av Pianisten

Pianisten
mån, 2025-11-03 - 16:57

Med ryggsäcken jag har och nystarten på mitt liv som blev 2019 så trodde jag inte att jag skulle hamna där igen.
Det är 5 år sedan jag fick min bipolär-diagnos, ca 2 år efter mitt första inlägg här 2018. Jag har varit måttlig under ett antal års tid, ibland mer som en 9 månader total nykterhet. Ibland mindre under semestertider och ledighet, men på nått vis plus minus noll.
I somras hade jag en av mina bästa perioder på länge. Alla livets nyckeldelar samspelade i perfekt harmoni. Sömn, motion, kost, alkoholrestriktion. Vanor, rutiner och grundpelare som är a och o för livet i allmänhet, för en bipolär i synnerhet.
Men, tänk att nått så vackert som en efterlängtad sensommar-solsemester med familjen, då jag bestämt mig för att "unna mig" en vecka, en kort paus från vardagens fyrkant, skulle rasera allt värre än på många år.
På semestern försvinner all rutin, dygnsrytm och trygghet. Pizza, pasta, vin, öl och drinkar avlöstes på löpande band. Klart det var härligt men.
Hemma igen så föll jag, hårdare och djupare än vanligt. Jag ville inget annat än tillbaka i hjulspåren snabbt men precis som hela mitt liv fungerat så spelar det ingen roll vad hjärtat vill när huvudet säger stopp.
Jag hade druckit mycket gott vin på resan så vi fick ta och köpa hem ett par flaskor direkt. De gick åt på ett par dagar mitt i veckan. På nått vis så såg jag den där hägringen igen, idyllen av att kunna stå i köket, laga mat och ta ett glas vin lördag som onsdag. Nya flaskor köptes, det blev snabbt lite varje kväll och min fru började reagera. En bekant känsla av misslyckande att återta kontroll gnagde och mitt kvälls-vin var skönt och tröstande. Jag vet ärligt talat inte hur sjutton det gick till i mitt huvud, bara att det gick obehagligt fort men vid nästa inköp följde det med en flaska vodka. Som hamnade i garaget.. Några klunkar gav en fin spets på kvällslugnet, kamoflerat i ett glas vin.

För drygt tre veckor sedan gick en av mina närmsta vänner bort. 40 år, pang en hjärtinfarkt i löpspåret. Ödets ironi hade han anmält sig till ett lopp, och börjat komma igång och träna.
Fy fan va livet är skört, man får aldrig, aldrig nånsin ta nått för givet. Det gjorde inte saken bättre. Kvällarna fortsatte på rutin. Några klunkar i garaget sen ett mindre glas vin i köket så kunde jag både skylta med måttlighet och känna full effekt, sjunka ner i soffan och våga möta min sorg. Tom flaska i garaget byttes ut till en ny. Förra måndagen stod jag och ställde upp ännu en flaska vodka på kassabandet på Systembolaget. En måndag, och jag tittade på mig själv uppifrån och kände lika mycket tragik som en obehaglig likgiltighet.

Igår vaknade jag upp med en tung huvudvärk. Till trots en bekant liten inre gnista som plötsligt blottar sig, -dagen hade kommit när det får vara nog. Igår blev första dagen på tre veckor som jag inte gick till garaget.
Nu ska jag göra det jag vet att jag kan. Förvalta gnistan. Allt annat än förhasta mig, hejda en lockande mani. Börja med återhämtning; Sömn, lugna korta promenader, avslappningsövningar, varma duschar och läsning. Förenkla vardagen och minimera krav. Det är min medicin.

Vad är din medicin?

xyz23
mån, 2025-11-03 - 23:52

@Pianisten Hej Pianisten, trodde jag såg din fråga igår, och ville svara eftersom det var blankt under ditt meddelande men det kom något emellan. Jag tycker du har alla förutsättningar att fixa detta, klok och analyserande som du är. Och detta med garaget, jodå, jag har varit där också.

Du frågar om min medicin. Jo, den är trots allt att spola kröken totalt, inget annat verkar funka för mig, och det bästa rådet jag fått är följande. Endast 15% av de som vill sluta klarar detta med enbart viljestyrka, så lyder tesen. Istället ska man fråga sig 'Varför/Why', varför vill jag sluta. Och sedan se det som naturligt att jag vill:
- ha kvar min familj
- inte ljuga
- ha kvar hälsan
- vårda mina slantar
- ha PEth= mindre än 0,05 framöver och rent samvete
- sova skönt
- glömma svettiga uppvaknanden på nätterna med ångest
- slippa allmän alkoångest.

Lycka till med allt framöver.