I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

vill.sluta

Av att läsa ditt inlägg. Skönt att du inte har sug. det har jag, riktigt tufft och besvärligt.
Ser fördelarna med att INTE dricka....... men resten då?
//A

Minime

Läst hela tråden ikväll. Konstaterar alldeles för många likheter med Ts och mig. De ger mig styrka att läsa din resa. Min är inte lika långt gÅngen men förhoppnIngen är såklart att klara mig lika bra. Förhandlingarna med alkoholspöket pågår ständigt inom mig, att inte erkänna för alla att det kanske får bli såhär för alltid inte bara en period etc känns igen. Jag kommer fortsätta läsa och följa dig. Inspiration för att klara mig vidare, tack för det. Jag har varit alkoholfri två helger i rad nu. Tog beslutet för en förändring liksom du i Ångest efter en för blöt fest..

Mammy Blue

Det du funderar över, "prettostämpeln" som man kanske kan kalla den, den känner även jag av, kanske lite för mycket för mitt eget bästa. Jag har väl alltid velat vara "käringen mot strömmen", det där med att vara en svensson ligger inte som ett förstahandsval. Men nu börjar jag mer och mer likna en svensson, vill inte dricka, vill inte röka, och fuskar inom LCHF. Fattas bara ett årskort på gymmet, men där går gränsen! ;-D

116 kg på vågen borde kanske räcka som motivation för att ge sej på även den sista punkten, men det är nog bäst att ta det viktigaste först, alkoholen... Svenssonlivet - here I come!!

Clementin

MissH, precis som du skrev i min tråd måste jag skriva i din: Din histora kunde vara min egen! Jag känner igen mig i så mycket, jag kan inte sluta hänga här i din tråd :D Partyprinsessan, fler (mer osynliga) parallella beroenden, ångesten, att socialisera på Facebook klockan fyra på morgonen, att vara kissnödig för att andra ska slippa vänta... Det är ju läskigt!

Du är en stor inspirationskälla för mig!

Kramar
Clementin

Stigsdotter

om din väg MissH! Du har kommit långt och jag känner igen så många tankar! Blev inspirerad av att läsa här i tråden så nu har jag beställt den där boken om Sockerbomben i din hjärna, precis som alkoholen förstör kroppen förstår jag att även sockret har sin del i en massa olika saker som sker i den och känslor som vi har.

Heja dig!

MissH

Jag tackar och bockar lite generat, det är ju härligt om man kan inspirera någon :-) Hur olika vi än är så är vi så lika när det kommer till problemen med alkohol, och när man börjar rucka lite på sitt beslut i tanken hjälper det att läsa i någons tråd (eller sin egen kanske). Då blir iallafall jag säker igen, det går inte att komma runt. Jag kan inte dricka.

Sockerbomben var jättebra att läsa för mig, jag förstod varför det varit som det varit kring mat och sötsaker och jag släppte en hel den skam och skuld, för det finns det även kring detta. Jag har inte haft dålig karaktär. Alla som kommenterat min vikt och hur jag ätit (mest jag själv) sedan jag var liten kan ta sig där solen inte skiner rent ut sagt, det var inte så jäkla lätt. NU är det lätt, jag förvånas själv. Nu när hjärnan inte får en gnutta socker. Folk runtomkring mig, på jobbet, kommenterar hur duktig jag är som låter bli brödet, som inte fuskar med godis, som äter min matlåda och sedan är nöjd. Jag känner igen känslan från när jag slutade dricka där i början, när jag väntade på det där suget och krisen som aldrig kom. Samma där, fick höra att jag var duktig men kände det inte riktigt. För det är inte en kamp längre, det var en kamp när jag fortfarande drack. När jag slets mellan min önskan att få dricka mer och vara som "alla andra". Och det är samma med sockret, finns det inte blir det ingen kamp. För mig är det som sagt lättare att vara utan helt.

Jag menar inte att gömma mig bakom nåt slags "tyck synd om mej det är faktiskt en sjukdom", varken när det gäller alkohol och socker och vad det nu kan vara. Det är jag som bestämmer i slutändan. Men det hjälper mig helt klart att förstå varför, det gör ju också att jag kan se hur maktlös jag är, att jag kan kapitulera (precis som Jonas).

Mammy Blue, jag tänker på det du skriver om att vägra svensson-liv, sån har jag också alltid varit. Dels för att jag varit för rastlös, rädd för att få tråkigt. Men också, om jag gräver djupt nere i känslogömmorna, för att jag trott att jag inte haft en plats där. Inte riktigt klarat av det, som om jag vore underlägsen "alla andra". Låter lite knepigt ser jag nu, men jag kan inte beskriva det bättre än så. Men du, nu är vi ju snarare kärringarna mot strömmen när vi INTE dricker? Vi lever på det ett tag tycker jag!

Ps. Jag har faktiskt ett årskort på gymmet, men kan försvara mig med att jag under minst ett halvårs tid endast var stödmedlem. Nu är jag där flera gånger i veckan och måste säga att endorfinkickarna är ganska beroendeframkallande dom också.

så roligt att läsa att det funkar för dej med LCHF och utan socker. Det är verkligen otroligt hur bra det går när man kommer ur det. Allt hänger ihop. Jag blir ibland på gränsen till fanatisk, man behöver ju inte vara rädd för lite potatis. Men det jag är rädd för är att suget ska komma tillbaka. Jag har varit tvungen att fuska lite med smörgåstårta på en bjudning, måste äta det som fanns. Sen åt jag lite choklad av bara farten på kvällen. Men det har gått bra att komma tillbaks.
Visst sparar man pengar på att inte dricka vin. Mitt mineralvatten kostar bara en bråkdel:)
Fortsätt skriva och inspirera!

Mammy Blue

Jodå, jag förstår nog vad du menar med kampen som försvann. Tror att det är det som nu -på min tionde nyktra dag - ställer till det i mitt huvud: -Va? Var det inte svårare? Var finns haken?

Finns ingen hake som vill.sluta skrev i min tråd, det ÄR nog så som du skriver, det är lättare med "inget" än "lite". Stephan Rössner, Bantningsexpert, står ju för uttrycket "man kan äta allt, men inte så mycket, och inte så ofta", och visst- det funkar nog för många, antagligen samma personer som klarar av att dricka enligt samma mönster.

Känns gott att slippa kämpa mot lagom- fanskapet, så ja, ännu mer käring mot strömmen, hi-hi!

MissH

Ja mineralvatten frossar jag i, det verkar vara det nya svarta för oss alkade? Favoriten just nu är Ramlösas Rött päron, helt gudomligt god! Hur länge har du ätit enligt LCHF, har du gått ner mycket? Tanken från början var för mig att må bättre, inte att fokusera på vikten, men nu när man börjar märka att kläderna sitter lösare är det ju helt klart svårt att låta bli att ställa sig på vågen :-)

Mammy Blue, för mig är nog haken att inte glömma, att klara av att hålla min nykterhet längre fram. "Kampen" är som sagt inte mycket till kamp just nu. Eller så är det kanske så här lätt? Den som lever får se som man säger. Tio dagar nykter är ju kanon, och du har så mycket framför dig! När självkänslan växer, när tryggheten kommer tillbaka, lyckopirren i kroppen...det är verkligen värt det.

Mammy Blue

...går inte så bra ihop har jag noterat. Gick raskt ner 8 kg i maj, det var en period med mycket jobb och lite dricka, under semestern var jag väl knappt nykter en enda dag, och de åtta kilona har jag fått tillbaka plus ränta... Men det går ju inte att hinka bärs som en elefant och tro att man ska gå ner i vikt. Kommer förmodligen att gå ner nu, men kommer inte väga mej än på ett tag, det var 116 kg för en vecka sedan, återkommer när jag har gjort det. ;-)

Håller med dej om haken, det går så lätt så att återfallsrisken känns överhängande. Vi får se upp med det.

höst trollet

Ha, ha.. ÖL, kallas ju för "flytande bröd", så det brukar definitivt inte gå ihop med LCHF..
Vad jag förstått, är olika människor också olika "kolhydrat-känsliga"..
En del av dem kan dricka t.ex. vin och lågkolhydratöl.. Andra inte..
Hos andra, lägger det sig som bommull runt midjan...

Ser att du verkligen är bestämd i dina intensioner..;-D
kram /trollis

MissH

Firade 6 månader i torsdags, kan inte riktigt fatta att det gått så fort!

Livet flyter på, känns som om jag äntligen håller på att bli mig själv igen, sån som jag var från början på nåt sätt. Eller som jag är kanske, på riktigt. Känner mig starkare, jag är inte lika rädd för livet längre. Låter absurt egentligen, men kanske är hjärnan reparerad på nåt sätt? Inga kemiska ämnen som påverkar, hjärnan får liksom jobba ifred. Och så har jag nog banne mej aldrig tänkt så mycket som jag gjort det senaste halvåret, vägrat falla in i gamla tankemönster. Inte tänka ner mig själv, acceptera vem jag är, försöka hitta vad jag verkligen vill. I och med att jag kämpat så för att passa in har jag glömt bort vem jag verkligen är, men jag tror att jag börjar hitta den personen nu. Usch vad ledsamt det låter...ibland är jag jättearg, lättkränkt och retlig, arg över gamla oförätter. Men det får vara så, det går över. Tror det måste få komma, så att jag inte glömmer att sätta gränser.

Nej, nu blir det långfrukost och en sväng på stan!

Ha en fin helg!

till ditt halvår !!!!!!!!!!!!!

Tiden går fort, tyckte inte det var länge sedan du smög in här som en rädd lite varelse :-)

Nu tar du plats och börjar hitta dig själv.....underbart ! Vi behöver lyckliga historier ibland !

Kram !!

viktoria

Jag blir så glad för din skull Miss H! Det är att vinna högsta vinsten att få utrymme att vara den man är ämnad att vara. Många grattiskramar till dig! Det är ett fantastiskt jobb du gjort.

Tilde

till ditt halvår... jag förstår dig så väl när du skriver att du känner dig starkare och inte lika rädd för livet längre. Jag är där nånstans också, har börjat sätta gränser och ta itu med känslor som "legat nere", i mitt fall på grund av att jag lastat på mig för mycket och inte orkade ta emot.
Nu går det framåt sakta men säkert...
Och gamla sura oförrätter, skulle man helst bara stoppa i en stor säck och slänga för det som är gjort det är gjort. Och som du skriver... det går över.
Jag känner igen mig...
...och, det enda vi kan påverka är ju det som händer nu och därigenom skapa en framtid vi vill ha. Och säga "nej tack" till både människor som suger vår energi och handlingar vi ogillar. Sätta gränser. Det som var igår är redan gjort. Ingen ide att älta (men svårt ibland).

Vilken resa du gjort!!!
Var stolt över dig Miss H.

vill.sluta

Vad roligt att läsa, detta är du väl värd.
Jag kommer efter i hasorna, ca sex månader ca men jag ger inte upp så lätt.
Ni ger vi detta en ordentlig chans tycker jag!!!!!!
//A

MissH

Tackar för fina kommentarer!

Jag skriver inte så mycket längre, och är inte inne lika ofta. Men jag mår bra. Kanske prövar jag vingarna? Ska erkänna att jag haft funderingar på om jag verkligen inte kan ta bara nåt glas vin, men när det väl kommit till kritan vill jag inte! Usch, nej tänk om jag inte kan sluta, tänk om jag blir bakfull? Och tänk om jag blir påverkad, jag vill ju vara klar i huvudet, vara jag. Vad är det då för mening? Nej, jag håller mig till Ramlösa.

Läser i nya trådar och tänker tillbaka, funderar över om det bara var så att jag ville undvika att bli för full när jag tänkte att jag skulle sluta. Men nej, jag vet att jag hade tankar om att mitt sätt att leva på något sätt hindrade mig från att nå min fulla potential. När det gällde prestation, lycka...ja allt. Jag ser nu att jag hade rätt. Om man aldrig låter sig vara bara sig själv vet man inte hur man är, eller vad man kan, om man duger. Man måste börja med att vara ärlig mot sig själv. Jag är inte perfekt men jag tycker om mig själv. Börjar bli mig själv. Det där vanliga livet som jag tidigare tyckte var trist och svensson är plötsligt något jag eftersträvar, att hitta lycka i det lilla är guld värt. Och så blir det stora mycket större!

Har märkt att jag har lättare att sätta gränser nu, har nog med självkänsla att göra. Typ; jag förtjänar respekt (äntligen). Reder ut relationer. Är skilsmässobarn och har en rätt skev relation med min pappa, har aldrig haft något stöd där. Ser att mitt kontrollbehov bottnar där, jag har tagit fullt ansvar för att relationen ska funka sedan jag var liten (och han flyttade tio mil bort). Han är väldigt kritisk och jag bara tar emot, på något sätt tacksam över att vi har en relation över huvud taget. Well, inte längre. Bara jag tänkte tanken så blev jag alldeles lugn. Sätter stopp för sarkasm och kritik och märker hur han liksom skruvar på sig av osäkerhet. Men jag tar inte skit nu, vägrar acceptera nån slags "gubbar i hans generation"-skitförklaring. Är man inte trevlig kan man vända i dörren.

Nu är det dags för ett träningspass, ska knarka lite endorfiner! Ha en fin onsdag!

Maria42

Att du mår bra och börjar få lite skinn på näsan. Nej, vi ska inte ta skit om det inte är befogat.
Jag håller mig också till Ramlösan. Kram!

MissH

Idag är livet lugnt, lagom med motgångar, känner harmoni. Börjar känna mej trygg i min roll på jobbet, finner mig i situationen mellan mej och pojkvännen och vårt boende, accepterar att vi får pendla och flänga varenda helg. Men jag vet också att jag helt plötsligt kan börja känna mej osäker och kass, hata staden jag bor i, människorna som stör runt omkring. Funderar över varför jag pendlar så, är det vanligt? Hormoner? Min önskan har ju varit att detta ska stabislisera sig allt eftersom tiden går som nikotin/alkohol/socker-fri. Fast jag tycker nog att det blir lite bättre, eller så vill jag tycka det. Jag hoppas ju på något sätt att det är en kemi i hjärnan som kan balanseras, snarare än att det är personlighetsdrag jag måste acceptera. Eller är det samma sak kanske? Kanske skulle man satsa på terapi ändå? Jaaaaa, vilken bra idé kommer alla säga nu, terapi är ju jättebra! Fast det är ju jäkligt jobbigt också, jag tror inte bara det är bra. Det är ju skitjobbigt att vända ut och in på sig själv, tror man måste välja sina tillfällen. Eller har jag fel? När jag pluggade psykologi hamande jag i en skitjobbig period då kurserna jag läste handlade om personlighet samtidigt som jag ställde upp som låtsaspatient för de blivande psykologerna och jag minns att jag fullständigt exploderade till slut, jag orkade bara inte definiera mig själv, köra in mig själv i det och det facket, jag ville bara vara. Blicka inifrån och ut, inte se mig själv. Ibland orkar man bara inte.

Skitsamma, idag mår jag bra och det ska jag njuta av. För njuta måste man. Ibland, när jag degar ner mig i soffan framför teven med något gott är det som om jag kommer på mej själv, "men vänta nu, får jag detta, är det verkligen okej, jag ska kanske ha lite dåligt samvete ändå". Det är inte bra, inte bra alls...men det lägger sig nog.

Förresten, det här med träningen...vet inte om jag skrivit detta förut men då blir det en repris. Nu när jag tränar känner jag endorfinrusen så tydligt, som när första glaset är svept ni vet. Har ju känt det där sköna efteråt innan, men detta är nytt. Kommer en bit in i passet, sköljer genom kroppen som en gigantisk skön rysning, nästan som en orgasm. DET är en belöning som heter duga, tackar för den kroppen! Har ju tagit bort alla "kickar" (utom kaffet) och är övertygad om att det beror på det. Någon som känt liknande?