Jag är en man med välordnade förhållanden; bra jobb, fru, två barn (mellan 5 och 10 år), radhus, vänner etc. Läget är följande: genom självinsikt och idogt läsande på forum likt detta har jag kommit underfund med att jag är alkoholist. Jag har aldrig tagit någon hjälp av t ex AA utan genomfört förändringen på egen hand. Jag har aldrig kunnat dricka normalt, men jag har strävat efter det i över 20 års tid. Mellan varven har jag, främst under senare år, tagit mig rejäla fyllor på 3-4 dagar. Det tog lång för mig att inse och erkänna sanningen. Jag har förvisso gjort mina försök till att bli nykter, eller kanske snarare nyktrare, men aldrig lyckats trots att jag velat det av hela mitt hjärta. Den här gången känns det annorlunda. Jag är så bestämd och övertygad att jag ska lyckas. Jag har t ex insett hur alkoholen har inrutat hela mitt liv, varje tanke och aktion. Naturligtvis har alkoholismen medfört en hel del galenskaper som drabbat min fru främst (inget våld). Lyckligtvis tror jag inte att barnen har tagit någon skada, och det är jag så otroligt glad över.

Hur märkligt det än kan låta är det inte jag som är mitt problem. Istället är det min fru. Vi har haft ett stundtals vingligt förhållande samtidigt som vi varit bra vänner som kan prata och skratta tillsammans. Efter ett jag varit nykter ett par månader säger hon dock plötsligt att hon inte har rätt känslor för mig längre, men att hon är säker på att jag inte kommer att dricka igen och att hon nu känner att det är ett bra tillfälle att gå skilda vägar. Hon beskriver besvikelserna som varit som alltför svåra för att kunna förbise. Jag blev fullständigt knäckt måste jag säga. Detta var för ca 2 veckor sedan, och jag har drabbats av enorm ångest ett antal gånger men ändå inte haft en tanke på att vika från min nya väg.

Till saken hör att hon uppfyller alla kriterier för ett medberoende. Jag skulle kunna rada upp hur mycket exempel som helst på detta, men en talande sak är väl att jag var tvungen att övertyga henne om att jag är alkoholist. Hon har inte heller tagit till sig mina ord om medberoende. Att hon tog upp skilsmässa berodde enligt henne på att hon mått dåligt på senare tid, och allt "bara föll i knät" på henne. Hon har även magrat en hel del, men detta har omgivningen tagit för att hon tränat sig "i form". Det finns heller ingen annan person inblandad vilket förstås underlättar. Vi har nu varit hos familjerådgivningen för ett första samtal. Jag har även gett frun tillåtelse att berätta för sina två närmaste personer om min alkoholism så att hon äntligen ska få ventilera sina problem med någon annan utomstående. Samtidigt är jag så otroligt förtvivlad, för jag vet inte vad som är vad i det här läget...är hennes känslor så avtrubbade att det hon säger verkligen är så hon känner för mig eller är det ett uttryck för något behov av att återfå det destruktiva liv hon och jag levt tillsammans? Kan jag förvänta mig att hennes känslor återkommer efter att hon får bearbeta sitt medberoende?

Jag har inte lyckats avkräva några vettiga svar av henne för då backar hon, och säger att hon är så trött. Det köper jag, för hon är väldigt pressad just nu. Jag köper även en skilsmässa om det är det det måste komma till. Men samtidigt som jag hoppas på att rädda vårt äktenskap främst pga barnen är jag otroligt orolig för henne och vet faktiskt inte alls vad jag ska ta mig till...

Medardus !

Din historia är så häftig lika min förutom i vilket tidsskede detta händer men det är nog en bisak. Tror jag. För jag är också så sanslöst häpen över vad som händer detta trots att bomben slog ner för drygt ett år sedan så har jag än idag inte fattat.

Vad jag vet och vad jag klarar att greppa är att när alkoholen försvinner bort från ett förhållande rubbas hela balansen i missbruksfamiljen. Detta jobbas rätt hårt med på Familjeveckorna för de anhöriga. Tänk dig en leksaksmobil som hänger i jämvikt och så plockar du bort en liten figur och allt råkar i obalans, där har du missbruksfamiljen. Men i vårt fall pratar vi åratal i nykterhet så mågot annat händer hos oss, mellan hustrun och mig, och jag fattar inte riktigt vad. Vi har alla kunskaper att hantera detta, trodde jag, men när vi pratar hör jag att många kunskaper hon en gång lärt sig har fallit i glömska. Jag har ju varit "tvungen" att hålla mig uppdaterad vad gäller min alkoholism för den dag jag glömmer varifrån jag kommer så är återfallet väldigt nära. Medan hustrun redan efter ett år lade av med att gå på Al-anon och hålla sig uppdaterad.

Kanske kan du tipsa mig om vad som händer ? Familjerådgivning har vi gått på men ett bra ord där är för vår del : Goddag yxskaft. Vi kunde mer med våra erfarenheter och behandlingar än de 2 som skulle vägleda oss.

Lev nyktert för det kommer du längst med !

Lelas

Hej Medardus!

Precis som Adde redan har skrivit, så kollapsar hela världen när alkoholisten plötsligt blir nykter. Det är märkligt, men så är det. Och det är inte alls ovanligt att det leder till separation eller skilsmässa. Tyvärr.

Men. Jag tänker - det är ju inte för sent för dig att söka dig till AA nu, eller hur? Du har klarat att hålla dig nykter ett tag (bra!) men nu kanske du behöver få bolla det här med andra som har gått igenom samma sak? Och det absolut enklaste sättet att träffa på dem är att gå till AA...

Din fru behöver hjälp. Men lika lite som hon kan vara nykter åt dig, lika lite kan du söka hjälp åt henne. Hon måste själv inse vad hon behöver och vad hennes kris består av. Du kan inte göra det åt henne.

Och, din nykterhet är det viktigaste. Utan den finns det ingen som helst väg tillbaka till frun. Så, börja med att hålla fast vid din nykterhet.

Var rädd om dig.
/H, tillfrisknande medberoende

men med lite samma tankar som din fru verkar ha så tänker jag mig att allt kanske kommit ikapp henne? Massa svek, massa löften som inte hållits osv... Hon kanske "bara" behöver bearbeta och få tid.

Varmt lycka till.
Kram

Medardus

Tack för era kloka och peppande svar!
Jag vet faktiskt inte hur allt ligger till...annat än att det är allmän förvirring. Det som är bra är att vi är vänner, inga bråk eller tjafs, och vi försöker tillsammans bearbeta hennes upplevelser. Tidigare har ju allt fokus legat på min ångest...

Det värsta är annars ungarna. Varken jag eller frun vill vara utan dem varannan vecka. Det gör ont bara vid tanken, för att inte tala om hur de skulle ta det. Jag tror att både hon och jag skulle kunna klara oss utan varandra, även om det känns som att vi har vuxit ihop genom åren (trodde jag). Vi är även överens om att vi aldrig haft någon himlastormande kärleksaffär, det har snarare varit tryggt och bekvämt, men vi har givetvis haft riktigt bra perioder också. Nu såg jag dessutom fram emot att allt skulle bli så mycket bättre. Därför är det enormt överraskande. Och det går upp och ner i mitt humör...märks kanske att jag känner mig mer harmonisk just nu än när jag startade tråden?

Jag har ett par vänner som har varit med om skilsmässor och alkoholism, så jag har ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan.

Kram på er

Välkommen hit Medardus! För många av de kvinnor som skriver här och lever med en alkoholist är barnen ett stort, ofta det största, ororsmoment vid en separation. De kan inte tänka sig att lämna barnen i missbrukarens vård varannan vecka. Vad skulle kunna hända??? Kanske det är en del av förklaringen till att din fru tycker tillfället är rätt nu när hon litar på din nykterhet. Det finns säkert en förklaring fast det till verkar paradoxalt.

Ofta vid separationer har den ena tänkt på det länge innan h*n uttalat det, många gånger kan h*n ha hotat att lämna utan att göra det - ett hot som blir innehållslöst till slut men sen till synes plötsligt verkställs. Det låter som du och din hustru är på helt olika station på resan nu när hon berättar var hon är - och hon vill stiga av.

Det är lika svårt att inse och förstå sitt medberoende som att inse ett missbruk. Kanske svårare, för medberoendet syns ju inte på samma uttrycksfulla sätt som att bli full... I likhte med missbruket måste insikten komma inirån en själv.

Så bra att du kan låta henne vara trött! Att du ser att hon är det. Hon skulle säkert behöva få en bra proffessionell samtalspartner och småningom skulle ni kunna gå tillsammans. Jag kan ju tro att du också skulle behöva det. Just nu slår mig tanken - eftersom ni fungerar bra tillsammans - att tipsa om "Par i terapi" som nyligen gick på TV. Titta - de ligger nog kvar på play. Det var en bra serie som visade hur omärkvärdigt det är att gå i terapi och hur bra det kan vara - oberoende hur det blir med relationen.

Fortsätt skriva här, det är ett otroligt bra sätt att reda i sina tankar. Om du vill och om ni har en öppen och bra dialog kan du ju också tipsa frun om forumet. / mt

Medardus

Tack för svaret Mulletant! Jag försöker få bilden över vad som hänt klar för mig här...jag har förstått att hon inte vågat lämna ungarna i min vård så som jag betett mig ibland med flera dagars krökande. Hon har ju sagt åt mig på skarpen ett par gånger, och jag har trott henne, samtidigt har det nog varit hon som har verkat mer desperat att hålla ihop relationen(pga barnen igen?). Men ändå, jag vill tro att det varit kärlek som glittrat i de där ögonen snarare än desperation. Men som medberoende kanske man lär sig att visa det som förväntas av situationen? Usch, det känns hemskt att tänka att det kanske inte funnits kärlek på flera år...

Samtidigt känns allt detta så konstigt...som jag nämnde, jag såg bara framför mig hur allt skulle bli så bra nu, jag skulle äntligen få visa vem jag är och hur bra jag är(jag har inte varit urdålig utan alkoholen). Men mitt uppbrott från alkoholen är väl en förlösning av hennes ångest och den där "ständiga klumpen i magen"...Där kommer förstås det här med rubbad jämvikt in i bilden.

Till saken hör att hon har ett par nära vänner som det senaste året också genomgått separationer, och att detta influerat henne till att tro på att gräset är grönare på andra sidan. En tanke som jag har gett upp för länge sedan. Jo, jag har också i flera år varit väldigt osäker på om hon är den jag ska leva med resten av mitt liv. Kanske detta har påverkat drickandet en del?

Som sagt, många tankar...på sätt och vis känns det som att vi kommer att gå isär. Men som jag tänkt, kärleken borde besegra allt, om det är så att den finns där nånstans bland alla besvikelser och all ångest.

vill.sluta

Hoppas du kommer få de stöd och råd du behöver
i din värld just nu.
Håller tummarna för ditt bästa, eller BARNENS bästa.
Fast du måste inse att för barnens bästa
vore det bättre ä med TVÅ lyckliga
familjer än en kärlekslös
en med
några som håller samman "för barnens skull"
Om det nu gått så långt att din fru kommit
till detta, så ligger det rätt långt i "pipeline" så att säga.
What ever så önskar jag dig lycka till och grattis till din nykterhet.
/A

Medardus

Tack A! Grejen är att vi inte är en kärlekslös familj. Vi har nog aldrig bråkat inför ungarna, utan kunnat skratta och busa etc. Jag tror att barnen skulle bli fullständigt tagna på sängen, och det vill ingen av oss ska hända. Vi har en hel del att fundera på, onekligen...men visst, hålla ihop för barnens skulle enbart skulle ju bli väldigt märkligt i längden...

vill.sluta

Att bara du och frun gör något BARA ni?
Res iväg gör en lite smekmånad i repris, hitta tillbaka till varandra. Vad var det du samt din fru såg hos varandra som gjorde att ni föll så pladaskt.
I en tid när ALLT kretsar runr barn barn barn så är det lätt att NI tappar bort er själv.
Visst ni går i terapi eller kanske inte?????

Men vad var det som gjorde att din fru föll för dig?
Hur var du, vad gjorde du. VEM är den där Medardus?

På samma sätt , varför älskar du duin fru. Vad ser du för gott i henne?

Skriv ned varsin lapp med tio bra saker om den respektive, som gjorde att det var det! som jag föll för. Och det är det som gjort att jag stannat.

Och utifrån dessa lappar GÖR NÅGOT HELT FANTASTISKT som bara ni delar och vet om.

Jag hoppas att detta kommer lösa sig tillslut och att ni hittar tillbaka till varandra IGEN!
Och åldras tillsammans under fantastiska förhållanden.
Kramas mycket, pussas mycket, tala om för varandra hur mycket ni håller av varandra.
(det tröttnar jag aldrig på att få höra)
Gör saker för varandra, inte bara materiella saker ska man ge. GÖR vardagliga saker FÖR HENNE!!!!!

Även om ni inte bråkat inför barnen så är det kanske det som fattas.
även barbnen måste få höra att ett äktenskap är som en bergf och dalbana.
Minabarbn har fått höra när det stormat utav bara den här hemma. Men aldrig att jag varit nedlåtande eller kränkande mot min underbara (ibland extra mycket) fru.

Livet är inte en tågfärd rakt fram, det är den värsta bergodalbana
Lycka till

//A

Lelas

Hej igen!

Det som vill.sluta skriver får mig att tänka på något som min terapeut sa en gång. Hon sa att de relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Visst är det lite tänkvärt? Kram!
/H.

vill.sluta

så duktig! På alla sätt.

Lite av det, efter att ha läst allt dravvel jag plitar ner.
Är exakt det ni borde ta er OCH försöka att göra.

För ännu är loppet inte kört.

det kan rinna mycket vatten under broarna, det viktiga är att DU känner att ni verkligen försökt.
Och att den underbara frun verkligen VILL!!!!
Ta lapparna och skriv såsom Lelas sade.
Ja-Du- VI.

Och sammanfatta det med mina idéer så skall du se att det blir åka av............... eller du fattar?
My best wishes!
//A

Medardus

Jag flinar lite åt era kommentarer, och njuter av värmen därute. Tack så jättemycket!! =)
Det går annars verkligen i vågor här, det kan jag säga...Häromdagen var jag övertygad om att en separation var det rätta, och igår ville jag rädda allt (kanske lite inspirerad av ditt inlägg, A...;)) Och idag skit igen. Jag börjar förstå att det inte går att fly från detta vad jag än för stunden tror är det rätta.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver A, men det får bli en senare fråga...hoppas jag. Hela den här situationen är ny för oss, och Lelas kommentar är nog exakt dit vi måste komma först. För det verkar som att min ångest i nuläget triggas rejält av tanken på frun som medberoende och att det är min uppgift att rädda henne och vårt förhållande med allt vad det innebär. Är det normalt att tänka så?

Dock inser jag ju att vi har otroligt mycket jobb framför oss, oavsett hur det slutar med förhållandet. Frun behöver fortfarande bearbeta sina känslor och upplevelser och jag måste göra detsamma. Vi har båda bestämt oss för att ta hjälp utifrån, frun av en terapeut och jag av...ja, jag är osäker på om en alkoholterapeut eller AA är det bästa att börja med?

Kram och tack för ert kloka stöd

vill.sluta

Ta hjälp utifrån om du kan, personligen kan jag inget om AA. Nyfiken att prova själv men vågar inte.
Men detta med frun?
Är dörren HELT stängd eller är hon lite antingen eller?
Råden jag kan ge känns så tomma då jag inte
har någon som hellst erfarenhet alls,utan jag kan bara tro.
Lycka till med allt!
/

Medardus

Tack!! Jag har väl haft förhoppningen att hennes känslor varit avtrubbade pga det vi varit med om, och att det finns en möjlighet att ordna upp allt efter att hon förstått sitt eget agerande bättre. Dessvärre är det nog så att hon beslutat sig för att det inte finns något "vi" längre. Och jag orkar inte ha hopp om något som sannolikt inte blir, måste ha fokus på mitt eget tillfrisknande och att vara en så bra pappa som möjligt i alla lägen.

Har tagit kontakt med en gammal vän som är AA-medlem i alla fall, det är alltid en början...=)

vill.sluta

Gör dig beredd på att låta duvan få flyga iväg.
Känns tungt och jobbigt nu, men med tiden
så kommer det kännas bättre.
Fokusera på dig nu.
Lycka till.
/A

Medardus

Tack A! Jo, duvan måste få flyga iväg. Hon förtjänar att bli lycklig med någon som kan ge henne det jag inte lyckades med. Jag fick precis höra alla hennes tankar om hur hon har mått när jag har varit packad. Alla tillfällen, all vämjelse, alla vidrigheter, och hur hon har försökt köra på som om ingenting har hänt. Av kärlek. Men att hon mått så dåligt vilket nu hunnit ikapp. Jag kan inte förstå att det är jag i de där bilderna. Men det gör jag ju.

Ja, det är verkligen ingenting man önskar någon och jag kan förstå att hon inte vill försöka på nytt även fast hon vet att jag varit sjuk. Det är bara att inse fakta och gå vidare, men aldrig mer hamna där. Tack för ert stöd! Nykterhet gäller, alltid.

vill.sluta

Speciellt nu när du kommit till den berömda insikten. Fokusera på DIG nu.
Och se framåt mot den underbara våren.
Lycka till!
/

Medardus

Det var ett tag sen jag skrev. Livet har inte varit lätt den senaste månaden, jag har ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan, känt mig galen emellanåt. I vissa stunder försökt att reda upp allt, men givetvis utan framgång. Men jag har inte druckit, hur jobbigt det än varit, och det har som sagt varit skit. Familjerådgivningen är också igång. Jag hade hoppats att det skulle kunna ge någonting positivt. Det har det förvisso gjort till viss del, men jag har även fått erfara hur blockerad min fru är. Hon beskriver händelser ur sitt perspektiv, och i min värld låter det ganska förstärkt i negativ bemärkelse. Hon kan heller inte minnas de positiva perioderna, åtminstone inte på rak arm, och än värre är det faktum att hon inte kan säga om hon varit älskad under alla våra mer än 12 år tillsammans...Terapeuten påpekade dock att hon måste ha fått påfyllning annars hade det aldrig hållit så länge. Till saken hör att hon har en del minnen från barndomen som inte bearbetats. Vi har sagt att vi inte ska besluta någonting innan vi är helt säkra, men jag förstår ju att det väntar en lång rehabilitering för hennes del...samtidigt som hon verkar ha bråttom vidare. Självklart vill jag stötta henne, och rädda familjen om det går...men jag börjar känna att jag inte kan göra så mycket mer, att uppförsbacken är alldeles för lång. Förtvivlan fortsätter...Någon som känner igen detta?

Medardus

Till saken hör förstås att frun visar alla tecken på utbrändhet, och vanligt är då att tappa lust och känslor. Vilket kanske gett mig hopp att jag inte är ute ur bilden...sjukt nog.

Lelas

Hej!
Min situation ser inte ut som din, så jag kan inte bidra med så mycket mer än detta:

Jag läser allt du skriver här, och jag hoppas att ni hittar ett sätt att kunna må bra, båda två. Kanske är det tillsammans, kanske inte. Men oavsett så går det faktiskt att bli lycklig igen, för både dig och din fru.

Och jag tror att det absolut viktigaste just nu ("Det viktigaste först", som AA säger) är att du ålder dig nykter. Fortsätt så här!

Kram!
/H.