av Sommar12

Trodde att jag hade allt under kontroll, att jag kunde dricka lagom.....
Dumt av mig, det kan jag ju inte....
Sabbade allt redan dag ett av semestern utomlands.
Idag tar jag steget mot ett liv utan vin.

Sommar12
lör, 2012-09-29 - 06:47

Vad skulle jag göra utan forumet? Struntade i familjen i går. Tog datorn, en skål med godis och satte på mig hörlurar och kollade på film. När jag började bli trött tog jag med datorn till sängen och somnade från filmen vid halv tio tiden. Utan att vara trevlig eller mysig. Mannen försökte prata när jag bara grät, men jag sa att det är nog bäst att inte prata med mig nu. Så jag drog på mig hörlurarna och stängde alkoholdjävulen ute med en halvbra action.

Vaknade såklart tidigt och har nu kollat klart filmen. När jag läser det ni skriver känner jag mig så tacksam för att ni finns. Sims, du beskrev det hela så på pricken. Undrar om det inte var så att det var när jag läste receptet i vår "matkasse" där det fanns vin tips (min gamla favorit Valpolicciella) till maten som alkospöket vaknade till liv. Eller den här utanförskaps-känslan. Som att det normala är att alla som lagar Tastelines matkasse idag borde unna sig ett passande glas vin till..... Tänker säga upp matkassen.

Så mannen stack till flyget innan jag vaknat utan varken fredagsmys, hejdåkram eller ett "allt är ok" från mig. Känner mig helt tom och utmattad efter gårdagen. Får vara tacksam för att det inte fanns något vin hemma igår och att jag "överlevde".

Maria42
lör, 2012-09-29 - 09:34

Stod ut!
ALLA lagar inte mat på fredagskvällen med ett glas vin, vi är ett rätt stort gäng här som inte gör det. När du tycker synd om dig nästa gång för att du är den enda "onormala" som får vara utan A en fredag eller lördagkväll. Tänk på oss, Stigsdotter, Sims, Kalla, Vinter..., Dompa, Askan och alla andra här på forumet. Vi är också utan
A alla dagar i veckan så du är inte ensam. Det har hjälpt mig många gånger att tänka på er, mina nya vänner som jag kan vara helt ärlig med.

Sommar12
sön, 2012-09-30 - 09:13

Vacklar just nu fram. Börjar ifrågasätta mitt beslut, längtar, drömmer och tänker vin, vin, vin.

Har haft ett bra samtal med en vän och berättat som det är, men då känner jag mig "fast" och som att jag inte har någon väg ut. Inser nu att jag snart behöver berätta för en del hur det är, särskilt grannen som är här hela tiden och tjatar om att jag ska komma över på ett glas vin. Slingrar mig och hittar på annat. Misstänker dessutom att hon dricker en hel del och det har jag ju förut tyckt varit toppen.

Tack Maria42 för att du påminde mig om att ALLA inte har det så, skämdes en smula när jag läste ditt inlägg.

Nu är helgen snart över och det känns tyvärr som att jag bara genomlidit den. Ska försöka göra något bra av den här dagen. Fortsätta slipa på mitt trapp-projekt och sedan titta på film och hör och häpna spela bingolotto för att ha något för händerna. Saknar mannen som enligt rapport är på vinprovning i Frankrike.

Ni som klarat av att vara nyktra en längre tid, varför är det så här svårt just nu? Jag har precis klarat 2 månader.

Vinter i min t…
sön, 2012-09-30 - 10:03

Har inga "goda råd" eller så, vill bara skriva att jag verkligen känner med dig. Har haft en lite bättre vecka, men det krävs så lite för att ramla ned i den där sorgsenheten och frustrationen över hur jäkla trist det kan vara ibland. Skrev i en annan tråd att jag också glömmer bort varför jag inte vill dricka. Men jag kan inte heller minnas, helt ärligt, varför jag VILL dricka. Vad är det som blir så bra då? För mig är det själva idén av att dricka, föreställningen om att dricka, som jag saknar - inte de verkliga effekterna.

Kram till dig Sommar från Vinter =)

MissH
sön, 2012-09-30 - 10:32

Jag kände precis som du för ett litet tag sedan, men det börjar bli bättre igen nu. För mig har det gått oförskämt lätt tidigare, har såklart haft mina diskussioner med alkoholspöket längs hela vägen men nu efter fem månaders nykterhet kom krisen. Värst var för två helger sedan, jag var arg och ledsen och kände mig ensam, och det var nog första gången jag på riktigt saknade min "tröst-kompis". Och det är väl vid sådana tillfällen man har lättast att trilla dit, då man är i obalans. Det blir liksom svårt att påminna sig om att man slutat för att må bra när man faktiskt mår dåligt!

Att dricka är ju en omedelbar kick, oavsett om man vill fly, dämpa eller pigga upp. Att inte dricka ger ju ingen direkt effekt, man är ju "bara" nykter. Även om man mår mycket bättre, får mer gjort, mer energi osv så är det på något sätt i ett större perspektiv man måste se sin nykterhet. Och det är svårt att tänka på när man krisar. Sen är det ju inte så jättekul att känna sig utanför heller, alla andra tycks dricka (även om vi vet att det inte är så)och man känner sig ensam med sitt problem. Jag drabbas själv av den romantiserade bilden av alkohol då och då, det där skimrande ruset, lyckan. Då tvingar jag ner mig själv på jorden, vet att det inte funkar så för mig. Du är inte ensam om att inte dricka, det finns till och med en jädra massa människor som INTE har alkoholproblem, som ändå väljer att vara nyktra. Jag tror det är vi med problem som gör det till en stor grej. Ser jag tre vinbiler på Fejjan tycker jag att ALLA verkar dricka vin just den kvällen. Men det är ju sällan man ser en statusuppdatering om att man inte dricker just den kvällen, jag vet ju faktiskt inte vad resterande vänner har i sina glas.

Vi måste kanske bara acceptera att det är svårt? Få tycka lite synd om oss själva ibland, vara extra snälla mot den arga, ledsna delen av oss som inte längre får använda vin. Tycker det låter skitbra att du drar dig undan med hörlurar och godis-skål, sätt dig själv främst! Ibland behöver man ju vara ifred, få deppa lite, gråta ut det som är skit för tillfället. Det är klart att det är svårt, vi med alkoholproblem har ju oftast använt alkoholen till något (iallafall jag, börjar klarna alltmer) och nu har vi blivit berövade det. Vi kan inte heller isolera oss utan tvingas ha alkohol runtom oss, bland människor som inte har problem med det. Det är ju dom man gärna jämför sig med, dom som bara blir lite glada och avslappnade, som nöjer sig med två glas. Varför kan dom och inte jag!? Att du ifrågasätter ditt beslut är inget konstigt, alko-delen av dig vill ju ha vin. Jag tycker du ska fundera igenom ditt beslut igen, du fattade det av en anledning. Jag har också varit, och är emellanåt, dubbel i mitt tänk. Man känner sig helt koko ibland! Att du berättade för din vän gör att du känner dig fast, jag förstår precis hur du känner. Men det fanns nog en anledning till det? Du är ju inte fast egentligen, vill du börja dricka igen så gör du ju det. Det är ditt beslut. Inte dina barns, din mans eller dina vänners. Du har bestämt att inte dricka,och du bestämmer om du börjar igen. Visst får du även ta konsekvenserna, men beslutet är ju ditt.

Låt dig själv grubbla är mitt tips, ignorera inte tankar utan fundera och tänk tanken fullt ut. De slutsatser du kommer fram till kommer stärka dig i ditt beslut. För innerst inne vet du ju att du vill (eller iallafall ville) sluta och för varje gång du påminner dig om det blir dina argument mot "alkoholdjävulen" starkare.

Sänder dig en styrkekram och önskar dig en trevlig söndag!

Sommar12
sön, 2012-09-30 - 19:09

I dag när jag stod ute och slipade vidare på den gamla trappen så lät jag tankarna flyta runt helt fritt. Har ju haft en riktigt jobbig helg där jag ifrågasatt mitt beslut att vara nykter. Men de tankar som flöt upp till ytan var en hel drös med obehagliga minnen. Minnen från när jag var ung och alltid fullast av kompisarna och "bäst" på att dricka "häxblandning" till otaliga bakfulla dagar med huvudet i toan. Festade alltid mest av alla och var en fantastisk partypingla när jag bodde utomlands. Otaliga kvällar när jag full och flörtig bråkat med pojkvänner, kört rattfull, stuckit hem själv mitt i natten osv osv osv. De senaste åren har jag varit en hemmadrickare och otaliga gånger börjat en mysig fredag med ett glas vin för att sluta med att jag inte minns hur kvällen slutat och vaknat mitt i natten för att sedan tillbringa resten av natten och dagen efter med huvet i toan och en blöt handduk över huvudet. Tittat på pojkarnas matcher och varit avundsjuka på alla som inte är bakis. Kört dagen-efter-onykter till jobbet osv osv.

Så summan av kardemumman är nog att detta legat där och väntat på mig länge, länge.
Och jag har kämpat och kämpat och kämpat.

Det ÄR dags för mig att sluta kämpa, bråka, kriga och försöka lura alkoholen.
Det ÄR dags för mig att ge mig själv lugn och ro, trygghet och värme.
Det ÄR dags för mig att göra något annat av livet.

santorini
sön, 2012-09-30 - 19:19

läste jag nånstans att det är. När man druckit en längre tid har man förstört nåt i belöningscentret, eller nåt sånt, det finns i alla fall en medicinsk förklaring. Så det är väl därför man plötsligt bara minns det roliga och längtar efter den där euforin (som ändå inte infunnit sej de senaste åren ändå).

Fast förstört är det som tur är inte för numera får jag såna lyckokickar lite hela tiden, som flera här har beskrivit. Så bara du nu klarar att hålla ut lite till så kommer du nog att få belöningen. Låt inte alkodjävulen försöka lura i dej att du missar nåt. Det är bra att du låtit de obehagliga tankarna komma upp. Kämpa på!

Sommar12
mån, 2012-10-01 - 07:18

Tror du är inne på rätt spår Santorini, och de senaste åren har själva kicken faktiskt kommit innan jag ska dricka. På väg hem från jobbet på fredagen kom alltid den där fredags-känslan som gjorde att jag liksom flög fram i bilen med högmusik och tanken på det vita vinet som stod i kylskåpet. Belöningen för den hårt arbetade veckan var ju framför mig.

Vaknade i morse med en liknande känsla som jag haft under vindrickar-helgerna. Lite skam, lite självhat och stor besvikelse. Har verkligen fastnat i glass och godis-träsket. Märkte att jag nu i helgen åt en massa godis trots att jag egentligen inte tyckte att det var så himla gott. Måste varit ute efter socker-kicken på precis samma sätt som med alkoholen. Och när sockerkicken lagt sig så blir man ju så himla trött och somnar i soffan. Det är så likt A att det är skrämmande.

Har tyckt att det varit ok som en övergång, men nu har två månader gått och det här gör att jag inte riktigt känner mig så glad som jag borde få vara. Är ju sträng mot mig själv och sabbar ibland för mig själv för att kunna slå på mig själv. Det har minskat, men undrar om det är det som jag håller på med? Kan jag inte förstöra för mig själv på det ena sättet så får jag väl göra det på något annat sätt?

Men oj, nu kommer jag till insikt så här en regnig måndag morgon. Det är ju för att jag inte tycker att jag är värd att vara lycklig som jag hela tiden hittar sätt att förstöra för mig själv. Tänk om jag från och med nu skulle satsa på att göra en massa saker som jag vet att jag mår bra av. Att tänka: Åh, vad jag är värd den här hälsosamma maten som är lite dyrare. Istället för att tänka: Stackars mig, jag får inte äta något gott, jag som är så tjock. Och när veckan är slut: Nu ska jag unna mig den här svindyra nötmixen med torkade bär istället för stackars mig jag får inte dricka och inte äta så jag dränker mig i det här billiga godiset som egentligen är ganska äckligt.

Det är ju för sjutton jag som bestämmer! Jag har bestämt att vara utan A den här hösten och det har hittills gått bra, nu är det dags för mig att gå vidare, att bestämma mer! Sluta skylla på ditten och datten utan ta hand om MIG. Det blir svårt - jag vet inte riktigt hur man gör när man är snäll mot sig själv. Det är lättare att förbjuda sig saker (som A) men svårare att tillåta sig bra saker. Hur gör jag för att bryta? Var det du Santorini som hade kört LCHF? Jag har 10 kg övervikt som gör att jag har ont i knän och känner mig otymplig. Vi har pratat om att åka till Österrike nästa sommar och vandra (tänkte en semester som inte är så förknippad med "vino" som Spanien) och skulle så gärna vilja känna att jag orkar!

Konstigt att detta kom fram nu, i mörker och regn en vanlig måndag-morgon. Känner att något som liknar hopp börjar gro i mig. Kanske det är så att jag behövde gå igenom det svåra innan det här kunde komma fram. Ja, så måste det vara.

höst trollet
mån, 2012-10-01 - 08:10

Det är nog lite som Santorini skriver, vi kommer ihåg det roliga(belöningen).
för oss som är beroende, tror jag att det gäller att hitta andra sätt att "belöna sig", något man vekligen tycker är roligt!
Jag vet när jag själv skulle försöka gå ner i vikt, för många år sedan och en bekant lockade in mig på ett gym (hon var helfrälst på alla de olika makapärerna där)
Jag fullkmligt HATADE det! Idag skulle jag aldrig frivilligt sätta min fot på ett gym.. Däremot, simmar jag gärna och tar promenader..
Då trodde jag att det var något fel på mig, eftersom jag inte kunde tycka att det var kul..
Idag, har jag insett att vi är olika!
Istället för att "plåga mig", gör jag det jag tycker är roligare.. Typ plocka svamp på hösten(tyvärr, fick bara gubben det nöjet i helgen..)Man upptäcker att man rört sig i flera timmar, utan att ens ha tänkt på det..
Och som du själv upptäckt, så är vi väldigt bra på att bestaffa oss själv.. Det är som om vi inte tror på vår egen förmåga att uppskatta något bra/ en belöning.
Inte undra på, eftersom belöningen fram tills nu, bestått i något som varit dåligt för oss..
Hjärnan, gör en felkoppling och tror automatiskt att att "alla belöningar" är något dåligt.. Därför vågar vi inte lita på att vi är värda något som är bättre..
nåja, det var MIN fundering på det hela..
Stor kram Sommar, för att du kämpar och inte ger efter! / trollis

Nynykter
mån, 2012-10-01 - 15:12

Hej!
jag skrev nyss om hjärnan och belöningar i Stigsdotters tråd. Håller med om era resonemang här. Jag har börjat med LCHF eftersom jag hamnade i godisträsket efter att jag hade slutat med alkohol. Har bara hållit på en knapp vecka, men alla blodsocker- och humörsvängningar försvann med en gång för min del och jag känner inget sug alls efter socker. Så det kanske är värt att pröva, Sommar?
Kram från Nynykter

höst trollet
mån, 2012-10-01 - 15:37

Det verkar som om en viss del i hjärnan styr det här med "belöningar". Olika typer av "belöningar", sätter sig olika starkt hos olika personer..
Det verkar som (precis som du skriver)socker och alkohol i någon mån har samma receptorer.
Därför är det också väldigt lätt att byta ut A mot "godis" isället..
Men precis som med alkoholen, sätter sig det här med socker, lite olika mycket hos olika människor..
En del inser inte ens att de är sockerberoende, eftersom de äter "snabba kolhydrater" istället för "rent godis"/socker..
Och tyvärr, har livsmedelsverket i många år propagerat för att vi ska byta ut fett mot kolhydrater. Vilket gjort människor "beroende" av pasta, ris, bröd etc, som ansågs "nyttigt..
Föresten, så är alkohol i princip "flytande socker". (ÖL, ej lowcarb, är det definitivt..)
Sedan tror jag faktiskt, att vi måste upptäcka livet/världen/oss själv på nytt :-)
Vår stora "hobby" har ju varit alkohol och nu måste vi hitta något annat att fördriva tiden med/roas av..
Det är ganska "stressande" att inte veta VAD man vill göra istället..

Sommar12
mån, 2012-10-01 - 16:38

Jag funderar på att pröva LCHF. Äter jättemycket mackor som jag såklart unnar mig nu när jag inte dricker och även massa pasta. Har i alla år kört light hit och light dit, men blir ju bara tjockare och tjockare. Nu när jag ändå håller på att vända upp och ner på mitt liv kanske det är lika bra att pröva något helt nytt vad gäller maten oxå. Har ju inget att förlora och allt att vinna. Kanske kan vara bra att fokusera på något nytt och spännande.

Har ni några tips på bra böcker eller sidor på nätet?

santorini
mån, 2012-10-01 - 17:08

Jag har hållit på med det sen mitten av juni, samtidigt som jag la av med spriten. Det hänger definitivt ihop, socker-och alkoholbegäret. Så jag tror att äter man socker så håller man liv i suget. (Amatörfunderingar men det funkar så för mej). Bröd=mjöl är samma som socker. Får man göra reklam så köpte jag inför starten en väldigt bra bok, "LCHF för kvinnor" av kostrådgivare Anna Halldén. Bra recept men framför allt en väldigt bra information om vad och hur det funkar. Där finns också två recept på gott bröd, lätt att baka med bl.a sesamfrön och fiberhusk. Om man måste ha bröd. Jag bakar det men det mesta ligger kvar i frysen för jag är inte sugen på bröd längre. Men det går bra att laga t.ex räk-och äggsmörgås till lunch med det. Googlar du på LCHF så hittar du också massor av bra information. Läs på och prova! Gillar du yoghurt så har du annars en utmärkt frukost. Jag blandar turkisk med en tunnare och så har jag rostat nötter i ugnen och blandat med vaniljpulver och lite kanel, supergott! Blåbär till. Det har jag ätit så gott som varje morron i snart fyra månader, tröttnar inte. Ägg är en annan standardvara till lunch. Omeletter, stekta ägg, kokta ägg. Ett recept i boken som jag lagar och tar med till lunch är ostplättar. Skinka, korv el vad som helst till, med gurka, tomat och sallad, enkelt och gott.

Att jag köper lite dyrare råvaror ursäktar jag lätt för mej själv med vad jag sparar in på att inte köpa vin! Jag går nog med vinst fast mandelmjöl och vaniljpulver osv från hälsokosten är lite dyrare. Plus vad jag sparar in på godis och glass men framför allt så investerar jag i min hälsa. Hela min omgivning märker hur mycket bättre jag mår. Vilket nytt självförtroende när jag nu gått ner 13 kg! Jag trivs redan med mej själv fast 10 kg till ska bort, tror jag. Den här stilen tänker jag inte släppa så det landar där det landar. Liksom höst trollet så tycker jag om att simma och promenera och det man tycker om det blir av.
Fråga mej gärna, jag ska kolla din "tråd" och lycka till! Det är enkelt bara man får början, de två första veckorna fick jag bara tänka till lite mer och improvisera. Belöningen kommer snabbt om man är strikt och det är inget lidande minsann utan rena njutmetoden!

Sommar12
tis, 2012-10-02 - 07:02

Ännu en mörk och regnig morgon. Sitter i köket med kaffet och ett ljus. Tycker att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag att ta mig iväg till jobbet. Mitt förra jobb var deltid och varierande arbetstider. Kunde då ha dagar mitt i veckan ledigt, men uppskattade de inte då jag var inne i en depression. Nu längtar jag tillbaks till det. Har så mycket folk omkring mig hela dagarna nu på jobbet och vill vara ensam.

Njuter av att sitta som nu och tänka tankarna långsamt och vara med mig själv. Är tacksam för att jag börjat med denna "morgonritual", kan tom längta efter den när jag går och lägger mig.

Har läst mycket om LCHF-dieten och jag förstår hur det funkar. Tror att jag kan få svårt att följa den då jag försöker äta vegetariskt och det kändes inte riktigt som "mig". Bara det är ju ett stort kliv framåt för mig att instinktivt veta vad som är "mig". Men jag tog till mig en del av det jag läste och det som du Santorini sa om bröd, ris och pasta. Där skulle jag må bra av att skära ner en del. Vill så gärna försöka hitta min egen väg i detta. Är rädd att det för mig blir svart-vitt och lyckas-misslyckas om jag ska följa en diet. Det är en skön och lugnande känsla detta, att lita på mig själv och försöka arbeta med mig själv, inte emot mig själv.

Önskar att jag kunde sitta här i många timmar till, det är så mycket som finns i mig som behöver få tid och rum att landa. Att sitta här och skriva ger mig så mycket. Skrev dagbok upp till 20-års åldern och märker nu att jag saknar det.

Tack Forumet och alla här för att ni finns!

PS I går bar jag min frälsarkrans, kändes mycket bra, som en kompis ungefär.

Tilde
tis, 2012-10-02 - 13:30

Såg att man kan läsa på denna sida om just det du skriver om. Kanske är något för dig, hon skriver om de olika sätten man väljer att äta som vegetatian, och hur det går ihop med LCHF.

Hoppas du hittar "din" diet, jag tror det är väldigt olika för alla. Lycka till!
http://www.annahallen.se/vegetarian-och-lchf

Sommar12
tis, 2012-10-02 - 18:15

Du har rätt Tilde, det gäller att hitta "min" diet, ungefär som det känns med allt just nu. De här två månaderna är som att allt börjar om från början. Allt jag tidigare gjort är liksom FÖRE och nu försöker jag bilda ett nytt EFTER. Känns som att jag famlar fram dag för dag. Vet inte vad som är JAG. Vilken hårfärg ska jag ha? Vilka kläder ska jag ha? Vilken inredning ska jag ha? Vilken semester ska jag ha? Mycket av detta har jag ju funderat på förut, men nu känns det liksom så mycket mer "på riktigt".

Jag behöver nya minnen och kopplingar. Min hjärna är så inställd på det som varit. Ett konstigt exempel: Mannen kom idag hem från Frankrike och jag fick fina presenter bla en vacker tvål som var tillverkad på en olivgård. Läste i broschyren om tvålen och om den fina olivoljan och vingården som låg i Provence. Detta väckte minnen från när vi åkte motorcykel i Provence för 15 år sedan och besökte vingårdar och var nykära. Det allra konstigaste är att jag blev alldeles ledsen och kände sorg för att den tiden är förbi, och då var det vinet jag tänkte på, inte allt det andra utan bilder av middagar och vin, vin, vin susar förbi. Humöret åkte ner i botten och jag känner mig återigen misslyckad som inte klara av A.

Ser nu hela livet framför mig som tråkigt, tråkigt, tråkigt. Vill jag det här och varför gör jag det här?

sims333
tis, 2012-10-02 - 18:54

Jo, för att du vill inte se dig själv besegrad av alkoholen. För att du inte vill skifta mellan olika systembolag för att inte väcka misstanke. För att du inte vill vakna med ångest och bakfylla. För att du vill ta dig ur den nedåtgående spiralen. För att du vill vara DU. För att du väljer livet..

Styrkekram!/ sims

Sommar12
tis, 2012-10-02 - 18:58

att berätta om sina fyrarättersmiddagar och om hur mycket vin de har druckit. Varför, varför, varför berätta det för mig? Jag tror att jag håller på att gå upp i bitar. Har han inte förstått någonting? Berättade om mina känslor av sorg när jag tänker på att det livet är förbi, gråter, och han bemöter detta med att berätta om hur mycket vin det druckits! Han kunde lika väl ha stannat i Frankrike. Har klarat mig bra här hemma. Är så less på allt och alla, vill åka iväg själv någonstans där jag kan få tänka ifred. Kommer det här förstöra vårat förhållande med? Det är tydligen lätt att gnälla på någons dryckesvanor men inte att anpassa sig eller försöka förstå? Jag ska bara skärpa mig och hålla käft och va glad, eller?

Adde
tis, 2012-10-02 - 19:17

i självömkan nu ! Jag kan lova dig att du kan göra härliga underbara resor och äta ljuvliga middagar utan alkohol i framtiden. Jag ser numera enbart fördelar med mitt nyktra liv, den valfrihet jag har jämfört med tidigare är en fantastisk gåva som jag är oerhört rädd om. Jag ser, hör och känner med alla mina sinnen idag och kan njuta fullt ut av livet.

Att tänka tillbaka på hur det en gång var och vilka konsekvenser jag fick gör att jag idag väljer att inte dricka.

santorini
tis, 2012-10-02 - 20:16

härligt att läsa! Precis så där känner jag nu redan och jag hoppas att det ska förbli så. Jag tycker också att jag har så många fler valmöjligheter nu, det enda jag inte kan välja är alkoholen.