Jag lever sedan 20 år med en alkoholist som varit aktiv under hela den tiden. Jag har mycket långsamt och i perioder arbetat med mitt medberoende och med att sätta gränser. Minndes, när jag läste igenom den här tråden, den dagen jag bestämde mig för att inte handla öl åt honom. Det är väl en fyra-fem år sedan. Idag kan jag tycka att det verkar otroligt märkligt att jag faktiskt åkte och köpte öl åt honom...

Under det senaste året har vi dagligen "diskuterat" skillsmässa.

Jag har fått mycket hjälp med mitt medberoende under åren, men allt som oftast har jag avbrutit olika insatser. Min man däremot har aldrig tagit någon hjälp och aldrig erkännt att han är beroende. Jo, han gick på AA ett halvår för länge sedan, och har efter det mycket bestämda åsikter om AA och det är helt lönlöst för mig att prata om något som liknar dem.

Idag har min man varit nykter i ca ett halvår. Men på sista tiden har han börjat dricka igen, men det är väldigt smygande och hemligt. Jag hatar att sysselsätta min hjärna igen med misstanken, och funderingarna på hur jag skall agera.

För mig är vår relation måttligt intressant, med eller utan ölen, och jag tror faktiskt att det är ganska ömsesidigt, Men vi har tre goda skäl att fortsätta försöka. De är 6, 8 och 10 år!

Jag har under den senaste tiden först gått i egen terapi och kände mig mycket stärkt, men hoppade av... Sedan har vi just nu gått i familjerådgivnings-samtal. De var väl ganska bra, och jobbiga, men just nu känner jag mig mest resignerad. Som om jag blev övertalad att kapitulera att och finna mig.

Ja, det var mitt första inlägg på den här sidan, det kommer nog fler...

dreams1

Barbalala, vad jag känner igen mig i det där du säger med ursprungsfamilj.

Vad du är duktig som åker iväg på semester med dem och att du skall fundera. Vilken styrka. Hade jag aldrig klarat själv. Skall du vara stolt över, för då har du kommit långt.

Det är tungt att tänka på sin ursprungsfamilj, men ändå är det en del i ens mognad och läkning.

Så modigt av dig!

/C

Lelas

hurblevdet - om du vill läsa vad jag tänker kring det här med ultimatum, så hittar du lite om det i min tråd. Den heter "Vägen vidare" men du får bläddra ner några sidor för det kommer efter ett tag...

/H.

barbalala

RÄDD. Tänk att jag inte kunnat erkänna att jag är rädd. Många har frågat mig om han gör mig illa, och de har väl sett att jag är rädd. Är det skamligt att vara rädd? Han skrämmer ju många andra, så varför skulle inte jag vara rädd. Det känns bra att ha fått ännu ett ord på en känsla, så kanske jag kan känna igen den och skydda mig nästa, eller nästnästa gång. Det är ingen rättighet som vissa ska ha, att gå omkring och sätta skräck i sin omgivning.

ingen har rätt att gå omkring och sätta skräck i sin omgivning! Och så bra att du känner igen din känsla och vet vad den är - rädsla! Jag vet inte om det är skamligt... men det är skrämmande tror jag, att bi medveten om att man är rädd. Både och kanske? Jag är väldigt rädd för att vara rädd.
Jag läser först nu ditt inlägg om din ursprungsfamilj och tänker att det finns så många olika slags sorg och besvikelse. Bra idé att använda påsken till en liten studie av familjemönster, det kan vara väl använd tid för resten av ditt liv. Och barnens... vi är ju alla del av ett sammanhang - på gott och ont. Många varma kramar till dig! / mt

i ditt första inlägg i "min" tråd - kände mig lite hedrad:)
Hoppas livet är gott mig dig, att du har de bra och att vi får höra av dig snart igen. Kram / mt

barbalala

Ja, det känns länge sedan jag skrev det där första inlägget... Och det känns som om du och jag har följts åt rätt länge, även om du redan då hade funnits här länge och gjort stora förändringar i ditt liv. Jag är tacksam att jag fått lära känna dig.

Jag går igenom avslut efter avslut just nu. Och jag har också avslutat den relation till det här forumet som jag har haft. Men jag kommer att finnas kvar, kanske mer sporadiskt, kanske kommer jag tillbaka. Man jag kan inte nog betona den fantastiska betydelse som forumet haft för mig. Jag tror inte jag hade klarat av den resa jag gjort under de senaste månaderna utan det stöd jag fick, och utan de berättelser jag läst här. Tack alla, du mulletant, Lelas, lillablå, Mie och alla ni andra! Det är er förtjänst att jag i mitt liv idag kan känna lugn, tillförsikt, närvaro och glädje. Jag klarade det! Jag bor trångt, och jag får verkligen vända på varje krona nu. Men trots att även barnen blir drabbade av knappheten har vi i hemmet ett ljus som inte fanns tidigare. Vi klarar det här också, och vi mår bra!

I förra veckan avslutade jag och Han den familjeterapi som vi påbörjade för ett och ett halvt år sedan. Det känndes också så helt rätt! Och om drygt en vecka sätter vi punkten efter skilsmässan. Då är betänketiden till ända.

Nu ska jag följa exemplet och kopiera alla mina gamla inlägg här och spara dem. Som en dagbok.

Varma kramar till er alla! / M

Lelas

Åh, vilken härlig läsning, barbalala! :-)

Och tack för de fina orden. Men... det är inte vår förtjänst - det är din egen. Det är DU och ingen annan som har tagit dig upp ur djupet. Du.

Kram!
/H.

för den tid och den väg vi följts åt. Jag är också så tacksam för att ha fått lära känna dig. Jag önskar dig allt gott på din fortsatta väg, jag fortsätter här ett tag till. Blir glad om du lägger in nån hälsning ibland, annars finns du kvar i mitt hjärta som en av stjärnorna som följt mig längs en mycket viktigt bit av vägen i mitt liv. Kram / mt

lillablå

Om du bara visste hur glad jag är för er skull!!
Men det är du som har gjort resan, det är du som har gjort dina val, och det är du som ska ha allt beröm!!! Att jag har fått äran att dela med mig av mina erfarenheter har hjälpt mig på min resa, och det är jag tacksam för!!! <3
Stora kramar!!!

barbalala

Nu är det sisådär fyra månader sedan jag var här senast. Och det var ungefär ett år sedan jag skrev ihop projektplanen för den stora förändringen av mitt liv, den som slutade med punkt 10:

10: Hösten 2012
Jag bor bra med barnen, och känner mig trygg och lugn. Jag har jobb, jag har vänner som jag bjuder hem och som jag kan slappna av med och som vet hur jag mår. Jag har fysiska aktiviteter som jag njuter av och trivs med, och jag har mycket närhet till naturen och vatten. Jag har kontroll över min ekonomi.

Idag sitter jag med facit i handen, och jag kan bocka av alla punkterna. Jag har just köpt det fina huset där jag och barnen kan bo bra och bygga trygghet, glädje, värme och öppenhet. Det är nästan svindlande, att det är möjligt att ta tag i rodret i sitt liv. Jag trodde inte det var möjligt innan jag började skriva mina första inlägg här, och det är ju faktiskt ganska nyss. Och jag har er att tacka för mycket av det!

Nu är det dags att skriva nästa kapitel. Det blir ett projekt som kommer att handla mer om insidan, mer om att lära känna mig själv, mina egna källflöden, min rot och min styrka. Att lära mig älska mig själv, och älska att umgås med mig själv. Kanske är det en mycket svårare läxa, men jag har en hisnande känsla av att även det kommer att bli verklighet. Att jag kommer att kunna se tillbaka och bocka av även det.

Puss till er alla i högsommarljuset!

Lelas

Vad glad jag blir!

Jag frågade dig ju just i min egen tråd hur du har det, och här får jag mina svar. Vilken härlig läsning!

Heja dig! :-)
/H.

att höra av dig barbalala - och att ditt liv är så bra!!! Underbart!
Tack för boktipset - jag har läst alla Alvtegen utom den senaste där hon "bytte spår" - läste en artikel för ett par år sen där hon beskrev att hon själv började må dåligt av sina romaner. Inte konstigt, de är verkligen inträngande i mänskans psyke.
Starka böcker inom samma tema som Skam är en trilogi om flickan Torun av Herbjörg Wassmo. Den första heter Huset med den blinda glasverandan, följande Det stumma rummet och den sista Hudlös himmel. Rekommenderas. Men är mindre lättsamma än Alvtegen kan jag tillägga. Den av Alvetegens böcker som gjorde starkast intryck på mig är Svek, en bok som verkligen kryper under ytan i vardagsidyllen och även ger en föreställning om insidan hos en psykopat - ett starkt ord.

Det är härligt att läsa, gå in i mänskors livsöden - den här sommaren inbjuder till det:) Det är nånstans runt 15 grader på utsidan och regn i antågande.

En riktigt stor och varm kram till dig! Jag tänker ofta på dig när jag rör mig på forumet och nu ska jag göra det med särskild glädje! / mt

att läsa ditt senaste inlägg - att du hade en plan och att du kunnat bocka av allting! Och samtidigt lite avundsjuka, att jag inte är där... Att itne jag kan ha det så...

Men jag önskar dig all lycka, hoppas att ni har det riktigt gott, det är ni värda!!! Umgås barnen med pappan, sover de över där, har ni delat boende?

Kram!!