Jag är en man med välordnade förhållanden; bra jobb, fru, två barn (mellan 5 och 10 år), radhus, vänner etc. Läget är följande: genom självinsikt och idogt läsande på forum likt detta har jag kommit underfund med att jag är alkoholist. Jag har aldrig tagit någon hjälp av t ex AA utan genomfört förändringen på egen hand. Jag har aldrig kunnat dricka normalt, men jag har strävat efter det i över 20 års tid. Mellan varven har jag, främst under senare år, tagit mig rejäla fyllor på 3-4 dagar. Det tog lång för mig att inse och erkänna sanningen. Jag har förvisso gjort mina försök till att bli nykter, eller kanske snarare nyktrare, men aldrig lyckats trots att jag velat det av hela mitt hjärta. Den här gången känns det annorlunda. Jag är så bestämd och övertygad att jag ska lyckas. Jag har t ex insett hur alkoholen har inrutat hela mitt liv, varje tanke och aktion. Naturligtvis har alkoholismen medfört en hel del galenskaper som drabbat min fru främst (inget våld). Lyckligtvis tror jag inte att barnen har tagit någon skada, och det är jag så otroligt glad över.
Hur märkligt det än kan låta är det inte jag som är mitt problem. Istället är det min fru. Vi har haft ett stundtals vingligt förhållande samtidigt som vi varit bra vänner som kan prata och skratta tillsammans. Efter ett jag varit nykter ett par månader säger hon dock plötsligt att hon inte har rätt känslor för mig längre, men att hon är säker på att jag inte kommer att dricka igen och att hon nu känner att det är ett bra tillfälle att gå skilda vägar. Hon beskriver besvikelserna som varit som alltför svåra för att kunna förbise. Jag blev fullständigt knäckt måste jag säga. Detta var för ca 2 veckor sedan, och jag har drabbats av enorm ångest ett antal gånger men ändå inte haft en tanke på att vika från min nya väg.
Till saken hör att hon uppfyller alla kriterier för ett medberoende. Jag skulle kunna rada upp hur mycket exempel som helst på detta, men en talande sak är väl att jag var tvungen att övertyga henne om att jag är alkoholist. Hon har inte heller tagit till sig mina ord om medberoende. Att hon tog upp skilsmässa berodde enligt henne på att hon mått dåligt på senare tid, och allt "bara föll i knät" på henne. Hon har även magrat en hel del, men detta har omgivningen tagit för att hon tränat sig "i form". Det finns heller ingen annan person inblandad vilket förstås underlättar. Vi har nu varit hos familjerådgivningen för ett första samtal. Jag har även gett frun tillåtelse att berätta för sina två närmaste personer om min alkoholism så att hon äntligen ska få ventilera sina problem med någon annan utomstående. Samtidigt är jag så otroligt förtvivlad, för jag vet inte vad som är vad i det här läget...är hennes känslor så avtrubbade att det hon säger verkligen är så hon känner för mig eller är det ett uttryck för något behov av att återfå det destruktiva liv hon och jag levt tillsammans? Kan jag förvänta mig att hennes känslor återkommer efter att hon får bearbeta sitt medberoende?
Jag har inte lyckats avkräva några vettiga svar av henne för då backar hon, och säger att hon är så trött. Det köper jag, för hon är väldigt pressad just nu. Jag köper även en skilsmässa om det är det det måste komma till. Men samtidigt som jag hoppas på att rädda vårt äktenskap främst pga barnen är jag otroligt orolig för henne och vet faktiskt inte alls vad jag ska ta mig till...