Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Jag ska sluta stimma ;-) Vet inte varför detta kom upp just nu. Precis som du skriver så är det ju flyktvägar och det enda som betyder något är ju vad jag innerst inne vill och känner. Men det är ju också så att jag vet att den där rätta känslan för en annan person kan döljas av sådant som ligger i vägen och döljer: vardagen, alla känslor som dras upp när man inte kan kommuncera ordentligt osv.

Jag är rädd för att ta fel och göra oåterkalleliga misstag. Eller? Kanske jag inte kan ta fel om jag verkligen, på riktigt och med uppriktighet mot mig själv - känner efter? Älskar jag honom? Svaret på den frågan idag är: jag vet inte. Jag är rädd att man kan lura sig själv, eller missta sig. Men det kanske inte går, egentligen, om man låter bli att vara rädd för det sanna svaret därinne? Ja, du hör ju, jag fortsätter stimma ;-)

Om jag känner att det är så många saker jag skulle vilja förändra för att han skall "passa" så är jag ju fel ute eftersom det bara är sig själv man kan förändra inte någon annan.

Ja vad var det som gjorde att jag fastnade för honom? Han var glad och kul, drog igång saker. Precis vad jag behövde som då kände att jag inte var så kul och alltför lat, behövde någon som var lite min egen motsats. Han gjorde mig glad i magen. Nu är han inte sådan längre och jag blir sällan glad i magen när jag ser honom (även om det, trot eller ej, kan hända, någon av de få gånger jag ser honom le och skoja). Sedan kan jag fastna i väldigt destruktiva tankar som t.ex. att det kanske är mitt fel att han inte längre är sådan?

Ja, ni hör ju, det är inte konstigt att jag ville fly undan med vinets hjälp! Sedan sätter ju Hösttrollet fingret på något viktigt och det är ju det där gamla "man vet vad man har...". Är man en fegis så är det väl lätt att fastna där, i synnerhet som det är "dyrt" att skiljas, ekonomin blir ju inte bättre direkt (fast jag vet att det ju bara är en undanflykt, man anpassar alltid mun efter matsäck (vart kommer alla dessa gamla ordspråk ifrån?). Ja, ja, som man bäddar får man ligga...nä, man kan faktiskt bädda om!

Dompa

Eller en hund till sina spyor. Jag bara återvänder till gamla tankar och repeterar dom. Magkänslan som all skriver om är viktig.

Se på mannen när han sover. Känn efter: Är detta den person jag vill vakna brevid resten av livet?

Om svaret är ja: Så kämpa med näbbar och klor. Om svaret är nej: Agera innan för många år har blivit till spillo, livet är så satikens kort.

Jo,jo...det är lätt att råda andra tänker du. Helt sant...när det gäller mitt eget liv har jag ju gjort ett tusentals felval. Men jag tror ändå på magkänslan. Älskar du gubben så slåss för han. Slå honom också om det behövs. Om inte...gå

Som vanligt....mycket snurr...lite substans. Men du fattar vad jag menar. Kram dufvan /R

höst trollet

Kära Stigsdotter! Man måste få överlägga med sig själv, men man måste också vara ärlig mot sig själv!
När man tar ett beslut, så är det alltid det rätta beslutet, på grundval av den information man har just då!
Man kan få ny information bara någon dag senare, som får en att ändra beslutet.
Då är beslutet du tog tidigare fortfarande rätt, För den information du fick senare, hade du inte tillgång till, när beslutet togs!
Och man kan som du skriver, "bädda om", dvs, ta ett nytt beslut!
När vi lägger ut rutten i våra liv, är det som när vi börjar en lång resa med karta och kompass.
Precis som en orienterare, behöver vi stanna upp, kolla om vi är där vi ska (på rätt väg) och korrigera kursen, om vi inte är på väg mot målet.
Det finns ingen orienterare, som vid start, bara tar EN blick på karta & kompass och sedan springer sträckan raka vägen in i mål..
Fast det är väl det här som är så svårt för oss människor, som ska vara så perfekta och duktiga.. Vi vill kunna ha rätt genast. Vi vill inte göra några misstag.. Men om vi inte gör några misstag, så lär vi oss inget heller...
Kom ihåg, att det är tillåtet att välja mellan Aftonbladet och Expressen, Det är tillåtet att gå därifrån och låta bli att välja för stunden också..

Villervalle

det här med att kunna vara på jämt. Jag är lyckligt lottad så jag har inte haft några problem med detta på många herrans år även om jag är 55+. Men det har inte alltid varit så. När jag var yngre så kunde jag tex oroa mig för förtidig utlösning, vilket fick mig att sloka direkt och det var ju ingen höjdare. Med åren så har jag blivit mer avslappnad och tar inte allting så allvarligt och det inverkar ju även positivt på samlivet. Min fru är ganska krävande, men jag tar det med en klackspark och lite humor numer, och då funkar det bra.

Jag tror att din man känner press på sig att prestera och det är inte de gynnsammaste förutsättningarna för att det ska fungera. Jag tror ni skulle må bra av att bara kunna gosa med varann kravlöst emellanåt och blir det någonting mer så blir det. Annars är det inget att göra så stor affär av, och jag tror att när man igen börjar vänja sig vid närhet så kommer resten av sig själv. Nu låter jag som värsta sex terapeuten men detta är bara reflektioner som jag gör utifrån min egen erfarenhet.

Herregud var kass man var när man var yngre. Det är så man fortfarande skäms. Tänk om man kunde vrida klockan tillbaka och samtidigt ta med sig sin erfarenhet.

Det här med kommunikation är svårt. Min före detta lämnade mig för en annan, (men det var faktiskt något jag i hemlighet hade sett fram emot), och i början var vår kommunikation väldigt bra men efter det att jag själv hade inlett ett nytt förhållande så blev allt pest. Hennes förhållande tog slut och mitt eget var väldigt bra. Efterhand så blev kommunikationen väldigt ensidig typ: "Hej" - Hej - "Du, jag skulle behöva lite mer pengar för.........." - Jaha, och hur mycket rör det sig om? - "Bla Bla Bla"" - Ok, jag skall se vad jag kan göra - "Bra, hej då" - Men? - Tut, Tut, Tut.

Ha det Gött

Dompa

Min läkare sade att det kommer när man vill. I samband med min nynykterhet så insåg jag att jag inte kunde...fast doktorn sa ju att jag inte ville. Inte med J iaf. Kan det vara så enkelt? Ibland växer man fast vid varandra så mycket att psyket
kanske uppfattar inbördes sex som incest? Kan det vara så? Att ni är för nära varandra? Nu blev jag ju hemskt personlig...men det känns som du öppnade dörren. Har jag helt fel så be mig fara och flyga. Iaf blev det så för mig. Jag tände på J lika mycket som jag skulle ha tänt på hunden...eller en persienn.

Nu är det ok igen...småkåt hela tiden. Men ingen att agera ut det på. Men jag ser hur L ser ut på morgonen när hon tassar in i köket iförd trosor och t-shirt. Självklart agerar jag inte...det sista flickebarnet behöver är en gammal kåtgubbe. Men jag är glad över att apparaturen funkar, satan så sköra vi (jag) människor är.

Det är iaf. min tanke. Kanske är det inte ngt fel på vare sig dig eller maken...kanske står ni varandra för nära? En tanke bara... Och jag har tänkt längre...hur vissa män i min ålder (44) gifter sig med flickor/kvinnor från tredje land. Jag tror (tror!) att det kan vara ett symtom på samma problem. Man väljer ngn man inte kan komma nära...då språk och seder bryter. Givetvis bara en tanke så ingen behöver bli sned.

Kram (utan baktanke) /R

Nynykter

Ja det är ett känsligt ämne. En känslig process också det här med att känna lust och få till det. Det är både kropp, hjärta och hjärna.. Jag tror att det är för lite närhet som får oss att tända av. Ilska och irritation kommer i vägen. Kanske brist på beundran och respekt? Att man slutar se varandra, blir för van? Allt sådant tror jag hindrar lusten. Det blir till en ond spiral. När vi är sura på varandra vill vi inte ha sex och då går vi miste om alla de hormoner som utsöndras när vi har sex och som gör att vi binder oss mer vid varandra. Och när vi inte har sex blir vi ännu surare på varandra.. Så närhet tror jag inte är ett problem. Däremot måste det finnas lite lagom olikheter för att attraktion ska uppstå, men jag tror det kan räcka ganska långt med de olikheter som finns naturligt mellan man och kvinna...
Jag såg förresten ett program om kärleks-hormoner. En forskare sa att man ska akta sig för att ha sex med någon som man inte gillar eftersom de hormoner som utsöndras vid sex kan få oss att bli väldigt förälskade i fel person och hamna i en destruktiv relation... Så, be careful out there!
Nynykter

Stigsdotter

Ja det är verkligen känsliga processer. Det är nog olika för olika personer, men jag tror lite mer på NN:s hypotes. Jag tror att det lätt blir en ond cirkel, för lite leder till mindre lust, mindre närhet osv. Mer närhet leder till mer lust tycker jag. Det är precis som om något slags självförsvarsmekanism: nähä, får jag inget? nämen strunt i't, då vill jag inte ha nåt heller...

Men kanske är det manligt kvinnligt också? Tänker på det där med att hämta parters från andra länder, nog är det vanligare bland män? En gissning som jag har när det gäller detta är att det också handlar om krav. Lite grann som att en del verkar tända på sovande kvinnor (som inte tjatar eller ställer krav vare sig på hur livet skall levas eller hur hon skall tillfredsställas), kanske andra tycker det verkar praktiskt med en kvinna som man dels inte kan kommunicera helt med på grund av språkliga begränsningar, dels att hon är mer "utlämnad" ut en själv på grund av att hon lämnat sämre förhållanden i sitt hemland till exempel.

Närhet. Lite tråkigt tycker jag om det är detta som skrämmer. Jag tycker ju tvärtom att närhet är någonting positivt. Det är klart att om närheten innebär att man blir som syskon då är det ju något fel men då handlar det ju inte om att man är för nära utan om att man slutat känna den nödvändiga attraktionen för varandra. Eller, så är man nöjd med det, men då ska man vara gammal tycker jag. Nu får ni ursäkta men jag är för ung för att sluta kn_lla!!!

På tal om en helt annan sak: ska vi köpa vin till imorgon? säger karlsloken. Vi ska ha lite vänner hemma på middag. En av dem är muslim så hon dricker inte alls, en annan börjar jag faktiskt misstänka ha alkoholproblem (händer att han somnar i vår bastu när det är fest här hemma). Och så jag då. Jag tror att han är för feg för att ha en alkoholfri middag just för dessa vänner (som väl i och för sig har sett mig bete mig så de lär ju inte bli förvånade när de märker att jag inte dricker).

Äsch, jag blev bara så irriterad. Öh, ja jag dricker ju inte, så köp vin om du känner att vi måste ha det annars strunta i det. Men det ska inte finnas kvar något sedan la jag till.

Idag på tunnelbanan, alltså klockan tidigt imorse, satt det två fyllon och stank. Ett par, han med solglasögon. Jag tyckte så synd om dem, de såg nästan sjuka ut. Vet ni, numera tänker jag inte (jo, nu ljög jag ibland gör jag det, men inte så ofta) stackars mig som ALDRIG mer får dricka ett gott glas vin!!! Numera tänker jag att vad skönt, jag kommer aldrig mer vara sådär sjuk som man ibland kan bli dagen efter. När jag såg paret imorse så stärktes den tanken lite. Vad skönt att slippa!!!

kalla

Mitt kontrollbehov visar sig även här, alla skall logga in så jag vet alla mår bra. Men nu hoppas jag att du äter salta fiskar och bara inte har tid med oss här//Kram Kalla

Stigsdotter

Av någon idiotisk anledning känner jag helt plötsligt att jag vill röka i tid och otid (slutade med det för 10 år sedan). Det verkar som om man MÅSTE ha någon form av äcklig last, det duger liksom inte bara att må bra utan! I fredags köpte jag ett paket cigg.

Hamnade i en av mina farliga situationer: fredagsgnälliga barn som är sura, trötta, hungriga (precis som mamma är) vilket tar sig uttryck i gnäll och nej, nej, nej, jag vill inte hit och dit. Och krav på fredagsmys varvid den numera ilskna mamman fullkomligt exploderar "det är väl ingen som orkar ha något mys när det är så här himla gnälligt!!!". Mamman slänger sig i bilen och åker till affären, ge mig vad som helst, en folköl, en glass eller vad som helst!!! För inte så länge sedan hade jag tröstat mig med x antal vinglas och så hade allt blivit bra (eller inte). Talar i alla fall mig själv till rätta med ett "jamen köp cigg då om det nu måste missbrukas något!". Sen står jag där i tobakshörnan och säger "ett litet paket Marlboro tack" samtidigt som jag inser att det där med små paket det verkar vara något förlegat. Jaha, men där ser ju ut att vara två olika storlekar.... ja ni fattar. Och sen hann jag inte hejda mitt "53 kronor??" . Hm det var länge sen jag rökte och jag tänker inte börja med det faktiskt nu när jag lyckats sluta. När jag via mitt dåvarande jobb hade möjlighet att köpa en limpa Blend för 49 kronor fanns ingen anledning att sluta tyckte jag, men nu finns det verkligen ingen anledning att börja igen :-)

Jag inser ju att allt det här hänger ihop. I lördags hade vi folk hemma på middag. Smög till mig ett halvt glas vin. Som smakade surt och äckligt, men ändå ville jag ha mer. Men det gick ju inte för nu hade vi ju köpt så lite så det bara skulle räcka till gästerna och inte bli över. Och, så tänker man genast, om jag nu faktiskt klarar av att stoppa efter ett halvt glas vin utan att gå bärsärkargång efter mera. Då kanske jag inte har något problem i alla fall? Eller? Eller är detta det s.k. alkoholistiska tänkandet?

Idag ska jag inte dricka, och inte röka heller. Fast jag sparar paketet till min resa. Eller kanske jag ska slänga det i alla fall, annars kanske jag får för mig att jag nog kan ta en drink också där jag sitter på min sicilianska terrass?!

Kram till alla kämpar som orkar igenom mina bluddriga inlägg!

kalla

Hade du inte varit gift, hade jag trott du var ensamma mamman i den tecknade serien. Du beskriver det så på pricken, känslan av att ge mig vad som helst bara jag får lite lugn och ro.

Släng du ciggen, för bryta man det ena följer nog det andra med beroendepersonen är en konstig figur.
Kram Kalla

"om jag nu faktiskt klarar av att stoppa efter ett halvt glas vin utan att gå bärsärkargång efter mera. Då kanske jag inte har något problem i alla fall? Eller? Eller är detta det s.k. alkoholistiska tänkandet?"

Utan att på nåt sätt vara expert så tror jag att just detta är ett "alkoholistiskt tänkande". Det kan säkert gå ett tag, kanske flera år men har man denna beroendepersonlighet så spårar det ur förr eller senare. Annars skulle vi inte vara här. Kämpa på!

När jag loggar in här så tittar jag alltid efter dina kloka och dessutom underhållande kommentarer!

Stigsdotter

Ni gör underverk för min självkänsla - att någon letar efter och har nytta/glädje av det jag skriver gör mig glad :-)

Nä usch, jag vill inte dricka och jag vill inte röka heller. Det är ju bara så äckligt! "Beroendepersonen är en konstig figur"...he, he, ser framför mig en skum typ som ler inåtvänt och är mer koncentrerad på glas och flaskor än på vad som händer runtomkring. Det är ju faktiskt så att det ena kan ge det andra. En väninna som skulle sluta röka var tvungen att sluta fika eftersom fika var så förknippat med cigaretter. Det är ju detsamma med alkohol.

Nå, heja oss!

höst trollet

Visserligen är jag fortfarande rökare, men jag tar nog en sak i taget. Jag tillhör den knäppa sorten, som inte blir sugen på vin bara för att jag röker (däremot funkar inte kaffe utan cigg..)
Däremot har jag blivit "kolsyre-o-man". Dricker massor av lokavatten, ramlösa od. (dock ej läsk, eftersom mina tänder blir så gnissliga och jag blir vansinnigt hungrig efter ca 2 timmar)
Med all den motion jag får av att springa på toa, titt som tätt, kan jag nog börja unna mig några extra chokladbitar.. Mmmm. riktigt mörk choklad, doppad i kaffet, och så suger man av den där smälta delen, och doppar igen....
Ha det gott! /trollet

måste tydligen gälla nånting för jag dricker också massor av mineralvatten istället. Jag dricker det med samma intensitet som vinet tidigare men det är för all del betydligt bättre. Man får springa på toan bara. Och jag tror det ska bli lättare att dra ner på konsumtionen. Jag låter mej hållas ett tag till. 86% mörk choklad tar jag en bit till kaffet, man behöver inte mycket av det.

Stigsdotter

Hur då? Är det av sockret i läsken? Jag tycker att mina tänder har blivit gnissligare på sista tiden, kan det bero på det ökade godisintaget? Försvinner det när du borstar tänderna?

Usch, jag ångrar att jag gick in här och läste om chokladdoppningar i kaffe - är både frusen och hungrig. Snart får jag nån mat som chefen har beställt, vi har för vana att ha lunchmöten på jobbet och idag hade chefen glömt bort att skicka runt matbeställningslistan så hon beställde något på eget bevåg. Säkert gott, hoppas bara det är varmt...

höst trollet

Hej Vännen! I mitt fall, tror jag att det beror på "sockret"/kemikalierna i läsk.. Dessutom VET jag att jag har lätt för att bli "sockerberoende". Ju mer läsk jag dricker, desto mer vill jag ha...
Nu har jag införskaffat mig en kolsyreapparat, som har det goda med sig, att jag inte behöver ha så förtvivlat mycket kolsyra i vattnet varje gång..
Smaksättningen sköter jag efteråt, med juicer, gurka(gott!)grape, apelsin(gubbens favvo)citron eller, vid festliga tillfällen, hemgjord fläderblomsaft från väninnan!
Gnisslet försvann, när jag borstat tänderna, men då jag drack ganska mycket, höll jag på att borsta sönder tandköttet.. inte så kul..
Hoppas att maten smakade! kram/ trollet

Nynykter

Jag har beställt boken Hjärnkoll på vikten. Får se om den kan ge en förklaring till att alkosuget ersätts av godissug. Jag blir inte längre sugen på alkohol, men däremot på godis. Och jag nöjer mig inte med lite. Jag vill ha MYCKET godis, annars är det liksom inte lönt. Precis som det var med vin. För mig var det lätt att avstå ETT glas vin. Jag ville ju ha mycket mer än så. Annars var det inte lönt...
Förhoppningsvis kan jag hitta ett sätt att komma ifrån detta utan att behöva äta stekt ägg och bacon till frukost (Örk). Det verkar nämligen vara LCHF som gäller om man är glad i socker.
Kram på er!
Nynykter alias Sockergrisen

höst trollet

Hittade detta på nätet. från Informationscentrum för sockerberoende!
http://www.sockerberoende.info/vanliga_fragor.html
jag har kopierat en del av deras punkt5.! (som handlar om att vi som är "alkoholister" i många fall även är sockerberoende!)
"5. Kan barn vara sockerberoende, eller bara vuxna - eller tvärtom?
Man kan vara sockerberoende i vilken ålder som helst. Det är dessutom vanligt att sockerberoende grundläggs/startar redan i den tidiga barndomen, vilket är katastrofalt för den drabbade. Dessutom bäddar sockerberoende för andra beroenden, vilket ökar risken för att barnet ifråga även utvecklar exempelvis alkoholproblem längre fram i livet.
Det är till och med så att många alkoholister i själva verket är sockerberoende, har det visat sig. Alkohol är just flytande socker." (slut citat")
Så det verkar alltså, som att vi bara "byter" en sorts socker mot ett annat.. Minns också, att jag var en riktig "socker-råtta" som barn. En gång snattade jag ett paket bitsocker ur skafferiet och bara satt och mulade i mig när jag var ensam hemma..
Mådde definitivt inte bra efteråt, fick en riktig ågren, som hag trodde hängde ihop med att jag var rädd för att få stryk, när det uppdagades.. Jag KUNDE INTE sluta äta, förän paketet var tomt! (Uuurrrrk!)
Ha en bra dag!/ trollis (får väl snart döpa om mig till "tandtrollet" lol)

Hej! Jag inleder nu vecka 16 med LCHF. Började med det samtidigt som jag la av med alkoholen och det fungerar alldeles utmärkt. Inget sug, varken efter vin eller sötsaker. Det är jätteenkelt bara man läser på och är strikt. Det går inte att börja "fuska" med potatis, ris eller i mitt fall frukt. Jag har provat förut men då var jag inte tillräckligt påläst. Man får äta mycket och gott och åt min man kokar jag potatis så är han nöjd och glad. Jag saknar ingenting. Äter turkisk yoghurt med bär och nötter till frukost för ägg vill jag inte ha på morron. Lite 86% choklad på eftermiddan om jag vill ha. Jag har gått ner 12 kg i vikt och mår jättebra! Nykterheten är det viktigaste och jag har faktiskt inte haft nåt sug förutom då en liten psykologisk tomhetskänsla nån fredag men det är bara vanan och inget riktigt sug. Frukt går det bra att vara utan också, det trodde jag inte. Får nog vitaminer av blåbär och grönsaker. Det är absolut värt att prova. Förresten så har jag slängt min blodtrycksmedicin också och har utmärkt värde genom att jag slutat med alkohol och gott ner i vikt. Lycka till om ni vill prova!