholisten planerar och väljer att dricka behöver det inte vara för att h*n är ond eller vill någon illa. För mig är det en oerhörd befrielse att kunna tänka och känna så - att komma bort ifrån "hur kan du göra så mot mig? (som gör allt för att hjälpa dig)" Jag tror inte det är mot någon utan för att alkoholisten inte förmår annat just där och då. Tycker synd om sig själv och tröstar sig... MEN DU kan inte göra något åt det. Ledsamt.

Så här tänker jag idag.

Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Sommarkramar, styrkekramar, massor av hopp och möjlighetskramar! / mt

Jag vill tillägga att jag har valt att lära mig om alkoholism för att jag är nyfiken till min natur och det touchar mitt yrke från flera håll. Framförallt har jag läst för att förstå... och inse hur jag kan hjälpa mannen och mig själv - min far var också alkoholist. Insikten är att jag kan inte få honom att sluta och det är bra att vara klar över det. Jag klistrar in info om boken, en biografi skriven av Britta Berggren Ericson, utgiven 2007.

Snälla mamma... sluta dricka är en självutlämnande och gripande bok om hur det är att vara kvinna och alkoholist och ändå fösöka klara av det vanliga livet med arbete och familj. "Snälla mamma... sluta dricka". Lappen hittar Britta i garderoben ovanpå en gömd halvtom trelitersbox med vin. Två enkla meningar skrivna av den 15-årige sonen. De träffar allra djupast i hennes inre och ändå kan hon inte sluta dricka. I boken beskriver författaren starkt och självutlämnande hur hennes liv med alkoholen som ständig följeslagare sett ut de senaste trettio åren. Under många år arbetade hon som journalist både på SVT:s Nyhetsredaktion och som TV-hallåa. "Du som alltid är så glad kan väl inte vara alkoholist" är en kommentar hon fått av sina arbetskamrater när sjukdomen avslöjades. Idag kallar hon sig själv tillfrisknande alkoholist och poängterar därmed att en alkoholist aldrig går säker för återfall. I boken medverkar också alkoholläkaren Lars Söderling som på ett lättförståeligt sätt förklarar sjukdomen alkoholism och varför det är så svårt att sluta dricka.

Framtidsdrömmar

Jag läser också trådarna på andra sidan för att försöka förstå varför han beter sig som han gör mot mig och barnen. Ena sidan av mig vill förstå att detta är en sjukdom medan andra sidan bara är arg och hatisk mot vad alkoholen gör med vårat liv. Jag har också läst en del litteratur för att finna svar. Vissa dagar förstår jag och andra blir jag bara rasande. Dagen då jag så olyckligt lät min vrede gå ut över en oskyldig här på forumet var ingen bra dag. Självklart var det inte henne jag var arg på utan min egen situation. Reaktionerna jag fick var bra för mig samtidigt blev jag skamsem och sorgsen. Skamsen för att jag så impulsivt släpper mina tankar ut i luften och skäller på någon som jag inte ens vet vem är, när jag i själva verket skulle ha skällt på min sambo. Positivt med det är att jag ändå fick känna lite gensvar och mothugg på mina funderingar, någon som reagerade på det jag sade, någon som hörde mig och var villig att diskutera detta med mig. Sorgsen blev jag för att jag önskar så att min sambo tog detta på allvar och också kunde reagera på mina tidigare "påhopp" och reaktioner och erkänna sitt problem och vara villig att göra något åt det. Men jag får inget gehör för min oro, inget gehör för mina anklagelser och inget gehör för mina tankar. Det enda jag får höra är att jag trycker ner honom när jag ifrågasätter varför han inte berättar för sina barn hur länge han har tänkt vara borta och att jag går med ständig magonda och oro när han är i sin hemby.
Jag önskar så att han skulle bryta ihop och vilja förändra detta och inte bara fly från sina åtaganden såsom sina barn och ett vanligt familjeliv. Det är nog sant det du skriver, Lelas, han gör allt för att ha projekt och kunna dra sig undan och dricka ifred.
Mulletant, du har så mycket tålamod och förståelse och har kommit en sån bra bit påväg i din kamp.. Jag vet inte om jag orkar kämpa mera och orkar försöka förstå. Har ändå dåligt samvete för jag vet att han vill få ordning på våran stuga så att vi ska kunna ha ett ställe att åka till...grejjen är den att jag vet inte om jag tycker att det är så mysigt. Tillvaron i den lilla byn är inte trygg och trevlig för mig och barnen, vi är brända. När han inte visar att han tänkt göra det bättre ang alkoholen så har jag svårt att tro på det mysiga. Han vill så mycket och gör mycket praktiskt för oss men när det handlar om att finnas här för sin familj och bara vara så skiter det sig. Han måste hela tiden ha massa bollar i luften sedan kan familjen komma på fråga när han har kommit i fas med projekten. Vill också tillägga att detta inte är första sommaren det är projekt utan så har det varit sedan vi träffades.
Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara??

Eken

Fastän jag hör hemma på andra sidan forumet är jag även här och läser ibland för att förstå… Har ju inga barn själv men måste säga att det som ju gör mest illa är att se då barn far illa p.g.a. av alkohol. Framförallt då barn skriver själva här och måste ta ett ansvar som inga barn borde behöva ta, samt oroa sig för vuxnas problem är hjärtskärande. (Och syftar absolut inte på dig och dina barn nu, utan på det jag sett på denna sidan av forumet..!)

Jag lider med dig i dina problem och din situation. Jag har även haft tråkiga livsupplevelser och depression innan mina alkoholproblem egentligen började. Därför vill jag ännu en gång säga att enligt mig är det bästa du kan göra för dig själv är att ta kontakt med någon professionell att prata med.

Egentligen vem som helst oavsett om de jobbar med alkoholproblematik eller annars bar någon typ av psykolog som du kan diskutera hur du just du mår och har det. Jag vet att det att det kan kännas som ett steg man inte vill ta och att det är jobbigt att ta itu med, men hoppas ändå att du ger den chansen åt dig själv. Åk fast några gånger utan att berätta det åt någon och känn det som att det är din hemlighet och någonting du behöver och vill göra för dig själv just nu.

Sedan tar du nästa steg senare beroende på hur du känner då…

Skriver detta för att jag verkligen tror att det finns hopp för dig! :)

Hej igen Framtidsdrömmar!

Jag vet inte om jag är så förstående... kanske - men jag tror inte att mannen jag lever med skulle tycka det:)

Under en rad år levde jag i liknande resonerande som du och många andra här på sidan är fångade i. Just "fångad" tänker jag idag - där det handlade mycket om vad "jag" kan göra, hur "jag" ska vara, vad jag" ska säga osv. Helt säkert är det så att alkoholisten söker möjligheter att dricka. Att smygande och lögner blir en del av vardagen.

Jag kom i alla fall till en gräns när jag inte accepterade att vara en del i mönstret längre och steg ut. Efter löfte om förändring kom jag tillbaka. Idag har jag försonat mig med att jag är gift med en alkoholist och jag vill fortsätta leva med honom under förutsättning att han är nykter. För mig är det en befrielse att tänka att alkoholism är en sjukdom. En sjukdom som inte jag kan befria missbrukaren ifrån. Jag blir stärkt av att läsa att en alkoholläkare skriver: "Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit. Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte."

Det hjälper mig att förstå... men det betyder inte att jag accepterar att den jag lever med missbrukar. Mitt liv måste jag själv ta ansvar för. Den som är missbrukare måste själv ta ansvar för sitt liv. Du kan inte, genom att ändra på dig, få honom att sluta missbruka. Jag citerar igen "En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar. En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka."

Du slutar ditt inlägg idag med att fråga: Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara?? Jag repeterar det jag skrev imorse: Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Jag vet hur svårt det är att ta språnget. Men de som gjort det är oftast tillfreds efteråt oberoende hur livet formade sig. Dock tror jag att beslutet måste komma inifrån en själv. Ingen annan kan ta ansvar för ett så stort steg - förutsatt att inte barn far illa, då är det allas ansvar att ingripa.

Fler styrkekramar! / mt

jag tror du skulle ha hjälp av att möta människor irl. Finns det Al-anon i din någorlunda närhet? Eller vänd dig till vårdcentralen för att få en samtalskontakt. Jag tror du vet själv var möjligheterna finns. Kram igen / mt

ledsen

Allt de du beskriver känner jag igen.
Man känner på sig när suget är för starkt,
då börjar man göra sig förberedd för man vet aldrig vad som hände
jag talade om att går du ut nu så vet du att du sätter vårat förhållande på spel,men han gick än då. viste inte om de skulle bli dricka 2 el 3 dygn för han sov inte många timmar per natt och fortsatte när han vaknade.
jag gjorde slut men han brydde sig inte. När han nyktrade till så betedde han sig som inget hänt.
Han gjorde av med alla pengarna så han var pank. Så jag gav honom pengar till de viktigaste,
då började han ta sms lån för att kunna spela,sen sms lån för att betala tillbaka de första sms låner
Så de blev så att jag betalade allt och ändå gick han ut och drack.
fick han pengar över så använde han de till sig själv fråga inte ens om han skulle ge mig något
till slut var det som har en tonåring hemma.
Även jag ringde i början när han var ute och vi blev bara osams och han slängde på luren.
Han ringde ibland innan han blivit för full och sa att han skulle höra av sig senare, men han ringde aldrig tillbaka
Jag viste aldrig om han skulle komma hem på natten, men oroade mig varje gång vad som skulle hända om han kom hem.
Oftast hände det när jag hade jobb helg och då blev de inte många tim sömn.
Du skriver att du tjatar på honom och att du blir arg
De har jag också gjort, har aldrig varit så hård mot någon som honom.
han har lovat så många gånger att sluta, han har gått och pratat med alkohol hjälpen. han har pratat med psykologer. Han har fått utskrivet antabus som han inte tar.
I måndags när han ringde så sa han att han skulle börja med antabus
jag sa att jag inte tror på de och att de gör ingen skillnad mellan oss
Han har förstört så mycket så de går inte reparera nu i alla fall
Men inget har hjälpt så för drygt 1,5 mån bestämde jag mig att gör inte jag slut på de här så går vi under båda.
Hoppas du tänker efter om inte för din skull så för barnens
han kommer lova gröna skogar om du gör slag i saken, men de håller oftast ett tag bara
Men undrens tider är inte förbi
Bamse kram

Framtidsdrömmar

Till alla er som läser här utan att göra inlägg vill jag bara be er läsa Mulletantens tråd, det står så mycket bra och mycket att fundera över. Ens egna tankar sätter hon ord på och man blir bekräftad. Hon är en stor stöttepelare för mig på detta forum och jag respekterar henne. Med detta vill jag absolut inte förkasta alla andra som gör inlägg i min egna tråd och peppar mig, ni är ovärdeliga för mig ni med. Jag "suger" i mig alla kommentarer och försöker finna en väg till ett lugnt och stillsamt och tryggt liv.
Status med min svärmor är att hon inte klarar sig själv så bra, hon är ju dock i ganska dålig kondition redan innan frakturen vilket inte gör det lättare att tillfriskna. Det har tillstött en del komplikationer med sår osv. Hon skulle bo hos sin dotter ett tag men det höll i 3 dagar så igår skjutsades hon upp på lasarettet igen. Om deras relation hade varit ok så hade allt sett annorlunda ut. Nej nu ska vi alla finnas här helt plötsligt för henne som har stängt oss ute under flera år, skuldsatt sig och vägrat ta emot hjälp av oss runt omkring. Det är klart att detta inte bara går att glömma trots rådande situation. Meningen är att hon ska komma och vara hemma hos oss V.28. Jag går med på det bara om hon klarar sig relativt bra själv för jag har inte tänkt vara hemtjänst åt henne, då får hon följa med oss ut på det vi ska göra. Tycker ni att det låter hårt?? Till saken hör att min sambo jobbar den veckan och kommer inte att kunna ta hand om henne, vilket alltså blir mitt ansvar. Då måste jag ha rätt att ställa krav..eller?
Min sambo jobbar och jobbar. Jag försår att han måste arbeta av det han lovat, det är bara det att jag har verkligen börjat ledsna.... Jag vill att vi ska kunna leva som en normal familj. Men han har som jag sagt tidigare så himla mycket projekt!! Har alltid haft projekt som måste göras innan han kan vara med barnen i deras vardag. Vet ni att jag tror jag blir tokig!! Nu jobbar jag ett dygn och har bokat upp min mamma som barnvakt åt sonen i natt. Jag litar inte på att han får en nykter kväll med sin pappa när jag är borta. Fy att jag ska behöva känna såhär och att min son har fått utstå flera episoder när hans pappa druckit....
Snart har jag semester...det ska bli skönt. Bara två veckor kvar!!

Framtidsdrömmar

Hade ju sagt att jag skulle ringa upp en samtalskontakt...Har inte gjort det ännu och nu är det väl semester för de flesta....
Kanske skulle behöva det..

Tack för värmande ord på annan plats - vi hjälps åt alla här. Allas erfarenheter är till hjälp både de goda och de som svider.

Ta vara på din semester - du kan ringa Alkohollinjen som presenteras här på startsidan. Alkohollinjens öppettider är måndag till torsdag 12.00 - 19.00 och fredagar 12.00 - 17.00. Telefonnummer 020-84 44 48 Kostnadsfritt och anonymt, för hela landet. Du kan också beställa Carina Bångs Arbetsmanual för anhöriga till missbrukare via Adlibris. Allt du gör för att bli klar över dig själv för framåt! Kram på dig! / mt

Framtidsdrömmar

Ville bara skriva av mig lite. I natt har jag jobbat. Åkte till jobbet på em i går, barnen var med min bror och fiskade på kvällningen. På dagen var vi alla på en utflykt, trevligt trots regnet. Jag upplever min sambo som icke närvarande och lite "zoombi-likt". Han finns där men är ej närvarande. När min bror med familj är hemma hos min mamma så är det där barnen vill vara, tillsammans med sina kusiner där det är lite fart och fläkt. Jag ringde hem vid 21.30-tiden igår. Jag fick en olustkänsla av att min sambo hade druckit, han var så väldigt len i rösten och merar pratsam än han var när jag åkte hemifrån. Men jag är inte säker utan bara misstänksam. Barnen kom hem sent från fiske och ville sova hos min mamma men fick inte för sin pappa. Jag förstår att han vill att de ska sova hemma och det vill jag med men inatt, när mina känslor var som de var, så hade det känts tryggare att de sov borta. Jag pratade med barnen kl.23 och det verkade ok, jag frågade också hur de mådde och sedan kunde jag inte låta bli att fråga om pappa var ok eller om han hade druckit... Jag vill inte vara så här, jag vill inte att barnen ska behöva svara på dessa frågor. Är det fel av mig att fråga barnen eller tror ni att man ger de utrymme att våga prata med mig om jag också visar att detta gör även mig orolig...?? Jag vill inte vara misstänksam!
Min sambo har varit nykter sedan midsommar men jobbat VARJE dag sedan dess. Jag känner sån empati för vår son som aldrig fått känna att pappa finns där för honom, ställer upp för honom när han vill och behöver eller gör "grabbiga" saker. Det är min bror som gör alla detta med min son. Kanske känner sig min sambo utanför när min bror är på besök, känner att ha har inget att sätta emot. Dock är han ju absolut välkommen att vara med på aktiviteterna som görs han är även välkommen att själv komma med förslag på saker att göra eller bara bjuda lite på sig själv och öppna sitt sinne. Just nu känns min sambo så himla tung, vilket han gjort ett tag. Han har snart trappat ut sin Citolapram som han ätiti i ganska precis ett år, kanske är det biverkan på det blandat med vår tunga relation samtidigt som han tänker mycket på sin mamma och broder och alla jobba han måste slutföra...
Jag mår inge bra idag!! Skulle vilja utveckla detta mera men jag hittar inga ord, de finns bara i mina tankar, får liksom inte ner de på pränt.

Jag har även läst en bok som åter satt igång mina funderingar: "Ansvarsfull" heter den. Rekommenderas att läsa. Mycket gripande läsning som får en att tänka, gråta och hoppas på att livet kan vända.
När jag läser olika böcker om alkoholmissbruk eller läser runt här på forumet i olika trådar (både anhörigsidan och beroendesidan) så inser jag hur mycket jobb det kommer att krävas för att komma till ett friskt tillstånd. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer att orka finnas kvar....
Egoistiskt tänkt kanske men ärligt. Jag har påtalat detta i så många år, gråtit, skrikigt och skrivit för att försöka göra min röst hörd och för att få honom att ta tag i detta. Inget har hjälpt. Jo, gångerna har blivit färre men oroskänslan och det negativa finns fortfarande kvar eftersom han vägrar ta emot hjälp utan ska lösa detta själv. Jag tycker aldrig att jag gjort tillräckligt för att hjälpa honom utan att det kanske finns något kvar som jag kan göra för att han ska komma till insikt.... Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!
Kan någon hjälpa mig att tänka?!

Kram

Lelas

Hej vännen!

Du skriver att han vägrar ta emot hjälp. Men ändå äter han Citolapram - vem har skrivit ut dem? Det är kanske en väg till vård för honom... Fast det vet ju du, det är ju han som behöver förstå det. ;-)

Jag gissar att han är rädd. Han står inför stora förändringar, oavsett om han klarar av att bli nykter eller om han faller igenom. Han blir tankspridd och orolig för att han grubblar på framtiden, kan jag tänka mig.

Men oavsett varför han beter sig som han gör, så måste du försöka hitta svaret på din egen fråga "Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!". Det svåra är att det inte finns någon universell lösning, utan att du själv måste bestämma dig för vad som är rätt för just dig.

Kanske hjälper det att försöka helt kallt fundera över alternativen? Om ingenting alls förändras - vill du leva i den här relationen då? Och hur skall du i så fall lära dig hantera din oro? Hur vet du när någon gräns passeras så att villkoren förändras?

Om det blir värre (han börjar dricka igen och blir sämre) - står du ut med det? Och som sagt, när passeras gränsen till att du inte längre står ut? Vad konkret skulle kunna få dig att bestämma dig för att lämna?

Om det blir bättre - vill du leva med honom trots allt det som har hänt? Är du beredd att glömma och förlåta? Vad skall hända för att du skall våga lita på honom igen?

Tja, inte vet jag om jag hjälper dig att tänka.... men det var ett försök i alla fall. Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

...för din kommentar, nog hjälper det till i mina funderingar.
Citalopram fick han utskrivet förra sommaren när det uppdagades att jag varit otrogen och han klappade ihop totalt. Han har även gått i samtalsterapi och fick till en början även oxascand utskrivet. Dock vet ju alla att det inte är bra att blanda alkohol med dessa mediciner..Jag tog helt sonika och åkte till terapeuten strax innan jul, tog tiden han hade eftersom min sambo inte kunde åka dit. Jag berättade att alkoholproblemen är stora och bad honom om att inte skriva ut mera oxascand eftersom han självmedicinerar sig så bra själv. Han har ej fått något utskrivet sen dess. Jag vet att terapeuten och min sambo pratat mycket om alkoholen och dess dåliga verkningar vad gäller den egna hälsan, ångesten och påverkan på vardagen och familjelivet. Jag vet också att han fått alternativ till Antabus (han fick dessa utskrivet i höstas men har aldrig börjat) Campral och någon mer medicin....Han har hela tiden avböjt och vill fixa detta själv. Det har ju inte gått så bra i mina ögon.

Ja, Lelas, jag undrar oxå om jag någonsin kan lita på honom vad som än händer. Kanske är allt så bränt och skadat. Tilliten är borta.

Just nu känner jag mig så kaosartad.....Allt känns som ett stort kaos!! Jag vill få struktur på min tillvaro och känna lugn och harmoni. Jag får semester nästa vecka och då ska jag lyda mulletantens råd att tänka igenom min livssituation. Ska ge semestern tillsammans med honom en chans och sedan blir jag och ungarna hemma ensamma i ca 1½ vecka då sambon ska jobba borta. Jag vet att det låter konstigt men jag längtar efter att få vara själv med ungarna.

Kram där ute!

Framtidsdrömmar

Glömde säga att han pratade med sin psykiatriker förra veckan och det skulle tydligen vara sista gången de träffades om inte läget försämrades och min sambo kände att han behövde hjälp igen...
Återigen har han avbrutit hjälpande insatser. Jag frågade om han verkligen tyckte att det var en bra idé att avsluta samtalen med tanke på att han är inne i en intensiv period (vi har det dåligt, han jobbar jättemycket, hans mamma bor just nu hos oss pga sin brutna fot och ingen vet hur hennes framtid ser ut...)mm. Svaret var att han inte hade tid just nu...!! Så du tycker inte att det är värt att prioritera dig själv och din hälsa?..frågade jag. Det bara snurrar i min hjärna!