Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

markatta

Precis när jag postat ovanstående deppiga inlägg så ringer telefonen med goda nyheter! Jag sa till kollegerna igår att jag behövde flytta, då jag inte får ha husdjur där jag bor nu, och bad dem hålla ett öga öppet om något skulle dyka upp. Jag kan ta över kollegans nåntingsysterystersvågermosterwhatevers lägenhet! Om bara en månad, hundar välkomna. Det blir dubbla hyror men det får gå. Vilken lättnad att slippa oroa sig för att bli vräkt för kontraktsbrott.

markatta tillfälligt high on life

dig bäst själv :-)
Och du ska ju inte skämmas på andras vägnar, du har ju ett eget liv att leva. Men det kan ta tid att hitta det eftersom du så länge har sett till andras behov före ditt. Du har ju inte sjukdomen per automatik bara för att du bott ihop med missbrukare men finns det i din släkt ska du vara uppmärksam.

Å andra sidan kan ju jag se nu att det går finfint att häcka ute bland andra som dricker fast jag sippar Coke eller kaffe ! Det finns ju liksom inget tvång att dricka alkohol !

Njut av belöningar som ramlar in nu i form av ny lägenhet och skrattkramp :-))

Lelas

markatta - det är ok att dricka öl. :-)

Kram!
/H.

höst trollet

Hej markatta!
Vad roligt med lägenheten! Och du, det är absolut inte fel, att gå ut och ta en öl, i ditt läge.
DET behöver du inte ha dåligt samvete för.
Det är ju ditt ex, som har problem, inte du!
Och för hans del, hjälper det inte om du så stängde in dig i ett kloster.. ;-P
Ha det gott/ trollis

markatta

Igår var jag på mitt första al-anon möte. Vet inte än om det är rätt för mig, det får tiden utvisa, men jag är glad och stolt över att jag vågade gå in den här gången. Och att jag vågade stanna kvar även om jag började gråta och skaka och bara ville springa därifrån, redan när de läste upp den där texten om vad al-anon är. Men jag lyckades stanna kvar i känslan och fokusera på andningen för att undvika en ångestattack.

Som sagt bara första mötet men min rygg blev något rakare bara av att ha vågat öppna dörren.
Tack till er här som peppat mig att gå dit!

höst trollet

Bravo, bravissimo! Du ska se att det går lättare nästa gång!
För att vara modig, det är inte detsamma som att inte vara rädd.
Att vara modig, är att våga FAST man är rädd (tror det är från Bröderna Lejonhjärta)
Ha en underbar fortsättning! /trollis

markatta

Jag älskar bröderna Lejonhjärta, mycket bra bok/film, även om jag i vuxen ålder snarare skrattar när jag ser papier mache Katla än gömmer mig bakom fåtöljen som när jag var liten. Astrid har lämnat efter sig många fina citat.

"Skorpan Lejonhjärta," sa Jonathan, "är du rädd?"
"Nej...jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonathan, jag gör det nu...nu...och sen blir jag aldrig mera rädd."

att du gick emot dina rädslor :-)) Nu kan det bara bli bättre ! Välkommen i gänget :-))

markatta

Jag känner en stark ödmjukhet inför min pappa just idag. Nu när jag fick uppleva hur jävla svårt det var att ta det där steget och gå in på al-anon(det tog mig ju flera år) så tänker jag, vilken jävla cool farsa jag har! Efter att ha supit och brottats med sig själv i så många år så valde han att kliva över tröskeln till AAs lokal, visa sig sårbar.

Vågar inte berätta för honom om al-anon, än. Tänker att han kommer bli ledsen, känna att det är hans fel att jag gick dit när det egentligen ska vara något positivt. Hoppas vi kommer kunna snacka om det här en dag, vore så skönt att inte behöva känna sig bitter men jag skulle ändå behöva, tror jag, få berätta för honom hur jag upplevde det när han drack, utan att behöva oroa mig för att han ska må så dåligt att han får ett återfall.

markatta

Ja, jag bröt mitt ultimatum. Igen. Känns som om jag knarkar honom.
Kände mig så stark och säker. Kände en lättnad, en frihet över att kunna gå vidare i livet.

Men, så skulle jag till att hämta mina sista kartonger hos honom, trodde att jag dragit på mig stålmasken före jag gick dit, men så var det som att bara hipp happ så satt jag där och drack kaffe, och hipp happ så satt jag där och skrattade, och hipp happ så började jag hoppas igen.

Börjar fatta innebörden av att vara medberoende nu, som sagt, jag knarkar honom, sopar undan långa stunder av ångest och rädsla för de där tillfälliga stunderna av glädje, samhörighet, bekräftelse.
Han har inte druckit sedan jag ställde mina krav, vad kan det vara 2veckor kanske. Vet att jag spelar ett farligt spel, känner redan oron komma tillbaka, om det händer igen, hur lurad, sviken och dum jag känner mig då. Han säger att han inte vill dricka, han vill vara med mig men jag kan ju inte lita på något. Han har varit på ett AAmöte, som han tidigare bara hånat, och det glädjer mig såklart men det ligger ju där och skaver, den söndertrasade tilliten och besvikelsen över att jag inte klarar av att göra vad som är bäst för mig även om jag vet.

Förvirringens tid är nu.

Om han dricker igen så vet jag att jag kommer att lämna honom igen, men hur länge då? Då blir det ju bara som förut bara det att de nyktra perioderna blir längre men egentligen är det ju de som är jobbigast för under de onyktra perioderna så behöver jag inte oroa mig för att "det" ska hända.

Jag önskar att jag var bättre och att jag kan börja bete mig som en vuxen människa någon gång.
Lura mig en gång, skäms på dig. Lura mig tusen gånger, skäms på mig.

Lelas

Hej vännen!

Du sätter fingret på en hel rad med saker...

"Jag knarkar honom" - så klokt sagt! Det där skall jag komma ihåg. Det är ju precis så det är. Vi är beroende av deras bekräftelse och ömhetsbetygelser, på samma sätt som de är beroende av sin drog. Och konsekvenserna blir lika tunga.

Vet du, det är faktiskt ganska vanligt att anhöriga inte klarar av nykterheten. Alltså, när missbrukaren blir nykter så blir skillnaden så stor, rollerna så förändrade, att den medberoende inte klarar av att hantera det. Jag har hört berättas om anhöriga som övertalar alkoholisten att börja dricka igen efter en tids nykterhet, för att det är enklare med den invanda situationen. Det är, precis som du skriver, svårare att vänta på återfallet än att leva med en aktiv alkoholist.

Så bra att han har gått till AA - det är ett viktigt första steg. Har du varit på fler Al-Anon-möten? Fortsätt gå dit!

Ett tips kan vara att backa tillbaka och läsa igenom din egen tråd här på forumet. Läs igenom hur du har skrivit i olika faser, det kanske kan hjälpa dig att reda ut dina tankar lite... Så har det i alla fall funkat för mig många gånger.

Var rädd om dig!
/H.

PS. Och skäms inte, det blir inget bättre av!

markatta

Jag har varit på ett till möte och jag ska fortsätta gå dit oavsett hur det blir med relationen. Kändes väldigt bra att ha gått på mitt andra al-anonmöte, (första gången var jag så nervös att jag knappt kunde säga mitt namn) men jag rycker liksom till varje gång de säger "gud". Vet att det är många som går där eller på AA som inte är religiösa men det sitter ändå en liten antiauktoritär filur bakom mitt öra som reagerar på orden "gud" och "makt".

Jag träffade en psykolog för några år sedan som sa att jag skulle "lyssna till min inre visshet". Det hade jag lättare att ta till mig och jag försöker ersätta "gud" med det. Egentligen inget problem, bara dit tanken gick för stunden.

Bara att ha skrivit förra inlägget, tryckt på spara och sedan gå tillbaka och se att någon dessutom har svarat, underlättar jättemycket. Bättre än en dagbok där man tillåts att älta oemotsagd i en evighet. Nu kan jag i alla fall släppa det något så att jag kan sova.

Sov gott och tack för att ni finns!

höst trollet

Vad skönt att se att du är kvar på forumet! Började sakna dig..
Hmm, du tar upp det här med ordet "Gud".. Jag har upptäckt att just själva ordet, är som ett rött skynke för många människor..
Tyvärr har de svårt att som du, referera till någon "högre makt" ett högre jag, inre vishet, eller vad man nu vill kalla det..
Synd att SÅÅÅ många väljer att "kasta ut barnet med badvattnet", för att de retar sig på ett sketet ord, istället för att lyssna till budskapet!

Eftersom jag själv är väldigt intresserad av fysik/vetenskap, har jag i olika sammanhang haft förmånen att få samtala med diverse kända personer inom olika vetenskapliga områden.
Deras gemensamma budskap har varit, att det finns inget inom vetenskapen, som utesluter en gud! Och det verkar som om gud inte utesluter vetenskapen heller..

Det vi retar oss på, är nog R E L I G I O N E N ! Alla dessa religiösa dogmer, som människor (och tyvärr flest män) hittat på för egen profan vinning skull!

DET har ingenting med gud och tro att göra.. Oj. här borde jag kanske ha bytt ut ordet gud, mot höre jag, högre makt etc.. Men jag tror att du förstår vad jag är ute efter..

Jag vet att du kommer att lyckas, annars hade du inte varit kvar här!
kram /trollis

- det är också min erfarenhet. Dels för responsen men också för att det är annorlunda att skriva när skrivandet har en riktning utanför mig själv.
Fint att ni finns här markattan och hösttrollet, vi är ett trivsamt sällskap - i vått och torrt:) / mt

markatta

Ja så var det onsdag aka lillördag. Jag skriver nu för att distrahera mig från att göra något dumt.
Kan såklart inte lita på att ex-sambon inte kommer dricka igen men jag måste släppa kontrollen.
Skickade ett sms förut, som jag inte fått svar på, och tänker ju direkt att aha då är han och dricker öl såklart... Det här är ju helt sjukt, hade man bytt ut "öl" mot "tjej" så hade jag ju kunnat spela den där mannen i "Sova med fienden", en lösmustasch bara så lovar jag att det hade varit trovärdigt. Kontrollfreak.

Det jag INTE ska göra är:
-skicka tusen sms tills han svarar
-ringa tills han svarar
-bara "råka" gå förbi krogen väldigt väldigt långsamt och titta in genom fönstret
-bara "råka" få slut på toapapper så att jag måste gå till krogen och be om servetter samtidigt som jag självklart går vilse därinne så att jag måste passera varenda bord och vrå

Det jag SKA göra är:
-ta det lugnt
-dricka en kopp te
-sätta på någon lagom dålig film att somna till

höst trollet

När jag läser, undrar jag, om du kanske skulle undersöka, var ditt kontrollbehov kommer från?
Det är kanske dags att släppa taget om det?
Du har kopplat ihop ditt kontrollbehov med den här mannen, men jag är säker på att du haft ditt kontrollbehov, långt innan du träffade honom..
Hur såg det ut då?
Vad försökte du kontrollera förut?
kram / trollis

nickan

du sätter ord på allt det som jag känner och gör..."knarkar honom"...."känner redan oron komma tillbaka, om det händer igen, hur lurad, sviken och dum jag känner mig då".....jag vet , du vet att vi blir lurade men tanken finns där TÄNK OM DEN HÄR GÅNGEN BLIR ANNORLUNDA, tänk om han verkligen menar vad han säger den här gången....vi vill så gärna att det ska vara så!!!
Det är så lätt att sätta på sig den ena rollen, som jag kallar hjärna men sen när man träffas så kommer den andra rollen fram som heter hjärta. Allt blir så fort så väldigt skönt och behagligt för det är ju med honom man vill leva och vara...
Varför varför varför skulle det bli annorlunda den här gången, varför skulle han ha förändrats nu?? ALlt är bara en upprepning och nästa gång så känner jag ännu större skam och skuld för att jag tillät det hända igen....eller ännu värre...tanken på att nästa gång kanske jag inte finns kvar och kan känna skammen.... hur blir man stark och låter bara hjärnan styra detta???? Struntar i vad hjärtat står och skriker??
massor av styrkekramar från en svag nickan

markatta

Det hjälpte att skriva ner mina impulstankar här, för att jag inte skulle handla efter dem.

Hösttrollet, du har rätt, som så många gånger, att kontrollbehovet inte bara är kopplat till honom. Tidigare har det varit pappas drickande jag sökt kontrollera, min egen vikt och mat(ätstörning) träning, jobbet mm. Det är dags att släppa taget, verkligen, att synliggöra hjälper. Det känns ju oerhört mycket bättre när man har handlat tvärtemot känslan att vilja kontrollera.

Nickan, fysisk distans tror jag är viktigt för att bromsa upp hjärtat lite. Är man mitt i det så är det svårt att tänka konstruktivt. När jag hade bestämt mig för att köra på nollkontakt kände jag mig starkare än på länge och som om delar av hjärnan hittade tillbaka till sin rätta plats.

Kram på er!