Jag känner att jag vill dela med mig av känslan i mig efter att till sist tagit steget att flytta. Jag har under flera år känt en gnagande oro i olika situationer och aldrig vetat hur en kväll med alkohol skulle sluta. Det sista två åren har jag varje gång jag varit på väg hem känt en oro över vad jag ska komma hem till. Utlandsresor när mannen koppplat av har varit ett spänningsfällt för mig och jag har varit tröttare när jag kommit hem. Svaret varför jag har gjort detta möjligt och utsatt mig själv för det här är naturligtvis att jag älskar honom för mycket och inte velat se sanningen tidigare eftersom jag inte kunnat tänka mig ett liv utan honom. I början var alla tankar kaotiska och jag kände att jag fick jättemycket hjälp att sortera i kaoset genom det här forumet genom att de som svarade satte ord på det jag försökte förstå, jag är oerhört tacksam för det, likasom att det också hjälper att läsa om andra som kommit vidare på ett bra sätt.
Mitt uppvaknande kom när jag en morgon på försommaren upptäckte att jag var på väg åt fel håll när jag skulle till jobbet. Då hade jag ställt ultimatum och mannen hade börjat behandling i maj, behandlingen till trots så fortsatte han att dricka i smyg. Jag flyttade till en egen lägenhet och han söp ner sig rejält, så pass att han hamnade på avgiftning i två veckor. efter det har han fortsatt sin behandling men och pendlat mellan att erkänna att han är beroende och förneka beroendet och tagit flera återfall som han förklara med att ingen ska få bestämma över honom. Det känns som att han fastnat i att till varje pris hitta andra orelevanta förklaringar till varför han inte är beroende och han lyckas lura sig själv men inte mig längre och det är så jävla skönt.
Det är märkligt hur tydligt allt blir när man får lite perspektiv och jag fattar verkligen inte hur jag stått ut så länge. Jag älskar honom fortfarande och han lyckas fortfarande få mig ur balans eftersom jag har svårt att värja mig mot det han projicerar. Men det går bättre och det går över fortare för varje gång. Framför allt så mår jag så mycket bättre när jag är själv, jag känner varje gång jag är på väg hem från någonting den sköna känslan att veta vad jag kommer hem till, dvs ingenting, men tryggheten att veta att ingen sitter där och säger - jag har inte druckit och är halvfull eller dyngfull. På något vis så har jag accepterat att jag inte kan påverka utgången för honom och även att jag förmodligen kommer att få sörja att det aldrig kommer att bli möjligt att det blir vi igen och att han aldrig gör det valet. Även om jag naturligtvis har ett hopp om ett uppvaknande innerst inne. Det som är svårast för mig att släppa är ovissheten om han får rätt behandling. Jag är tveksam till om den är tillräcklig, en gång i veckan CRA behandling i öppenvård. En del av mig skulle såklart vilja agera och prata med behandlaren och föreslå ett samarbete med psykiatrin eftersom jag tror att det skulle vara nödvändigt. Men även om jag inte litar på de proffesionella så behöver jag backa både för min egen skull och mannens, men det är fasen inte lätt. Jag har framför mig en veckas anhörigbehandling med start i morgon och hoppas att det är något som är hjälpsamt för mig.

Lelas

Åh vad härligt med en veckas anhörigbehandling!

Jag hoppas att du får det riktigt givande där - även om det säkert blir jobbigt på många sätt. Det kommer mycket gott ut av att prata med andra som vet hur det är att vara medberoende anhörig.

Var rädd om dig!
/H.

kraftverk

Jag har haft en fantastisk vecka på anhörigbehandling. Jag har lärt mig mycket och också fått bekräftat att jag gjort rätt när jag lämnat mannen som inte tar ansvar för sin sjukdom. Vi har ju inte haft så mycket kontakt på några veckor och jag har mått bra i det och det har också hjälpt mig att släppa taget och låta honom ta ett eget ansvar. Men när jag sitter här och är på väg på anhörigveckan, supernervös och lite rädd så finns det bara en person jag behöver och det är samme person som jag valt bort och då ringer jag till honom och han kommer och ger mig både tröst och peppning. När han sedan ringer mig i veckan och berättar att han beslutat sig för att gå på ett AA möte så blir jag väldigt glad eftersom han tidigare varit helt passiv. Det här gör ju att jag åter igen börjar känna hopp och när han på fredagen bjuder mig på mat så åker jag dit och tillbringar resten av helgen i hans sällskap. Det tar mig exakt 15 timmar innan jag är tillbaka på ruta ett. Jag börjar hoppas på oss igen och jag börjar tala om för honom vad han behöver göra och hur han ska tänka etc. Ja helgen har ju ändå varit bra och vi har varit i ett lugn på något vis men varvat med mitt nötiga medberoende som inte blir bra. Det blir en ond cirkel, ju mer jag pratar ju tystare blir han. Han har fortfarande inte förstått att han är beroende och på något vis fastnat i andra förklaringar som för mig är oförklarliga utifrån att han faktiskt varit helt mentalt besatt av alkohol under flera år. Medan han fastnar i det så fastnar jag i att till varje pris få honom att förstå att han måste kapitulera och ta emot hjälp. Jag är så rädd för att allt ska behöva rasa innan han förstår och då menar jag jobb, hem , körkort och rubbet. Jag vet ju att jag inte kan förändra honom, att jag bara kan förändra mig själv och ändå så faller jag tillbaka så fort vi får kontakt igen. Vilket skit det här är jag vill ha honom nära men behöver bryta om vi ska kunna bryta det här destruktiva mönstret. Han vill ha mig hos sig för att lättare klara av att vara nykter och jag hamnar bara fel om jag finns där och tror inte att det hjälper någon av oss egentligen. Fy vilken soppa det här är och jag vet varken ut eller in just nu. Vill att det ska bli bra för oss båda men hur?

höst trollet

Kraftverk, det är som ett labyrintspel.. Du "trillar dit" på en ny variant på något du varit med om förut..
Då är det bara att resa på sig och "traggla" den välkända biten, som går mycket fortare nu, eftersom du vet vägen..
Du har fått en ny erfarenhet att "se upp" med!
Och ibland, måste personer man älskar, trilla ända ner i botten, för att de ska få förmågan att själva ta tag i sina liv..
Annrs är det ju DU, som "lever" hans liv..
Sluta slänga kuddar under honom! så länge du gör det, faller han skapligt mjukt!

Han kan behöva ett redigt blåmärke, som ömmar ett tag. Och människor som förklarar att detta är en KONSEKVENS av hans EGNA handlingar..

styrkekramar / trollis

Lelas

Hej kraftverk!
Härligt att höra att du har lärt dig mycket på anhörigveckan!

Det är inte konstigt att du faller tillbaka. Du älskar honom, och det är ju egentligen den enda förklaringen som behövs. Var inte så hård mot dig själv!

Du skriver att han behöver dig nära för att (enklare) vara nykter. Det blir till en liten varningsklocka i mig när jag läser det. En alkoholist är världsmästare på att manipulera (ibland omedvetet) oss närstående, och att hänga upp nykterheten på din närvaro är en "fälla". För vad innebär det när hans drickande eskalerar? Är det ditt fel då? Hur skall du vara för att han skall vara nykter...?

Förstår du hur jag menar?

Jag och min gubbe är levande bevis på att det går att vända en sådan här situation, så jag är den första att säga att du inte skall ge upp tanken på en gemensam framtid. Men för att det skall funka så behöver ni båda två jobba på en lösning.

Han måste bli nykter. Bra att han närmar sig AA!
Du måste bli kvitt ditt medberoende. Ta hjälp av dina lärdomar från anhörigveckan, sök upp Al-Anon!

Kvinnan som ledde mina anhörigträffar (som jag gick på en gång i månaden i ett år) sa en gång att de relationer som klarar sånt här, är de där båda parterna tänker Jag-Du-Vi.
Först: Vem är JAG? Vad vill jag? Hur mår jag?
Sedan: Nämen, hej! Där är ju DU! Jag känner igen dig, vem är du?
Sist: Nu bygger vi ett nytt VI tillsammans.

Kanske kan den tanken hjälpa dig - den hjälpte mig! :-)

Och vet du, det tar tid. Maken min har varit nykter i två år nu, och vi är långt ifrån klara med vårt VI än. Vi närmar oss hela tiden, och vi har en väldigt bra relation. Men vi bär på sår och ärr fortfarande.

Var rädd om dig, gumman!
/H.

Du har redan fått två kloka svar, jag vill också skriva några tankar. Först: Du har kommit ett gott stycke på vägen när du ser så tydligt vad som händer! Kanske det viktigaste att du ser vad som händer med dig och du vill ändra mönstret. Kanske du kan berätta för din man - utifrån dig - att du ser och känner igen ditt "nötiga beteende" och att han blir tyst. Att du inte vill ha det på det sättet, att det beror på att du vill väl men vet att det inte är en bra väg.

Fortsätt ditt tillfriskningsarbete - sök upp Al-anon och/eller annan hjälp. Fortsätt skriva här hur det går för dig.

Också jag och mullegubben har fortsatt vårt gemensamma liv. Han var (som du kanske läst) nykter "med vita knogar" länge och jag förstår verkligen inte riktigt vad som hände när han verkligen blev nykter för sin egen skull. Jag bara accepterar och tar tacksamt emot allt gott som finns i livet nu.

Lycka till på vägen! / mt

kraftverk

Tack för era svar, det är hjälpsamt och det ligger mycket i det ni säger som att det blir jag som lever hans liv och det där med Jag, du, vi gillar jag. Vi pratar mycket om mitt nötande och överhuvudtaget så har vi en rak kommunikation där åtminstånde jag är 100% ärlig i vad jag känner. Det som händer nu är att jag blir så otroligt provocerad och arg. Ska försöka beskriva det som händer. Han kommer hit efter att ha varit på sitt första AA möte och berättar att det var bara han och en till kille där. Dom satt och pratade en timme och han berättar att han kan öppna en flaska utan att dricka ur den, varpå den andre svarar - men då är du ju inte alkoholist. Han har fastnat i detta att då kan han ju inte vara alkoholist. Nu är det ju inte riktigt sant utan det har ju varit så på den tiden vi fortfarande drack alkohol tillsammans så drack han förutom det vi drack tillsammans som kunde vara att dela en flaska vin, där jag fick ett glas så drack han i smyg både före och efter. Det är som borta för honom nu och han envisas med att ändå säga att han tror att han kan få till ett normalt drickande. Jag förstår att det inte hjälper att bli förbannad och att han förmodligen behöver den här processen. Men jag fattar inte, det har inte fungerat riktigt på flera år och han har försökt få det att funka men icke och ändå så fattar han inte. Det han säger är att han vill komma dit att han kan förstå och acceptera och att han gör allt han kan för det (vilket jag inte upplever) Han blir ju ledsen när jag går på som en bannhund men han vill ändå inte bryta när jag föreslår att det kanske är det bästa för oss båda. Jag antar att det är rädslan över vad eller när det går över styr som får mig att bli så arg. Han är ju nykter nu och går behandling, men bara två timmar/ vecka men visst händer det lite saker men det känns som att jag åker wasaloppet och han lunkar runt huset ungefär. Ska väl också tillägga att vi har bra stunder när vi inte pratar om det här. Det där med alanon är lite komplicerat för mig, jag bor på en liten ort och jobbar i socialtjänsten vilket innebär att jag har klienter där och det blir inte bra för vare sig dom eller mig. Men jag har barn som bor i en större stad och jag tänker passa på när jag hälsar på dom. Jag läser allt jag kommer över nu och det går framåt men jag har mycket att jobba med oavsett om vi kommer att fortsätta eller gå skilda vägar.

- när jag läser din beskrivning fäster jag mig vid diskussionen om nån är alkoholist eller inte. Det har varit aktuellt här många gånger - och är kanske en helt meningslös diskussion. Fundera över om du istället kan fokusera på hur du vill ha det i ditt liv. Oberoende hur lite eller mycket han dricker, om han kan kallas alkoholist eller inte, är det för mycket för dig.
Fortsätt söka och bli stark i din egen sanning, din önskan om hur du vill leva ditt liv - det är faktiskt det enda du har makt över... Han är den enda som kan ta ansvar över sitt liv - och det där vet du ju redan:) Kram / mt

kraftverk

Ja men så sant det kändes. Det är ju faktiskt en helt meningslös diskussion. Det är så märkligt mycket som vi alla egentligen vet men åtminstånde jag behöver få sånt här till mig hela tiden för att inte fastna. Kram

vill.sluta

Är det någonting du vill ha behöver ha i ditt liv?
Tuffa beslut och ställningstaganden, men i slutänden är det du som står kvar där!
Kramar/A

Lelas

Hej vänner!

Ja, vem är alkoholist och vem är det inte? Jag tror att den enda som egentligen tycker att den gränsdragningen är viktig är en alkoholist... för att bevisa att man är på "rätt" sida om strecket. Hm.

kraftverk - jag tänker att din man hör det han vill höra när han möter den andre killen på AA. Han är där för att få det bevisat för sig själv att han INTE är alkoholist, och då är han nog inte helt ärlig i sin berättelse att han kan ha en vinflaska öppnad utan att dricka den. Han skulle kunna resonera så här:

"Om jag öppnar en vinflaska så klarar jag av att inte dricka upp den. Så är det. För jag dricker ju ingenting alls den första kvarten. Hade jag varit alkoholist så hade jag ju satt den till munnen direkt! Dessutom använder jag ju ett glas, och det gör inte alkoholister. Och efter den första kvarten så klarar jag av att bara dricka ett glas. Det andra glaset tar jag bara för att det är gott. Jag gillar ju vin! Alltså, vad är det att spara på en vinflaska som är halvtom? Och nu gick ju korken dessutom sönder. Så att jag dricker upp resten av flaskan beror bara på att det inte skall stå och surna tills imorgon."

AA bygger ju på tolvstegsmodellen och där är det första steget att inse att man själv är alkoholist. Min gissning är att mannen som din man mötte snabbt gjorde sig en bild av att han inte har den insikten. Att då säga "då är du ju inte alkoholist" kan alltså vara ett sätt att provocera, snarare än att bagatellisera. Din mans reaktion skulle kunna bli "jo, det är jag ju visst det! det är ju därför jag är här!". Om inte uttalat där i stunden, så kanske undermedvetet över tid.

Jag tror att nästa gång din man inte klarar av att han en öppnad vinflaska i sin närhet, så kommer han att tänka på mannen på AA. När han misslyckas med det som mannen säger visar att han inte är alkoholist... vad är han då?

Självinsikt tar tid. Och om det var en rutinerad AA-medlem som din man mötte, så vet han vad han gör.

Så tror jag, utifrån min erfarenhet av hur AA-gubbar funkar. :-) Kram!
/H.

kraftverk

Labyrintspel sa någon och ja det är så det känns i bland. Mannen går på AA flera gånger i veckan och det är bra, dessutom aktiverar han sig och gör saker till och med går ut och sjunger karaoke en hel kväll på krogen och konstaterar att han inte skulle haft roligare om han druckit alkohol. Vi träffas men på mina villkor, vilket betyder att jag gör saker för min egen skull och träffar honom när jag vill och inte väljer bort saker för hans skull. Jag är tydlig med var jag står och talar om att jag inte kommer tillbaka med mindre än att han är nykter för sin egen skull och inser att han har en sjukdom som är hans ansvar. Tycker själv att jag lyckas riktigt bra tills i dag. Hans behandling har pågått 20 veckor och har nu de sista fem gångerna glesat ut till en gång i månaden och han känner att han behöver mer i form av samtalsstöd för sin ångest. Det som händer är att han ringer sin psykiatrikontakt för att framföra sitt önskemål och blir avvisad med motiveringen(enligt honom) att efter mina samtal med terapeuten i somras så känner hon att hon inte är rätt person att hjälpa honom, sedan tillägger han att så nu är man själv. Samtalen i somras handlade om vem som skulle betala avgiftningen när det var riktigt illa och då beskrev jag aktuell situation för henne. Den gången agerade jag utifrån att hans skick var så dåligt så jag var orolig för att han annars skulle supit i hjäl sig.
I dag blev jag upprörd och ringde upp psykiatrin och hänvisade till de nationella riktlinjer från socialstyrelsen gällande samarbete när det handlar om psykisk ohälsa och missbruk. Jag fick naturligtvis en annan förklaring av henne, hon beskriver att hennes upplevelse är att han fortfarande efter 20 veckors behandling beskriver ångesten som huvudproblemet och inte ser sig själv som beroende och det gör att hon tycker att han behöver komma förbi det innan psykiatrikontakt blir aktuell. Jag blir oerhört kluven eftersom han behöver båda kompetenserna och psykiatrin behöver ju inte ta hand om missbruket utan endast den psykiatriska biten. Samtidigt så kanske det är just avvisad han behöver bli, kanske hjälper det till att inse faktum. Samtidigt är detta första gången han ber om hjälp för sin egen skull och inte väljer att dricka. Men det som är grejen är att det inte är jag som ska hålla på med det här, jag kan inte se objektivt på det och ändå agerar jag!! Inser också att han får ta alldeles för stor plats i mitt liv ändå och det är inte ok. Jag kan inte hjälpa honom och jag tycker att det är svårt att inte agera eftersom jag kan se hur det brister runt honom och samtidigt är jag för nära för att objektivt kunna bedöma vad som är bäst för jag blir ju naturligtvis både manipulerad och projektivt använd av honom.

Lelas

Hej kraftverk!
Vad härligt att det går framåt! Du har ju en helt annan kontroll över ditt liv idag än för ett tag sedan! :)

Precis som du skriver så tror jag att din utmaning nu är att låta bli att agera. Släpp taget, låt honom själv vara den som sköter sina vårdkontakter. Han är vuxen nog, och dessutom nykter. ;)

(Jag vet att det är lättare sagt än gjort...)

Kram!
/H.

kraftverk

Läser igenom min tråd och konstaterar att det var längesedan jag skrev och att det hänt mycket sedan sist. Jag har tidigare haft ett hopp och jag tror att det hjälpt mig att inte braka i hop fullständigt. Vi har ju älskat varandra och jag har nog någonstans trott att han till sist skulle klarna och få en insikt. Han gör inte det det! Han fortsätter att lägga över allt på mig. - om jag har varit kvar så skulle det varit mycket lättare, - Du slår undan benen på mig hela tiden, - Du lämnar mig när jag behöver dig som bäst. Han ser inte för ett ögonblick anledningen till att jag flyttat, hur många chanser han fått, att jag helt enkelt har tagit slut.
Jag har förstått nu att jag levt i 10 år med en psykopat, om det är på grund av missbruket eller någon annan tidig störning vet jag inte. Han har inte förmåga att se något annat än sin egna behov. Jag vet inte om han någonsin älskat mig, jag vet överhuvudtaget inte alls om någonting han sagt är sant. Jag vet bara att jag är grundlurad från början till slut.
Jag har varit förstående, tyckt synd om honom och accepterat.
Han har försökt fått mig tillbaka och samtidigt haft en annan på reserv. När jag nås av rykterna och ställer frågan så får jag veta och det gör så in i helvete ont. Strax efter får jag också veta vem kvinnan är, en kvinna som hänger på krogen och enligt min bedömning är lite halvsliskig. Förmodligen ett kap för honom, hon kommer inte att ställa några krav och han kommer att bli så förbannat bekräftad. Det är förvisso hjälpsamt för jag känner mig så äcklad, så smutsig och framförallt så skulle jag inte kunna ta i honom igen efter det här!
Men just nu så gör det så förbannat jävla ont!!!

så bra att du skriver av dig! Så bra att du "ser" ett steg till - ser att han inte ser.
Vem har lurat vem? Kan man veta det det? Du är lurad, har låtit dig luras... Nu ser du klart - efter en ganska lång resa?

Att vara förstående, känna medlidande (tycka synd om) och acceptera... och försöka. Det är goda mänskliga sidor som du har visat. Du borde inte behöva känna dig smutsig, kanske nedsmutsad... om det är så att han medvetet och systematiskt missbrukat din goda vilja och samtidigt underhållit en bakdörr.

Så bra, säger jag igen, att du sätter ord på det du känner. Gråt, svär några ramsor (om det passar dig), tvätta av dig skiten till kropp och själ ... och ta emot ljuset. Det är på väg nu!

Skrivet rakt ur hjärtat! Kram, kram i natten / mt

Sorgsen

...lider med dig...kan känna igen allt!
Jag har förstått att min "alkoholist" har haft många bakldörrar öppna. Det gör ont, långt mer ont än orden och fyllorna.

Jag har mycket jag måste ta ställning till inför framtiden. Tilliten blir svår att bygga upp...kan inte tillägga "igen"...liksom du vet jag inte om allt varit byggt på en enda stor fet lögn. Det får tiden visa...

Jag ger detta en chans fram till sommaren, då tar jag ny ställning.
Mycket kan hända, eller lite, vill inte spekulera nu...

Många kramar

höst trollet

Du har inget att skämmas över! Men jag känner igen känslan, när man inser att man blivit grundlurad.
Att sedan också få diverse "sanningar" i ansiktet, gör att man mår jättedåligt ett tag.

Jag kan bara gå efter mina egna erfarenheter, med min förre man.
Jag insåg, att han sa vissa saker, för att bli av med sin egen skam och för att han visste att det skulle såra mig.
Det var hans sätt att "ge igen", för att jag i princip ertappat honom med fingrarna i syltburken.

På sätt och vis var det bra (tyckte jag efteråt), för det brände ALLA broar! Det fanns ingen väg tillbaks och det gick betydligt snabbare att inrikta sig på ett eget liv.

Som mulletant skriver, svär, gråt, kasta grejer, men bryt inte ihop, bryt UPP!

Många tröst och styrkekramar!/ trollis

kraftverk

Jag har verkligen gjort det nu, det var ju länge sedan jag flyttade men jag har ju funnits kvar, haft någon slags relation kvar. Nu när jag fick veta att han träffade en annan så har jag talat om precis hur äcklad jag känner mig och att jag aldrig mer kommer att kunna ta i honom efter detta. Anledningen till att det blir så motbjudande är att det går upp för mig under samtalet att hon inte betyder ett skvatt, hon har kunnat vara vem som helst. Det handlar bara om hans jävla överlevnad. Men som någon skrev, det hjälper till att gå vidare. Jag har talat om för honom att jag inte vill se honom eller prata med honom och att all nödvändig kontakt får ske via mail. JAg har tidigare varit fast besluten att han ska få bo kvar i huset för att han behöver det bättre, trots att det är mitt föräldrahem. Men jag har ändrat mig, han ska fan inte få supa bort det.
Det värsta är nog att trots att jag vet att jag inte hade något annat val än att lämna honom om jag inte skulle bli en blöt fläck så lyckas han ändå i bland få mig att tvivla när han säger att det skulle gå lättare om du fanns här. Han tror ju fullt och fast på sin sanning att den här gången skulle det lyckats, nu är det annorlunda och jag tror det är det som är det jobbiga, att han inte förstår! Min frustration över att han inte begriper att jag inte orkar mer och sorgen över att han inte inser att det är han som måste agera och inte bara prata och lova. Jag pendlar mellan gråt och ilska men är fast besluten om att gå vidare och jag tror att det kommer en dag när jag kan känna mig tacksam till att han inte finns i mitt liv längre!

det tror jag också att den dagen kommer! Önskar dig god natt och god sömn! / mt

kraftverk

Det var ett tag sedan nu. Jag bröt upp helt i feburari och efter det blev han allt sjukare, började dricka ännu mer okontrollerat och maniskt, började köra i fyllan gjorde allvarliga suicidförsök och hotade mig via sms. Jag åkte inte dit en enda gång, jag ringde polisen som åkte dit och tog med honom på akuten en gång ambulansen. I påskhelgen när jag skulle hämta mina sista saker i förådet, då hade vi inte setts på länge, så brast det för honom. Efter påskhelgen ansökte han om och fick vård på behandlingshem. Han är nu inne på fjärde veckan och jag sliter med att lägga band på mig för åter igen så tänds hoppet om ett liv tillsammans. Jag märker hur hårfint det är för mig mellan att finnas som stöd till att ligga steget före och börja hoppas för mycket, planera för ett annat liv. Jag körde vägen dit (30 mil) och hälsade på, det var fint och trevligt. På vägen dit så insåg jag att han när han åkte dit för tre veckor sedan så var det för sin egen skull och oavsett hur det går med oss, nu säger han - jag klarar inte det här utan dig upprepade gånger. Jag inser att det är jag som gjort den vändningen möjlig. Herregud vilka roller vi har och vad snabbt jag faller in i det. Jag har en fantastitisk kvinna som jag träffar för mitt medberoende, tyvärr har det inte varit möjligt så ofta eftersom avståndet är långt och det kostar. Jag arbetar på socialtjänsten på liten ort och det är därför inte möjligt med hjälp i närheten, då jag har för nära relation till de som arbetar med detta. Men i dag kom vi på att vi faktisk kan ha samtal oftare på telefon. Det känns nödvändigt då jag inser att jag klarar inte detta själv. Jag behöver verkligen vara här och nu och låta honom göra jobbet och ta hand om mig själv.

kraftverk och tack för att du delar med dig! Så bra med möjligheten till telefonkontakt och så bra att du inser att du behöver den kontakten. Jag vet inte om du varit här inne och läst under din "paus" - på den här delen av forumet har det varit aktivitet hela tiden trots att det annars är stiltje. Många inlägg belyser kraften i medberoendet och vilket hårt jobb det är att "stiga ut" ur det. Skriv gärna och dela med dig av din process. Ha en fin dag! / mt