Min historia.
Under min uppväxt, var jag en revolterande tonåring (väldigt självständig) och som alla andra, var det mellanöl jag drack för att bli full. För det var ju det det handlade om i första hand, även om man kallade det för att "festa". Poängen var ju att bli full!
Nåväl, DET växte jag ifrån. Det blev ett tidigt äktenskap, där ingen av oss var mogen för att bilda familj egentligen och skilsmässa, eftersom det kändes, som jag hade ansvaret för 2 barn, istället för det enda vi hade..
Ny man efter ett par år, andra barnet efter ytterligare ett par år. Ett nybyggt hus, deltidsjobb och en "framgångsrik" man.
Det började med att vi hade ett ganska stort umgänge, så det bjöds på mat och vin.. I början var det härligt att både bjuda och bli bortbjuden..
Jag kände mig så "spirituell" och trevlig efter ett par glas.. Tyvärr, så gjorde min dåvarande man det också (och ansåg sig själv vara en guds gåva till kvinnorna, inte bara mig!)
Efter åtskilliga stormiga uppträden (där allt givetvis var mest mitt fel) upptäckte jag att han skåp-söp! JAG skämdes, och var glad över att han inte åkt dit för rattfylla.
Jag kom nämligen på honom en väldigt tidig morgon (vid halv 4-tiden) stå och halsa direkt från barskåpet.
Han skyllde på att mitt uppträdande (skäll, för lite sex, för lite uppmärksamhet etc) gjorde att han inte kunde sova. Och han hade ju ett SÅ viktigt arbete...
Den morgonen, föll ett par fjäll från mina ögon. Jag tvingade honom att sjukskriva sig, för om han satte sig i bilen, så skulle jag ringa polisen.
Han måste ha anat att jag menade allvar, för han lommade isäng och ett par månader senare flyttade vi isär. (efter ytterligare en månad hade han skaffat en ny kvinna!)
Själv, tröstade jag mig med ett par glas vin på kvällarna när barnen somnat, tills jag insåg att jag inte hade råd att fortsätta dricka i den takten. Dessutom tyckte jag inte att det var roligt att sitta ensam och dricka (kanske skämdes jag lite över chablonbilden av den försmådda, som sitter och pimplar vin..)
För sådär 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv! trevlig, ordnad ekonomi, bostad och händig! Inget tjafs som vem som ska städa diska eller tvätta..
Han nämnde öppet att han haft problem, i samband med en uppslitande skilsmässa, men han blev aldrig knöfull eller otrevlig. Däremot älskade han viner och var väldigt kunnig utan att vara vin-snobb.(starksprit nobbade han och gör för det mesta fortfarande)
Sedan har det smugit sig på.. Ett á två glas vin till maten, har blivit ett par flaskor.. och så några starköl...
Några gånger har han trillat igenom, med dunder och brak och blivit i stort sett redlös. Naturligtvis har jag "förlåtit" och sett det som engångsföreteelser (fastän magkänslan sagt något annat) Jag har ju själv druckit.
Den senaste händelsen, fick mig nog att chockartat öppna ögonen och inse att jag själv har blivit beroende och besluta mig för att göra något åt det!
Jag kan bara ändra på mig själv! Hur gärna jag än vill att den man jag älskar, ska bli nykter alkoholist, så måste jag inse att DET kan bara han själv åstadkomma.
Jag tänker inte överge honom hals över huvud, men jag har sagt att det finns saker jag inte kan dagtinga med mitt eget samvete om. Han anser fortfarande inte att han är beroende, men medger att det kan uppstå vissa problem när han "råkar" dricka för mycket..
Så nu har jag parkerat på bänken (som någon skrev i en tråd)i forumet!
Tack alla ni som är här, för uppmuntran och ögonöppnare!
Ha en fin dag!/trollet

höst trollet

Känner att jag (som egentligen är en ganska lugn och trygg person) är en smula konflikträdd..
Jag känner dock inget behov av A!
Anledningen är att min man som lovat "trappa ner" från omräknat ca 6 - 8 standardglas(vin/öl)/dag/6dagar/vecka, samt en massa lättöl dessemellan, har börjat smussla..
Ok, han kanske har druckit ÄNNU mer innan.. Jag kanske inte har haft koll?
Eller så klarar han inte suget med sin "nya" ranson, max 2 starköl/dag.
I morse hittade jag nämligen, förutom de 2 ölen (5,2:or) som han drack öppet, en 7,2:a..
Egentligen lurar han bara sig själv..
Fast å andra sidan, fick jag en förklaring till varför han "kom på" att han hade en massa "småsaker" som behövde göras..
För min del handlar det om FÖRTROENDE! Jag har sagt att jag kommer att ta en vit period (har inte deklarerat hur lång, men troligen m y c k e t lååång)
Jag har sagt, att vill han dricka(om han måste) så får han F-N i mig göra det öppet! Jag märker ju i alla fall OM han har druckit och hur mycket (på ett halvt glas när)
Jag hör på tonfall och ser på kroppshållningen när han tagit mer än en öl. Och det, innan han varken raglar, vinglar eller sluddrar..
Ja, jag är besviken, men knappast förvånad...

Stigsdotter

Tack för dina fina svar på mina inlägg. Nu läser jag din egen historia och den är, ja tyvärr, inte unik. Fasen vad den ställer till med den här alkoholen! Nu har du både dig själv och din man sittande där i fällan.

Viktigt är att du tänker främst på dig själv tror jag. Du kan berätta för honom vad du ser och vad det gör med dig/honom men såklart måste han ju själv inse att han har problem. Att smussla är väl ändå ett tecken på att allt inte står rätt till!

Vad bra att du hittat hit, vi hjälper varandra! Här finns många kloka människor och jag tycker att det är till ett stort stöd att skriva och läsa här!

höst trollet

Tack för dina värmande ord! Du är en av dem, som puffar, tjatar och speglar, när man känner sig villrådig.
Att ge andra råd, är inte lätt, men när det kommer till en själv, så är det svårare..
Det är så himla lätt att börja slå på sig själv, eller att skylla ifrån sig..
Jag VET att min man MÅSTE inse sina problem själv! Just nu, verkar det som han använder en gammal beprövad flyktväg - "huka dig tills det har blåst över" ...
Nåväl, ska klura lite på hur jag får hål på den.. Naturligtvis, kommer han att försöka neka till att han tagit några extra öl.. Flaskorna har ju stått där tidigare.. hmm... (tror inte det!)
Det jag är orolig för, är om han börjar gömma dem på allvar eller om han går över till starksprit.(mindre förpackning - enklare att dölja)
Tar ett djupt andetag, så får vi se hur det blir när han kommer hem..
Känner mig ändå rätt lugn inuti.. Kanske för att JAG har betämt mig ;-)

höst trollet

Försökte på ett snyggt sätt utan att gorma, konfrontera gubben med hans smygande..
Jodå, först kom förklaringen : Det e ju bara 33:or, jag brukar ju dricka halvliters...(han tyckte att "mängden" var det som räknades..
Sedan blev han sur, och tyckte givetvis att jag "snokade"..
Varpå jag sa, att jag inte behövde snoka, för att räkna burkar på en hylla i källaren, det räcker med att öppna dörren och kika in.
Men herregud, ska man inte få njuta lite i livet, du börjar ju låta som Xet, kom det sedan..
Då tog det hus i helsicke på mig. Jag deklarerade att jag inte tänkte dricka på ett tag och att jag tyckte att han har problem.
Då blev han alldeles tyst. Den beryktade tryckta västernstämningen infann sig och mannen gick och lade sig tidigt.( han grälar aldig nyker, utan drar ner järnridån)
Själv satt jag kvar med en bok och en stoooor klump i magen... Ska jobba i helgen, då får vi se hur det går... Det är nog en fifty - fifty, att jag möter en aspackad man när jag kommer hem.
Bestämde mig för att inte försöka diskutera något med honom om han är full (den utloggade hjärnans princip)
Klumpen i magen känns hanterbar idag, men det är svårt att veta vad jag känner innerst inne. Ska nog sätta mig vid spegeln och ta en förhandlingsrunda med mig själv..
Må väl vänner!

höst trollet

Eftersom jag ska jobba i helgen, har jag beslutat mig för att skjuta på ett längre samtal med min man.
Han har varit lite slokörad och sanningen att säga, går vi som katter runt het gröt.. Precis som jag skrev förut, Många av oss är otroligt duktiga på att peppa andra och att ge råd.. Sedan när det kommer till kritan, står vi med skägget i brevlådan..
Nåväl, då jag ännu inte blivit skäggiga damen,har jag börjat samla argument, att framföra i jag-form..
En bekant till mig, sa att jag inte skulle gå på för fort eller hårt, utan låta vissa saker sjunka in.. Din man är säkert medveten om att han dricker, men han vill inte veta hur mycket han dricker egentligen.
Funderar på att be honom ha allt sitt dricka i köket, om inte annat, kanske det blir en sorts ögonöppnare för honom, när han ser hur många öl han tagit egentligen?
Om han är öppen, så slipper ju jag "snoka"..? Fast det innebär ju i princip att jag skiter i hur mycket han häller i sig eller..
Nej, nu blir jag som katten.. torrisar eller burkmat? Aftonbladet eller Expressen? Tja, idag blir det nog att packa jobbväska och fundera tills nästa vecka ;-)

Vinter i min t…

Vad jobbigt att ha alkohol framför näsan på sig sådär när man själv inte vill dricka! Kan du, istället för att påpeka hans problem, argumentera utifrån dig själv? Att du tycker att det blir svårt med alkohol i hemmet just nu, och att du inte mår bra av att bli "frestad"?

Kanske skulle han inte gå lika mycket i försvarsställning då? Bara en tanke.

Jag slog verkligen bakut de gånger sambon påpekade att jag kanske drack lite väl mycket, det triggade mig faktiskt att dricka ännu mer "bara för att" ;)

höst trollet

Tack för din tanke.. Det kanske blir någon sorts protest..(trotsåldern vid 60+*fniss*) Själv är jag faktiskt inte alls sugen just nu. Konstigt egentligen, men jag känner att jag distanserar mig mer från gubben, när han har druckit.
Det blir nästan jobbigt med alla kramar och omtänksamhet, när jag märker att han tagit några pilsner.
Eftersom jag kommer att ha fullt upp, så kommer jag inte att ha tid att ens tänka på A.
Jag har nog varit mer en periodare, men tack vare gubben, så har perioderna blivit längre och mängden större..
Rätt skönt med ett krävande jobb i vissa lägen, då hinner man varken känna eller tänka!
Lev väl vinter och ta hand om dig!
kram trollet

VÅREN

Hej trollet

Jag är ny här. När jag läste dina rader kände jag igen mig själv Jag är också 60 plus.
Har nu varit nykter sju veckor efter många perioder. Min man dricker också och jag
har hakat på och perioderna kan ha varat 3 veckor nästan dygnet runt. Idag är jag glad
att jag lever. Blev en runda till psyk i början på augusti då jag var körd i botten.
Nu mår jag underbart bra och har inte varit sugen ens. I lördags drack min man men inte jag
men i längden är det frestande. Det är så skönt att slippa hemska ångesten som satt i en vecka
sista gången. Jag klappar mig lite på axeln varje morgon. Det är ju jävla lätt att åka dit igen.
Skillnaden denna gång efter åtskilliga återfall är att jag verkligen vill.
Tänker på dig
Kram Kia

höst trollet

Eftersom jag jobbat i helgen, så har jag inte ens hunnit att bli sugen.. Jodå, gubben sög nog på sina öl hela dagarna, men jag iddes inte fråga hur många.
Det underliga är, att när man står bredvid, som "åskådare", så tycker man bara att det är patetiskt.
Själv tyckte han givetvis att han var "social", när han gick över och tjötade med grannarna.
Det brukar ta ett tag, innan tröttheten och jobbstressen släpper. Numera varvar jag ner med en kopp the och en god bok.. Försöker iaf :-)
Visst infann sig ett "vanesug", när gubben räckte fram en öl, men jag bestämde mig för att avstå.
Han blev faktiskt inte sur, mer förvånad och kanske glad att han fick en extra istället..
Snart är det min systers födelsedag. Brukar firas med god mat och gott vin.. Jag väntar med att bestämma mig, när jag är där. Brukade aldrig bli "packad" på sådana här familjetillställningar förr heller. Det hörde liksom inte till stilen..
Och gubben försöker "ransonera", gågna helgen, var han knappt salongsberusad ens.. Hmm, han kanske har fått en liten tankeställare?

höst trollet

Igår pratade jag med en gammal vänninna. Hon är en människa som alltid lyckas komma ner med fötterna först i livet trots ett turbulent liv och en fasansfull uppväxt. Hon hade just varit hos frissan och var såklart jättesnygg i håret. Jag frågade hur ofta hon gick dit och hon svarade att hon gick minst en gång i månaden..
Ojdå, sa jag det måste bli dyrt, det skulle jag aldrig ha råd med.. Jodå, sa hon DET har du! Det är en fråga om prioriteringar. Först, så protesterade hela mitt inre, men så fick jag medge att hon faktiskt hade rätt! Istället för X flaskor vin i månaden, så kan man faktiskt gå till frissan..
Sedan fortsatte jag och fråga hur hon burit sig åt, för att klara kriserna i sitt liv. Skilsmässor, cancer (som hon nu är frisk från) och andra tuffa grejer.
Tja, sa hon, för många år sedan hörde jag en intervju med en gammal kvinna. Den här kvinnan hade också haft ett tufft liv, med många barn, barn som dog i späd ålder, hårt arbete och ont om mat.
Reportern frågade henne om det inte varit outhärdligt svårt.. Då svarade damen: Det är inte så mycket hur man har det, utan hur man tar det!
Och det, sa min väninna, har jag tagit fasta på. Då kunde jag inte hålla mig, utan berättade hur jag kände det, hur rädd jag är för att min man kanske aldrig blir nykter/inser sina problem..
Hon blev inte det minsta chockad, upprörd, eller nedlåtande. Hon sa bara, den enda som du kan ändra på är dig själv, och hur du väljer att föhålla dig till olika saker i ditt liv!
Hon gav mig rådet att fortsätta att jobba med mina problem och mitt förhållande till A. DU kan aldrig få din man att sluta dricka, om han inte själv vill, men du kan bestämma hur mycket DET ska få påverka DITT liv.. Du måste titta på dina egna föreställningar om alkohol...
Och om du ändrar dig, så tvingas han antingen att ändra sitt beteende, eller låta dig gå.. Och det var väl egentligen det där sista, jag inte ville höra.. Fast egentligen så stämmer det (även om det skulle kännas som ett nederlag)
Sedan insåg jag, att jag egentligen skämdes för min mans beteende när han är knöfull, skäms för vad grannar och vänner säger när han traskar omkring lite smålullig ( Jag menar, JAG ser ju att han inte är nykter) även om han sällan blir otrevlig, snarare väldigt pratsam..
Inser också, att det bara är jag som kan bestämma, om jag tänker fortsätta att skämmas eller ej... Ska jag kunna ge honom en chans, så måste jag ju sluta skämmas.. SVÅRT, (men borde inte vara omöjligt) eftersom alkoholproblem fortfarande är väldigt "skämmigt" i vårt samhälle..
Kanske går jag själv på någon sorts "vita knogar" för att kunna säga till mig själv: Jag behöver inte skämmas över mig själv i alla fall? Detta tål att fundera på och det ska jag göra..
Fick också rådet att läsa en bok av Kaj Pollack som heter Att välja glädjen...
Ha en underbar dag därute!
kramar "trollet"

höst trollet

solsken och "krispig" höstluft.. Ger mig ut och plockar svamp. Det är så skönt att gå ut i skogen en stund, för då får tankarna komma och gå som de vill.
Det är ungefär som att sitta och meta.. Skit samma om man får nå´t, det är kaffet och mackan som är det viktigaste :-)
Ha en underbar dag alla vänner!

Stigsdotter

Vilken klok väninna du har - finns liksom inget för mig att tillägga där, bara att tugga i sig...!
Vill också tipsa om en bok: Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne.

Jo, bara en sak om det där med att din man kan få lov att låta dig gå. Det där är så himla svårt, å ena sidan vill man inte tvingas till den insikten, å andra sidan vill man inte ha det som man har. Det är viktigt att oavsett vad man väljer, man gör ett aktivt val som man kan stå för inför sig själv: detta väljer jag, jag väljer den här mannen, jag älskar honom fast han lullar omkring och kanske gör bort sig hos grannarna, jag väljer att bo här med de här lulliga grannarna som blir jätteglada när min packade karl kommer dit och visar att de minsann inte är värst. Det är HÄR jag vill vara, tillsammans med alla de här människorna. Om jag inte kan tänka så, då måste jag säga åt mig själv att gå.

Det är svårt som sagt. Detta är en insikt jag fått under min process men jag kan väl inte påstå att jag kommit till det där aktiva valet som jag kan stå för än. (snurrade in mig i något resonemang med mig själv om att "att inte välja är också ett val"... :-O

höst trollet

Finns det någon sorts tankeöverföring...? Ungefär dom orden sa min vänninna också ;-P
Och jag är lika ambivalent som du då.. för jag tillåter mig att tycka om människan, men gillar inte beteendet..
Kanske får jag en dag styrkan att kliva ut genom dörren och gå, men då vill jag känna att jag gör det för min egen skull, inte i någon sorts trots, ilska, eller "maktdemonstration", utan för att då är det oåterkalleligen så att han inte "vill" förändras, att han inte ens tagit ett steg mot att inse, att han är beroende.
Under tiden, får jag faktiskt se till att sluta underlätta de delar av hans liv som hänger ihop med mitt "medberoende" ( jag kommer nog att bli en smula dj*lig ett tag...)
Kikade in på en blogg, som mulletant tipsat om i medberoende delen av forumet..
Jag sätter in länk till Carina Bångs blogg - den sidan om maktlöshet/maktfull http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html och startsidan http://medberoendeinfo.blogspot.com/ ("lånad av mulletant" för den är så bra!)
Blev sittande, läste och fick några små aha-upplevelser.. Det där med "tyst aggressivitet" t.ex. När den andre "drar ner järnridån" och bara känns "kyligt artig" och man känner sig påpassad... hmm. Ska nog kika mer i den!
För det är ett beteende, som jag tror påverkar mig MER, än jag velat erkänna för mig själv..
Och ja, idag väljer jag att inte göra just det valet @^@
Ha en bra dag Stigsdotter!

Stigsdotter

Mulletant är en annan klok gumma så den bloggen ska jag också kika på :-) Tyst aggressivitet känner jag är säkert någonting som jag kommer att känna igen mig i. Jag har lite problem med min "osande" man nämligen. Jag kallar det att "osa" i brist på bättre ord, det är när jag känner att "det är något" men ingenting egentligen sägs. Jag VET att detta påverkar mig, men kanske ännu mer än jag tror.

Ibland har jag tänkt tanken att det vore en trygghet att veta att man har ett liv till, ett liv efter detta. Då skulle jag kunna göra om, göra rätt, göra alla de där valen i nästa liv och så skulle jag kunna låta detta pågående liv lalla på bäst det vill. Men, innerst inne vet jag ju att det är här och nu som jag har fått mig tilldelat. Det är det här livet som jag skall göra det bästa av. Men det känns jobbigt att göra det. Jag är rädd för att göra de där valen, att göra fel. Nu när jag skriver detta så inser jag (självklart!!!) att det ju är en stor anledning till att jag druckit - då glömmer jag bort att tänka på allt det där jobbiga, det där ansvaret som bara är mitt. Ansvaret för hur mitt liv skall vara.

höst trollet

Ja, du det är många gånger, man skulle vilja ha ett facit att tjyvkika i.. Men då skulle vi förmodligen gå miste om en massa lärdomar.. ;-P
Det sägs att det bara är "gamla själar" som klarar av tjorviga liv (om vi nu är här för att utvecklas)
De som är födda med silversked i mun, klarar inte av mycket annat än bli uppassade de första liven..
Och visst, försöker vi ta genvägar (alkohol hmmmm)Och vi kan sitta kvar där vi började.
Men det verkar som om väldigt många av oss, är uppe på banan igen.. ( SÅ tror jag i alla fall, resten, kan ju ta det som en "rolig historia". Det bjuder jag på!)
Ha det gott, så hörs vi nästa vecka.. Med gubben i samma rum som datorn, är det lite svårt att skriva det man verkligen vill!
kramar trollis

höst trollet

Vet att vi tagit upp detta i en annan tråd (eller kanske flera) att man drabbas av sötsug, när man slutar dricka alkohol..
För en liten stund sedan, for gubben iväg, för att han hade blivit "godis-sugen"!*ler*
Det gav mig ett tillfälle till en snabbtitt på forumet, men också en bekräftelse på att alkohol och socker verkar ha ett samband!
Nu tänker jag definitivt inte andas ett enda ord om "sockerberoende"! Inte förän han blivit av med alkoholen..
Han har faktiskt varit torr i 3 hela dagar! (tog två starköl på lördan..) Strongt gjort efter att ha hällt i sig ca 1 flaska vin/dag 6dagar i veckan ;-P
Så för min del, får han gärna käka godis tils det sprutar ur öronen på honom istället..
Ha en trevlig kväll, hörs imorn.. (helgen är jobbarhelg igne, så för min del blir den väldigt städad..
kram vänner! / trollis (alias tandtrollet..)

höst trollet

Idag är det med lättare hjärta jag packat jobbväskan.. Jag har svårt att logga in under helger när jag jobbar..
Har nog ett för kvinnor lite ovanligt yrke, som jag inte tänker skriva om (vore för lätt att bli igenkänd..)
Numera jobbar jag mest på en sorts frilansbasis och mycket i våra grannländer. (jodå, jag tjänar bra!)
När jag jobbar, gäller det att vara skärpt, så alkohol kommer icke på fråga!(har aldrig gjort, när jag jobbat)
Visst finns det de som velat bjuda ut mig, i yngre dagar.. Men gudskelov, är man inte lika attraktiv som förr. Det underlättar, eftersom en viss regelbundenhet ändå är nödvändig. Får jag inte tillräckligt med sömn, blir jag som en zombie..
Just nu känns det som jag tagit tillbaks kontrollen och ansvaret över MITT liv. Hur gubben gör med sitt, får bli hans sak..
Kände mig väldigt stöttad av en sak Adde skrev om att hans liv var hans ansvar (Tack Adde!)
Lite fånigt, men för mig är det lite av en frihetskänsla, att den enda jag behöver bry mig om, är MIG, den här helgen..
Även om gubben (mot förmodan, för han verkar ha börjat tänka till) skulle "supa bort sig själv", så är det inte mitt ansvar. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Ha en underbar helg därute vänner (nya som gamla) vi hörs nästa vecka!
Trollis

höst trollet

Jag gillar måndagar, speciellt efter jobbhelg. Extra skönt, eftersom jag kom hem till en "städad" gubbe..
Han hade varit ute och plockat svamp och satt och rensade.. ;-)
Nu ska jag bara läsa ikapp i helgens trådar, med en stor kopp kaffe och katten i knäet..(det gör det lite svårare att skriva, men han har förhoppningsvis gosat klart när jag läst färdigt)

höst trollet

Saknar solen, som så många andra.. Men inser att just väder, är något vi människor inte kan förändra.
Ändå, är just "väder" något som är väldigt tacksamt att skylla på!
Visst, fysiologiskt så påverkar det oss, det är bevisat.. Men många gånger, när man känner sig "anti",är just vädret det första man gnäller över..
Det är på något sätt legitimt, så slipper man stå och förklara, vad som fattas en, egentligen..
Det är ungefär på samma sätt med frasen : Hur är det?/Hur mår du?..
Sist jag mådde skit och en god vän frågade, så ställde jag en motfråga: Ska jag säga som det är, eller ska jag vara artig..?
Det slutade med att vi tog en fika, och jag fick sätta ord på det som tryckte mig.. Och så snart jag satte ord på det, insåg jag att just DET, rörde sig om bagateller..
Fast för mig var det ingen bagatell, just då behövde jag få prata om min "oro"..
Och det är på sätt och vis det vi gör här på Forumet!
Här slipper vi vara "artiga", här kan vi säga rent ut hur det är..
Vi är inte på topp jämt, vi är ledsna, retliga, känner oss kanske provocerade.. Men det finns alltid någon att bollplanka mot.
Och ibland, orkar vi själva vara den som tar en hand och drar (eller ger en kärleksfull spar därbak)

Igår, insåg jag föresten, HUR mycket svamp min käre gubbe plockat..
Fast han suttit och rensat sådar 5 kilo, var det inte ens hälften.. :-/ Så gårdagkvällen tillbringades vid köksbordet..
Tur i oturen, att det är trattisar/trumpetsvamp, som jag torkar. Skulle inte få plats med det annars :D