Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Lelas

Lillablå: <3

Dompa: så lite så. Jodå, pianosnubben verkar nöjd. :-)

/H.

Lelas

Jag och maken har varit på en tvådagars konferens om alkoholism tillsammans. Några stora namn bland föreläsarna, fina delningar från AA-medlemmar, fin musik, fin gemenskap. Riktigt härligt!

Några saker tar jag med mig därifrån, utöver själva känslan att vara bland likasinnade, och ett par av dem vill jag dela med er här.

En föreläsare jämförde kyrkan och AA, och sa att det som förenar dem är de tre meningar som alla människor värderar högst, nämligen:
- Jag älskar dig.
- Du är förlåten.
- Maten är klar!
Det är en fin tanke att både kyrkan och AA handlar om kärlek, förlåtelse och gemenskap, tycker jag.

En annan föreläsare var forskare och han sa att fyra olika behandlingsmetoder är vetenskapligt fastställda som fungerande, nämligen:
- tolvstegsprogrammet
- KBT
- medicin (antabus)
- återfallsprevention (tex med hjälp av mindfulness)
Dessutom sa att han att man har visat att det inte hjälper att kombinera de olika metoderna. Man får alltså inte ett bättre resultat om man kombinerar tex KBT och medicinering. Men! Om man kombinerar AA med någon av de andra, då förbättras chanserna med upp till 50%! (Hänger ni med?)

Han sa också att hjärnan behöver ca 2 år på sig att återhämta sig från det fysiska beroendets konsekvenser (i den mån det är möjligt, vissa skador kan ju vara bestående). Om man har varit nykter i två år så är chanserna stora (jag tror han sa 90%) att man förblir nykter resten av livet. Maken har två år nu, och jag är oändligt stolt över honom.

En kille från AA berättade om sin personliga botten, och sa bland annat om sitt självmordsförsök:
"Jag ville inte leva men vågade inte dö."
Det är en väldigt stark mening... Och det var ju tur att han inte vågade dö, för nu har han en stor uppgift i att förmedla hopp till andra.

Alkoholism drabbar vem som helst. På plats på konferensen fanns människor av ALLA sorter. Olika ursprung, ålder, kön, sociala omständigheter.... Och alla kunde de vittna om sin sjukdom och sitt tillfrisknande. Så lika trots alla olikheter. Det är skönt på något vis tycker jag, att alkoholismen inte handlar om någonting annat än att det är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av. Eller hur?

Nåväl. Jag är tacksam för att jag får vara med i sådana här sammanhang!

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och
förstånd att inse skillnaden.

Godnatt, vänner!
/H.

Lelas

Grattis, anhörigdelen av forumet! Det här blir inlägg nummer 10.000!

Hipp hurra för oss, mina vänner! Tillsammans är vi oslagbara! :)

/H.

Jag vet knappt vart jag har mig själv nu, men stärks av att ni grejat detta. tror någonstans att maken ska bli trevligare när han blir nykter. Vet ännu inte, men...

KRAM

Lelas

Tack, flygcert!

Jag vet hur betydelsefullt det har varit för mig att kunna "ta rygg" på andra som har gått före. Det är inte så många kvar bland de anhöriga som hängde här på forumet när jag skapade mitt konto för två år sedan (mulletant var med nästan från början, lillablå gav mig min allra första kommentar och idag är vi nära vänner även irl, Märta och Mie ser jag nästan aldrig här längre men de hade stor betydelse för mig...). Men jag minns tydligt känslan av att plötsligt bli förstådd och bekräftad, trots att tankarna innan bara funnits inuti mig själv och aldrig blivit uttalade.

Så, om jag kan bidra med lite hopp, då är jag nöjd. :-)

Samtidigt som jag är övertygad om att det går att vända den nedåtgående spiralen och rädda relationen, så är jag också väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på något annat sätt. Och att det dessutom låg utanför min kontroll hur det skulle sluta. Jag tog ansvar för mina egna delar - jag markerade mina gränser, jag sökte hjälp, jag ställde ultimatum och genomförde det, jag flyttade hem igen när maken kom hem från behandlingshemmet. Men, om inte maken hade gjort sina delar - blivit nykter dag för dag, kämpat för att förändra sin situation... Så hade det inte funkat. Hade han förlorat mot alkoholen så hade jag förlorat honom.

Men. Nu sitter han här i tvsoffan, nykter precis som varje dag under de senaste två åren. Vi har just kommit hem från en middag hos ett par vänner, där vi har skrattat mycket och mått allmänt bra. Utan alkohol. Han har sin laptop i knät och surfar runt på nyhetssajter eller något sånt. Vi skall väl ganska snart gå och lägga oss, vi är båda två trötta efter en lång arbetsvecka. Antagligen kommer katten in genom sin lucka en stund efter vi har somnat och börjar trampa omkring i sängen och undrar varför vi är så tråkiga. Någon av oss kommer att rumla upp och ge honom lite kärlek och lite mat.

Vårt liv är ett helt vanligt liv. Vardagslunk. Harmoni. Jag är lycklig. :-)
/H.

vi är kvar du och jag och har varit forumet trogna under två års tid. Så många, många som passerat här under den tiden. Så många tragedier... men också så mycket hopp!
Stor kram till dig och maken Mr-P - till PianoRow från Mulleholken:) / A

Framtidsdrömmar

till dig i regnrusket. Jag har tittat på sommarpratarna. Tack för alla tips och råd du ger mig på vägen...

Lelas

För två år sedan skickade jag ett stort fång rosor med bud till behandlingshemmet.
Idag står det rosor i köksfönstret här hemma.

Maken fyller år. :-)

/H.

Lelas

Hej vänner!

Idag fick jag och min pianoman en påminnelse om hur det kan gå.

En vän till oss lever ihop med en nykter alkoholist. Han har varit nykter i ca 4 år. Och idag har han talat om för sin fru, vår vän, att ha tänker gå på krogen och dricka ikväll.

Hon har svarat att om han gör det så kan han vända i dörren när han kommer hem.

I ungefär ett halvår har vi märkt att de inte har haft det så bra, och redan för flera månader sedan sa min man att han funderade på om den där killen är på väg mot ett återfall. Och nu detta.

Det visar, igen, att nykterheten är en färskvara och att ett återfall inte kommer ur tomma intet.

Mina tankar är hos vår vän ikväll.

/H.

får rysningar. Tänker på hur jobbigt det måste vara för er som är så nära. men tänker också på hur kämpigt det känns när jag tänker på mitt egna liv... Sorg, smärta och bedrövelse.

Kram till dig, din man och er vän.

En obehaglig men viktig påminnelse. Både nykterhet och relation är färskvara (och konditionen brukar vi påminna oss om på jobbet:) Hoppas det löser sig för era vänner.

Kram och Adventsglädje till er i PianoRow! fr Mulleholken

Lelas

Imorgon (idag, klockan har passerat midnatt) är det julafton.

Jag och maken är hemma i vårt lilla palats. Han är nykter, vilket jag börjar se som en självklarhet. Jag mår bra, så när som på en skuldra som är lite öm. Naprapaten gör så gott hon kan för att få ordning på den åt mig.

Granen är klädd med svärmormors gamla ljusslinga. Skinkan kokad, likaså gröten. Katten vägrar gå ut och göra sina behov eftersom det är snöstorm, och går på lådan inne istället.

Vi hade en liten dispyt förut när vi skulle få granen att stå rakt, men det blåste över som en vindpust. Vi är båda ganska utarbetade efter en intensiv höst, och stubinerna blir lite korta då. Men, som sagt, det blåste över nästan obemärkt.

Så, allt är lugnt och fridfullt hos herr och fru Piano. Sinnesro och julefrid.

Men nu när jag sitter här vid datorn och strax skall sova så blir jag ändå lite nedslagen. Jag läser om Framtidsdrömmar och om Miss X och om tekla som är tillbaka. Forumvänner som brottas med så mycket tungt. Det blir en väldigt tydlig påminnelse om att julidyllen inte når in i alla hem, inte i år heller.

Ni finns i mina tankar, och i min aftonbön ikväll, alla ni som kämpar. Jag hoppas att ni får känna lite julefrid någonstans inuti er själva, även om världen runt er är ett enda kaos.

Kram!
/H.

Lelas

Framtidsvännen: tack själv. Vi hjälps åt. :-)

Precis som mt skriver om i sin tråd så funderar jag mycket på det jag läser om här på forumet just nu, framför allt det som flygcert skriver i sin tråd. Hon har det så ofattbart svårt och ändå kan/vill/vågar/förmår hon inte ta steget att ta sig därifrån. Varför?

Det påminner mig om en berättelse jag fick höra häromdagen (med reservation för faktafel om aporna och nötterna!):

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Frågan blir ju vad det är vi klamrar oss fast vid så hårt att vi går mot undergången utan att se det. Drömmen om ett lyckligt familjeliv? Drömmen om en nykter livskamrat?

Kram, alla ni som kämpar och klamrar er fast vid er kokosnöt. Tänk om ni vågade släppa den...
/H.