Idag har jag varit nykter i precis en månad, har varit delaktig i andras trådar men tänkte att nu är det dags att jag startar min egen tråd. En hjälp för mig för att fortsätta hålla mig nykter.
Ni som varit här ett tag har följt min resa i andras trådar, men tänkte presentera mig lite mera nu.

Jag startade alkoholdebuten vid 17 års ålder och föll direkt, eftersom jag alltid varit tyst och blyg fann jag ett medel som gjorde att jag vågade prata och ta kontakt med folk. Har sedan dess druckit och jag är ca 45 idag. Både min mamma och pappa dricker för mycket även min mormor och morfar hade problem med spriten så jag har det i generna. Jag har alltid haft en tendens att dricka för mycket, men så mycket som jag druckit de senaste 10 åren har det aldrig varit och ffa det sista året. Jag har en man och 2 barn som har reagerat ordentligt på mitt drickande de sista åren, min make har nästan blivit nykterist i ett försök att begränsa mig men det har bara gjort att jag druckit mera.

Jag har gjort några försök att sluta tidigare, höll upp i ett år för 8 år sedan och i 3 månader i våras men har efter det druckit mer än någonsin, låg på ca 2 vinflaskor per kväll sista halvåret. Minnesluckor är vardag för mig, har alltid minnesluckor efter att jag druckit, vill aldrig prata om gårdagen eftersom jag inte minns ngt, hur många gånger jag gjort bort mig vill jag inte ens tänka på, sista tiden så klunkade jag även ur spritflaskorna innan jag borstade tänderna för kvällen, för att få i mig så mkt som möjligt.

Tanken att jag är alkoholist och att jag borde sluta helt, har väckts sista månaderna, och inom mig tog jag ett beslut att sluta 1 januari, pratade mkt med maken om detta och var orolig att han skulle tycka att det var tråkigt att missa myskvällarna med vin, men enligt honom var det länge sedan han tyckte det var mysigt med vin eftersom jag alltid blir stupfull, har läst det i anhörighetstrådarna också att fler tycker så men den tanken slog mig aldrig tidigare.

Denna månad har gått relativt lätt, visst var det tufft i början men jag trodde nog att det skulle vara svårare, har läst varje dag här på forumet, ffa för att inte glömma vem jag är, pratar även med barnen om detta och de är jätteglada att jag lyckats hålla mig så här långt och tycker att jag är jätteduktig. Har även en dialog med maken hela tiden som stöttar väldigt, har berättat för några vänner som reagerat lite olika, de som inte har problem tycker att det är jättebra, medans de som också dricker för mycket tycker att jag överdriver när jag säger att jag är alkoholist.

Trodde att jag skulle bli pigg och alert när jag slutade, för det har jag blivit de andra 2 gångerna, men inte denna gång, nu är jag otroligt trött och seg, är hemma från jobbet denna vecka eftersom jag känner att jag inte orkar gå till jobbet, vill bara sova och tillåter mig det eftersom min nykterhet är viktigast just nu. Har hört från flera av er att det tillhör processen, men det känns ffa svårt att ta, det är som att belöningen uteblir.

Har läst mycket även på anhörigsidorna, vilket jag inte gjort tidigare, har varit med sedan 2009 men var då inte redo att inse att jag var alkoholist. Det har fått mig att förstå min familj mycket bättre och hur de har varit för dem att leva med en alkoholist som fram till nu inte fattat att hon är det. Har otroligt dåligt samvete över hur jag struntat i barnens känslor och fast de har bedjat att jag ska sluta så har jag tyckt att de bara överdriver. Har äntligen insett att det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter framöver.

Ser framåt, nu är första månaden avklarad, och det har varit otroligt skönt att vakna utan att känna sig bakfull, inte behöva ha ångest över gårdagen, veta vad jag sagt och gjort och kunna se alla i ögonen utan att skämmas.

Jag tar en dag i taget, idag ska jag vara nykter oavsett vad som händer.

Kram på er alla som stöttat mig så här långt!!

Villervalle

någon gång Adde även om du inte verkar tro det. Ju mer jag läser dina inlägg, ju säkrare blir jag på att jag inte skall bli en nykter alkoholist. Har jag inte dött av att dricka alkohol efter 45 år så vet jag med säkerhet att jag inte kommer att dö av detta i framtiden heller.

Nu kommer säkert som amen i kyrkan, alla att kommentera mitt inlägg med: "Detta är typiskt en alkoholist att resonera så" "Förnekelse....bla...bla...bla

Det bara är det att jag inte förnekar någonting. Jag kanske kommer att få ett nyktert liv i framtiden, vem vet. Jag inte försökt att sluta och sedan testat att dricka, eftersom jag inte har slutat. Vad jag däremot garanterat vet är att jag inte kommer att supa på ett sätt som gör att jag kommer att dö av det, utan jag kommer förmodligen dö som de flesta andra.

Jag inser också att jag är starkare än många av mina forumvänner, men jag vet inte om jag skall fortsätta att vara kvar här och läsa och kommentera eftersom jag inte delar majoritetens åsikter och då kanske inte bidrager på ett som man förväntar sig

VV

Nynykter

Mångfalden behövs! Jag har som du, VV ibland funderat på att sluta skriva för att det känns som att jag inte riktigt passar in. Jag kallar mig inte för nykter alkoholist och jag vägrar att erkänna min maktlöshet. Däremot är jag nykter och har för avsikt att förbli det resten av livet. men jag återvänder till forumet därför att jag behöver vännerna här, alla ni som haft eller har en problematisk relation till alkohol eller lever nära någon som har det.

Men, vad jag vill komma fram till är att det är bra att alla delar med sig av just sin problematiska relation till alkohol. Ju fler åsikter och livssituationer som finns här, desto fler människor som kan känna igen sig och hitta hit. Det är väldigt bra. Så låt tusen blommor blomma och fortsätt skriva här VV! Jag uppskattar dina ibland lite kärva rakt-på-sak-kommentarer.

Nynykter

höst trollet

Jag tycker att det är tufft av dig att vara kvar på forumet! Jag kommer aldrig att kräva att andra ska sluta dricka alkohol.
Nej, jag kan inte ens kräva att min egen gubbe ska sluta dricka, annat än för sin egen skull!
Däremot, kan jag se till att jag som person inte far illa av hans drickande.
Jodå, jag har redan en plan b, om "det värsta inträffar".. ;-D
Eftersom du är medveten om att du inte delar majoritetens åsikter och att du är väldigt provokativ ibland, borde det inte vara ett problem för dig..
Eller..? Inte tycker väl villervalle synd om sig själv? Känner du dig mobbad av oss, som gör allvarliga försök att sluta och därigenom blir lite "nyfrälsta"?

Kom igen nu, sticker man ut hakan så får man ta smällen, särskilt som man inser att man provocerar..

Och i vissa lägen ÄR det bra med provokationer.. Vi kanske får för oss att bli FÖR präktiga annars *skratt*
Lev väl/ trollis

Villervalle

jag tycker inte synd om mig själv. Jag har alltid stuckit ut hakan och sagt min mening och tagit konsekvenserna av det. Jag känner mig heller inte mobbad men ibland frustrerad över den enkelspårighet som florerar. "Det är si och så" och man måste "göra så och så" annars så dör man ;-)

När jag var yngre så talade jag alltid fritt rakt ur hjärtat och speciellt om jag tyckte något var orättvist, (har förmodligen någon bokstavs sjukdom), detta uppfattades mestadels positivt ibland kamrater, men oftast negativt av lärare etc. Med åren så har jag tyglat min lust att säga min åsikt hela tiden eftersom jag lärt mig att människor inte alltid tycker likadant.

Jag delar också din åsikt NN, att jag aldrig kommer att acceptera att jag är maktlös. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Samtidigt förstår jag att många har det väldigt problematiskt och då kanske bara enkla budskap hjälper.

VV

Dompa

Jag är oerhört svag för smarta människor. Jag uppskattar din humor och ditt tänk Villervalle!
Visst ibland "passar" inte kommentarerna alla...synd för dem. Jag är djävlar i havet inte en Jesus figur. Men även jag tror på mångfald. Säger inte AA: Lev och låt leva? Eller är jag helt fel ute?
Skitsamma! Fortsätt skriv VV. Du behövs! Peace/R

Stigsdotter

allas åsikter är lika värda. Alla är vi olika och det är toppen att många kommer till tals så att många nykomlingar har något att känna igen sig i!

höst trollet

Stigsdotter.. Vi har varit lite oroliga, då du lyst med din frånvaro..
måste sluta för idag, men hoppas på en liten lägesrapport :-D
kram trollis

sims333

Ja, du Villervalla. Du verkar känna att du "spelar i en annan serie" än oss andra. Du är bättre, kanske än oss andra losers? Fast du behövs ju. Du kan ju hålla borta vår självömkan genom att provocera oss; vi som har problem, som du inte har..eller? Du har humor och du har intressanta inlägg, sett från ett annat håll. Ibland kan du nog göra människor förolämpade, men du behövs.

All kärlek till dig Villervalla!

vill.sluta

skönt att se att forumet lever!
Nu onsdag ochett FRUKTANSVÄRT sug.........
Skulle vara så gott.
Men icke sade Nicke.
Dont leta the force be with you......

Maria42

Klart alla ska få komma till tals. Jag håller dock med Adde, den här sjukdomen är progressiv, kronisk och dödlig.
Jag är maktlös inför alkoholen och super man bort en kväll, helg, semesterresa osv så är man maktlös anser jag.
Men alla tycker vi olika!

vill.sluta

Det är maktlöst att supa bort sig.
Men man ÄR inte maktlös. Man har fortfarande makten att stå emot, vissa gör det bättre och enklare än andra.
Men kom hit om det känns tungt.
Kom in i våra ÖPPNA famnar..............
Lillsnuttis DU SKALL ALDRIG BLI MAKTLÖS.
Kram/A

Villervalle

för en kul reflektion. Jodå, jag har också problem i emellanåt. Men inte hela tiden, gudskelov. ;-)

VV

Maria42

börjat reagera på att jag ligger och läser här på kvällarna. Igår undrade han vem jag skrev till, svarade som det var att jag var inne på alkoholhjälpens forum och skrev.
-Är du ffa inne där, var hans svar. -Du behöver väl inte det längre, du tänker väl inte på att du inte dricker?

Gör jag inte??, försökte förklara att jag behöver forumet och att jag behöver er. Även idag undrade han när jag läste ikapp lite trådar i reklampauserna. Är han svartsjuk?, eller är det här så svårt att förstå när man inte själv har problem. Har inte nämnt än att jag tänkte gå på ett AA möte på måndag, känns som han inte kommer förstå det, mina problem är ju borta nu..

PiL

Riktigt så enkelt var det visst inte tyvärr, att bara för att man råkat hålla uppe en viss tid så försvann alla tankar på alkohol :-( Talar av surt förvärvad erfarenhet ;-( I övrigt har jag inte uppfattat att VV skulle sitta på några höga hästar eller på annat sätt framstå som överflödig eller osympatisk i någon grad, jag uppskattar tvärtom olika infallsvinklar i debatter, vad de än må handla om.

Vore jag i VVs situation (20 år äldre som VV är) hade jag förmodligen kört samma modell, men för mig är det en alldeles för stor risk att ta; vad jag skulle kunna åstadkomma rent dryckesmässigt på dessa 20 år vill jag inte spekulera i, men den nedre gränsen på hur djupt jag skulle kunna sjunka existerar knappt har jag en känsla av.

Men jag förstår lite vad VV provoceras av, inbillar mig att det handlar om alla klyschor och annat nonsens som inte är helt ovanliga inom "vår bransch"; till exempel att läkemedel är inget som fungerar eller bör användas i jakten på nykterhet hävdar många, "det handlar om att man måste lära känna sig själv" etc. Skitsnack, det handlar om att klippa suget i en akutfas, funkar det så grattis, funkar det inte så beklagar jag detta faktum.

Vidare, "man kan inte hålla sig nykter för någon annans skull än sin egen" är en annan klyscha som tar skitsnacket och idiotin till en ny nivå; vore det inte för mina barn och familj är jag ganska övertygad om att jag fortfarande druckit.. Möjligt att klyschan stämmer in på vissa, men det förvandlar det ju därmed inte den till en sanning.

Det var mina funderingar så här några minuter in på det nya dygnet :-)

Och ha ett fortsatt bra sådant allihopa!

NyMan

handlar det nog om, tror jag Maria.
Min fru har inga invändningar mot att jag spenderar en hel del tid här, för annars skulle jag väl ränt runt på en massa AA-möten istället och då hade jag ju inte varit hemma. Ja, hon säger sådana saker med värme och humor och hon stöttar mig i min nykterhet utan att lägga sig i, för hon vet att det är mitt beslut om jag vill dricka och det är mitt beslut om jag inte vill dricka; mitt och ingen annans.

Men om hon förstår den fulla (hehe..) komplexiteten i vad det innebär att faktiskt inte tåla alkohol, det är jag mer osäker på. Som hon konstaterade tidigare ikväll:
-Det är tur att jag inte har den svagheten i mitt system, för då hade jag supit ihjäl mig innan jag var tretti! Jag har fan druckit mer än vad du har i mitt liv.
Och det stämmer. Tidig alkoholdebut och sedan har hon umgåtts mkt i musikerkretsar och överhuvudtaget vistats i ganska alkoholindränkta miljöer stora delar av sitt liv, utan att utveckla någon sjukdom.
Det är inte alla som gör det, ju, och för dem är det nog ganska obegripligt hur det hela fungerar.
Ska kanske tillägga att hon dricker väldigt måttligt idag, och stoppar när hon själv vill.

Fortsätt hänga här, tjejen! Både du och jag vet vilken oerhörd skillnad det är när man får dela och delta inne på Forumet. Jag har skrivit det innan och jag gör det igen; det är vaccin mot dumheter!

Sov gott, så hörs vi imorgon igen, Okej?

har vi diskuterat en del här i mulleholken. När jag hittade forumet tipsade jag min då alldeles nynyktra man (med vita knogar - som ingen av oss då visste vad det innebär) och tänkte att forumet kunde vara ett stöd för honom (typiskt medberoendetänk:) Eftersom han inte var intresserad gick jag efter en tid in på medberoendesidan och har aldrig varit hemlig med det.

Vissa tider har han tyckt att jag varit mer närvarande i forumvärlden än med honom - och det finns en dimension av sanning i det. Kanske som att dela en person med alkoholen - med den avgörande skillnaden att forumet är ett stöd för tillfrisknande och A vet vi ju vart det leder.

Jag tror att det är svårt att förstå kraften i både beroende och medberoende för den som inte är drabbad. Jag förstod absolut inte beroendets makt för två år sen. Inte heller djupet i medberoende. Jag har läst mycket och berättat för honom. Vi har också köpt och sett filmen When love is not enough tillsammans. Rekommenderas!

Jag har omfattat att alkoholism är en sjukdom som kräver fortgående underhållsbehandling. Lyckligtvis är både forumet och AA än så länge helt gratis. Tid och uppmärksamhet krävs. Respekt och acceptans hos de närmaste. Att bevara sin nykterhet/hålla sitt medberoende i schack kostar inte men det kostar på:)

Hos våra vuxna barn är förståelsen olika, ett av barnen kan nog inte förstå vidden av sjukdomen. Ett annat av barnen går på AA trots att jag aldrig upplevt att han varit illa ute - han dricker mineralvatten enbart. De övriga vet jag mindre vad de riktigt tänker - och jag ser det hela som vår sak.

När jag läser igenom känns det här sakligt och distanserat. Våra samtal om forumet har inte alltid varit så - de har inrymt en hel del svåra känslor. Jag har absolut förståelse för att det inte är lätt att "dela" sin närmaste med ett forum. Att ens partner ingår i ett pågående och personligt samtal med "obekanta" som blir som syskon och vänner, kanske delar det som ingår i familjens mest privata sfär - det kräver mycket av respekt och acceptans av den andra. Tillit.

Maria: Kanske din man funderar över om du skriver något om honom? Att han känner sig rädd att bli utlämnad? Fråga honom vad han tänker och känner och berätta hur det är för dig. Precis som du börjat. Det tror jag att är en bra väg.

/ mt

Villervalle

som jag hoppades att mina inlägg skulle leda till. Inte bara det allmänna dravlet, utan också tankar från ett annat perspektiv. Dina reflektioner skulle kunna vara mina Pil och jag hoppas att många andra också läser dina kommentarer och begrundar.

VV

Maria42

För era svar, jag fortsätter hänga här NyMan. Du har nog en poäng i att han har svårt att förstå, hur ska de kunna det, har ju inte själv förstått tidigare.
Mulletant, du har också en poäng, han är nog rädd att bli uthängd, vilket vi lite gör men ingen vet ju vem vi pratar om. Ska ta dig på orden och prata med honom om detta, men har inte haft möjlighet i helgen.
Haft en lugn, bra, familjehelg. Uppskattar det riktigt mycket. Nu blir det sängen!

höst trollet

Läste ikapp, i din tråd, och har lite egna funderingar på din mans reaktion..
Kan det vara lite av "men du är ju "frisk" nu.. Kan du inte lämna det där bakom dig (kommer av lite skamkänslor.. )
Min gubbes barn t.ex. "skäms" fortfarande över sin fars alkoholmissbruk och har tidigare gjort allt, för att försöka bortförklara.. ( Ja, de var nog i ännu högre grad medberoende, när de bodde hemma)

DE vill definitivt inte prata om det, utan byter samtalsämne fort som attan, om man ens kommer i närheten av ordet alkohol.

At vi som är alkoholister/medberoende, inte känner oss "friska", bara för att vi är symptomfria, har omgivningen lite svårt att förstå..
Kanske hänger det ihop med deras egna rädslor?
Många vill fortfarande sopa alkoholproblem under mattan.. De förstår inte att vi har en livslång allergi mot ämnet! Och att vi därför måste "vaccinera" oss regelbundet!

Tyvärr, anses ju inte umgänge med "alkoholister" vara speciellt statushöjande, inte ens om de är NYKTRA alkoholister..
Och jag tror att din man, har utvecklat ett typiskt "medberoende", som gör att han till varje pris vill dölja, dina problem, mest för sig själv!

Dessutom, har du ju förändrat en del av "maktbalansen" i ert förhållande, genom att ta ansvar för dig själv.. Han är nog en aning undrande över vad denna nya "Maria" kan ta sig till med..?

Ha en underbar nykter dag!
kram / trollis