Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

...brukar jag vara på nyårsafton. Som du inte tycker om julen brukar jag tycka illa om nyårsafton. Jag brukar få lite ångestkänslor där på kvällen när 12-slaget närmar sig, all den larviga glädjen inför det nya, vad ska det vara bra för, vad var det gamla året bra för, bläh... osv. Jag brukar känna mig lite ledsen och nedslagen. Fast, ja, jag brukar ju inte direkt vara nykter vid 12-slaget! Sen brukar man festa vidare och så glömmer jag bort det där melankoliska.

Men, visst är jag med på att försöka göra detta nya år till ett av de sannaste på många år! I så fall vill jag välja att försöka vara sann mot mig själv. Jag skall ta beslut och stå för dem, jag skall vara sann mot mig själv i det att jag faktiskt väljer, gör ett aktivt val. DET var en bra idé käraste Dompa. Är du lite ledsen för att ongarna åker ifrån dig på julen? Man kan tycka vad man vill om allt det kommersiella och stressen runt jul men det är ändå en ljus tid som kan tillbringas i familjens varma sällskap. Men det är nog bra för dem att hälsa på mor och kusiner och den svenska snön. Det är ganska mycket av den varan nu.

Om du vore här nu skulle du få en lång varm kram, känns som om du skulle behöva en sådan!

Dompa

För att ongarna ska åka. Inte för att de ska åka över jul...den biten tycker jag hundra procent ärligt ska bli skön att slippa. Men lite ledsen för att jag ska vara ledig i två veckor...men utan att kunna göra ngt av ledigheten. Jag ville ju åka på sol- och badresa. Men det vågar jag inte då jag tyvärr inte litar helt på att J kommer att sköta sig i jul. Men samtidigt är jag glad för att de ska åka och jag inser att jag behöver egentid när jag inte gör ngt alls. Ja...ja. Kramen hade behövts igår...idag är det bättre.

Glad för din skull som faktiskt uppskattar julen. Kan det vara för att dina barn är yngre...eller är det så ändå? Förstod vad du skrev om lukterna hos mig. Ja, en del av julen luktar gott. Det kan jag hålla med.

Nyårsafton är ju också en upphaussad helg...så jag förstår hur dina tankar går där. Själv ska jag nog fira nyår i Rom. Höra påvens nyårstal 1 Januari på Petersplatsen. Har inte blivit religös (så gammal är inte denne fan än) men var med en gång för många år sedan...när "gamle" påven höll sitt tal. Det var så mäktigt...han var så gammal och skör och tusentals människor stod tillsammans och lyssnade på hans svaga röst...en döende man som just då valde att varken ta upp abortmotstånd eller andra tokigheter. Mäktigt. Så kan Nyår också se ut...men då får man hålla sig nykter kvällen innan.

Jaha...undrar varför dessa tankar hamnade hos dig. Hade väl passat bättre i min egen tråd...men nu blev det så här. Kanske att vara sann mot sig själv? Jag tycker det är mäktigt när tusentals (tokiga?) katoliker samlas. Så det får bli starten på mitt nya år. Masshypnos/psykos. Kram/R

höst trollet

Hallå Dompa! Hur var det nu.. Hade du inte en svåger, som backade upp också (ifall J skulle strula?)
Då kanske du kan ta åtminstonde EN "Dompa-vecka" någonstans..
Jag menar, det finns ju både mobil och nätuppkopplingar lite varstans..
Om du kan få ett par extra ögon som vaktar över dina små änglar, så KAN du ju faktiskt tillåta dig att ta det med ro..
kram /trollis

Stigsdotter

...ja, jag tror att mitt julgillande blir värre med åren. Vet inte varför faktiskt. Nu har jag hittat en webbradiokanal som bara spelar julmusik i alla dess former - kände ett starkt behov av att lyssna på julsentimentala låtar faktiskt. Jag tror att jag är i något slags "skapa-mys-period".

Egentid har vi nog olika behov av. Eller snarare ensamtid. Jag har ett stort behov av det. Det känns nästan fysiskt i kroppen när jag har fått för lite ensamtid. Då kan jag bli grinig och snäsig. Se där: nog var även detta ett behov som kunde dövas av ett glas vin, så måste det ju vara eller hur? Hur mycket man älskar sina ungar och andra i sin omgivning kommer man (jag) till ett läge där deras närvaro gör att det kryper i mig. Det är OK att känna så! Alldeles nyss kom en kollega in på mitt rum, strålande glad! Hon hade just fått veta att hennes man och dotter skulle åka bort på lördag f.m. Nä men vad härligt sa jag, ett helt dygn i fred. "ett och ett halvt!!!" sa hon "de kommer inte hem förrän på EFTERmiddagen på söndagen!". Planen var att "bara vara". Så, skulle tro att detta med ensamtid inte är helt ovanligt även om det väldigt ofta känns som om man är ett UFO om man inte är übersocial hela tiden.

Nä nu, jobba lite pytte till och sen hem eller nåt...skulle ju kunna gå ut på stan också, titta lite i affärer kanske? Kram på er!

bibliotekarien

Hej Stigsdotter,

så du hänger kvar här, och jag, jag kommer in här igen. Du har en gång kommenterat mina rader och det var skönt. Själv har jag nu - efter att ha resonerat lite som du angående make, barn osv - hamnat i den situationen att vi har flyttat isär. Jag känner att jag är på väg att gå under. Vet att jag har ett ansvar för mitt eget liv gentemot mina barn men axlar inte ansvaret. Är med andra ord rädd för mig själv.

bibliotekarien

Visst är det skönt när barnen blir stora, jag känner så väl igen mig i era resonemang, det var så alldeles nyss för mig, men nu är de borta med vinden, och här är jag, med alla möjligheter i världen att dricka mig full och känner mig färdig att försvinna för evigt, ångerfull för att jag inte bättre tog vara på mina barn medan tid var, ensam med en make som behövde hitta sig själv och separerade.

bibliotekarien

tycker ändå att bara för att vi inte klarar det här så ska inte alla andra lida. För mig är det inga som helst problem att vara med i sådana sammanhang, jag hoppar bara över det jag inte kan hantera, men är med mina (arbets)kamrater. Klarar man inte det så är det är det rätt att tacka nej, och då kvittar andras synpunkter. Ett av våra problem - vi alkoholister alltså - är att vi vill gärna att alla andra ska ta ansvar för vårt tillstånd - men det är just det vi har att lära oss själva.

vill.sluta

Låter tyvärr inte som någonting jag kan ge goda råd i. Utom att även om barnen vuxit upp och gett sig av och du som separerad känner dig tom så finns det säkert MYCKET gott och fint i dig.
Lätt att säga, jag vet men sträck på dig.
Du är så mycket mer och bättre än att slås i spillror.
Läs gärna min tråd "Nu får det faaaaan vara slut!!!"
Där har jag nyligen berättar lite av min historia, och jag kan lova dig!
INGEN!!! Vinner, eller tjänar på att du går ner dig.
Allra MINST du.
Jag önskar dig all lycka till!
Kramar i massor!
/A

Stigsdotter

Du är en av "dem som försvann". Trevligt att se dig igen men tråkigt att du mår dåligt! Du ska inte gå under, be om hjälp! Det kan vara svårt att sträcka ut handen men människor blir ofta glada om de kan hjälpa. Be om hjälp från vården och samhället också.

Jag minns inte att du hade en egen tråd eller hade du det? Du får gärna skriva här hos mig annars. Var rädd om dig nu. Du är fortfarande dina barns mamma, för att inte tala om att du är någons dotter. Du betyder något!

Stigsdotter

Med hamburgare, chilicheese, chokladmilkshake, kaffe och pepparkaka - jag jobbar på figuren som ni hör! Har varit på återbesök och röntgat levern, därav excesserna, man får ju inte äta på fyra timmar innan så det blev ingen lunch idag.

Jag hoppas att min lilla tumör inte har utvecklat sig sedan sist. Tror inte att jag är orolig eller så är jag det. Kanske var därför det vara så många på tåget som såg elaka ut. Brukar väl vara ett säkert tecken på att något är på gång, när man börjar störa sig på folk.

Funderar på att byta avdelning här på forumet. Mina funderingar rör inte längre i första hand alkoholen och då kanske jag inte ska härja här längre.

höst trollet

för att allt var ok!
Jag brukar försvara mitt intag av godsaker med att jag "spänner ut rynkorna innifrån" ;-D (billigare och skonsammare än plastic surgery..)
Kram! /trollis

Stigsdotter

I den kurs i återfallsprevention som jag haft förmånen att delta i, fick jag lära mig att man skall ge akt på sig själv, sina tankar och sitt agerande. Ett återfall är oftast inte en impuls utan förbereds mer eller mindre undermedvetet.

Hela denna vecka har varit stressig. Har inte jättemycket julpyssel att skylla på, men det är mer eller mindre hysteriskt på jobbet. Den nya chefen jagar oss angående slutfaktureringar som om vi aldrig hade varit med om ett årsbokslut tidigare. Jag är lite irriterad på henne.

Jag känner att jag börjar irritera mig på allt och alla. Folk luktar illa och är i vägen, antingen går de för fort eller för sakta. Igår satt jag på tunnelbanan och tänkte att hon som satt framför mig såg ut som en gris och verkligen inte borde rynka tryn, förlåt näsan, på det där sättet. Jag menar hur normalt är det att tänka så här? (varsågod, så himla trevlig är hon inte alltid den där Stigsdotter ;-)

Är irriterad och sur på ungarna, för att inte tala om maken därhemma (som tack och lov inte är hemma så mycket, det var väldans vad mycket efterjobbet-aktiviteter det är nuför tiden!). Igår kväll kände jag verkligen för att "trösta" mig med ett glas. Kollade om maken druckit upp de öl han gömt i bokhyllan och där fanns en kvar. Sa till mig själv att det där var ju en liten flaska och den gör ju faktiskt varken till eller ifrån - skulle helst vilja ha en hel dunk. Ringde till min sponsor som inte svarade. Kändes dock bättre att ösa ur sig lite på hennes telefonsvarare. Jag fattar ju att jag inte har varit tillräckligt rädd om mig själv. Tar mig inte tid riktigt för eftertanke och självanalyser, prat med min högre kraft. Det är lätt att glömma när det är mycket som snurrar. Bara att tänka tanken "jag är tacksam för att..." gör att det lättar.

Jag spelar hela filmen till slut, vad som skulle hända om jag tillät mig själv att dricka... nä, dit vill jag inte!

PersonligaPersson

Bra jobbat Stigsdotter! Vad det verkar utbrett med stress nu. Även jag som inte tror att jag är julstressad ligger ju nära gå-in-väggen-nivån utan att ha gjort många knop i veckan. Vad är det som sker? Är det alkoholrelaterat eller är det något de häller i dricksvattnet? Bra att ringa AA-sponsor, bra att skriva av sig här. För om man börjar pimpla nu, då vet man hur hela julledigheten kommer att se ut... Bättre då att vältra sig i julgodis och ta kampen mot vågen.

vill.sluta

Här är det stress på topp, skit tvättmaskin pajade.
Propparna går, vet inte vad! Som är knas, vet att få hit en reparatör inte blir lätt. Idag eller imorgon. Sedan åker vi iväg på lördag 30 mil.
Hem på söndag igen......30 mil.
Sedan julafton, kanske kan laga tvättmaskinen ca tidigast 7 januari, om vi har tur.
Men men, mitt nya ledord : TÅLAMOD.......
Allt löser sig, har varit med om värre.
Kram vännen!
/A

Maria42

Får väldigt gärna ringa mig när du känner så, jag ringer dig om det blir kris för mig.
Stor kram!

du beskriver så underhållande hur det kan bli. Jag kan också sitta och reta mej på främmande människor, tänka fula saker. I simhallen kan jag störa mej på att nån simmar lodrät som en sjöhäst t.ex! Går ju an när man själv är perfekt:-). Bra att du spelar filmen till slut, det klarar du bra. Men ta hjälp av andra, Maria, sponsor, vad som helst. Du klarar detta!

styrkekramar så du får kraft att ta dig lite egen tid mitt i livet.

Kram !!

Stigsdotter

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.

Stigsdotter

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.

Stigsdotter

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.