Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

vill.sluta

Du har bollen, och du gör detså bra.
Jag kommer så gott jag kan följa dig.
Kramar dig när du behöver det, säger åt dig att
Stå på dig, STRÄCK PÅ DIG! NÄR du tvekar..........
Du fixar allt!
No one like you babe!
Lycka till min lilla markatta.
/A

markatta

Skakar. Ilska.

Hade bestämt att skulle komma förbi och lämna en grej hos exet idag. Bara hänga en påse på dörren. När jag kommer in i trappuppgången hör jag musik och ser några i 15årsåldern stå och hångla med varsin öl i handen. Någon som har FF tänker jag men lite konstigt på en måndag.

Går upp till sambons våning, dörren vidöppen, skor i hela hallen. Han aspackad, några av hans polare är där och ett tiotal tonåringar som dricker öl!

Ingen aning om vilka de är, någon polares lillbrorsa eller what ever det skiter jag i. Det är inte ok! Min ex-sambo är i 30årsåldern, bör tilläggas, och har iaf inte tidigare umgåtts med tonåringar. Jag skulle gissa på att de flesta var runt 15år, barn! Jag drack själv i den åldern men jag skulle gärna ha ett snack med dem, som då köpte ut åt mig, idag. I den åldern är man inte mogen att hantera alkoholens konsekvenser.

Jag vände på klacken. Kanske borde jag ställt till en scen. Kanske borde jag tvingat fram nummer till var och ens föräldrar. Kanske borde jag ha ringt till polisen.

Det här var fan droppen. Jag känner bara äckel för honom just nu.

Lelas

Åh fy 17! Vilken chock!

Men vet du? Jag tycker att det var bra att du vände och gick. Det är klart att den spontana reaktionen vore att ringa polisen, eller föräldrarna till barnen, eller nåt... Men. Det är inte ditt ansvar. Visst, man kanske kan tycka att det är varje vuxens ansvar, men nej.

Ditt ex är ansvarig för sitt liv, även om det innebär fulla tonåringar i lägenheten.

Om du hade agerat, så hade exet tolkat det som "hon menar inte allvar med att lämna mig, hon kommer ju ändå alltid och räddar mig och städar upp i min oreda. alltså kan jag köra på som jag gör, jag kommer alltid att bli fångad av markatta när jag faller!".

Och det hade inte hjälpt varken dig eller honom. Inte.

Så: bra jobbat, tjejen!

/H.

markatta

Tack Lelas för att du finns!

Kanske ändå bra att jag fick se det här för nu vet jag med all bestämdhet att jag inte vill ha honom alls i mitt liv. På något sätt. Är det något mer, vi har fortfarande några grejer kvar som är den andres, så får de lämnas/hämtas hos hans föräldrar.

När jag såg det så här utifrån, att det drabbar inte bara mig("för jag klarar det ju, det är ju bara jag...") eller hunden(var helt blind på den fronten när jag bodde i skiten och såg inte att även hunden var stressad,inser jag nu när jag märkt hur lugn den är både inne och på promenader nu jämfört med innan vi separerade, när matte/husse har kontroll så kan den ju slappna av, ooops, dagens längsta parentes) MEN när jag såg de här tonåringarna, speciellt tjejerna, så tänkte jag att de här är ju faktiskt någons barn, bara barn. Och han säger till dem att det är ok att supa i hans lägenhet.

Jag vill inte göra mitt liv så fult.

markatta

Förut tänkte jag; inte nu. Nu tänker jag; aldrig mer.

Det är en väldigt smärtsam tanke som leder till jobbiga känslor. Var på al-anonmöte tidigare idag(mitt 3:e) och det kändes bra men just nu tror jag inte det räcker att gå dit bara 1ggn/veckan. Jag vet att det är rätt beslut men ändå, just nu känns min värld så overklig och som om jag faller och, jag är ledsen, men just nu kan jag inte känna det där positiva med att kunna gå vidare i livet. Men det kanske är lite upp-mycket ner, mycket upp-lite ner osv. ett tag framöver?

Acceptans markatta! Om du befinner dig i ett brinnande hus men säger till dig själv att det inte brinner, det här händer inte, så kommer du att brinna inne. Acceptera att det brinner och du kan göra något åt det, släcka eller lämna byggnaden om det brinner för häftigt.

Jag påminner mig själv offentligt. Det hjälper mig. Uppskattar verkligen den möjligheten.

upp-och-ner... upp-och-ner... och precis som du säger: ett tag framöver. Så klokt av dig att lämna det brinnande huset och att påminna dig konkret och "offentligt". Ta vara på alla glimtar av nya möjigheter och lita på att det är sant - det finns nya och helt andra möjligheter bakom det du nu valt att lämna. Det finns ett vackert liv! / mt

höst trollet

Håller med mulletant och Lelas!
Du gör helt rätt i att lämna den mannen åt sitt öde.. Jag vet inte vad han försökte "bevisa" för dig, men han framstår som en riktigt larvig ynkrygg.
Var du glad, att du slipper bli sammankopplad med honom!
Även om du inte gjort någon anmälan om festen/fester som pågår i hans lägenhet, så är jag säker på att det finns andra som reagerar! Så vad du gör, håll dig borta!

Acceptera, att det finns en sorg i att livet hittills blivit som det blev. Lyft huvudet och gå vidare!

I värsta fall, tänk på Annika Östberg, som satt över 25 år i fängelse, för ett brott HON inte begått, pga att hon trodde sig "älska" fel man!
Nej, hon är ingen "oskyldig" dununge i sammanhanget... Men det hade aldrig behövt gå så långt (och hon är ett extremfall)

Tänk på, att ju mer du har att göra med denne man, desto mer kommer samhället att förknippa DIG, med honom..!

Rädda dig själv kära markatta! Skule bli hemskt ledsen att förlora dig.
kram /trollis

markatta

Ni är grymma(som i bra alltså!) med era kommentarer.

Ledig idag, skönt det efter ångestnatt utan mycket sömn alls. Vaknade och tänkte att nej jag vill inte vara mig idag, inte svara i telefonen, inte lämna lägenheten, bara ligga här och låtsas att jag inte finns. Men då kom min fyrfota vän, buffade sig in under täcket med nosen, hoppade ner och lyckades få täcket med sig och gick och ställde sig vid ytterdörren. Svinkallt blev det, så var ju bara att gå upp, ta på sig varma kläder och ge sig ut.

Lång promenad i skogen blev det, så jävla skönt. Djur och natur, bästa antidepp ever!

höst trollet

Ja visst kan de vara envetna de små liven ;-D
katt-a-strofen, sköter sig själv, när han ska ut, men han är mycket noga med att man verkligen lägger märke till att han 1. Vill ha mat! 2. Vill ha påfyllning.. 3 vill gå ut.. (fast där har vi kattens ständiga dilemma vid en stängd dörr.. (såvida utgiftssidan inte är fööör påträngande..) Han vill befinna sig på b å d a sidor samtidigt...

Efter att ha sett Tintin (filmen) funderar jag på att döpa om honom till Rackham..( Rackham den röde...)
Fast då lägger han huvudet på sned och skickar ut masssssssor av små hjätsn genom ögonspringorna, samtidigt som han spinner frenetiskt..

Håll ut markatta!
kramar/ trollis

nickan

du gör så rätt!! och du tänker så rätt!!
sen har du den bästa tröst man kan ha, en härlig hund som bara gör att man måste upp ur sängen och ut i den härliga naturen oavsett väder, visst känns allt lite lättare efter en promenix?
Bara att sitta och klappa på vovvsingen höjer allt serotonin i kroppen...

Jag försöker tänka så här just nu, att lugnet jag känner utan honom gör att jag hämtar styrka så jag kan hantera ångestdipparna när saknaden blir för stark, alltså jag hämtar styrka av att stå emot honom genom att jag är utan honom och inte blir svag/orolig av det...hmmm inte så tydligt men jag tror ni fattar vad jag menar
styrkekram från nickan som kämpar för att stå emot att blir lurad ännu en gång

höst trollet

Vilket jobb, du gör, med dig själv!
Jag ÄR helt imponerad.. Och jätteglad.
Ju fler gånger du står emot, desto större inre styrka skaffar du dig!
Snacka om mental styrketräning ;-D

Fortsätt så! och fortsätt höra av dig på forum!
Bamsekram/ trollis

markatta

jag förstod vad du menar, så försöker jag också tänka i detta virrvarv av tankar och känslor men jag känner ändå att det ökar för varje dag jag inte har kontakt med honom, styrkan och orken alltså.

Blir glad av att se dig här! Tycker mig ana en starkare och mer bestämd nickan titta ut bland höstlöven...

Lägg upp en plan för hur du ska kunna stå emot, gå igenom olika scenarion i huvudet där du handlar klokt, efter din inre visshet för den finns där.

Tror för min del att det jag fallit på har varit rädslan för att vara ensam. Bjud över en vän/bekant/farmor på fika. Även när jag träffar människor jag inte känner så väl, man behöver ju inte alltid prata om sina jobbigaste problem, så känner jag mig stärkt i att inte vara just ensam. Tror just nu att det är viktigt att ha så många sociala kontakter som möjligt så man inte faller dit igen. Bara en sådan sak som att i flera år fram tills nyligen så hade jag ju någon att sova bredvid, att hålla om. Därför kan jag uppleva saknaden väldigt fysiskt, som att det är min kropp som saknar och då menar jag inte sexuellt. Då hjälper det verkligen med en kram.

Kram!

nickan

PRECIS det handlar det om, rädslan för ensamheten och ångesten som tar över och säger -här kommer du sitta själv och glo... i veckorna går det ganska bra men nu närmar sig helgen.. det är en pina. Jag försöker uppskatta det lilla och ta en dag i taget, andas djupt, verkligen känna smärtan för att den inte ska ta mig...men...det är så vidrigt!
Jag är egentligen en männsika som trivs väldigt bra ensam och har behov av det, men det är nog när jag vet att jag har någon. Nu skrämmer det mig får anstränga mig för att inte tänka framåt på alla ensamma helger - du sätter ord på allt jag känner markatta!! Just det där med att sakna någon fysiskt (inte bara sexuellt) gör att det blir ännu mer tomt. Men jag ska hämta styrkan i det lugna...en dag i taget...nu har jag hanterat 68 dagar...det ska gå för mig oxå
kramar

markatta

Ringde exet för att jag vill ha mina saker som är kvar hos honom. Har tidigare bett om mina saker över sms, han har då svarat att jag måste ringa om jag vill något. Samtalet tog en vändning som jag inte alls önskade.

Han ville ha en ursäkt för att jag kränkt honom på senaste tiden, skrek, krävde, vägrade svara på när/hur jag kan hämta grejerna, ville inte ha någon kontakt med mig alls om jag inte ber om ursäkt.
Han har ju rätt i att jag har kränkt honom. Jag har varit en riktigt jobbig person som har öst ur mig elakheter. Men jag kan inte be om ursäkt, inte än i alla fall.

Vet inte om det var ett sätt för honom att känna att han har kontrollen, att det är han som inte vill ha kontakt med mig och egentligen borde det ju inte spela någon roll då ingen av oss mår bra av att ha kontakt.
Han säger jag måste ta itu med mina kontrollproblem, att jag är sjuk i huvet, och det har han ju rätt i men jag vill inte ge honom det. Hoppas hitta styrka på al-anon mötet ikväll.

Att jag har gjort honom så illa gör verkligen ont. Han har såklart gjort mig illa också men jag vill liksom inte tävla i vem som sårat vem mest. På något barnsligt sätt kändes det bättre förut när det var jag som sa att jag inte ville ha någon kontakt, att få höra det ifrån honom gör ont. Min självkänsla har varit så beroende av hans bekräftelse förut att även nu, när jag vet att jag mår dåligt av att vara med honom, så blir jag så oerhört påverkad av att höra att han inte vill vara med mig pga hur mycket jag sårat honom och att jag inte är tillräckligt rolig och intressant för honom att stå ut med mina dåliga sidor. Jag skäms så över hur jag har betett mig och han säger att alla hans vänner, hans terapeuter, alla i gruppen(terapi för våldsutövande män) säger att jag är farlig för honom och att jag skadar honom. Det var väldigt hårt att höra och i den här lilla stan vågar jag knappt möta någons blick längre.

Mammy Blue

Det att han förminskar dej, det är en väldigt vanlig härskar- teknik! Genom att skylla allt på dej, ser han till att du får dåligt samvete och HAN får övertaget. Låt inte honom få det, genomskåda honom!

Styrkekramar!

höst trollet

Erase and rewind...HUR kan du vara säker på det du tror?
Har du pratat med kursledaren?
Hur kan du vara säker på vilken "story" ditt ex har berättat? Skulle tro, att om han inte direkt ljugit, har vinklat och uteslutit en massa för honom komprometterande detaljer..

Det är din "medberoende-kidnappade" hjärna som serverar bilder av att "alla stirrar på dig".
Om de tittar, så kanske de istället tycker synd om dig?

I stöd-grupper för våldsutövande män, är man m y c k e t medveten om att alkohol är ett STORT problem!
Man brukar faktiskt rekommendera att dessa män kraftigt minskar ner alkoholintaget/slutar!

Så tro inte på det han säger, han försöker bara manipulera dig!
styrkekram / trollis

höst trollet

Hur går det? Jag saknar dig...
Kanske är du upptagen med att verkligen ta tag i ditt liv.. Jag hoppas innerligt det..
styrkekram / trollis

markatta

din omtanke värmer.

Det går upp och ner. Har haft svårt att skriva på ett tag, trött på mitt eget ältande, trött på min pessimism, trött på att inte veta vem jag är. På något sätt har jag känt en press att skriva om mina framsteg och när jag inte kunnat känna av dem har jag helt enkelt låtit bli.

Jag har "unnat mig" att leva några dagar i förnekelse, stängt av så att säga, inte med alkohol eller droger men jag har levt i litteraturens och filmens värld för att slippa tänka mina egna tankar. Kanske välbehövligt, för en liten stund, men såklart inte hållbart i längden.

Fick ett återfall av min bulimi som jag varit fri från i flera år, ätaätakräkaskräkas, usch och fy. Vill verkligen inte hamna där igen men jag försöker se det som just ett återfall och inget annat och som en konsekvens av enorm stress och det faktum att jag knappt kunnat äta någon riktig mat på sistone triggade nog igång det. Slog tillbaka i svår ångest och jag insåg att jag håller på att driva mig själv in i en djup depression när jag en dag till och med "låtsades" att inte ens hunden hade behov att vara ute mer än de korta kissrundorna jag orkade med. Har haft flera depressioner tidigare och som tur är så har jag lärt mig att känna igen hur det hela sätter igång och också lärt mig hur jag kan bryta det innan det gått för långt, genom att göra olika aktiviteter, träffa människor, bryta isoleringen och handla tvärtemot känslan.

Kontaktade psyk för flera månader sedan för att jag önskade en samtalskontakt, gjorde ett bedömningssamtal och de skulle sätta mig på väntelistan. Ringde igår för att se hur jag låg till på listan, känner att jag behöver mer än al-anon just nu, allt kring mitt mående är ju inte bara alkoholrelaterat. Det visade sig att de missat sätta upp mig på listan alls. Oerhört frustrerande att det alltid ska behöva ta sådan lång tid men jag har iallafall fått en tid om en månad.

Ska verkligen försöka att göra bra saker för mig just nu och använda mig av de verktyg jag faktiskt har, vänner, hunden, naturen, fysisk träning, äta ordentligt och regelbundet, skriva o.s.v. Även om jag inte riktigt vet vem jag är så vet jag ju ändå vem jag vill vara så jag kanske får lov att spela den personen ett tag och vandra runt bland kulisserna tills jag en dag fattar att världen är verklig och inte kommer falla ihop om jag så bara lutar mig mot ett träd.

Kram på er!

vad jag lider med dig! Jag har själv haft bulimi som ung och känner att det liksom ligger och pyr när allt runt omkring svajar. Men försök stå på dig, det känns som att du redan vet att du gjprt rätt, men jag förstår så klart att det ändå är jobbigt.

Kolla om inte kommunens familjerådgivning eller socialen kan hjälpa dig med samtal snabbare? Jag vet av erfarenhet att en månad är lång tid att vänta!

Stor, varm kram