Trodde att jag hade allt under kontroll, att jag kunde dricka lagom.....
Dumt av mig, det kan jag ju inte....
Sabbade allt redan dag ett av semestern utomlands.
Idag tar jag steget mot ett liv utan vin.

I dag var det ett år sedan min pappas fru dog i sviterna av A-missbruk. Tog familjen med mig och besökte graven och pappa min. Känner ingen sorg utan bara stor trötthet och tomhet. Pappa är fast i sitt beroende och jag gör inget åt det. Det som fastnade och som suttit i hela vägen hem och fortfarande gör det är den "spritiga" andedräkten. Undrar oxå varför han inte väntar med att dricka tills vi åkt hem. När säger barnen något? Vem är jag att döma?

Maria42

Barnen vet redan. Då är det extra skönt och tryggt för dem att känna att du är nykter. :)

Just nu känns det som att jag håller på att fundera sönder mig själv. Ifrågasätter allt och alla, vrider och vänder på allt. Vem är jag och vem ska jag vara i framtiden? Vem har jag varit alla dessa år? Vem är jag utan vin? Vad göra med min pappa som dricker för mycket. Har ju i många år sett detta och varit livrädd för att bli som honom. När vi sedan träffas vilket oftast är under semestern så bjuder han och jag dricker lika mycket jag. Som att det är något som binder oss samman. Nu är jag tillbaks i den där "åh vad jag skäms"-känslan och när telefonen ringer och jag får lyssna på samma saker för hundrade gången stänger jag av mig själv samtidigt som jag innerst inne är arg.

Vackla

Min mamma var alkoholiserad, det började som jag minns när jag var i tidiga tonåren och jag såg att hon tog några glas rött vin innan hon skulle till jobbet, jag förstog då att hon hade problem men som barn är man ju så lojal mot sina föräldrar. Mamma hade talets gåva, alltid svar på allt så det var inte lätt att konfrontera henne. Hon gick bort i sviterna av alkoholen -04.

Tänkte mycket på hur jobbigt det var att få telefonsamtal, som du beskriver, alltid samma visa, saker jag hört tusen gånger tidigare. Alltid gnäll och hur orättvist livet var, varför vi aldrig kom och hälsade på fast jag och mina syskon hade småbarn, att det aldrig fanns pengar och hur hon ville låna och lovade hela tiden att betala tillbaka. Det var som att vara mamma till sin egen mamma. Då tyckte jag det var skitjobbigt, nu kan jag tänka att det var bäst som skedde, att hon gick bort. Jag och mina systrar gjorde allt vi kunde för henne, ringde sjukvården, ordnade med behandlingshem, hälsade på så ofta vi kunde, lånade ut pengar men aldrig var det bra... Nu när jag själv kämpar med alkoholen förstår jag att hon inte ville sluta! Det var ju bara om hon verkligen ville som det skulle kunna bli en förändring. Din pappa måste ju vilja sluta själv, av egen vilja. Förstår om du är arg och besviken och ifrågasätter din egen existens, det gör jag också många gånger eftersom "det ligger i släkten" men du kan bara ta ansvar för dig själv och ingen annan. Din pappa får helt enkelt ta itu med sitt eget problem. Det är bara han själv som kan bidra till en förändring. Du ska tänka på dig och ditt liv. Hoppas det känns bättre snart. Kram

vill.sluta

Innan det kan bli tal om en förändring måste man VILJA förändras.
Annars är det inte möjligt. Och man BÖR komma till insikt. Veta hur, varför och DÄRFÖR ATT!!!
Verktygen finns, bara insikten som saknas och kanske viljan oxå............
Lycka till/A

Innan jag slutade dricka så trodde jag att allt ordnade sig bara jag slutade dricka.
Som att alla problem liksom bara skulle försvinna.
Nu när jag inte druckit på länge inser jag att allt finns kvar.
Vardagstristessen, motgångar på jobbet och alla andra problem som hör livet till.
Förstår hur skönt det var att släppa allt detta på helgen och försvinna in i vin-bubblan.

Drömmer så mycket på nätterna just nu att jag är helt slut när jag vaknar.
Många A-drömmar, tex att jag har druckit mig till minneslucka (vilket jag oftast gjorde mot slutet) och alla pratar om något som jag inte minns.

Den här nya förtjusningen över att vara nykter har liksom lagt sig och jag anar att det är nu den svåra tiden kommer.

höst trollet

Ja, det kostar på att vara närvarande!
Som alkoholist, slipper man ju det, fast ändå inte... Ingenting försvinner, utan allt finns kvar.
Det enda vi har att välja på, är, ska vi ta itu med det, eller ska vi ta till flaskan och blunda?

Vi VET konsekvenserna och det är nog därför vi skäms, när vi är nyktra..
Innerst inne VET vi att vi inte kan skylla på någon annan..

Minns en gammal serie, där en av huvudpersonernas favoritreplik var : The devil made me do it!

Och så är det för oss också.. Vi ger bort vårt liv, vår beslutsrätt, vårt oberoende, till någon difus "devil" utanför oss och förväntar oss att vår omgivning ska köpa det, precis som när barn gjort något fuffens och skyller på en "låtsaskompis"..

Tiden, kära sommar, blir precis vad du gör den till!
Blir den spännande, full av nya kluriga utmaningar att övervinna?
eller blir den svår, tung, grå och trist...?(bara för att du inte tillåter dig att ta till flaskan..)

Om det är det senare, så går du fortfarande på vita knogar!
Och då kan jag bara önska, att du får en inre frid som säger: (precis som mulletants gubbe)Jag har ju allting kvar! Allt det viktiga i mitt liv utom alkoholen och DEN saknar jag inte...

För visst är det så, att det du ser, en gång var anledningen till att du förökte gömma det i alkoholdimmorna..!

Välj förståndigt sommar! Du är en av alla mina syskon här på forumet jag inte vill förlora!
kram / trollis

Tilde

av det fina inlägget från Höst troll, det ger även mig styrka.

Jag är också med dig syster Sommar. Nu kör vi på den här linjen som bara kan göra oss starkare och lyckligare.
Kram Tilde

Blir varm i hjärtat när jag läser era inlägg Trollis och Tilde! (Trollis och Tilde, det låter nästan som en boktitel, en härlig bok för barn om några mysiga figurer som hittar på bus i skogen... oj vad min fantasi skenade iväg).

En sammankomst med några bekanta vi ofta har druckit med har nu hamnat hemma hos oss nu på fredag.
Vi har inte setts sedan tidigt i somras och det är vår tur att vara värdar.

Jag ser inte fram emot det alls egentligen, men ser det som en utmaning. Det brukar drickas mycket på dessa middagar och jag har bestämt att jag ska berätta om mitt beslut. Tänker "skylla" på pappas drickande, att det inte ser bra ut och att jag inte har lust att dricka just nu. Eller oxå berättar jag att jag tog en paus i somras och mådde så bra så jag har fortsatt och trivs med det.

Hmm, jag vet inte vad jag ska säga. Det kan oxå bli så att jag blir den här trotsiga "jag gör och säger vad jag vill" - tjejen jag har i mig från min ungdoms dagar och bara säger: nej jag har ingen lust, det går så bra sååå med alkoholfri öl, drick du din sura BIB och bli full och dum!

Vi får se, jag känner mig lugn och trygg och faktiskt inte orolig för att falla.
Kanske är då man ska se upp?

höst trollet

Kommer att tänka på dig sommar!
Ser du en figur med en massa torra löv i håret som rusar fram och smäller dig på fingrarna om du sätter handen till BiBen, så är det jag! (kommer att sätta snarskank med svansen också om så krävs..)

Men tänk om det blir så, att ingen lägger märke till att du inte dricker just alkohol?

Tänk om ingen frågar, vad du har i glaset? (Scweppes, alkoholfritt, 0-öl, läsk..)

Tänk om alla är så upptagna med sig själv, sitt eget ätande, drickande och festande att de faktiskt inte ens märker att sommar är spik nykter?
För jag tror att hon kan vara "festlig" och kul i alla fall (kanske t.o.m. roligare, än när hon blir berusad..)
Definitivt, tror jag, att om du iaktar de andra, så kommer du att ha roligare efteråt!

Stort Lycka Till! / trollis

Tack Trollis för uppmuntrande ord! Ser det hela framför mig när du kommer in med löv och barr i håret! Den bilden ska jag försöka ha kvar framför näthinnan i morgon.

Är tokstressigt och lite tungt på jobbet och kände mig arg och frustrerad på väg hem. Men när jag kom hem hade båda sönerna kompisar hemma och jag fixade ett stort lass spagetti och köttbullar till dom. Så satt vi där och åt och stjälpte i oss mjölk med en tänd lykta i fönstret, så himla mysigt och snacka om vardagsglädje!

Är på väg till keramikverkstan och det ska bli så skönt att bara släppa allt jobb-tänk och stå där och fixa med mina små försök till ljuslyktor och flingsalt-skålar.

höst trollet

Härlig bild, sommar! Kan riktigt se hur ungarna lassar in spaghetti.. ;-D
Ville bara påminna dig om H A L T! (finns versionen SALT oxå..)S = Stressad!
Eller så får du byta ut T som i trött, mot "tokstressad"....

Det är vid sådana tillfällen, man gärna faller tillbaks i gamla vanor som sas sitter i ryggmärgen (som vår gamla vana att "lugna ner sig" med alkohol..)

Kanske kandu använda dina nya blivande flingsaltskålar, som en liten påminnelse till dig själv? De blir ju lite av "livets salt" som motverkar "stress" ;-D

kram / trollis

Bibbi

Du kommer att fixa den där sammankomsten! Tänk 'dagen efter', vad skönt det kommer att bli att vakna upp och inte ha ett dugg 'ont i håret', ingen seghet i kroppen, bara en ny härlig dag att se fram emot! Ta en promenad, innan de andra vaknat upp ur sina vin ångor, en frisk, härlig promenad. Komma hem, fixa en brunch. Köp hem och ladda med allt det du älskar att äta! Kanske en 'Full English Breakfast'? Inte vet jag vad du gillar, men ladda kylen och ha det att se fram emot. Det är Du värd. Kram.

Jag tror nästan inte det är sant - att jag kan må så här bra.
Sitter i soffan och snaskar chips och dricker 0-öl tillsammans med sonen.
Fast att barnen aldrig har sagt något är det som att de ser och vet att det inte är A jag dricker.

Har oroat mig så länge inför den här kvällen, när drickar-gänget ska komma på middag.
Men nu känner jag mig helt lugn, bestämd och tillfreds med mig själv och mitt beslut.
Jag har inte druckit en droppe på elva veckor och det går faktiskt väldigt bra att leva utan det.
Tänker verkligen inte sabba detta för att vara andra till lags.

Hade jag kunnat ta ett el. två glas till maten, visst det hade ju varit jättetrevligt,
men jag VET att börjar jag så kan jag inte sluta.
Så är det och har varit längre än jag vill erkänna.

Trodde aldrig att jag skulle känna så här. Just nu ser jag faktiskt ingen anledning till att dricka. Vill bara hålla mig fast där jag är i tanken nu och aldrig tappa den.

Maria42

Vad glad jag blir för din skull!! Klart barnen märker det, du är ju inte onykter.
Kram!

kvinna55

Hej Maria42!
Jag är ny medlem här o har lyckats göra ett inlägg av 3 försök....hjälp, hur gör jag för att skriva nya inlägg?? Tycker sidan är lite "förvirrande". Två av mina inlägg bara försvann innan jag lagt in dom, hade skrivit ganska mycket o så bara var de borta...hur gör jag?
Mvh/kvinna55

kvinna55

Jag är ny här ju, men skrivit tre ggr o bara lyckats få med ett inlägg..de andra 2 försvann innan jag lagt in dem. Hur gör jag för att inte radera det jag skrivit?
Tycker sidan är lite svår att förstå, så tacksam för hjälp.
Mvh/kvinna55