Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Försöker nu att ta till mig det som min terapeut säger, de råd hon ger mig och jag har börjat lyssna på ljudbok "att välja glädje" med Kaj Pollack. Jag känner mig ibland provocerad av det han säger i boken tex. "det är ingen annans fel att jag blir irriterad, sårad, arg eller störd. Det är mina tankar som styr hur jag reagerar och om jag tillåter mig själv att såras". Jag kan köpa detta till viss del och jag försöker tänka på det när jag nu har provat prata med min sambo..igen..
Min terapeut gav mig rådet förra veckan att be om ett inbokat möte hemma med min sambo där jag skulle inför detta "möte" be honom skriva ner vad han behöver i livet för att vara lycklig, vilket liv han vill leva och vad han behöver av mig för att bli lycklig och jag skulle göra samma sak.
Han har inte heller efter förra mötet jag var på frågat mig hur det gick eller hur jag tycker att det är. Jag känner mig ledsen för det.
Jag har så svårt att få fram ord när jag är i närhet av honom så jag bestämde mig för att skriva ett sms igår för att visa att jag behöver prata. Jag skrev: att jag är förvirrad, ur balans och att jag tappat bort mig själv och den jag vill vara men att jag nu börjat min resa för att försöka hitta tillbaka till mig själv. Det jag behöver på min väg nu är att sitta ner och prata, förslagsvis på lördag kväll eller så snart som möjligt. Skrev att det jag känner inte är hans fel, mina känslor är mina. Berättade att jag måste börja stå upp för det jag själv vill och börja fylla mitt liv med positiva saker och känna glädje igen. Vill inte ramla ner i det svarta hålet. Jag bad honom att skriva ner det jag angav ovan.
Detta var i korta drag vad som stod i mitt sms, jag anklagade inte honom för någonting utan försökte beskriva hur jag mår och varför jag just nu lever i en bubbla.
Han kom hem sent efter sitt jobb, vi stressade iväg till ett möte på skolan och när vi kom hem satte han sig vid datorn. Jag gick dit och frågade om han sett mitt sms.. Först nekade han sedan sa han att jag förstört hans dag med detta sms, att jag är lat och inte vill göra något överhuvudtaget att det enda jag vill är att springa i gårdarna och fika, jag vill aldrig göra något med honom osv. Han hamnade i självömkan och försvarsställning direkt. Han upplyste mig också om att han inte hade tid att prata med mig för det hade han minsann försökt med i 3 veckor men inte fått någon respons (i min värld har han inte gjort några stora ansträngningar). Just nu har han förmycket jobb. Han skyller hela vår situation på mig och jag försöker att inte ta åt mig, det är mitt fel att vi aldrig gör något tillsammans, det är mitt fel att vi inte pratar med varandra.
Jag höll mig lugn även om det bubblade inom mig av frustration över att vi inte kan mötas. Detta är ett första steg till förändring hos mig själv; att inte bli arg och attackera tillbaka. Svårt.

Det har varit nyktert i 3 veckor nu....i morse stod det en ny starköl i kylen. Vet inte hur kvällen kommer att bli, kanske vit eller vad vet jag.

Förövrigt så har jag börjat titta på vad djurens språk innebär. Just nu tror jag att de försöker säga mig något.
Jag måste nu ha mod att fortsätta stå för mina känslor för mina känslor kan jag inte råda över. Han är ju sur för att jag berättar vad jag känner, troligtvis är han jätterädd.
Min hjärna arbetar på högvarv och jag sover dåligt.

höst trollet

Hej framtidsdrömmar!
Du ahr rätt, han ÄR rädd och förvirrad.. HAN vill ju inte ha någon förändring.. NU har DU bärjat förändras och det påverkar honom..
Det han vill, är att allt ska "vara som förut" igen..
Och naturligtvis vill han att du säger: Jag mår bra, även om det är helt uppenbart att du inte gör det..
Egentligen har han dåligt samvete, för att han VET att hans beteende påverkar dig. DET vill han naturligtvis inte ha, så han försöker på alla sätt få DIG att ta på dig någon form av skuld..

När jag skildes från min förra man, så sårade han mig otroligt djupt.. Ändå insisterade han att jag skulle säga att jag mådde bra och att allt var okej!
Han blev urförbannad, när jag sa, att det kan jag inte göra, för att jag mår inte bra, och det är inte okej! Det kommer säkert att bli, men jag är inte där än!

Det slutade med att han vände på klacken och smällde igen dörren bakom sig, muttrande om "tokiga fruntimmer.."

Din "man", vill tillbaks till sitt vanliga intag av alkohol, och nu trycker han på ALLA knappar han kan hitta hos dig.. Såväl gamla som nya..

Ta hjälp av din terapeut! Ge dig inte in i en massa "strider" som egentligen inte leder någon vart.. Framför allt håll dig till budskap i jag-form och fortsätt förändra DIG SJÄLV!

Det är trots allt det enda du kan förändra!
stödkramar/ trollis

ps. boken är BRA! har den själv och den är inget man läser som en roman.. Brukar gå tillbaks och läsa om.. Då har jag ändå haft den i flera år

Mammy Blue

som du lever med, den som gör att tankarna virvlar, det låter som ett höljutt babbel i huvudet när man ska sova, man orkar ingenting konstruktivt - jag känner igen det. Ett ständigt adrenalinpåslag, som gör livet oerhört komplicerat. Skogspromenader låter som en fullständigt lysande sysselsättning. Tänk inte då, lyssna på musik, lyssna efter fåglarna, följ bäcken och lyssna på vattnet, töm huvudet.

Men framför allt. Lämna den relationen du lever i. Kramar!

Framtidsdrömmar

Jag läser runt här i trådarna och kan känna att många lider dessa våndor som jag inför att lämna. Stigsdotter har planer i sitt huvud och sitt inre, Sjöstjärnan förstår inte varför och hur hon älskar sin sambo.... Jag har också köpt saker för att på något sätt kompensera den jobbiga tillvaron emellanåt (såsom Stigsdotters säng-köp-funderingar). Man tror någonstans att bara vi gör detta så blir det bra...ett tag sen är man i samma rulle igen. Återigen kan inte lycka och kärlek köpas för pengar. Jag känner också igen känslan av att inte förstå varför det är så himla svårt att ta steget och lämna en dålig relation. Jag fick en annan tanke kring detta ned separation när jag var på mitt senaste nöte med min terapeut..Jag har alltid sett en separation som ett misslyckande (att man ger upp) från min sida, att jag inte lyckats hålla ihop familjen och göra alla glada och lyckliga. Kanske är det den känslan som jag sliter med varje dag. Dock fick min terapeut mig att se det hela från ett annat håll; "se det inte som ett misslyckande och som att du ger upp utan se det som ett val att gå vidare i livet och öppna upp verligeheten för nya roliga saker, ni kanske faktiskt kan bli bästa vänner". Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt.

Läste också "familyportrait´s" tråd. Jag fastnade i meningen att hennes pappa alltid sagt att han vill ge sina barn allt han själv inte fick. Dessa ord har min sambo också alltid sagt, han har därför överöst barnen med saker av alla de slag men egentligen sällan FUNNITS där för de i vått och torrt. Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??

Kram där ute!

sjöstjärnan

Framtidsdrömmar!
Jag kan inte ge några råd nu på grund av min egen situation men jag förstår vad du menar.
Just nu håller jag på att fixa vårt hus som skulle bli vår dröm! Nu gör jag det för att fortsätta ensam.
Ville så gärna detta med min sambo och nu känner jag mig ensam.
Tack för att du skrev det om att det känns som ett misslyckande. För det är precis så det känns.

Ser inte ljuset i slutet av tunneln än men jag hoppas för min, din och alla andra människor att det ljusnar snart.
Tänker på dig och det känns skönt att veta att man inte är ensam och det känns hemskt då jag önskar att ingen ska behöva ha det så här!

Kramar till alla!!

Framtidsdrömmar

Jag läser runt i många olika trådar här....
Jag känner mig så himla misslyckad som inte kan stå upp för mig själv och verkligen säga orden rakt ut..jag vill inte ha det så här! Det är så många andra här på forumet som har tagit tag i sina liv och jag står bara och stampar.
Min sambo bara jobbar och jobbar och inget blir sagt. Detta psykiska helvete håller på att ta kol på mig. Varför kan vi inte prata. Men vi har ju aldrig kunnat prata annars så varför skulle vi kunna göra det nu. Jag sade, för en vecka sedan, att jag mår dåligt och vill prata. Det enda svar jag fick då "jag har inte tid".

Vet att allt är mitt ansvar..och det känns så tungt! Jag vill att någon ska hjälpa mig att ta mig ur detta, ibland vill jag bara svänga mot en lastbil på vägen- kanske skulle jag då få lite andrum på ett sjukhus. Men den tanken gör mig rädd då jag vet att jag kanske inte skulle överleva och att jag då skulle lämna mina barn. Jag är trött, värk i axlarna och ryggen, huvudvärk och glädjelös.
Jag vill så gärna börja leva! Jag måste hoppa, våga gå en annan framtid till mötes- en outforskad sådan- och hoppas att jag faller något sånär mjukt.

Jag är imponerad av alla som vågat ta steget till en förändring.

höst trollet

Sitt inte för länge i offerkoftan...
Ta ett papper och skriv ner (ärligt!) vilka fördelar du har att stanna kvar i detta förhållande..
Jodå, det MÅSTE finnas fördelar, annars hade du redan bestämt dig och börjat undersöka andra möjligheter..
För en del är det "ensamhet" som spökar.. Och egentligen, känner vi oss ensammast, i ett dåligt förhållande..
Har du fortfarande "drömmar" om att "ändra på honom"?
Säger som Dr Phil (oavsett vad man tycker om mannen, så har han vissa poänger!) Om det inte fungerar (eller h a r fungerat de övriga tusen gångerna) varför försöka på samma sätt?
Vi stångar ofta huvudet i väggen, gång, på gång, på gång, i våra förhoppningar att d e n här gången så..
Ekonomi? Ja, det är ett stort hinder, speciellt om HAN tjänar mer och står för en större del av kostnaderna.. Är det värt det? (kallas i så fall "prostitution inom förhållandet")
De "praktiska sakerna".. Ja, vi kvinns är ju såna "våp" vad det gäller det tekniska..
Handen på hjärtat, när behövdes de där "kunskaperna" på riktigt? Det finns massor av hantverkare (både tjejer och killar) inom ett telefonsamtals avstånd.. ;-D
Bekvämlighet?.. Jag vet hur vardagen ser ut, jag vet vad jag har.... Ofta, är det det nya och okända som skrämmer oss, ÄVEN om det skulle visa sig bättre i det långa loppet...
Vi får vår uppmärksamhet, även om den är negativ.. Vi har något som folk kan "tycka synd om oss "för..
Kort sagt, vi får uppmärksamhet och energi av att stanna kvar...
Frågan är, är det DEN sortens energi vill vill ha..?
Den enda som kan svara på det är vi själva!
Dröm inte bara om framtiden, börja leva den!
kram trollis

- många av de medberoende som skrivit här under mina två år har bara "försvunnit" - kanske de gav upp... just då i vart fall. En del har förändrat sitt liv: mie, märta, lilla blå, curry, barbalala, Lelas och jag och säkert nån till som jag inte minns just nu.

Jag fäster mig två saker som du skriver:

"Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt."
- Försök att vända tanken till att du just nu står i beråd att TA kontrollen över din framtid. När jag tänker efter så är du redan igång; du skriver här, du går i behandling. Du har inte släppt taget. Heja dig!

"Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??"
- Det tror jag, att han märker att du förändras. Så bra!!!

Trollis föreslår att du ska ta ett papper och skriva fördelar. Bra förslag - jag understöder och delar med mig av en färdig modell. Skriv ut och sätt igång:)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/10/ovning-vid-beslutsangest.ht…

Styrkekramar - du är på väg, du kör tryggt säkert, du vet att livet är värdefullt! / mt

Framtidsdrömmar

Jag kommer på mig själv med att vissa dagar ta på mig offerkoftan. Den stickiga och trånga koftan som jag inte alls tycker om. Jag har lagt den långt in i garderoben för att jag inte ska hitta den så lätt. Men vissa dagar kommer den fram igen och jag känner att den inte är bra för mig.
Idag tänker jag mycket på min och sambons liv, våra 13 år tillsammans. 13 år som troligtvis innehållit många bra stunder men som jag just idag känner endast innehållit en kamp om överlevnad, behov av bekräftelse och ett hopp om att allt kommer att bli bra "bara om...."
Jag är så förbannad på honom, allt han har gjort mot mig och barnen genom åren. Jag är förbannad på mig själv över de misstag jag begått, försöker ändå intala mig att jag sagt förlåt.
Börjar ändå inse att jag även är förbannad på mig själv för att jag inte tillåtit mig själv att leva det liv jag vill leva, att jag sagt JA många gånger trots att jag menat NEJ, att jag tillåtit mig själv att trampas på och att jag varit rädd att säga vad jag tycker för "husfridens" skull.
Ja, helt enkelt förbannad/ledsen över att jag själv tillåtit att det gått förlångt.
Jag har lyssnat klart på Kaj Pollack "att välja glädje" och nu lyssnar jag på Mia Törnblom "självkänsla nu"..... Jag har förstått att jag har fruktansvärt dålig självkänsla. Det är ju där jag måste börja och jag har väl tagit mina första stapplande steg i riktning mot detta. Tror jag iallafall.
Jag känner mig så glad och tillfredsställd när jag får svar här på forumet. Det får mig att tänka i andra banor och ger mig nytt hopp.

Ibland känns det som att jag går bakom ryggen på honom eftersom jag nog ligger långt före honom i mina tankar om separation samt att jag skriver på forumet för det har jag inte berättat. Å andra sidan så har han inte visat att han överhuvudtaget är intresserad över hur jag mår eftersom han inte frågat hur det är hos min terapeut. Så jag kanske ska släppa dessa tankar.

Jag har också mitt i allt gått hos en viktcoach. Jag har ju under nästan hela mitt liv varit missnöjd över min vikt och hur jag ser ut. Därför har jag prövat snart ALLA olika viktminskningsmetoder i jakten på att bli smal. Jag vet nu idag att det inte sitter i vikten. Jag kan gå hur många kurser som helst och köpa hur mycket produkter som helst för dyra pengar utan att detta någonsin kommer göra så att jag blir nöjd.
Jag sade därför upp mina träffar med min coach för några dagar sedan.... Jag måste nu börja koncentrera mig på att bygga upp min självkänsla, det är vad allt detta handlar om.
Jag önskar att Mia Törnblom kunde avsätta några veckor och bara vara med mig...:)

Kram

vill.sluta

Jobb åt dig.
Du är en FANTASTISK bra och stark person som
tagit dig hit OCH själv börjat förändra DITT liv till
det bättre.
Jag och många med mig är här och vill hjälpa dig.
Du fixar ALLT ska du se!
Kramar!
/A

Framtidsdrömmar

Jag och barnen åkte i måndags till min bror för att stanna i några dagar. Jag hade under dessa 4 dagar som jag skulle vara där bokat in ett möte hos min terapeut och planerat att gå på ett al-anon möte. Det var skönt igen att träffa min samtalskontakt och hon tycker att jag gjort framsteg om man jämför med första gången jag var där. Det känns ju bra att höra- samtidigt skrämmande för jag känner mig helt vilsen.
På kvällen gick jag på ett al-anon möte......det var ett "ovant" möte för mig. Känner mig inte helt bekväm i detta med "hej, jag heter... och jag är medberoende- Hej ....". Efter första mötet kan jag väl inte säga att det gav mig så mycket så att det är värt att åka 30 mil i veckan för att träffa gruppen i 1,5 timme. Jag ska gå dit igen men vet inte när....
I tordags var jag på en föreläsning med bla. Carina Bång där hon belyste anhörigas situation i missbruksfamiljer. Detta var väldigt bra att lyssna till och tårarna brände bakom ögonlocken många gånger under föreläsningstimmarna.
Dagen innan föreläsningen så frågade min sambo när vi pratade i telefonen vad det var för föreläsning jag skulle på. Jag hade berättat men berättade det igen. Vad han svarar mig är: "jasså tycker du att du behöver gå på sånt du, det gör du bara för att vara elak mot mig!" Sedan följde alla predikningar om att jag inte vill göra något med honom, att jag inte vill ha sex med honom, att han mår dåligt när jag ska ut på fest, att jag aldrig finns där för honom.... Jag försökte säga att det inte bara är ens fel att två träter och att jag har sökt hjälp för min egen skull och att jag är ledsen över att han inte frågat mig en enda gång hur jag mår.... Han lyssnade inte och samtalet bröts. När jag senare skulle försöka prata vidare med honom så svarade han inte.
När jag och sonen sedan kom hem efter vår lilla tripp så hade sambon dragit på jakt vilket jag inte visste att han skulle göra redan på torsdagen, jag visste inte heller att han tagit ledigt på fredagen... Jag vet ingenting! Så nu har jag inte sett honom sedan må morgon en snabbis och inget hat blivit sagt, jag påpekade återigen att jag behöver prata med honom så det kanske var därför han stack utan att ens hunnit träffa sonen.
Detta är så himla sjukt och absurt.
Jag läste en dikt i mulletantens tråd som jag skrivit ut och som berättar i vilket läge jag befinner mig, den är skriven av Viktoria och jag ska läsa den om och om igen.
Tack för den!

Lelas

Hej vännen!
Vill bara säga att det är härligt att läsa att du rör dig i rätt riktning. Även om du känner dig förvirrad och kanske stundtals mår väldigt dåligt, så är du på rätt väg. Du börjar se klarare på situationen och göra val som är bra för dig.

Kram, var rädd om dig!
/H.

vill.sluta

Och blir bara arg och ledsen FÖR DIN SKULL!!!!
Och erat barn, lite av en egoist, en energitjuv som stjäl din energi.
Trots dina upprepade försök att försöka få viss gehör hos honom.
Jag vet inte, du skulle svarat honom kort när han tog upp sexbiten.........
-Men kärlek finns på batteri!
Snopet, fast du är nog inte en sådan människa. Men det skulle du nog må bättre av.
Lite mer skinn på näsan, att DU sätter gränserna och visar lite mer vart skåpet skall stå.
Inte på ett dumt och elakt sätt, nä mer ett konkret och funktionellt sätt.
För dig och BARNETS skull.
Ni är eran familjs viktigaste medlemmar. Och förstår han inte det......................
Kärlek finns på batteri!!!!!
Kramar!//A

är ett kopierat inlägg rakt ur hennes forumtråd. Den talade så starkt till mig så jag kopierade och "formade" raderna så som det föll sig för mig just då. Så fint att den kan vara till hjälp för dig också. Viktoria är en av dem här som förändrat sitt liv. Vi finns:)
Kramar, kramar... / mt

Villervalle

hur du har förändrats i positiv riktning. Från att ha varit en förvirrad och uppgiven människa till en målmedveten tjej som börjar få rätsida på sin tillvaro. Din mans ovilja i att prata om saker och ting är ju ett tydligt tecken på att han just nu är väldigt konfunderad och inte riktigt vet hur han skall tackla en fru som plötsligt börjar stå på egna ben.

Ha det Gött

VV

Framtidsdrömmar

Jag har äntligen, efter att ha försökt i över 1 år, kunnat få ner mina ord, känslor och tankar på ett papper,
Jag skrev och skrev i 5 timmar igår, ett brev till honom på 12 A4 sidor.
Det kändes så befriande att äntligen kunnat sätta ord på vad jag känner och behöver.
Kruxet är nu att jag inte vet om jag vågar ge det till honom, det blev jättesvårt. Jag har läst det för 2 av mina vänner och de tycker att det är jättebra skrivet, utifrån mitt hjärta.
Varför kändes det så rätt att ge honom det precis efter att jag skrivit men nu är jag livrädd. Beror kanske på att jag klargjort att jag vill ha en förändring men att jag inte är säker på att vi är rätt för varandra och kan göra varandra lyckliga.
Fy, vilken vånda och svårt val!