Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

höst trollet

Såg att du varit inne på forum, så jag hoppar in och säger hej!
Hur går det för dig? Har du fått komma på samtal än?

Jag hoppas att det ordnar sig för dig..

Kramar / trollis

markatta

Nej jag har inte fått någon kallelse till samtal än men jag klarar mig ändå rätt så bra. Bara det att jag vet att jag ska få en tid snart gör att det inte känns lika hopplöst.

Jobbar med mig själv på många olika plan just nu. Tror till och med det var du Trollis som frågade mig om mina kontrollbehov inte fanns där långt innan den här mannen, de orden vände runt mycket i mig ska du veta. Först blev jag nog lite stött, "men vaddå, det är ju hans fel att jag mår skit!". Men nej, han har gjort mig illa men mest illa har jag gjort mig själv, även före jag träffade honom.

Går på al-anon möten och har kontakt med en kvinnojour. Jag har också släppt in mina vänner mer i mitt liv, har slutat vara den som bara lyssnar och kommer med goda råd, nu får de också lyssna lite på mig:) Förut trodde jag att det skulle stjälpa vänskapsrelationerna, det där med att sätta gränser är svårt i alla relationer, kärlek, vänskap, familj, arbete. Men nu har jag upptäckt att det faktiskt har blivit tvärtom, de har stärkts och jag känner att jag börjar komma närmre människor i min närhet som jag tidigare hållit lite distans till. Det har liksom legat hos mig och det är så jävla skönt att inse att när man sänker garden lite så kommer inte alltid en smäll, utan en kram!

Jag fick till och med ett utbrott på jobbet för några dagar sedan, den plats som jag aldrig tar av masken annars. Det finns en mobbarkaraktär där, en energitjuv som kan sitta hela dagarna och komma med elaka pikar och skämt på andras bekostnad som sårar. Alla är medvetna om detta och påverkas men den tysta överenskommelsen har varit att bara ignorera. Men så en dag brast det för mig, efter att ha försökt att prata lugnt med den här personen och förklara att folk blir illa till mods och jag bara fick ett hånleende tillbaka så kom de mest fula ord ut ur min mun. Jag skrek och stormade ut därifrån, lika förvånad över mitt eget beteende som alla andra tror jag.

Fick värsta ångesten över vad jag sagt och gjort, att jag ställt till en scen inför mina kollegor och chefen till och med. Det visade sig att alla tyckte att det var bra gjort, även chefen. De hade förståelse för mina val av ord i och med att det hade fått gå så långt och vi kom överens om att nästa gång den här personen sätter igång att vi tillsammans ska säga ifrån istället för som tidigare ignorera, som inte funkade.

Så kan det gå, när inte haspen är på!

Kram!

Tilde

Du går från klarhet till klarhet!
Härligt...
Helgkram Tilde

Lelas

Härlig läsning, markatta! Fortsätt så här! :)

Ditt utbrott på jobbet får mig att tänka på Jonas Gardells låt om att vi flickor inte borde försöka vara så snälla jämt...
Sök (youtube, spotify...) på I'm gonna fuck you!

Kram!
/H.

markatta

Haha, Lelas du fick mig att le denna lördagsmorgon!

Tack till dig och trollis, vill.sluta, Adde, Tilde m.fl. för allt stöd. Det är rätt så nytt för mig det här att man kan få pepp både när det går dåligt och när det går bra. I hjärtat bakar jag en stor tårta till er och bjuder in er på kalas. Alla får största och bästa biten!

höst trollet

Tack markatta!
Bara ler åt ditt utbrott..
Vet du, att:
"Snälla flickor" kommer till himlen..
...Vi andra kommer precis hur långt vi vill...!

Kör hårt markatta, dé e´klös i dig ;-)

kram /trollis

Villervalle

så utspann sig följande konversation vid tårtbordet när det bara var lite kvar av tårtan och två personer stod på tur. Den förste tog en rejäl bit och lämnade bara en liten bit kvar.

-"Det var det värsta"

-"Hur så"

- "Ja du tog ju en jättestor bit och lämnade bara en liten bit till mig"

-"Jaha. Hur skulle du gjort själv då?"

-"Jag skulle naturligtvis bara tagit en liten bit."

-"Ja, men det har du ju fått nu" :-)

VV

vill.sluta

Nu hoppas jag att det var du och de andra som tog varsin feting av tårtan. Själv är det strax dags för beach 2013. Så jag skänker tacksamt iväg tårtan..............

Eller jag tvärvänder i dörren och roffar åt mig den största biten av dem alla.

SÅ GOD, jag tackar av hela mitt hjärta!

Kan man få en bit till sedan om du har på lager???????

Mums, du kan som INGEN annan kan!!!!!

mmmmmmmmmmmmmm
//A

höst trollet

Det är precis så det blir, när vi inte talar klartext, utan förväntar oss att folk ska bete sig på ett visst sätt..
Vi håller väldigt hårt på "outtalade sociala koder", för att sedan bli tysta och tjuriga om vår omgivning inte följer dem..

Vi måste nog lära oss, att vår omgivning inte består av tankeläsare..
Ett klart uttalat budskap, behöver inte vara elakt, men ska heller inte kunna missförstås..

Ha en underbar söndag allihop! kram /trollis

markatta

Och vilken resa... Det gör det så mycket lättare nu när det är lite svårt och kämpigt ibland att kunna gå tillbaka och se att det faktiskt har varit så mycket värre. Och har det varit värre så betyder det ju att just nu är det bättre! Jag kan faktiskt nöja mig med det just nu, de stunder jag inte mår så bra, att det ändå är bättre och det måste ju betyda att det är på väg åt rätt håll.

Kom att tänka på en Allan Edvall-låt, ska se om jag kan hitta den. Här:
http://www.youtube.com/watch?v=3_r0b1cJb6k

Blev också full i skratt över mig själv, hur snedvridet jag tänkte förut, då när jag skrev mitt första inlägg. De första svar jag fick var från Villervalle och Adde, hårda och rättframma och jag tyckte de var så känslokalla i det de skrev. "Menar de på allvar att man inte ska hjälpa någon som går ut utan skor!? Vilka elakingar", haha! Idag vet jag att det är precis tvärtom, att det var av medkänsla det skrev så och det är jag glad och tacksam för. Men ärligt talat så var det nog också nödvändigt, för att jag skulle stanna kvar här på forum, att "brudarna" kom in och kommenterade också, Lelas, MT, trollis m.fl. för att jag skulle kunna ta till mig något över huvud taget. Skönt att det finns så många olika typer här, alla har ju olika sätt att uttrycka sig på.

Nu ska jag ut med hunden och hoppa i lövhögar!

Kram!

markatta

tänkte att; ska det bli en sådan dag idag. Men jag grät grät grät, utan att något speciellt har hänt och det var faktiskt rätt så skönt. Loggade in på forum för att skriva lite men fastnade i andras trådar och jag slogs av hur mycket det faktiskt hjälper att läsa och kommentera andras inlägg. När jag ger råd till andra så har jag ju ett utifrånperspektiv. Jag dömer dem inte. Jag tycker inte att det är deras fel det som hänt. Jag tycker inte att de är dumma i huvudet. Jag tycker inte att de förtjänar att må dåligt. Så de råd jag ger till andra här blir också mer befästa i mig och alla ni som skriver och delar med er hjälper mig att åter och åter igen rikta in mig på den väg som jag vet är rätt för mig.

Tack!

höst trollet

En stor kram från mig, markatta!
Jag tror att vi ibland gråter, för att det är så mycket vi stoppat inombords, vid andra tillfällen, när vi inte kunde gråta..
Alla tillfällen, när vi var tvugna att "ta hand om ruljansen"..
Det är mycket sorg och ilska som bara rinner ut.. Spelar ingen roll, varför eller vad det var..
En del är nog, för att man är besviken på sig själv, att man inte såg detta tidigare..
Att man spelade med i spelet, istället för att säga stopp!

Du har blivit ett ovärderligt stöd, på den här sidan! Du ger så kloka råd, för att du har varit där själv!
Tack för att du finns här markatta!

kram /trollis

markatta

nu fick du mig att gråta igen! Men bra gråt tror jag. Att man kan börja lipa bara av att någon säger/skriver något snällt till en...

Ja, du har nog rätt. Man gråter ju oftast inte när till exempel en hemsk olycka inträffar. Man hjälper de som är skadade, lugnar, ringer ambulans. Först när ambulansen kör iväg den skadade så kan man tillåta sig att gråta, kanske inte för att man är ledsen utan för att man inte behöver vara stark längre.

höst trollet

Det blir bättre markatta!
Som jag skrev förut någonstans,det är klös i dig!
Men så har du ju också börjat lämna den där "offerrollen" som faktiskt innebär att man är "den duktiga" som biter ihop (utan att få cred för det)
Det är den rollen, som gör att man tycker synd om sig själv(för ingen annan verkar ju förstå..)

Många blir väldigt förvånade, när en sådan person så småningom sätter ner hela foten och börjar styra sitt eget liv (istället för att bara "prata" om hur man skulle vilja ha det)

Jag själv har en bra bit kvar, även om jag också är på väg.. Och jag blir så innerligt glad, när jag läser om våra framsteg (även om de syns små) på forumet..

Det är som om vi hjälps åt att dra och puffa varandra i rätt riktning..
Vägen är allt annat än jämn, därför behöver vi nog både svära och gråta.. På något sätt ger det styrka, att veta att man inte är ensam.. Och här behöver vi ju inte längre vara de starka, som fixar allt, här kan vi tillåta oss att vara oss själv..(undra på att luften går ur ;-) )

kram trollis

markatta

Jag höll honom hårt till mitt hjärta, så knogarna vitnade och handleden brast...

Tror att jag gråter så mycket nu för att det är först nu som det har gått upp för mig att jag faktiskt menar allvar med att inte träffa honom mer, om han inte söker hjälp för sin alkoholproblematik. Och det är först nu som jag inser att det faktiskt kanske aldrig kommer att hända.

Tidigare har jag "levt på hoppet", vilket bara gjort processen så mycket mer utdragen. Ingen film jag sett har visat en sådan lång "göra-slut-scen", den har ju pågått i flera år. Eftersom jag alltid hoppats och hoppats att han ska vilja göra något åt sitt drickande, sin våldsproblematik, vår relation, så har jag inte tidigare i hjärtat fullt accepterat att relationen är över.

Jag tror att jag har accepterat det nu och jag sörjer. Men jag tänker att det är ok, känns nästan skönare att vara i det här än i ilskan, ångesten, tassa på tå ständigt och jämt. För har man väl tillåtit sig att inleda sorgeprocessen så måste det ju också betyda att det finns ett slut, eller hur?

Kom på mig själv i morse med att jag brutit med vissa kontrollerande beteenden jag haft. Ett exempel är att jag tidigare har kollat min brevlåda flera gånger om dagen, för att se om han försökt att kontakta mig genom att skriva (hörde att han "supit bort" sin mobil igen). I morse när jag vaknade så kom jag att tänka på att jag inte kollat brevlådan en enda gång igår och att det inte spelade någon roll för även om han skulle söka hjälp och bli nykter så har jag gett upp tanken på ett "vi" igen. Det är för infekterat för det.

Jag hoppas såklart för hans skull att han en dag kommer att bli nykter och må bra men det skulle ju ta jättelång tid och när jag är ärlig med mig själv så ser jag mig någon helt annanstans i livet då. Jag varken vill eller kan vänta på honom som en älskarinna som går och väntar på att den man hon älskar ska lämna den kvinna han älskar. Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden. Den som gick och trånade och hoppades att han skulle komma till mig, hoppades att han skulle lämna sin älskade för mig och till slut, när jag insåg att han aldrig skulle lämna "henne", ändå nöjde mig med att han kom till mig när "hon" inte fanns till hands, bara för att känna mig lika övergiven varje gång han snörde på sig skorna för att gå hem till "henne" igen.

Är det det här som menas med att "släppa taget"?

Lustig känsla i alla fall, att liksom vara glad över att vara ledsen.

Kram på er!

höst trollet

jag tror att det kan vara precis så..
När man trots att en liten bit fortfarande svider, känner att man ändå inte vill gå tillbaks.

Ett lugn och en liten glädje mitt i det sorgliga..

Skickar dig en STOOOOR KRAM! Sköt om dig! /trollis