Vägen tillbaka till mig själv

1107 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Villervalle
Du är absolut på rätt väg

kära Stigsdotter. Du har stöttat många här på forumet och nu är det din tur att få lite stöttning. Kommunikation är ett måste i ett förhållande om det ska fungera och kanske familje terapi kan bli en väg för er. Jag tillåter mig dock att tvivla. Din man måste ha en väldigt knepig relation till sex och samliv och herregud hur är man skapt om man inte blir glad om ens fru vill ha sex med en även om hon skulle vara gravid?

Livet är inte slut än och möjligheterna att till träffa en annan man som uppskattar dig är ju oändligt stora. Speciellt för en person som du som både verkar klok och utåtriktad. Din resa söderöver kommer att ge dig många möjligheter att fundera över din situation. Ett uppbrott är alltid en pärs men ger dig samtidigt möjlighet att fokusera på din egen framtid.

Ja du Höst Trollet jag var tyvärr en sådan fegis i mitt tidigare äktenskap. Jag ville bryta upp men såg till att behandla min före detta på ett sätt som gjorde att hon till slut tog initiativet till ett uppbrott. Inget jag är speciellt stolt över idag. Man måste ha modet att vara ärlig och rakryggad. Det mår alla bäst av.

Ha det Gött

mulletant
Vilken lättnad

Stigsdotter att du satt ord på "den andra sidan" av missbruket/-brukandet i er familj. Jag vet inte om det är rätt av mig att säga så - men jag kände så stark laddning när jag läste din text att jag andades ut av befrielse när jag kom till slutet "skönt att skriva av sig".

Jag föreställer mig att det inryms en djup smärta och kränkning (?) i att bli ratad för en film... och jag frågar mig vad som gör att en man föredrar en film och en hushållsrulle (?!) framför en levande pilsk hustru? Rädsla? - är det första ord som kom för mig... det spelar ju noll roll vad som kommer för mig för det härrör från mig. Det verkar som hans intresse eskalerat och förändrats till ett allmer oacceptabelt (?) innehåll.

Gud vad jag unnar dig din resa och önskar att den ska bli en viloplats av Guds nåde!
Systerkram/ mtA

kalla
♥ ♥ ♥

Kan bara skicka styrka till dig och rådet håll huvudet kallt när du väljer din väg. Hur ni väljer att göra så tror jag att familjerådgivning är bra, även om man går skilda vägar så måste ni kunna prata om era barn i framtiden.Kram Kalla

Maria42
De andra

Har skrivit så bra, kan bara hålla med dem. Stor kram till dig!

Nynykter
Jag har tänkt på dig mycket

Jag har tänkt på dig mycket efter dina senaste inlägg. Både du och din man har ägnat er åt något slags flyktbeteende. Han vid datorn. Du vid flaskan. Missbrukspersonlighet eller inte. Det egentliga problemet är väl att ni flyr från varandra? Vilken typ av porr han konsumerar är kanske mindre intressant än hur det påverkar ert äktenskap att ni saknar den förtroliga närheten och ömheten hud mot hud. Jag förstår att du är förvirrad. Det är en jättejobbig situation som du befinner dig i. Men jag tror att du måste sluta stimma och titta inåt. Det här handlar om dig (och din man förstås, men han måste göra sin egen resa). Vad känner du för din man? Älskar du honom? Vad var det som gjorde att du en gång gifte dig med honom? Finns det kvar? Det är svårt, jag vet, och det kan ta tid. Men om du innerst inne vet att du vill gå behövs inga ursäkter. Du behöver inte räkna upp en massa skäl. Om den romantiska kärleken är viktig för dig och du inte älskar din man på det sättet längre kan det räcka. Det är ok att sluta älska en man även om han är en bra pappa, en hygglig kille, hyfsat snäll, ja whatever... Eller så finner du i dig det där fröet till förändring, att du älskar honom och att du vill fortsätta.
Parterapi har många sagt och jag kan bara hålla med. Dina funderingar kan ju inte fortsätta i ett vakuum. Parterapi kan ju vara ett bra sätt att få med din man i samtalet och få höra vad han känner och vill. Parterapins kontrollerade former tror jag är bra.
Allt gott till dig! Lita på dig själv. Det är svårt att ge råd. Jag har bara delgett dig mina personliga reflektioner.
Kram från Nynykter

höst trollet
Kloka ord Nynykter!

Jag tror att jag förstår vad du menar.. Vi är nog många, som på något sätt har bakdörren på glänt i våra liv..
Det finns ju alltid någon sorts "vinst" i att t.ex. stanna kvar i ett jobbigt förhållande.
Jag är själv medveten om vilka pseudo-debatter som seglar upp, när man går som katten runt het gröt och egentligen inte vill/törs konfrontera själva problemet.
sedan är det också så, att när man förändras, så innebär det att omgivningen måste ändra sitt sätt att "förhålla sig" till ens person.
Det är då, man ofta får höra: "Vad har hänt? Jag känner inte igen dig längre.."
För omgivningen, är det naturligtvis bekvämast, att man som skomakaren blir vid sin läst. Då är ju allt som vanligt, även om det inte är bra.
Det välkända, är ju det trygga. Till skillnad från det "okända" nya..
Egentligen avskyr jag det gamla ordspråket: Man vet vad man har, men inte vad man får!
VAD är det som säger, att det man får inte är/blir bättre...?

Och har man tagit fan i båten, så tycker jag numera att man kan kasta honom i sjön! Han är nog fullt kapabel att simma, om han måste ;-)
kram/ trollet

Stigsdotter
Skulle mycket väl kunna vara så!

och ibland tänker jag att det är bergis det jag själv håller på med ibland när jag säger och gör sådant som jag vet irriterar honom... Det är jobbigt att fatta ett, och själv behöva ta ansvar för!, ett beslut ibland!

Stigsdotter
Tack VilleV

Kommunikation är svårt och jag kan inte påstå att jag är världsbäst på det heller. Men jag känner i alla fall att jag har viljan! Sen att det blir fel ibland tycker jag att man kan bortse ifrån om man vet och litar på att det är i största välmening!

Jag tänker att vi måste lära oss att kommunicera bättre, oavsett. Vi har ju barn tillsammans så även om vi skiljs åt så blir vi inte av med varandra!

Ja jag har väl lite av den där uppfattningen som jag ju har förstått egentligen inte stämmer, nämligen den att män väl borde vara mer eller mindre på och redo hela tiden. Då blir det så konstigt när männen inte vill - "vad är det för fel på mig!!" tänker man då!

Ja, jag är faktiskt ganska bra jag! Fast, det är ju han också. Faktiskt, på många sätt (bara inte på de områden som jag gnölar om nu). Därför är det så konstigt att man inte får det att fungera. Men det är väl kanske så det är, vi är inte menade att fungera tillsammans med varandra.

Stigsdotter
Smärta och kränkning?

Jotack, precis så var det. Det kändes faktiskt fysiskt, som en kraft i magen, som kalla kårar, som ett slag i ansiktet. Som om tiden stannar av ett slag. Hade det inte varit en sådan obehaglig situation hade jag kunna studera fenomenet närmare. Är väl kanske sådant som händer i kroppen när man får en chock kanske.

Som han beskrev det själv där för flera år sedan den där stunden när jag ställde honom mot väggen och vi faktiskt kunde prata om det så bottnade det i frustration, stress, rädsla (minns jag inte om han nämnde, men det är ju såklart en del i det). Ett sätt att pysa, något eget, kanske en del ilska? Att det eskalerade och blev värre, "svårt att låta bli". För mig är det svårt att inse att man kan göra detta om man samtidigt inte trivs med det, känner skuld, skam, äckel. Då är det väl bara att sluta? Fast det tyckte jag ju å andra sidan om folk som drack också, alltså innan jag själv "trillade dit".

Å, jag vet varken ut eller in. Tror inte att det är så allvarligt längre. Vet inte om jag ids bry mig. Det är det jag ska ta reda på om ett par veckor :-)

Stigsdotter
Precis så tänker jag...

...när vi ska välja boende osv så finns det hur mycket som helst som man kan gräla om så där måste vi verkligen kunna prata!

Stigsdotter
Jag skriver under på allt det där Nynykter!

Jag ska sluta stimma ;-) Vet inte varför detta kom upp just nu. Precis som du skriver så är det ju flyktvägar och det enda som betyder något är ju vad jag innerst inne vill och känner. Men det är ju också så att jag vet att den där rätta känslan för en annan person kan döljas av sådant som ligger i vägen och döljer: vardagen, alla känslor som dras upp när man inte kan kommuncera ordentligt osv.

Jag är rädd för att ta fel och göra oåterkalleliga misstag. Eller? Kanske jag inte kan ta fel om jag verkligen, på riktigt och med uppriktighet mot mig själv - känner efter? Älskar jag honom? Svaret på den frågan idag är: jag vet inte. Jag är rädd att man kan lura sig själv, eller missta sig. Men det kanske inte går, egentligen, om man låter bli att vara rädd för det sanna svaret därinne? Ja, du hör ju, jag fortsätter stimma ;-)

Om jag känner att det är så många saker jag skulle vilja förändra för att han skall "passa" så är jag ju fel ute eftersom det bara är sig själv man kan förändra inte någon annan.

Ja vad var det som gjorde att jag fastnade för honom? Han var glad och kul, drog igång saker. Precis vad jag behövde som då kände att jag inte var så kul och alltför lat, behövde någon som var lite min egen motsats. Han gjorde mig glad i magen. Nu är han inte sådan längre och jag blir sällan glad i magen när jag ser honom (även om det, trot eller ej, kan hända, någon av de få gånger jag ser honom le och skoja). Sedan kan jag fastna i väldigt destruktiva tankar som t.ex. att det kanske är mitt fel att han inte längre är sådan?

Ja, ni hör ju, det är inte konstigt att jag ville fly undan med vinets hjälp! Sedan sätter ju Hösttrollet fingret på något viktigt och det är ju det där gamla "man vet vad man har...". Är man en fegis så är det väl lätt att fastna där, i synnerhet som det är "dyrt" att skiljas, ekonomin blir ju inte bättre direkt (fast jag vet att det ju bara är en undanflykt, man anpassar alltid mun efter matsäck (vart kommer alla dessa gamla ordspråk ifrån?). Ja, ja, som man bäddar får man ligga...nä, man kan faktiskt bädda om!

Dompa
Som en åsna till sin hötapp!

Eller en hund till sina spyor. Jag bara återvänder till gamla tankar och repeterar dom. Magkänslan som all skriver om är viktig.

Se på mannen när han sover. Känn efter: Är detta den person jag vill vakna brevid resten av livet?

Om svaret är ja: Så kämpa med näbbar och klor. Om svaret är nej: Agera innan för många år har blivit till spillo, livet är så satikens kort.

Jo,jo...det är lätt att råda andra tänker du. Helt sant...när det gäller mitt eget liv har jag ju gjort ett tusentals felval. Men jag tror ändå på magkänslan. Älskar du gubben så slåss för han. Slå honom också om det behövs. Om inte...gå

Som vanligt....mycket snurr...lite substans. Men du fattar vad jag menar. Kram dufvan /R

höst trollet
Kära Stigsdotter! Man måste

Kära Stigsdotter! Man måste få överlägga med sig själv, men man måste också vara ärlig mot sig själv!
När man tar ett beslut, så är det alltid det rätta beslutet, på grundval av den information man har just då!
Man kan få ny information bara någon dag senare, som får en att ändra beslutet.
Då är beslutet du tog tidigare fortfarande rätt, För den information du fick senare, hade du inte tillgång till, när beslutet togs!
Och man kan som du skriver, "bädda om", dvs, ta ett nytt beslut!
När vi lägger ut rutten i våra liv, är det som när vi börjar en lång resa med karta och kompass.
Precis som en orienterare, behöver vi stanna upp, kolla om vi är där vi ska (på rätt väg) och korrigera kursen, om vi inte är på väg mot målet.
Det finns ingen orienterare, som vid start, bara tar EN blick på karta & kompass och sedan springer sträckan raka vägen in i mål..
Fast det är väl det här som är så svårt för oss människor, som ska vara så perfekta och duktiga.. Vi vill kunna ha rätt genast. Vi vill inte göra några misstag.. Men om vi inte gör några misstag, så lär vi oss inget heller...
Kom ihåg, att det är tillåtet att välja mellan Aftonbladet och Expressen, Det är tillåtet att gå därifrån och låta bli att välja för stunden också..

Villervalle
Det kan vara komplicerat

det här med att kunna vara på jämt. Jag är lyckligt lottad så jag har inte haft några problem med detta på många herrans år även om jag är 55+. Men det har inte alltid varit så. När jag var yngre så kunde jag tex oroa mig för förtidig utlösning, vilket fick mig att sloka direkt och det var ju ingen höjdare. Med åren så har jag blivit mer avslappnad och tar inte allting så allvarligt och det inverkar ju även positivt på samlivet. Min fru är ganska krävande, men jag tar det med en klackspark och lite humor numer, och då funkar det bra.

Jag tror att din man känner press på sig att prestera och det är inte de gynnsammaste förutsättningarna för att det ska fungera. Jag tror ni skulle må bra av att bara kunna gosa med varann kravlöst emellanåt och blir det någonting mer så blir det. Annars är det inget att göra så stor affär av, och jag tror att när man igen börjar vänja sig vid närhet så kommer resten av sig själv. Nu låter jag som värsta sex terapeuten men detta är bara reflektioner som jag gör utifrån min egen erfarenhet.

Herregud var kass man var när man var yngre. Det är så man fortfarande skäms. Tänk om man kunde vrida klockan tillbaka och samtidigt ta med sig sin erfarenhet.

Det här med kommunikation är svårt. Min före detta lämnade mig för en annan, (men det var faktiskt något jag i hemlighet hade sett fram emot), och i början var vår kommunikation väldigt bra men efter det att jag själv hade inlett ett nytt förhållande så blev allt pest. Hennes förhållande tog slut och mitt eget var väldigt bra. Efterhand så blev kommunikationen väldigt ensidig typ: "Hej" - Hej - "Du, jag skulle behöva lite mer pengar för.........." - Jaha, och hur mycket rör det sig om? - "Bla Bla Bla"" - Ok, jag skall se vad jag kan göra - "Bra, hej då" - Men? - Tut, Tut, Tut.

Ha det Gött

Dompa
Mycket känsligt detta...

Min läkare sade att det kommer när man vill. I samband med min nynykterhet så insåg jag att jag inte kunde...fast doktorn sa ju att jag inte ville. Inte med J iaf. Kan det vara så enkelt? Ibland växer man fast vid varandra så mycket att psyket
kanske uppfattar inbördes sex som incest? Kan det vara så? Att ni är för nära varandra? Nu blev jag ju hemskt personlig...men det känns som du öppnade dörren. Har jag helt fel så be mig fara och flyga. Iaf blev det så för mig. Jag tände på J lika mycket som jag skulle ha tänt på hunden...eller en persienn.

Nu är det ok igen...småkåt hela tiden. Men ingen att agera ut det på. Men jag ser hur L ser ut på morgonen när hon tassar in i köket iförd trosor och t-shirt. Självklart agerar jag inte...det sista flickebarnet behöver är en gammal kåtgubbe. Men jag är glad över att apparaturen funkar, satan så sköra vi (jag) människor är.

Det är iaf. min tanke. Kanske är det inte ngt fel på vare sig dig eller maken...kanske står ni varandra för nära? En tanke bara... Och jag har tänkt längre...hur vissa män i min ålder (44) gifter sig med flickor/kvinnor från tredje land. Jag tror (tror!) att det kan vara ett symtom på samma problem. Man väljer ngn man inte kan komma nära...då språk och seder bryter. Givetvis bara en tanke så ingen behöver bli sned.

Kram (utan baktanke) /R

Nynykter
Känsligt

Ja det är ett känsligt ämne. En känslig process också det här med att känna lust och få till det. Det är både kropp, hjärta och hjärna.. Jag tror att det är för lite närhet som får oss att tända av. Ilska och irritation kommer i vägen. Kanske brist på beundran och respekt? Att man slutar se varandra, blir för van? Allt sådant tror jag hindrar lusten. Det blir till en ond spiral. När vi är sura på varandra vill vi inte ha sex och då går vi miste om alla de hormoner som utsöndras när vi har sex och som gör att vi binder oss mer vid varandra. Och när vi inte har sex blir vi ännu surare på varandra.. Så närhet tror jag inte är ett problem. Däremot måste det finnas lite lagom olikheter för att attraktion ska uppstå, men jag tror det kan räcka ganska långt med de olikheter som finns naturligt mellan man och kvinna...
Jag såg förresten ett program om kärleks-hormoner. En forskare sa att man ska akta sig för att ha sex med någon som man inte gillar eftersom de hormoner som utsöndras vid sex kan få oss att bli väldigt förälskade i fel person och hamna i en destruktiv relation... Så, be careful out there!
Nynykter

Stigsdotter
Att få till det

Ja det är verkligen känsliga processer. Det är nog olika för olika personer, men jag tror lite mer på NN:s hypotes. Jag tror att det lätt blir en ond cirkel, för lite leder till mindre lust, mindre närhet osv. Mer närhet leder till mer lust tycker jag. Det är precis som om något slags självförsvarsmekanism: nähä, får jag inget? nämen strunt i't, då vill jag inte ha nåt heller...

Men kanske är det manligt kvinnligt också? Tänker på det där med att hämta parters från andra länder, nog är det vanligare bland män? En gissning som jag har när det gäller detta är att det också handlar om krav. Lite grann som att en del verkar tända på sovande kvinnor (som inte tjatar eller ställer krav vare sig på hur livet skall levas eller hur hon skall tillfredsställas), kanske andra tycker det verkar praktiskt med en kvinna som man dels inte kan kommunicera helt med på grund av språkliga begränsningar, dels att hon är mer "utlämnad" ut en själv på grund av att hon lämnat sämre förhållanden i sitt hemland till exempel.

Närhet. Lite tråkigt tycker jag om det är detta som skrämmer. Jag tycker ju tvärtom att närhet är någonting positivt. Det är klart att om närheten innebär att man blir som syskon då är det ju något fel men då handlar det ju inte om att man är för nära utan om att man slutat känna den nödvändiga attraktionen för varandra. Eller, så är man nöjd med det, men då ska man vara gammal tycker jag. Nu får ni ursäkta men jag är för ung för att sluta kn_lla!!!

På tal om en helt annan sak: ska vi köpa vin till imorgon? säger karlsloken. Vi ska ha lite vänner hemma på middag. En av dem är muslim så hon dricker inte alls, en annan börjar jag faktiskt misstänka ha alkoholproblem (händer att han somnar i vår bastu när det är fest här hemma). Och så jag då. Jag tror att han är för feg för att ha en alkoholfri middag just för dessa vänner (som väl i och för sig har sett mig bete mig så de lär ju inte bli förvånade när de märker att jag inte dricker).

Äsch, jag blev bara så irriterad. Öh, ja jag dricker ju inte, så köp vin om du känner att vi måste ha det annars strunta i det. Men det ska inte finnas kvar något sedan la jag till.

Idag på tunnelbanan, alltså klockan tidigt imorse, satt det två fyllon och stank. Ett par, han med solglasögon. Jag tyckte så synd om dem, de såg nästan sjuka ut. Vet ni, numera tänker jag inte (jo, nu ljög jag ibland gör jag det, men inte så ofta) stackars mig som ALDRIG mer får dricka ett gott glas vin!!! Numera tänker jag att vad skönt, jag kommer aldrig mer vara sådär sjuk som man ibland kan bli dagen efter. När jag såg paret imorse så stärktes den tanken lite. Vad skönt att slippa!!!

kalla
Hoppas att allt är ok

Mitt kontrollbehov visar sig även här, alla skall logga in så jag vet alla mår bra. Men nu hoppas jag att du äter salta fiskar och bara inte har tid med oss här//Kram Kalla

Stigsdotter
Trampat lite snett!

Av någon idiotisk anledning känner jag helt plötsligt att jag vill röka i tid och otid (slutade med det för 10 år sedan). Det verkar som om man MÅSTE ha någon form av äcklig last, det duger liksom inte bara att må bra utan! I fredags köpte jag ett paket cigg.

Hamnade i en av mina farliga situationer: fredagsgnälliga barn som är sura, trötta, hungriga (precis som mamma är) vilket tar sig uttryck i gnäll och nej, nej, nej, jag vill inte hit och dit. Och krav på fredagsmys varvid den numera ilskna mamman fullkomligt exploderar "det är väl ingen som orkar ha något mys när det är så här himla gnälligt!!!". Mamman slänger sig i bilen och åker till affären, ge mig vad som helst, en folköl, en glass eller vad som helst!!! För inte så länge sedan hade jag tröstat mig med x antal vinglas och så hade allt blivit bra (eller inte). Talar i alla fall mig själv till rätta med ett "jamen köp cigg då om det nu måste missbrukas något!". Sen står jag där i tobakshörnan och säger "ett litet paket Marlboro tack" samtidigt som jag inser att det där med små paket det verkar vara något förlegat. Jaha, men där ser ju ut att vara två olika storlekar.... ja ni fattar. Och sen hann jag inte hejda mitt "53 kronor??" . Hm det var länge sen jag rökte och jag tänker inte börja med det faktiskt nu när jag lyckats sluta. När jag via mitt dåvarande jobb hade möjlighet att köpa en limpa Blend för 49 kronor fanns ingen anledning att sluta tyckte jag, men nu finns det verkligen ingen anledning att börja igen :-)

Jag inser ju att allt det här hänger ihop. I lördags hade vi folk hemma på middag. Smög till mig ett halvt glas vin. Som smakade surt och äckligt, men ändå ville jag ha mer. Men det gick ju inte för nu hade vi ju köpt så lite så det bara skulle räcka till gästerna och inte bli över. Och, så tänker man genast, om jag nu faktiskt klarar av att stoppa efter ett halvt glas vin utan att gå bärsärkargång efter mera. Då kanske jag inte har något problem i alla fall? Eller? Eller är detta det s.k. alkoholistiska tänkandet?

Idag ska jag inte dricka, och inte röka heller. Fast jag sparar paketet till min resa. Eller kanske jag ska slänga det i alla fall, annars kanske jag får för mig att jag nog kan ta en drink också där jag sitter på min sicilianska terrass?!

Kram till alla kämpar som orkar igenom mina bluddriga inlägg!

mulletant
Orkar!

Kram! / mtA

kalla
Du är för rolig!

Hade du inte varit gift, hade jag trott du var ensamma mamman i den tecknade serien. Du beskriver det så på pricken, känslan av att ge mig vad som helst bara jag får lite lugn och ro.

Släng du ciggen, för bryta man det ena följer nog det andra med beroendepersonen är en konstig figur.
Kram Kalla

santorini
Alkoholistiska tänkandet

"om jag nu faktiskt klarar av att stoppa efter ett halvt glas vin utan att gå bärsärkargång efter mera. Då kanske jag inte har något problem i alla fall? Eller? Eller är detta det s.k. alkoholistiska tänkandet?"

Utan att på nåt sätt vara expert så tror jag att just detta är ett "alkoholistiskt tänkande". Det kan säkert gå ett tag, kanske flera år men har man denna beroendepersonlighet så spårar det ur förr eller senare. Annars skulle vi inte vara här. Kämpa på!

När jag loggar in här så tittar jag alltid efter dina kloka och dessutom underhållande kommentarer!

Stigsdotter
Tack raringar!

Ni gör underverk för min självkänsla - att någon letar efter och har nytta/glädje av det jag skriver gör mig glad :-)

Nä usch, jag vill inte dricka och jag vill inte röka heller. Det är ju bara så äckligt! "Beroendepersonen är en konstig figur"...he, he, ser framför mig en skum typ som ler inåtvänt och är mer koncentrerad på glas och flaskor än på vad som händer runtomkring. Det är ju faktiskt så att det ena kan ge det andra. En väninna som skulle sluta röka var tvungen att sluta fika eftersom fika var så förknippat med cigaretter. Det är ju detsamma med alkohol.

Nå, heja oss!

höst trollet
Skönt att se dina kommentarer ;-)

Visserligen är jag fortfarande rökare, men jag tar nog en sak i taget. Jag tillhör den knäppa sorten, som inte blir sugen på vin bara för att jag röker (däremot funkar inte kaffe utan cigg..)
Däremot har jag blivit "kolsyre-o-man". Dricker massor av lokavatten, ramlösa od. (dock ej läsk, eftersom mina tänder blir så gnissliga och jag blir vansinnigt hungrig efter ca 2 timmar)
Med all den motion jag får av att springa på toa, titt som tätt, kan jag nog börja unna mig några extra chokladbitar.. Mmmm. riktigt mörk choklad, doppad i kaffet, och så suger man av den där smälta delen, och doppar igen....
Ha det gott! /trollet

santorini
Missbruket

måste tydligen gälla nånting för jag dricker också massor av mineralvatten istället. Jag dricker det med samma intensitet som vinet tidigare men det är för all del betydligt bättre. Man får springa på toan bara. Och jag tror det ska bli lättare att dra ner på konsumtionen. Jag låter mej hållas ett tag till. 86% mörk choklad tar jag en bit till kaffet, man behöver inte mycket av det.

Stigsdotter
Gnissliga tänder?

Hur då? Är det av sockret i läsken? Jag tycker att mina tänder har blivit gnissligare på sista tiden, kan det bero på det ökade godisintaget? Försvinner det när du borstar tänderna?

Usch, jag ångrar att jag gick in här och läste om chokladdoppningar i kaffe - är både frusen och hungrig. Snart får jag nån mat som chefen har beställt, vi har för vana att ha lunchmöten på jobbet och idag hade chefen glömt bort att skicka runt matbeställningslistan så hon beställde något på eget bevåg. Säkert gott, hoppas bara det är varmt...

höst trollet
Gnissliga..

Hej Vännen! I mitt fall, tror jag att det beror på "sockret"/kemikalierna i läsk.. Dessutom VET jag att jag har lätt för att bli "sockerberoende". Ju mer läsk jag dricker, desto mer vill jag ha...
Nu har jag införskaffat mig en kolsyreapparat, som har det goda med sig, att jag inte behöver ha så förtvivlat mycket kolsyra i vattnet varje gång..
Smaksättningen sköter jag efteråt, med juicer, gurka(gott!)grape, apelsin(gubbens favvo)citron eller, vid festliga tillfällen, hemgjord fläderblomsaft från väninnan!
Gnisslet försvann, när jag borstat tänderna, men då jag drack ganska mycket, höll jag på att borsta sönder tandköttet.. inte så kul..
Hoppas att maten smakade! kram/ trollet

Nynykter
Godissug

Jag har beställt boken Hjärnkoll på vikten. Får se om den kan ge en förklaring till att alkosuget ersätts av godissug. Jag blir inte längre sugen på alkohol, men däremot på godis. Och jag nöjer mig inte med lite. Jag vill ha MYCKET godis, annars är det liksom inte lönt. Precis som det var med vin. För mig var det lätt att avstå ETT glas vin. Jag ville ju ha mycket mer än så. Annars var det inte lönt...
Förhoppningsvis kan jag hitta ett sätt att komma ifrån detta utan att behöva äta stekt ägg och bacon till frukost (Örk). Det verkar nämligen vara LCHF som gäller om man är glad i socker.
Kram på er!
Nynykter alias Sockergrisen

höst trollet
Hej Nynykter!

Hittade detta på nätet. från Informationscentrum för sockerberoende!
http://www.sockerberoende.info/vanliga_fragor.html
jag har kopierat en del av deras punkt5.! (som handlar om att vi som är "alkoholister" i många fall även är sockerberoende!)
"5. Kan barn vara sockerberoende, eller bara vuxna - eller tvärtom?
Man kan vara sockerberoende i vilken ålder som helst. Det är dessutom vanligt att sockerberoende grundläggs/startar redan i den tidiga barndomen, vilket är katastrofalt för den drabbade. Dessutom bäddar sockerberoende för andra beroenden, vilket ökar risken för att barnet ifråga även utvecklar exempelvis alkoholproblem längre fram i livet.
Det är till och med så att många alkoholister i själva verket är sockerberoende, har det visat sig. Alkohol är just flytande socker." (slut citat")
Så det verkar alltså, som att vi bara "byter" en sorts socker mot ett annat.. Minns också, att jag var en riktig "socker-råtta" som barn. En gång snattade jag ett paket bitsocker ur skafferiet och bara satt och mulade i mig när jag var ensam hemma..
Mådde definitivt inte bra efteråt, fick en riktig ågren, som hag trodde hängde ihop med att jag var rädd för att få stryk, när det uppdagades.. Jag KUNDE INTE sluta äta, förän paketet var tomt! (Uuurrrrk!)
Ha en bra dag!/ trollis (får väl snart döpa om mig till "tandtrollet" lol)

santorini
LCHF

Hej! Jag inleder nu vecka 16 med LCHF. Började med det samtidigt som jag la av med alkoholen och det fungerar alldeles utmärkt. Inget sug, varken efter vin eller sötsaker. Det är jätteenkelt bara man läser på och är strikt. Det går inte att börja "fuska" med potatis, ris eller i mitt fall frukt. Jag har provat förut men då var jag inte tillräckligt påläst. Man får äta mycket och gott och åt min man kokar jag potatis så är han nöjd och glad. Jag saknar ingenting. Äter turkisk yoghurt med bär och nötter till frukost för ägg vill jag inte ha på morron. Lite 86% choklad på eftermiddan om jag vill ha. Jag har gått ner 12 kg i vikt och mår jättebra! Nykterheten är det viktigaste och jag har faktiskt inte haft nåt sug förutom då en liten psykologisk tomhetskänsla nån fredag men det är bara vanan och inget riktigt sug. Frukt går det bra att vara utan också, det trodde jag inte. Får nog vitaminer av blåbär och grönsaker. Det är absolut värt att prova. Förresten så har jag slängt min blodtrycksmedicin också och har utmärkt värde genom att jag slutat med alkohol och gott ner i vikt. Lycka till om ni vill prova!

Sidor