Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

höst trollet

Tittar in lite snabbt denna söndagmorgon...
Dompa, har väl egentligen redan satt ord på mina tankar..
Funderar lite på om det är den gamla "skammen" som får oss att "inte välja"?
..Som får oss att inte vilja blotta oss i hur illa det är..
Du är modig Stigsdotter, som vågar utelämna en sån här bit. Skammen är inte din, men vi människor funger ju som så, att vi skäms mer för våra närmaste, än för våra egna misstag..
Altså gör vi allt för att dölja... T.o.m. för oss själva..
Du vet redan att du kommit till vägs ände, och att det bara är beslutet kvar.. Hoppet, ut i det okända..
Precis som för oss andra medberoende, förstår jag hur svårt det är att ta "hoppet", beslutet, som ändrar så mycket i våra liv..
Jag kan inte, lika lite som någon annan här på forumet, råda eller besluta åt dig, bara säga att jag förstår din vånda..
Kram trollis

ut i det okända... är svårt, som trollis skriver.
Jag hade en flash back igår mellan kl 15-16, kunde se hur det var för två år sen och talade med mannen om det. Skrev om det i min tråd på morgonen idag. Konstaterar att jag minns enskilda bilder som inte hänger ihop... så var det då och vägen till steget ut var lång.

Tack för att du så generöst delar med dig!
Önskar dig en fin dag! Kram / mtA

Stigsdotter

...från mulletants tråd där Hösttrollet funderade över tystnad och skam. Att man väljer ord på guldvåg för att inte misstolkas. Att skam blir till knappar att trycka på, att outredda saker som inte vädras ut finns kvar därinne. Jag känner att där är så mycket som borde vädras ut! Hemma hos oss är kommunikationen bristfällig och vädring förekommer endast i affekt då mannen inte tycker om att "älta".

Jag uppskattar ärliga och tydliga råd! Jag ser er ju inte, ni kan tycka vad ni vill, jag kan inte skälla på er för det :-) även om jag betraktar er alla som riktiga vänner så ser vi inte varandra annat än det vi själva visar upp, vi kan inte slänga igen dörrar i ansiktet på varandra. Min nyfunna "riktiga" vän Maria42 presenterade mig ansikte mot ansikte i helgen några frågor och funderingar som fick mig att känna allt från ett kallt hål i magen, en ilska över det befängda men också en uppskattning inför det modiga och vad härligt det är att kunna säga ärligt vad man ser och hör utan att vara rädd för att trampa på tår!

Till Tilde vill jag bara säga att även om du tog bort dina ursprungliga rader så hjälpte du mig lite med de rader som blev kvar: att det jag skrev fick dig att skriva tillbaka, ta bort och sedan promenera runt, runt i kvarteret ledsen för min skull hjälper mig att se lite på mig själv "utifrån" - jag kan mycket väl tänka mig vad jag själv hade givit för råd!

Tänk att jag skulle bli en sån där som man ser och tänker "varför går hon inte bara!". Så blir min nästa tanke att nu överdriver jag allt, så farligt är det ju inte, vi slåss inte i alla fall. Och det är så lätt att lägga skulden på sig själv: nå hur rolig är jag då? Jag surar minsann ofta jag med! Jag har en orealistisk idé om hur det skall vara osv osv. Om någon skulle beskriva en situation som de inte trivs i för mig så skulle ju jag säga: nå men så gör något åt den då! vad väntar du på? döden? Egentligen räcker det väl med det - jag trivs inte alltså gör jag något åt situationen!

Tyvärr är inte livet svart eller vitt. Det är svårt att famla sig fram i det där dimgrå mörkret däremellan! Just nu vet jag verkligen inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill få till en bra dialog, en lösning och en gemenskap med denne man. Mot slutet av veckan ska vi för första gången träffa en familjeterapeut. Tidigare har jag tänkt att jag VILL få detta att fungera och att jag är beredd att försöka men nu undrar jag om man måste veta vad man vill innan man kommer dit eller om man får hjälp med det där? Jag vet inte längre om jag vill, om det finns någonting kvar. Nu svamlar jag men det får stå här som en elegi över min velpottepersonlighet!

man måste verkligen inte veta just nånting när man kommer till familjeterapeuten. Hoppas det blir bra. Såg du Par i terapi på TV? Ursäkta nu, jag kanske frågade redan... jag tyckte det var en så bra serie.
Kram till dig! / mt

Maria42

Du står inför ett stort beslut som rör flera personer, ett sådant beslut tar man inte i en handvändning. Oavsett vad beslutet blir så ska det kännas bra i hjärtat, vi är inte vana att känna efter utan mer bedöva våra känslor. Känn efter, gå på samtalet förutsättningslöst och se vad som kommer upp där. Känn efter igen, vad känns bäst för dig. Låt det ta den tid det tar, du behöver inte fatta ett snabbt beslut.
Hoppas ni får ett bra samtal, Kram!

Stigsdotter

Är nog bra! Det känns bara som om jag vill komma vidare. Nu! Men det gör jag tids nog, det får ta den tid det tar och jag ska känna efter riktigt ordentligt, det ska jag. Det är väl för att jag, som du säger Maria, tidigare varit bedövad och inte riktigt känt efter.

Tack för tipset om Par i terapi. Jag såg inte den tyvärr. Försökte se gamla avsnitt på SVTplay häromdagen efter att jag fått tips av en (manlig!) kollega som sa att den var mycket bra! "först tyckte jag den var jättelarvig" sa han, "men sen upptäckte jag att, nämen sådär brukar ju jag säga!". En annan (även det en manlig!) kollega tyckte mycket bättre om In treatment, som är en annan bra serie (som jag faktiskt sett). Vilka män jag har på mitt jobb :-)

höst trollet

Så mycket klokhet det finns i dig idag!(har du märkt det *ler*)
Vi ska ibland skynda långsamt, inte låta oss "stressas" till beslut..
Det ska kännas bra i magen..

Och du undersöker ju alla alternativ först..SMART!

Visst har du fantastiska kollegor ;-D

Morgonkram / trollis

Stigsdotter

Usch, idag är ingen bra dag. På eftermiddagen ska vi gå första terapisamtalet. Om han kommer, har aldrig velat gå men nu bokade jag bara en tid och bad honom infinna sig. Jag hoppas det blir bra, att det är en vettig människa vi träffar och att jag skall vara stark när jag kommer dit. Just nu känner jag mig bara gråtfärdig men vill ju inte gå dit och sitta och böla :-(

Det känns som om det pågår en kamp inom mig. Den där lilla magkänslerösten som skriker NEJ som svar på frågan "vill du vakna upp med denna man resten av ditt liv?" trycks ned av en annan röst som säger att "ni kan arbeta på det, ni kan förändras!". Jag vet att jag håller på att förändras, jag vet att jag håller på att hitta tillbaka till mig själv nu när alkoholen inte bryter ned mig. Men jag vet inte om jag vill förändras med honom. Det skulle kännas lite som om allt det dåliga har varit mitt fel - om bara inte jag hade druckit så hade vårt liv varit bättre. Och nu när jag slutar dricka så blir allt så bra, då förändras han också till det bättre. Är allt bara mitt fel då?

höst trollet

till dig oxå, Stigdotter!
Visst är det lite larvigt, att när man väl står där och har fått sin samtalstid, så blir man lite tvehågsen.. Ett litet, "jag kanske överdriver i alla fall" smyger sig in..

Nej, om så är fallet, GLÖM det! Får du med mannen så är det BRA, får du inte så gå SJÄLV!
Om han är minsta intresserad av att ge ert förhållande en chans, så ska han ta denna!
För läser jag mellan raderna, så är det sista halmstået du räcker ut..

Vill han inte, så får du nog inse, att han kanske inte vill fortsätta längre..?
För det måste väl ha gått upp för honom att du inte trivs?

Det betyder kanske inget omedelbart uppbrott, men jag anar att det inte är långt bort om ni inte vill vara ett vi längre (och till ett VI, krävs 2 personer)

Det går inte att bara titta tillbaks och titta på fel (vems, varför etc) DET löser ingenting i NUET!

Det är bra att titta på problemet, men inte sitta och klappa om det som ett gosedjur, för då kommer man inte vidare..

Jag tror att ni måste få hjälp, för att gå åt samma håll igen.. Vill han inte, så kan du inte göra så mycket åt det (bara sluta erbjuda "hotell-boende" av "snällhet")

Kanske Stigsdotter, är det du som får lov att släppa taget...

Jag önskar dig all lycka med samtalet. Hoppas verkligen att det är början på något konstruktivt!

kram Trollis

Tilde

Du kommer lyckas i ett val som blir ett gott val för dig... kanske tar lite tid, men jag tror det blir bra att få gå i samtal. Ibland behöver man lite ledljus i mörkret.
...styrka till dig

Vi följs...

Maria42

Aldrig bara ens fel att det blir som det blivit, man är två som bidrar till det i en relation.
Blev det ett bra samtal? Hoppas det för din skull, att han dök upp och att ni kunde båda framföra vad ni tycker.
Om inte, fick du ut något av samtalet ändå?

Skickar styrka till dig, Kram!

höst trollet

Hej Stigdotter! Tittar in med en stor helgkram.
förstår om du har en del att fundera på..
Jag hoppas också att den här kontakten varit bra för er..
trollis

Stigsdotter

"varför har vi inte gjort detta tidigare?".

Vi träffade en bra terapeut. Ja, vi, för han dök upp utan att jag hade påmint.

Jag tror att den största behållningen av samtalet var att få makens fulla uppmärksamhet. Jag tror att han för en gångs skull hörde vad jag sade! Jag sa ingenting nytt men han lät förvånad: "SÅ illa är det väl inte". Det var också bra att höra någon annan (terapeuten) säga sådant som jag själv sagt och få bekräftat att jag tänker rätt. Vi får se vad som händer. Vi går fler gånger i alla fall, förhoppningsvis lär vi oss att kommunicera på den där vuxen-till-vuxen nivån som vi så uppenbarligen INTE befinner oss på nu! Och, oavsett utgången, så måste vi ju kunna prata med varandra eftersom vi har barn ihop.

Konstigt nog kom inte mitt drickande upp i samtalet men det kommer säkert...
Jag är i alla fall inte sugen på att dricka, det är så skönt!

Tilde

Nu kan det ju bara bli bättre, eller hur? Vad än utgången blir så har du tagit ett steg till i rätt riktning. Bravo!

Kram Tilde

Maria42

Det kan bara bli bättre, vad bra att han kom och att du kände att han verkligen lyssnade på dig.
Vad det än leder till så har ni tagit ett stort steg i rätt riktning.
Kram, kram!

att det går framåt Stigsdotter! Har kollat en del bakåt i din tråd, och du har verkligen kämpat med allt möjligt. Hoppas ni kan börja nå varandra bättre, och hur som helst så händer ju något i er relation som ni måste hantera.
kram,
Fenix

Stigsdotter

Tack för tipset Mulletant. Jag känner dock att jag inte orkar engagera mig i detta om det eventuellt är så det är ställt. Hittade för ett tag sedan en artikel i tidning om vård som handlade om en mansklinik i STH dit män kunde gå med allehanda besvär och funderingar. Den gav jag till honom. Han har inte ens kommenterat det eller frågat varför eller något. Kanske fel av mig men jag kan inte jämställa detta med ett substansmissbruk, just nu känner jag mig bara arg och ledsen. Mest ledsen.

Igår frågade jag om kursen som han går nu, presentationsteknik, kommunikation etc. Jag vet ju att familjen brukar bli lite involverad, men inte jag? "jag kommunicerar mycket på jobbet" säger han då. Jaha, vad bra att du kommunicerar nånstans då kan jag inte låta bli att säga "ja visst är det". Det känns som om vi står så långt ifrån varandra. Igår var jag arg men idag känns det som om jag sörjer.

Jag vet ju att han är en bra människa, han är trevlig och omtyckt. Tyvärr återkommer jag hela tiden till "vad är det för fel på mig som inte kan få de där bra sidorna?". Det är inte konstruktivt och jag vet att det är farligt för mig att tänka sådant. Fast jag känner att jag kan hantera detta utan att vilja dricka idag. Jag försöker se det som sorg över oss istället för att klanka ned på mig själv att jag är en sådan som framkallar det sämsta hos andra människor. Men det är svårt.

Tilde

Jag kan inte se att du framkallar hans beteende. Han gör sina val och som jag ser det så gör han val enbart utifrån sitt eget "mående" om du förstår vad jag menar. Han gör inte val för ert gemensamma välmående eftersom du ju uttryckt att du ogillar det han sysslar med. Jag kan inte se att du framkallar hans sämsta sidor, tvärtom vill du ert gemensamma bästa.

Ibland kanske man i relationer inte går tillsammans utan var och en, men ändå ihop. Utvecklas inte med varandra utan mera var och en. Kanske inte då man mår som bäst i relationen. Ibland möts man igen, ibland går man skilda vägar.

Har du tänkt på att gå ensam till terapeut för att få hjälp med att hantera och reda i det här för att du själv ska komma vidare på bästa sätt.

Att bygga sitt egenvärde är viktigt. Jobba på självkänsla och utveckas. Att kunna välja bort det man inte vill ha, det som inte är bra för en. Lätt att skriva, svårare att förverkliga kanske... men bit för bit. Lägga sin energi på att växa själv istället för att lägga energin på någon som ändå gör som han vill.

Ja det var lite funderingar...
Styrkekram