Jag känner att jag vill dela med mig av känslan i mig efter att till sist tagit steget att flytta. Jag har under flera år känt en gnagande oro i olika situationer och aldrig vetat hur en kväll med alkohol skulle sluta. Det sista två åren har jag varje gång jag varit på väg hem känt en oro över vad jag ska komma hem till. Utlandsresor när mannen koppplat av har varit ett spänningsfällt för mig och jag har varit tröttare när jag kommit hem. Svaret varför jag har gjort detta möjligt och utsatt mig själv för det här är naturligtvis att jag älskar honom för mycket och inte velat se sanningen tidigare eftersom jag inte kunnat tänka mig ett liv utan honom. I början var alla tankar kaotiska och jag kände att jag fick jättemycket hjälp att sortera i kaoset genom det här forumet genom att de som svarade satte ord på det jag försökte förstå, jag är oerhört tacksam för det, likasom att det också hjälper att läsa om andra som kommit vidare på ett bra sätt.
Mitt uppvaknande kom när jag en morgon på försommaren upptäckte att jag var på väg åt fel håll när jag skulle till jobbet. Då hade jag ställt ultimatum och mannen hade börjat behandling i maj, behandlingen till trots så fortsatte han att dricka i smyg. Jag flyttade till en egen lägenhet och han söp ner sig rejält, så pass att han hamnade på avgiftning i två veckor. efter det har han fortsatt sin behandling men och pendlat mellan att erkänna att han är beroende och förneka beroendet och tagit flera återfall som han förklara med att ingen ska få bestämma över honom. Det känns som att han fastnat i att till varje pris hitta andra orelevanta förklaringar till varför han inte är beroende och han lyckas lura sig själv men inte mig längre och det är så jävla skönt.
Det är märkligt hur tydligt allt blir när man får lite perspektiv och jag fattar verkligen inte hur jag stått ut så länge. Jag älskar honom fortfarande och han lyckas fortfarande få mig ur balans eftersom jag har svårt att värja mig mot det han projicerar. Men det går bättre och det går över fortare för varje gång. Framför allt så mår jag så mycket bättre när jag är själv, jag känner varje gång jag är på väg hem från någonting den sköna känslan att veta vad jag kommer hem till, dvs ingenting, men tryggheten att veta att ingen sitter där och säger - jag har inte druckit och är halvfull eller dyngfull. På något vis så har jag accepterat att jag inte kan påverka utgången för honom och även att jag förmodligen kommer att få sörja att det aldrig kommer att bli möjligt att det blir vi igen och att han aldrig gör det valet. Även om jag naturligtvis har ett hopp om ett uppvaknande innerst inne. Det som är svårast för mig att släppa är ovissheten om han får rätt behandling. Jag är tveksam till om den är tillräcklig, en gång i veckan CRA behandling i öppenvård. En del av mig skulle såklart vilja agera och prata med behandlaren och föreslå ett samarbete med psykiatrin eftersom jag tror att det skulle vara nödvändigt. Men även om jag inte litar på de proffesionella så behöver jag backa både för min egen skull och mannens, men det är fasen inte lätt. Jag har framför mig en veckas anhörigbehandling med start i morgon och hoppas att det är något som är hjälpsamt för mig.