Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter för din fina delning om din sorg. Att ha förmånen att ha barn som kan hantera sorgen på ett naturligt sätt och som kan prata om hur de känner utan en massa dimridåer är få förunnat. Njut av de tillfällena då barnen bjuder på det.

Att få känna sorg och andra känslor är ett steg framåt i tillfrisknandet. För ett par dagar sen pratade jag med min dotter om hur min väg var fram till att mina äkta känslor började visa sig igen, det var ett tag en smärtsam erfarenhet men också en mycket välkommen episod i min utveckling.

Ett knep som många har använt sig av för att "göra upp" med gamla "oförätter" och kunna förlåta sina döda anhöriga har varit att skriva ett brev och sen göra som på AA : Det som setts och hörts här låter vi försvinna i ljusets lågor och tar enbart erfarenheterna med oss i livet.

Jag hoppas det finns nån där i närheten som kan skänka dig en kram vännen ♥

vill.sluta

Tar inte ofta till lipen, men nu fick jag tårar......
Vilka underbart fina barn du har.
Och vad bra att dom hjälpte dig till insikten.
Nu har jag handlat, gjort middag, dukat.
Resten låter jag vara, måste ut. Har ett fruktansvärt sug .

/zA

Maria42

Blev också alldeles tårögd, sitter på bussen hem (lite olägligt att grina).
Hoppas du fick gråta lite och att det känns lättare i hjärtat efter det. Det är skönt att förlåta.
Stor kram!

NyMan

efter att jag har läst din fina, fina betraktelse över din far, Stigsdotter. Blev så berörd att jag var tvungen att föröka mig på att skriva lite om min egen far, om oss, mig själv och de mina. Började här i din tråd, men flyttade det till min egen då det, som vanligt växte ut och blev mycket... Har en tendens att göra det alltid...

Jag bär bilden av dig vid din fars grav med mig ikväll.

Sörj, det är bra för själen. KRAM!/NM

Stigsdotter

Nej, den här omgången har jag inte tittat. Jättefin verkligen, det är mycket känsla i Ugglan!

Stigsdotter

Vad skönt det är att ha några att berätta sådant här för, annars skulle ingen veta! Det är så bra att ha er att prata med ♥♥♥

Jag åkte iväg från jobbet i alla fall, hann til kyrkogården innan det blivit mörkt. Lilla J:s teckning hade blåst bort från graven men jag hittade den en bit där ifrån och tog ett kort på den, blir ett fint minne. Jag vek ihop den och la under en hjärtsten som pappas lillasyster lagt på jorden. Sen satte jag mig en stund och pratade med pappa. och grät. Och precis som några av er skrev härovan kom det för mig att jag skall förlåta honom. Passade på att förlåta farmor och farfar också, de ligger i samma grav. Farmor var en elak tant som sa fula saker till mig när jag var liten då hon anklagade mig och mamma för att pappa drack. Det slog mig när jag satt där vid graven att hon antagligen var ett klassiskt fall av medberoende, hennes man, min farfar, drack nog också en hel del har jag för mig. Henne har jag känt ilska och hat mot också, farfar minns jag inte så mycket av men han får hänga med på ett hörn också, säkerligen var det var han som gav alkoholistgenen vidare till sin son.

Nu när jag kan känna sorg över att ha förlorat min far kanske jag så småningom kommer ihåg några bra stunder också. Mina minnen av honom är nämligen så gott som endast dåliga och förknippade med tillfällen då han druckit som när han och mamma sneddade över vägarna framför Stockholmsmässan, han bar mig och jag var så rädd att han skulle snubbla och tappa mig eller hur rädd jag var att han skulle välta bokhyllan i vårt vardagsrum när han snubblade eller hur jobbigt det var att han alltid ville prata med mig när han kom hem full mitt i natten.

Jag har en stor oljemålning hemma. Inmålat i färgen sitter små plastfigurer från cornflakespaket - Flintafigurer har jag för mig. Den tavlan har vi målat tillsammans, kanske kommer jag snart ihåg att vi hade roligt tillsammans när vi målade den? Jag minns hans ilska ibland, hur han var kokande arg på mig och jag fick gå lägga mig utan kvällsmat. Det var tillfällen jag gjort dumma saker och hans ilska tyder väl ändå på att han engagerade sig i min uppfostran tänker jag.

"det är synd om människorna" var det väl nån som sa har jag för mig (Strindberg?). Det stämmer verkligen, inget annat däggdjur håller väl på och grottar så här i sitt förflutna som vi människor - även om djur förvisso kan bli alkoholister, läste i tidningen häromdagen om ett gäng fåglar som berusat sig på jästa bär :-O

vill.sluta

Att läsa din historia idag. Även den igår när din a barn lade teckning på morfars grav.
Och vad skönt det måste vara för dig oxå, lite som om spänningarna släpper i bröstet.
Självklart var du din pappas lilla prinsessa, tyvärr gjorde alkoholen att han inte såg/tänkte klart.
Men pröva så skall du se att du hittar de goda minnena av din far.
Han älskade dig nog väldigt på denna jord. Alla kanske inte är så bra på att uttrycka/visa det.
Men så mycket gott som kommer från dig, måste komma från dina föräldrar, du vet folk präglas under de första 0-4 levnadsåren sedan fortsätter det.
Även om du var hiskligt rädd när han bar dig framför Stockholmsmässan så gjorde han allt i sin makt för att du skulle komma fram på det bästa möjliga söättet då.
Du var hans prinsessa då.

Och att han ville prata med dig när han var full, beror säkert på hur pass viktig du var för honom.
Säkert var du hans ALLT.
Vissa vill inte visa/säga det under en hel livstid. Tänk så, och om alkoholen stod i vägen så........
Du vet i varje fall nu, hur du inte skall göra.
det är bra!
Jag tycker du är fantastisk!!!!!!
Kramar i natten!
//A

Villervalle

Dom som har lämnat oss betyder nog mer än man tror. Dom finns kvar i våra minnen positiva och negativa, men med åren så tycker jag mig märka att det positiva framtonar mer och mer och det dåliga förbleknar. Jag brukar att ha för vana att ta en sväng till kyrkogårdarna och besöka de anhöriga och vänner som jag någon gång i livet hade en relation till. Det kan vara för att få tröst i en svår stund eller bara för att säga hej och minnas lite.

Min far var aldrig närvarande i mitt liv. När jag var liten så kom han sporadiskt på besök. Alltid lite på kanelen, men alltid glad och spelade och sjöng så det stod härliga till. Sedan bildade han familj och jag mötte han på stan ibland och ibland sa vi hej och om han var på lyset så kunde han också ibland ge mig några goda livsråd. Ja han var alkoholist, men alltid propert klädd och vältränad och kvinnorna föll som furor var han än drog fram. Han levde hårt och dog ung genom en olyckshändelse som var mer eller mindre alkohol relaterad.

Jag gick aldrig på begravningen, men för några år sedan så fick jag en ingivelse att besöka graven och lyckades till slut hitta den. En oansenlig sten men i en mycket vacker omgivning. Jag åkte därefter på ett av mina otaliga utlands jobb och när jag åter kom tillbaka så tog jag min vanliga runda bland kyrkogårdarna och när jag kom till min pappas grav så var stenen borta, så jag frågade en kyrkogårdsarbetare vart stenen tagit vägen och han svarade att gravrätten hade gått ut och de anhöriga hade inte velat förlänga tiden. Det var tomt och lite snopet. Året efteråt så var en annan person begravd på samma plats och det är egentligen bara jag som vet var min pappa är begravd och som ändå besöker platsen någon gång emellanåt.

VV

Stigsdotter

...för din sorgliga historia. Det är sorgligt när människor blir bortglömda. Människor "finns" så länge vi minns dem men när vi inte längre gör det så är det som om människan ifråga aldrig funnits!

Idag har jag inte gjort många knop på jobbet, mest suttit och letat nytt boende. Drömmer mig bort till eget litet radhus utan karlslok. Nästa vecka ska vi gå första terapisessionen. Jag vet inte riktigt vad jag vill, vill jag att det ska bli bra? Försöker med Dompas "test": vill jag vakna upp brevid den här mannen resten av mitt liv? Imorse vaknade jag, sträckte på mig och min första tanke var gud vad skönt jag har sovit!! - igår natt var han förpassad till annat rum med sin hosta som höll mig vaken föregående natt...

De senaste turerna in i porrträsket går på temat "hjälplösa muskelknuttar". Manliga sådana. Jag känner mig äcklad över både honom och över mig själv som inte kan låta bli att snoka. Jag känner mig hjälplös för att jag inte vet hur jag ska nå honom i detta. Och arg för att jag tar på mig ett ansvar i detta. Och arg på mig själv för att jag inte vågar ställa mig själv de rätta frågorna eller agera på svaren som min magkänsla försöker signalera. Jag har en gång ställt mig frågan kan jag acceptera detta? Svaret är Nej! Och sagt att händer det igen blir jag tvungen att agera. Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del. Och samtidigt vet jag inte om jag vill. Jag vet varken ut eller in.

Det är i sådana här stunder jag tidigare druckit, för då far tankarna till andra platser och jag behöver inte ta något ansvar eller lyssna inåt längre... Jag vet idag att det inte hjälper och idag ska jag inte missbruka annat än den här godispåsen som strax är slut. Suck.

har nyss kommit till affären :-)
Vad säger din sponsor om dina tankar ? Att inte ta några stora omvälvande beslut första året brukar ju rekommenderas oss bara för att vi ska få en chans att hitta oss själva först. Jag inser känslan av att kanske känna sig åsidosatt av en sexmissbrukande man men jag kan också se din prioritering av din nykterhet och det känns väldigt bra.

Skänker dig styrkekramar och en önskan om att du får en till natt med skön sömn !

Stigsdotter

...är en annan av makens favoriter, ska kanske köpa med mig en påse hem? Nej, ikväll ska jag faktiskt gå på ett möte, kanske ska jag dela med mig av dessa tankar där. Fast det är jobbigt att prata om, skämmigt på något sätt. Men det är bara tjejer på dessa fredagsmöten och det är bra.

Min sponsor säger ju såklart att skynda långsamt. Fast jag känner att jag vill vidare med mitt liv, jag är ju ingen ungdom längre :-O

Tilde

Detta är svårt och så individuellt. Så svårt att råda dig så jag inte sårar eller klampar fram, jag gjorde ett dumt försök förut men raderade och så tog jag en snabb promenad i runt, runt i kvarteren. Blir ledsen för din skull, du har gjort en rejäl resa för att komma till insikt och göra livet bra och din käraste hänger inte med på resan. Det kan bli så tydligt då, när man själv traskat på en bra bit att "hallåååå... är du med?" och när han inte har viljan att gå dig till mötes, ja vad göra? Svårt.
Jag tänker att dina framsteg har du lyckats oerhört bra med, du kommer att kunna ta beslut i detta också det kanske måste få ta sin tid bara. Du är ju klok Stigsdotter! Du KAN!

Hoppas mötet gav dig någon bra insikt, ibland får man svar även om man inte ställt frågan...
Kram Tilde

Dompa

Skulle vilja hålla den fina förnuftiga ton som resten av "familjen". Men jag kan inte. Kanske för att jag är en pappa. Det är ofta unga vuxna/barn som arbetar i porrindustrin. Det äcklar mig att vuxna kan välja att sponsra det.

Porr är för mig som att läsa matrecept...ingen blir mätt/tillfredställ. Var är poängen?

Inte ändra ngt första året? Kan nog stämma på en del svaga själar. Nu ser jag inte dig som en svag själ Stigsdotter. Om gubben inte passar så lämna...eller be honom lämna så att du får tid för dig och döttrarna att skapa ett värdigt liv. Han tycks ju vara bra med barnen så det argumentet kanske når fram.

Att du snokar? Den biten är en piss i den stora oceanen. Karln är sjuk...att du vill hålla koll på hur långt det har gått är inte sjukt.

Tänk på dig själv. Känner du respekt för denna porrsurfare? Om inte...ja,ja du vet vad jag tycker.

Hoppas du hade ett bra möte och får vila lite i helgen. Förlåt om mina ord blev lite hårda men du är min människa och så här ska du inte ha det! Jag menar inte att du ska jubla över mitt budskap. Du kan få bli lite arg. "Vad menar gubbfan, vad vet han om mitt liv?". Bra...ta inte skit från mig och ta inte heller dumheter hemifrån. Kram och annat! /R

Villervalle

att du inte mår bra i ett förhållande där din man föredrar att kolla på förnedrade män framför att ha en sund relation med dig. Detta är ju, som du säkert förstår, ohållbart i längden. Det vore kanske bra för er båda om han "kom ut" så ni kunde fokusera på ett nytt liv på olika håll. Man behöver ju inte bli bittra fiender för det utan kanske istället bättre föräldrar och kanske också goda vänner.

VV

en sexmissbrukare - är du det finaste syster? Dina rader ...

"Jag känner mig äcklad över både honom och över mig själv som inte kan låta bli att snoka. Jag känner mig hjälplös för att jag inte vet hur jag ska nå honom i detta. Och arg för att jag tar på mig ett ansvar i detta. Och arg på mig själv för att jag inte vågar ställa mig själv de rätta frågorna eller agera på svaren som min magkänsla försöker signalera. Jag har en gång ställt mig frågan kan jag acceptera detta? Svaret är Nej! Och sagt att händer det igen blir jag tvungen att agera. Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del. Och samtidigt vet jag inte om jag vill. Jag vet varken ut eller in."

... kunde lika gärna vara direkt kopierade från medberoendesidan här. Jag klistrar in en länk till Carina Bångs blogg för medberoende - en sidan som hjälpt mig att hålla min riktning.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Kanske sexmissbruk är än mer föraktat än annat missbruk? Åtminstone har jag förstått att sexbrottslingar har mycket låg status i fängelser. Lätt att förstå - jag har inte ord till försvar för sexuella handlingar som kränker/sårar/skadar andra. Inte ett ord till försvar för handlingen.

Men människan som gör detta behöver hjälp och hjälp finns - om han vill och vågar:
http://saasverige.se/
http://www.dn.se/livsstil/manga-ringer-om-sitt-sexmissbruk
http://ehdin.com/?id=933
http://www.unt.se/leva/att-leva-med-en-sexmissbrukare-697880.aspx

Du skriver "Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del." - i mina ögon har du verkligen "gjort" - du har tagit makten över ditt missbruk och därmed ditt liv!!! Du har haft modet och ansvaret att förändra för dig och för barnen. Var stolt!

Den dag du vet vad du vill ställer du ultimatum - antingen söker han hjälp eller så lämnar du. Hota inte innan du har klart och är klar att genomföra.

Styrke-syster-kramar! / mt