Idag har jag varit nykter i precis en månad, har varit delaktig i andras trådar men tänkte att nu är det dags att jag startar min egen tråd. En hjälp för mig för att fortsätta hålla mig nykter.
Ni som varit här ett tag har följt min resa i andras trådar, men tänkte presentera mig lite mera nu.

Jag startade alkoholdebuten vid 17 års ålder och föll direkt, eftersom jag alltid varit tyst och blyg fann jag ett medel som gjorde att jag vågade prata och ta kontakt med folk. Har sedan dess druckit och jag är ca 45 idag. Både min mamma och pappa dricker för mycket även min mormor och morfar hade problem med spriten så jag har det i generna. Jag har alltid haft en tendens att dricka för mycket, men så mycket som jag druckit de senaste 10 åren har det aldrig varit och ffa det sista året. Jag har en man och 2 barn som har reagerat ordentligt på mitt drickande de sista åren, min make har nästan blivit nykterist i ett försök att begränsa mig men det har bara gjort att jag druckit mera.

Jag har gjort några försök att sluta tidigare, höll upp i ett år för 8 år sedan och i 3 månader i våras men har efter det druckit mer än någonsin, låg på ca 2 vinflaskor per kväll sista halvåret. Minnesluckor är vardag för mig, har alltid minnesluckor efter att jag druckit, vill aldrig prata om gårdagen eftersom jag inte minns ngt, hur många gånger jag gjort bort mig vill jag inte ens tänka på, sista tiden så klunkade jag även ur spritflaskorna innan jag borstade tänderna för kvällen, för att få i mig så mkt som möjligt.

Tanken att jag är alkoholist och att jag borde sluta helt, har väckts sista månaderna, och inom mig tog jag ett beslut att sluta 1 januari, pratade mkt med maken om detta och var orolig att han skulle tycka att det var tråkigt att missa myskvällarna med vin, men enligt honom var det länge sedan han tyckte det var mysigt med vin eftersom jag alltid blir stupfull, har läst det i anhörighetstrådarna också att fler tycker så men den tanken slog mig aldrig tidigare.

Denna månad har gått relativt lätt, visst var det tufft i början men jag trodde nog att det skulle vara svårare, har läst varje dag här på forumet, ffa för att inte glömma vem jag är, pratar även med barnen om detta och de är jätteglada att jag lyckats hålla mig så här långt och tycker att jag är jätteduktig. Har även en dialog med maken hela tiden som stöttar väldigt, har berättat för några vänner som reagerat lite olika, de som inte har problem tycker att det är jättebra, medans de som också dricker för mycket tycker att jag överdriver när jag säger att jag är alkoholist.

Trodde att jag skulle bli pigg och alert när jag slutade, för det har jag blivit de andra 2 gångerna, men inte denna gång, nu är jag otroligt trött och seg, är hemma från jobbet denna vecka eftersom jag känner att jag inte orkar gå till jobbet, vill bara sova och tillåter mig det eftersom min nykterhet är viktigast just nu. Har hört från flera av er att det tillhör processen, men det känns ffa svårt att ta, det är som att belöningen uteblir.

Har läst mycket även på anhörigsidorna, vilket jag inte gjort tidigare, har varit med sedan 2009 men var då inte redo att inse att jag var alkoholist. Det har fått mig att förstå min familj mycket bättre och hur de har varit för dem att leva med en alkoholist som fram till nu inte fattat att hon är det. Har otroligt dåligt samvete över hur jag struntat i barnens känslor och fast de har bedjat att jag ska sluta så har jag tyckt att de bara överdriver. Har äntligen insett att det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter framöver.

Ser framåt, nu är första månaden avklarad, och det har varit otroligt skönt att vakna utan att känna sig bakfull, inte behöva ha ångest över gårdagen, veta vad jag sagt och gjort och kunna se alla i ögonen utan att skämmas.

Jag tar en dag i taget, idag ska jag vara nykter oavsett vad som händer.

Kram på er alla som stöttat mig så här långt!!

santorini's inlägg :-)

Du har idag också ett bra tillfälle att lita på ditt egna beslut om att inte dricka just idag oavsett vad som än händer. Att känna att du har makt att fatta egna beslut.

Helgkram♥

om att du pratat med dina gäster men att de nog inte förstår hur det är för dej. Jag känner så väl igen det där från tidigare för mej. När "normala" drickare inte förstår och man kämpar med papegojan på axeln
(bra liknelse:) som säger att man säkert överdriver, "du brukar ju alltid överdriva, varför kan du inte ta ett glas". Det är en jäkla risksituation då man måste vara väldigt stark. Å ena sidan vill man ju dricka och vara "normal" men nog vet man ju att ens beteende varit långt ifrån normalt. Om nån tycker att man överdriver har man heller ingen lust att berätta om hur man betett sej, försöka förklara. Det känns ju bra på samma gång om folk omkring en inte förstått att man har problem. Svårt att förklara...
I alla fall så slår det mej att jag trillat tillbaka just av sånt tänkande. Det är SUGET som intalar en att man överdrivit, att man visst kan dricka lite. Och det fungerar inte för mej. Nu känns det som om jag kommit till verklig insikt om det, alltså verkligen på djupet. Och då har tillvaron blivit enklare. Långt mellan sug och det går fort om. Jag noterar det men vet samtidigt att det är bara ett sug. Du Maria har kommit längre än mej och jag tror att det kommer kriser senare men jag väljer att njuta nu och se tiden an. Som sagt, du kommer att gå stärkt ur det här!

Dompa

Även jag tror att du fixar ännu en nykter kväll...där ser jag inget problem trots papegojan.
Men därmot tycker jag att du ska UNNA dig en kväll med lugn och ro. En kväll på denna långa helg när du inte behöver reflektera över ditt ickedrickande. Jag tycker att du tar och känner efter riktigt ordentligt! Säkert har du liiite ont ngnstans. Men det är bara min åsikt. En kram och lite hejarop får du hur som helst. /R

Maria42

Skickade iväg maken själv på festen, och njuter av att vara ensam, inte behöva höra papegojan och bara njuta av egentid.
Sa som det var till maken och han reagerade först med att säga -Vad ska dem tro?, tänk om de redan gjort placering vid borden?. What!!! Frågade honom om det är viktigare att inte bordsplaceringen blir förstörd än att jag mår bra! Och det var det inte sa han, men han kände sig ledsen för min skull och förstod inte att det var så illa.
Försökt rannsaka varför det blev så jobbigt, det var min syster med familj som var här, och hon och jag har alltid varit jättenära. Vi har bott ihop när vi var yngre, vi reste alltid tillsammans, hon är min bästa vän. Våra makar trivs ihop och vi har rest mycket ihop. Eftersom de mycket väl vet mitt dilemma så var det oerhört måttligt men de drack vin under kvällarna, ingen som blev berusad.

Men vi har så mycket minnen ihop och det blev sådan sorg att det aldrig kan bli likadant, för det är inte likadant nu. Jag vill så gärna vara som dem, och det kom så starkt denna önskan att också sitta med ett vinglas och prata och skratta och bli lite småfull och lite party som vi haft så många gånger ihop. (Sedan ibland blev det inte så kul när jag blev kanon, men det hände inte alla gånger) det var mer på slutet, i många år har vi haft det jättekul.

Märker att maken inte förstår, och jag vet att han inte kan förstå, försökte förklara att bara för att jag fått insikten att jag inte kan hantera alkohol automatiskt gör att jag inte vill ha vin längre, utan att jag denna helg fått verkligen kämpa varje sekund för att inte fylla ett glas med vin och känner mig helt slut. Han förstod väl så gott han kan och åkte själv.

Jag kanske är hemskt, men jag känner att jag egentligen inte bryr mig om han förstår eller inte, han är ingen hjälp för mig. Nu var jag tvungen att lägga ner lite energi på en förståelse för att jag skulle slippa åka. Han vill väl, men det hjälper inte mig just nu.

Har dessutom haft huvudvärk nu i 3 dagar och känner mig som om jag vore bakis framför allt när jag vaknar. Googlat på det och förmodligen är det sockret som gör det, har fullkomligt vräkt i mig godis när de varit här. Ngn annan som märkt samma sak?

Idag håller jag helt LCHF och har nu lite huvudvärk förmodligen pga abstinens från socker.

Jaha, det här lät ju pessimistiskt känner jag när jag läser igenom det, men just nu mår jag bra. Ingen papegoja utan lugn och ro.

Kram mina vänner!

Du lyckas uttrycka känslorna så bra, jag känner igen alltihopa. Jag har ju varit nykter en period på 1,5 år innan jag föll igenom så jag har upplevt alla stadier kan man säga. Den viktiga skillnaden nu mot då är att jag verkligen insett att det inte går. Jag tycker inte alls att du är pessimistisk, snarare realistisk. Du konstaterar sanningen. Skönt att du mår bra, det är huvudsaken. Man kan nog inte få nån att förstå som inte har det suget som vi har. Det viktigaste att du tar hand om dej själv, tar ansvar för dina känslor. Ingen kan riktigt förstå som inte har upplevt samma sak. Det är så för min man också. Du säger det så bra här, att folk tror att bara för att man fått insikten om att man inte kan hantera alkohol automatiskt gör att man inte vill ha vin längre. Långa perioder stämmer det ju men inte alltid. Suget väcks i olika situationer.
Då gäller det verkligen att stanna upp och spela bandet till slut, se att det oftast inte blir så mysigt. Och det är väl det som blir så jobbigt under en helg som din, att den kampen måste pågå.

Jag läste just om en kvinna med sockersug, (inte Bitten),hur hon beskrev en godisskål. Man bestämmer sej för tre bitar, dom godaste. Sen upprepar man det tio gånger till bara de äckliga är kvar. Sen tar man dom också! Sån är ju jag om jag släpper loss och det känns skönt att se den kopplingen till vinet.

Du är fantastiskt duktig Maria, fortsätt att ta väl hand om dej. Nu har du kommit en bit längre igen. Ha en skön dag!

Maria42

Vad glad jag blir att jag lyckades förmedla hur det kändes, det känns bra nu och förhoppningsvis har mina plågor hjälpt någon annan också.
Skrattar när du beskriver godisskålen, jag är jättekräsen på godis, gillar enbart vissa sorter, i början....
Mot slutet äter jag vad som helst, bara det är godis. Helt klart samma beteende som alkoholen

Nu tar vi en dag till. Kram

Dompa

I början vill en missbrukare bara ha de goda bitarna....efter ett tag går allt ner? Jag misstänker att jag är i det stadiet....tömmer hela skålen. Snart ska jag yrsla ut igen...med den kvinna som jag vet är "fel" för mig. Hindrar vetskapen mig? Inte då...

Jag är just nu killen som äter upp skumbananen i skålen. Billig choklad och artificiell banansmak. Allt för att känna...en stund.

Det är den biten som stör mig...jag vet vad jag tycker är gott...ändå äter jag allt. Så vem handlar hem de äckliga godisbitarna...de som vore så enkla att undvika med dagens självplock? Jag köper dem...så underligt...som om min godispåse inte bara får innehålla det gottaste? Varför inte?

Har någon ett vettigt svar? Eller finns det inget?

Skönt att du vågade (!) gå emot igår kväll Bella. Att du valde att sätta dig främst...jag tror att vi alkies är riktigt dåliga på den biten. Kanske är det den skam som vi klistrar på oss själva som gör att vi alltid "måste" göra rätt i alla sammanhang? Alltid orka? Vi måste helt enkelt lära om...inga fler äckliga godisbitar för oss. Kram och så! /R

Maria42

Tycker jag, varför får det inte bara innehålla det gottaste, jag vet inte!
Igår var det 9 månaders obruten nykterhet för mig :)

vill.sluta

Du är fantastisk Maria, jag hade skrivit ett LÅNGT meddelande till dig på min mobil.
MEN, jag lyckades på något idiotiskt sätt stänga av mobilen......... dessa korvfingrar!

Nåväl, jag läser och läser och förundras hur alla är såååå duktiga.
Och DU framför allt.
Det är du som är balens prinsessa!!!!!
Vilken brud,,,, eller som Dompa kallar dig. "Bella Mia".

Du har sådan riktigt bra prioriteringar, sätter barnen först ALLTID vilket det skall vara.
Mannen åker med och honom leder du ibland in på rätt väg.
Kort och gott du är BÄST! Mer av din kaliber!!!!!!
Tjohoooo, nu drar vi!
//A

Maria42

Tack A!! Blir nästan generad av berömmet, men jätteglad.
Hade aldrig klarat så här länge utan er, mina människor! (Bra uttryck )

Tjohoo! En dag till!

Dompa

Nej...det var inga dåliga komplimanger du fick av Andreas :-). Men det är klart att du förtjänar dem...speciellt efter din tuffa helg. Grattis säger jag med. Grattis till nio månader och 2 dygn! Tänk det är många årstider det...med många dagar då du tagit det tuffa beslutet att inte dricka. Du har klarat semester, resor, syrran, vänner! Hoppas du är stolt själv! Fyllkajan har checkat ut ;-). Kram från en av dina människor! /R

höst trollet

Hej Maria! Även jag smyger in och gratulerar..
Läste ditt inlägg om maken och helgen.. Jag är stolt att du inte tog "den enkla vägen"..
Så småningom (inbillar jag mig) blir det lättare..
Grattiskramar från trollis

Maria42

Jo, jag är stolt själv. Fyllkajan har checkat ut och det är skönt.
Men är inte spec lycklig just nu. Mina barn mår inte bra har det visat sig idag, och jag är rätt säker på att det är en fördröjd reaktion på hur det har varit. Ka n det vara så att nu när de börjar känna tillit till att jag fortsätter att vara nykter så törs de släppa fram sina känslor? Detta gäller ffa den yngre av dem, den äldre har mått dåligt i flera år av och till.
Känner sådan vanmakt för jag vet inte hur jag ska hjälpa, förutom att fortsätta vara nykter och finnas här för dem. Men de är rätt stora och vill inte prata om allt med mig.
Det kanske inte beror på mitt drickande men jag tror ju det. Den yngre anförtror sig mer men den äldre sluter sig som en mussla avseende måendet.

De känslor som detta väcker hos mig hade tidigare fått mig att dricka en BiB (överdrift) själv bara för att stå ut/ bedöva.
Nu får jag uthärda känslorna som detta väcker.

Dompa

...att det är en fördröjd reaktion. Det kan också vara ngt helt annat. Jag kan inte mycket om barn...men det lilla jag har snappat upp är att de ofta är verkligt självcentrerade. Så deras mående kanske inte alls har med ditt avlägsna Bib svepande att göra. Kanske har det alltid varit så...men du har omedvetet valt att inte se det? Den äldsta har ju mått dåligt i år? Det är tufft att vara ung idag...jag tror att det på många sätt är tuffare än i våran ungdom. Nu utspelar sig allt inför öppen ridå. Livet sker på nätet till stor del. Förebilderna är kändisar. Snygg ska man vara och synas är ett måste. Inte många ungar orkar stå emot. Så nej....jag tror inte att måendet har med mamma att göra.

Men förstår din vanmakt...att se sina barn lida är det värsta en förälder kan utsättas för. Där gör du faktiskt rätt i att vara nykter...du finns där ifall de vill anförtro sig. Men räkna inte med det. Minns tonårsMaria...var hennes mamma det naturliga valet av själsfrände? Tror inte det. Det tar tid...och det är svårt att bara se på...men tyvärr inte mkt mer vi kan göra. Jag tror dock att de mkt väl ser förändringen hos dig och är glada över den...även om tanken på att uttrycka det aldrig skulle komma upp hos dem. Eller aldrig ska man inte säga...nu idag är jag beredd att tala öppet med båda mina föräldrar men tyvärr är de döda nu. Kanske får vi oss till livs en massa anförtroenden när vi sitter på hemmet?

Kämpa på du...tvångskrama ynglen ibland. Då minns de att du älskar. Men tänk inte tanken att du har med deras dåligt mående att göra. Antagligen är det inte sant...de har fullt upp med sitt. Det är vad jag TROR. Kram/R

är att det inte beror på dej. Vi tar så lätt på oss ansvaret för andras mående och särskilt våra barns förstås. Jag har följt dina inlägg och vet därför at du är en klok och förnuftig människa. Jag förstår också din reaktion att vilja döva problemen med vin. Det funkade ju faktiskt kortsiktigt! Men nu tänker vi inte så längre som tur är. Nu har du mycket bättre möjligheter att vara ett bra stöd. Jag hoppas det snart blir bättre hos er. Nu måste jag hasta iväg på jobb. Kram

är att det inte beror på dej. Vi tar så lätt på oss ansvaret för andras mående och särskilt våra barns förstås. Jag har följt dina inlägg och vet därför at du är en klok och förnuftig människa. Jag förstår också din reaktion att vilja döva problemen med vin. Det funkade ju faktiskt kortsiktigt! Men nu tänker vi inte så längre som tur är. Nu har du mycket bättre möjligheter att vara ett bra stöd. Jag hoppas det snart blir bättre hos er. Nu måste jag hasta iväg på jobb. Kram

Dompa

Santorini skrev det...jag ville förmedla. Bara med så många färre ord. Haha...i mitt nästa liv ska jag definitivt välja att bli kvinna. Eller kanske en katt. Juryn är fortfarande ute där. Kram på dig och sluta piska Maria. Hon duger :-)! /R