"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Lelas

Men vännen!! Vad ledsen, och rädd, jag blir! Gumman!

Och dessutom: jag blir förbannad på karlsloken som gör så här mot dig! Fy 17 vad fult att använda dottern som gisslan för att pressa dig!

Du behöver hjälp med detta, flygcert. Nu. Inte "en dag" utan nu. Det här är en situation som är farlig för dig, och för ditt barn!

Du kan ringa
http://www.kvinnofridslinjen.se på 020-50 50 50, dynget runt
eller
https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast på 112 (begär jourhavande präst), mellan 21 och 06 varje natt

Och du listar ju en hel rad med kontakter som du redan har. Ring din advokat! Ring socialen!

Eller, ring polisen! Du kan faktiskt göra det, du har tillräckliga argument för det. Ring!

Jag har dig i mina tankar, och i min aftonbön, ikväll. Du är inte ensam. Kram!
/H.

har varit lugn!
Det du beskriver är skrämmande och låter som psykisk misshandel. Jag upprepar Lelas råd här ovanför, sök hjälp hos dina kontakter!
Gör det idag! Jag klistarar in en länk till Tuvaforum

http://www.tuvaforum.se/

Styrkekramar! / mt

vill.sluta

Även om det känns hopplöst nu så håll ut!
Du har all chans att få vårdnaden själv om du
spelar dina kort väl. Skriv ner och dokumentera hur han beteer sig.
Det skall så fantastisk mycket till innan man
särar på en mamma och hennes barn.
Kan du även påvisa på ett oacceptabelt beteende
från pappan så hae du allt hemma.
Jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta!!!
/A

markatta

Det han gör mot dig är brottsligt, inte bara ur ett mänskligt och moraliskt perspektiv men också ur ett rättsligt. Misshandel(psykisk), olaga tvång, olaga hot, förtal, förolämpning, allt detta är olagligt och straffbart. Jag är ingen jurist, bara en medmänniska som har följt flera vänner genom liknade processer. Prata med din advokat. Det finns en poäng i att polisanmäla, som Lelas skriver. Dels för dokumentering inför en eventuellt kommande vårdnadstvist, men också för din egen skull att du kan markera att han får faktiskt inte göra såhär! Det är inte du som överdriver eller slår på stora trumman, han bryter inte bara ner dig, han bryter också mot lagen och det måste få konsekvenser.

Kontakta en kvinnojour. De har mycket erfarenheter av sådana här processer och kan ge råd och stöd. Du ska inte behöva vara rädd!

Ta hand om dig och den lilla!
Kram

vad livet är svårt.

Tack för era fina ord, stöttande och allt. Jag tror att jag håller på att bryta ihop. Jag håller på att bli helt knäpp. Jag orkar inte ens dammsuga av smutsiga köket.

Vi har pratat och jag känner mig lugnare, men har en klump i magen av att inte kunna bestämma mig. Han är på ett AA-möte just nu, och jag har lyckats lugnt och sansat tala om att jag vill inte leva så här - (alkohol, lite sömn, hårda ord) i så fall kommer jag gå, jag har fått fram att jag inte orkar tänka längre än nuet. Det är hans första möte och jag vet itne vad det betyder - han vill ju inte se att han skulle kunna höra hemma där.

Jag har varit på kvinnojouren för ett samtal. Känns som att jag pratar om någon annan än mig själv. Nu är det känns lugnare är jag tillbaka i "jag överdriver nog, det är nog inte så farligt osv", för nu är det ju mycket bättre igen... Och jag måste försöka landa lite... Åh, jävla liv. Min prinsessa har dessutom idag uppfört sig mot mig som hon brukar göra mot pappan, är det kanske jag som är "den felaktige"?!

Måste tänka. Ska försöka ladda mig i helgen. Stora, varma kramar till er.

vill.sluta

Hoppas att det gått vägen på AA för honom.'
Men det viktiga är hur DU mår och känner.
Som tidigare talare så håller jag med.
Gör gärna en polisanmälan, dels för att själv dokumentera övergreppen du är utsatt för.
.
Jag önskar dig och lilla sessan lycka till och du skall se att hon får en bra NYKTER pappa i framtiden.
//A

Lelas

Vad skönt att höra av dig, flycert!

Du... Det är inte du som är felet! Du håller inte på att bli galen! Du överreagerar inte!

Hur gammal är prinsessan? Min gissning är att hon beter sig som hon vet att hon förväntas bete sig så att pappa inte blir så där konstig igen... Jag har hört berättelser om medberoende ettåringar.

Så bra att din man har varit på sitt första AA- möte! Alla resor börjar med det första steget. :)

Var rädd om dig.
/H.

var är du, magkänslan?
Jag brukar ha stark magkänsla, men just nu verkar jag bara ha en helt virrig kropp som inte fattar att jag behöver hjälp att känna...

Tack Lelas, Tack Mulletant, Tack vill.sluta! Fastän jag inte är redo att ta allt ni skriver på fullt allvar och göra slag i saken så är det gott att läsa era trådar och era kommentarer.

AA-mötet gick bra: han var mycket nöjd och kommer med andra ord gå tillbaka dit!! Han k'nde att han var en av "dem" och var nog glad att känna att han inte är ensam i allt. MEN: det han främst tog med sig var att alkoholism är en sjukdom = han "kan inte hjälpa att han sagt och gjort dumma saker och kan därför inte stå till svars för det, utan vill fokusera på det positiva nu". Då kände jag att jag var nära att strypa honom (men jag har ju spärrar, till skillnad från vissa andra i familjen!!!) och sa att jag vill inte acceptera det, jag kan inte glömma allt, kanske inte ens förlåta... Och återigen var jag den "dumma, negativa, icke-stöttande frun".

Kram

Framtidsdrömmar

Jag undrar hur många gånger man fått höra; "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Ja, det skulle kanske vara lätt om man gång på gång slapp att höra och uppleva samma saker var och varannan helg (kanske dag för vissa av oss). Jag känner att jag verkligen försökt att glömma och gå vidare men när jag hela tiden får benen undansparkade och blir sårad av hans sätt att vara och bli respektlöst behandlad, då är det svårt att glömma. Man får liksom aldrig chansen och möjligheten att kunna klättra upp på stegen, man kommer bara hela tiden halvvägs och sedan ramlar man ner igen.
Jag förstår din vrede!!

markatta

Det är helt normalt att ha en massa motstridiga känslor i din situation.

Tror du också får acceptera att bara för att han gått på ett AA-möte så kommer inga "under" att ske. Det är bara ett första steg. Du kanske får lov att ta ett steg tillbaka och låta processen ta sin tid om du nu väljer att stanna. Försök att hitta ett annat utlopp för dina känslor än att just nu ställa honom till svars för det hans drickande inneburit för dig. Forumet är en plats men just nu behöver du nog så många platser som möjligt.

Jag menar såklart inte att du inte har rätt att känna det du känner eller vilja att söka ursäkter eller svar på dina frågor men jag tror du biter dig själv i svansen om du förväntar dig att få det honom just nu. Om han fortsätter att gå på AAmöten så kommer han komma till fler insikter än att alkoholism är en sjukdom men räkna med att det kommer att ta tid.

Ni kanske ska försöka att inte på ett tag prata om det som har varit men du kan också säga till honom att du faktiskt just nu inte kan stötta och finnas där för honom. Det måste han acceptera. Du har din kamp att utkämpa och han sin och kanske kan ni mötas i det i framtiden.

Bara för att ni inte pratar/bråkar om det ständigt så betyder det ju inte att du måste glömma/förlåta/acceptera. Ge dig själv lite andrum och förvänta dig inte att det är han som ska hela dig.

Kram!

vill.sluta

Att du är ledsen och uppgiven.
Känns tungt, jag kan inte sätta mig in i din
situation. Men som markatta skrev, ge det tid.
Pröva att fråga "denna dära" om hanpå nästa
AA-möte kan fråga om allt man gjort tidigare
går att bortförklara genom att säga att man har en sjukdom?
Be en gammal räv förklara hur man återigen
skall kunna få ett förtroende tillbaka?

Jag HÅLLER på dig alltid oavsett! (Djurgården!)
Och kan konstatera att du lever med en IDIOT!
Tills motsatsen är bevisad är han en MEGAIDIOT!!!
Kramar/A

tänkt på att gå på Al-anon? Där skulle du ha utrymme för det som finns i dig.
För övrigt är sjukdom ingen ursäkt för dåligt uppförande, att göra andra illa.
Apropå det markatta skrev: för mig var det en befrielse när jag kom till insikt om att jag jag inte kunde hjälpa honom... och jag sade det: "Jag har insett att jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt... så är det."

Nu kan vi hjälpa och stötta varandra mycket. / mt

Lelas

Alltså det här med sjukdom....

Ja, alkoholism är en sjukdom i den bemärkelsen att vem som helst kan drabbas, att den är obotlig och att det blir värre med tiden (om man inte slutar dricka, alltså), och att den ligger utanför alkoholistens egen kontroll.

Men. Att var sjuk ursäktar inte att vara en skitstövel. Står vi ut med glåpord, svek, lögner, hot och kanske till och med våld från vår partner bara för att h*n har cancer eller lunginflammation?

Jag blir så trött på alkoholisterna som använder det där emot oss anhöriga. Det är fult.

Men så bra ändå att han känner sig nöjd med mötet. Det är ett steg i rätt riktning!

Kram!
/H.

Jaa, Framtidsdrömmar, jag känner som du: hur många gånger har man fått höra: "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Jag söger som du: jag har försökt glömma, försökt förlåta, försökt förstå osv osv, men det kommer ju bara nya grejer hela j-a tiden!
Ursäkta mina svordomar, jag bruakr inte använda sådana ord, men jag är så himla vansinnigt förbannad så jag håller på att bli tokig.

Markatta, känner ju som jag skrivit en enorm ilska, men också så mycket anant. Allt det där ältandet av vad som lir bäst för barnen, bäst för mig osv. H¨ller nog på att bli lite galen emellanåt. Ibland känner jag ju lite som Framtidsdrömmar skrivit ibland i sin tråd: tänk om det bara kunde hända mig något så att jag slapp leva kvar i detta hemska. Men samtidigt så vill jag aldrig lämna sessan...

Jag har forumet, men jag går också på samtal, på Al-Anon och pratar lite med vänner, men jag vill bara stampa på min dumma man och säga att jag villv ara utan honom, för när inte han är hemma så känner jag mig lugnare, mer sansad, gladare osv!
Jag förstår vad du menar, att jag borde ge honom tid på AA, men han bara fortsätter ju kalla mig saker osv och jag är ilsk och tänder på alla åtta med en gång så nu är jag förbannad och han påtalar det konstant... Men det skiter jag i! Jag ahr varit tydlig med att jag inte orkar stötta honom nu, men då står hans föräldrar och bror där och tycker att jag gör såå fel... Blä-familj!

Vill.sluta, tack för ett rba råd, men min man är ju kvar i tanken att "nu börjar ju vårt ljuva liv, han har ju inte druckit på några veckor, nu ska vi ha det lika gott som vi hade det innan förra supar-perioden", men jag ahr ju fått nog, jag orlar inte. Men han är ju arg på mig för detta så vi kan liksom inte kommunicera om någonting.

Mulletant, som jag skrivit så går jag på Al-Anon, men jag känner mig så frustrerad av allt så just nu är det bara virr-varr. Har liksom ingen koll, kan inte tänka ordentligt... Puh. Å ena sidan: skönt som du skriver att jag har insett att jag kan inte hjälpa en alkoholist, men samtidigt så har jag insett mitt medberoende, hur mycke tjag anpassat mig och nu försöker jag sluta med det, men vi bråkar ju bara om allt istället...

Ja, detta blev ett virrigt och argt inlägg, men jag har tröttnat på att ta skit. Som du skrev mulletant, sk´jukdom är ingen ursäkt att bete sig illa... Idag kom han hem och kallade mig "dumhuvud", som han ofta gör och som jag alltid har ogillat, men han menar att han bara skojar. Jag var allvarlig och sa att jag gillar inte det, och då säger han "Vad är det med dig, hur j-a grinig kan man bli? Jag har ju alltid sagt då"... Ja, men hur j-a trög får man bli: jag har alltid sagt att jag inte gillar det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Fatta!!!

En annan sak som jag funderar mycket på är att ända sedan vi träffades så har jag ansett att han dricker för mycket, och nu visar det ju sig att han har haft problem ända sedan tonåren. Så, med andra ord har han inte koll på vem han egentligen är, jag har ingen koll på vem han egentligen är, och då känner jag ju att det handlar ju om evighetsålng tid innan han faktiskt skulel kunan må bra, har lärt känna sig själv osv, jag vill inte pausa mitt liv. Jag låter kanske kall, men jag har låtit allt mitt stå tillbaka under våra år tillsammans, jag har tappat vänner, stressat upp mig och känner att det är nog nu. Jag vill må bra, jag vill vara stark osv, jag vill inte pausa mig och mitt liv mer.

Är jag hemsk?

vill.sluta

Du är redan borta från han i tanken.
Gör verklighet av det FÖRE jul!
Lämna skiten, det blir inte bättre.
Du är värd så mycket mer!
/A

markatta

Du är trött, arg, frustrerad över din situation. Du är heller inte kall, det är snarare förnuftigt att inte vilja pausa ditt liv på grund av någon annan. Du har redan satt det på paus så länge pga av hans drickande. Helt förståeligt att du nu vill gå vidare med ditt liv.

Vet inte om jag var otydlig i min förra kommentar, jag menade såklart inte att du ska behöva tolerera att han beter sig som ett svin bara för att han går på AA, utan att du också behöver en paus ifrån alla bråk. Kanske är den enda möjligheten för dig att få ett andrum just nu att separera? Det behöver ju heller inte vara något som är skrivet i sten men du skulle kunna säga att du inte vill träffa honom förrän han har varit nykter i 6månader, så kan ni båda försöka reda ut era känslor och vad ni vill, på håll.

Känner du att du alltid blir lugnare när han inte är hemma så har du ju redan svaret där, vad du behöver göra för att komma till ro...

Kram

Framtidsdrömmar

Ja kännse så igen ditt förvirringstillstånd. Jag har nyss varit där, kanske även är kvar där till viss del. Dock märker jag att jag har flera dagar då jag kan tänka klart numer än vad jag hade förett par månader sedan. Man rör sig framåt i sakta mak och det verkar vara precis som jag fått förklarat för mig här på forumet, "allt måste få ta sin tid, det måste få komma inifrån en själv, allt nystas ut när man är mogen för det". Jag kan bara hålla med, det är så.
Ville bara säga att du inte är ensam, jag har känt och känner precis lika som du!
Stå på dig, det ska jag också försöka göra!
Kram till dig!