av Gäst

I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH
lör, 2012-07-07 - 09:05

Att vakna ganska tidigt utan klockan, känslan av att få ligga kvar i sängen och bara fundera på allt och inget, försöka luska ut vad det är för väder bakom persiennerna...det är så härligt. Har min första semester på flera år och har såklart lite dåligt samvete över att vara ledig. Inte direkt medvetet utan mer som en liten molande känsla i magen. Vad är det för trams? Nä här ska njutas! Har inget planerat första veckan och det ska bli intressant att se vad jag gör, eftersom jag har en tendens att få lite ångest av att bara vara, enklare med ett fullt schema. Som en studie av mig själv.

På alkoholfronten intet nytt, inget sug men har heller inte varit utsatt för "frestelser". Det där med att ta ett glas vin här och där är inte (i nuläget peppar peppar) så svårt att avstå eftersom jag aldrig varit så intresserad av att smådricka. Vill ju alltid bli full när jag dricker, ett glas är helt meningslöst. Största risken för mig tror jag är att jag får för mig att festa till ordentligt, att jag tror att jag kan det. Kan sakna alkoholen, fast inte som jag använt den nu utan när jag var yngre, spänningen inför festen, allt det galna. Vet samtidigt att jag filtrerar bort allt det dåliga, all misär och ångest, det är ju så hjärnan fungerar. Ibland trycker jag bort tankarna direkt med ett "du kan inte dricka, punkt slut". Fast oftast försöker jag låta tanken löpa ända ut, var det verkligen så roligt? Nej. Kommer fram till samma slutsats varje gång.

Icke-drickandet tar mycket tid, tänker på alkohol varje dag. Å andra sidan tog drickandet en jäkla massa tid och framför allt energi så det får väl vara så.

Önskar er alla en trevlig helg!

Tänkaren
lör, 2012-07-07 - 10:18

Varför jag dricker som jag gör? Det har jag ängnat många tankar åt. För det första så märkte jag redan första gången jag drack att jag tålde ganska mycket. Några av vännerna spydde men jag kom hem utan att föräldrarna la märke till något särskilt. Började festa ganska sent, blev ordentligt i gymnasiet. Har alkoholism i släkten (min farbror är nykter alkoholist som höll på att supa ihjäl sig). Jag vet att jag har en beroendepersonlighet. I tidiga tonåren åt jag mycket godis & glass. Kan tyckas ofarligt men jag åt alltid mycket och snabbt. Tror att det var ett sätt att döva känslor redan då, ett sätt att fly. Det har varit en del tillfällen då jag har blivit avvisad ute på krogen tex då jag har känt en stor ledsamhet och tänkt "nä, fuck this", gått till baren och beställt en öl + en shot. Ibland gick jag ifrån mina vänner för att beställa mer utan att de såg, inte så sunt. Har inte heller varit den som har för vana att dricka ett glas till maten för det är gott. Vill gärna fylla på med mer. Tycker ofta att det är godare med cola eller vatten till maten.

Det konstiga är att jag alltid blir så fruktansvärt bakfull. Inte att jag spyr men kan ligga en hel dag utan att kunna äta och svarar heller inte i telefon. Det blir en slags isolering med en avstängd hjärna. Ibland håller bakfyllan i sig i 2-3 dagar. Varför vill jag sätta mig själv i den sisten? Det roliga är att jag alltid klarar av mitt jobb. Jag blir förvånad hur mycket jag tolererar, hur jag orkar ta mig igenom det gång på gång?

En annan en annan händelse som troligtvis har påverkat en del var min sjukdom jag gick igenom efter första året på gymnasiet. Jag blev cancersjuk, behandlades i 8 mån, tappade håret, hela kittet. Jag är oerhört tacksam att det gick bra och att det ligger bakom mig. En redan utmanande tid som tonåring med indentitetssökande, första pojkvännen, fester osv bestod av att överleva för min del. Efter att jag blev frisk så var det no mercy. Jag festade like there was no tomorrow. Kände mig odödlig. Men det höll inte i längden. Jag skulle ju växa upp, bli vuxen, vidareutbilda mig, skaffa en karriär... Tror jag fastnade i ungdomslivet för länge, har velat fly undan det som är svårt för länge, dvs känslorna. Problemet när jag dricker för mycket och gör olämpliga saker (som jag ibland inte minns) är att jag försöker kompensera det genom att vara extra duktig på andra områden. Jobbet är en klassiker. Då kan jag på något sätt balansera ut mitt negativa beteende. Alkoholen har vafit min frizon där jag fullständigt skiter i allt & alla och vågar ta för mig med det motsatta könet. Men i ett berusat tillstånd är jag så känslomässigt avstängd...

Det är ju inte bara negativa upplevelser jag har med alkoholen. Vore det så skulle det vara enkelt att ta ett beslut om total nykterhet. Spriten har ju fördelar med sig också. Problemet blir ju när konsekvenserna av mitt drickande blir alltför negativt, vilket det har blivit många ggr de senaste åren. Jag är ganska ny här inne men har sökt hjälp via alkoholgrupper, AA-möten, alkoholklinik (stöd av antabus) och har fått en hel del kunskap kring det här. Många gånger har jag inte gjort det direkt för mig utan även för någon annan närstående. För att klara av detta måste jag ha en stark vilja inifrån mig själv, för det är jag och bara jag som får leva med mina tankar, min ångest, min sorg.
Jag hoppas jag vågar göra allt det där jag bara vågar när jag är full även nykter. Jag är modig när det gäller mycket men superrädd för vissa saker. Jag vill verkligen känna att jag duger som jag är och att misstag & brister är en del av mig. Det är en styrka att visa sig svag!

Nu blev det långt detta här men det är verkligen terapi att skriva av sig här inne.
Ha nu en härlig, glad & nykter helg! Vi är värda det!! ;-)

MissH
lör, 2012-07-07 - 16:31

Det är bra att du skriver! Givande för både dig och mig, och andra som läser. Detta ämne är så förbaskat tabu så här inne måste vi ösa ur oss allt! Det du beskriver om dina upplevelser av alkohol, det skulle kunna vara jag som skrev, rakt av. Det är så exakt för mig! Jag har också skjutit på den där vuxenheten, varit stolt över att alltid uppfattas som mycket yngre, fram tills nu då. Vad är det man flyr ifrån? Undrar om det är en rädsla över att inte klara av det ansvar det innebär att vara just vuxen? Rädd att livet ska bli tråkigt kanske? Jag funderar över vad alkoholen ställer till med, inte bara genom att man gör dumheter utan hur vi påverkas själsligt. Har också haft en grym ångest dagarna efter, krävdes inte ens att jag hade druckit speciellt mycket för att oron i magen skulle komma smygande. Min pojkvän får ingen ångest alls, han blir bara lite seg. Kan det bero på att han kan hantera alkohol medans jag vet att det jag gör är fel, rent av skadligt? Kanske. Har kompenserat mitt drickande med duktighet, och troligtvis även åt andra hållet. Druckit för att jämna ut den där präktigheten, för att få slippa alla krav för en stund. Sjukt när man ser det med lite distans, vad sjuttan håller jag på med?

Du kommer våga en massa mer, det är jag säker på. Man har ju inget val när man inte kan ta genvägen genom alkoholen. Och på något sätt blir det, har varit för mig iallafall, lättare att visa sig som man är, utan. Har testat lite halvtramsiga grejer, gått till jobbet osminkad och ostylad (skulle aldrig i livet gått dit utan smink tidigare). Och vet du, byggnaden höll, folk klarade av att sköta sina arbetsuppgifter och jag märkte ingen som helst skillnad i hur folk behandlade mig. Trots att jag inte bar min mascara :-) Det jag menar är att man måste ge sig själv en chans, prova att bara vara sig själv. Inse att det varken handlar om utseende eller prestation, folk gillar en iallafall. Och gör dom inte det så är det okej.

Tänkaren
sön, 2012-07-08 - 20:30

Skönt att byggnaden stod kvar...;-)
Lite nyfiken på hur gammal du är nu? Själv är jag 33. Har också erfarat att många uppfattar mig yngre än vad jag är som jag har tagit som en komplimang. Blir nästan besviken om folk inte tror jag är yngre. Har känt den senaste tiden att jag vill "växa upp & ta ansvar", sluta leva som jag fortfarande va student. Problemet är att även målet att sluta dricka blir en prestation. "Va duktig du är som inte dricker" har jag hört från nära vänner och familj ett antal ggr. Samtidigt som de blir jättebesvikna när jag klappar igenom. Därför känns det så skönt att prata med dig/er som har liknande erfarenheter och tankar.
Känner igen så väl det du skriver om rädslan att livet ska bli tråkigt - att det inte ska hända nånting. Det är ju där den stora utmaningen för mig ligger att jag måste hitta på andra saker och engagera mig mer i mitt eget privatliv. Lever som singel just nu och då blir det ganska ofta att jag och mina andra singellompisar går ut på helgerna. Det är så det blir i min ålder att de som har familj umgås med dem och vi som lever själva umgås tillsammans. Jag har haft ingående diskussioner med mina närmsta vänner som är medvetna om mitt problem men tycker inte att jag är "så farlig" när vi är ute. Jag har även frågat dem om det är obekvämt om jag är nykter vilket de inte har nåt problem med. Jag tror helt enkelt att jag får ge mig en tid utan fylla så jag får känna efter på riktigt vad som händer i kroppen när jag hamnar i mina problemsituationer. Kanske är det inte så farligt som jag tror utan att det tvärtom går bättre! Det är mycket sällan jag dricker själv, har sällan alkohol hemma utan det är när jag är ute & på fest - i sociala sammanhang alltså.
Ska göra som du MissH att slopa det där med präktigheten. Vara jag och tänka "take it or leave it". Det viktigaste är inte vad folk tycker om mig utan vad jag tycker om folk ;-)

Så skönt att varit nykter hela min första semestervecka, lugnt och behagligt. Det jag är mest orolig för efter ett längre samtal med min väninna är det här med relationer. De har alltid börjat med alkohol med i bilden (vilket är inte helt ovanligt) och nu kommer jag få ta tag i dessa osäkerhetskänslor som kommer i samband med möte med killar jag tycker om. Jag känner mog som en tveksam tonåring ibland och ofta undviker det helt och hållet för att slippa stressen och rädslan för att bli sårad och övergiven. På fyllan försvinner den känslan. Vill inte vara själv hela livet! Vet inte hur många gånger jag har hört "varför är du singel som är så söt, rolig & trevlig"? Som det vore nåt fel på mig...
Nu gäller det att anta nya utmaningar helt enkelt! Som de visa säger: "Gör du som du alltid gjort kommer du få samma resultat". Nu ska jag göra annorlunda och få nya resultat, ska bli spännande att se hur det går...;-)

MissH
mån, 2012-07-09 - 11:34

Jag är lika gammal som du, 33. Måste vara nån slags milstolpe, vid 33 ifrågasätter man sitt drickande :-) Tog mitt beslut på min födelsedag, låg bakfull och insåg att jag inte kunde leva så längre. I början sa jag inget till någon, inte ens min pojkvän. Det handlade nog delvis om att inte göra någon besviken, eller känna mig som en idiot om jag inte skulle klara att sluta. Men framför allt ville jag att beslutet skulle vara mitt eget, ville inte blanda in andras tyckande och tänkande. Rädd att jag skulle göra tvärtom av all press (som vanligt, vara superduktig ena stunden för att sedan rasera något annat för att jämna ut). Grubblade jättemycket, kändes ganska ensamt men jag var tvungen att för en gångs skull bara lyssna på mig själv. Flera av mina vänner förstår nog inte att jag har problem, en verkar till och med bli provocerad av mitt beslut. Men jag vet.

Det viktigaste är inte vad andra tycker om dig eller du om dom, det viktigaste är vad du tycker om dig! Klyschigt så man nästan vill kräkas lite, men jag börjar förstå nu. Om jag accepterar mig själv fullt ut, gör det inget om jag blir kritiserad, det är bara någons åsikt. Ju lättare jag har att vara förlåtande mot mig själv, ju lättare kan jag acceptera andras brister. Det är en skön inställning jag strävar emot. Har alltid varit ganska långsint måste jag erkänna, accepterat skit till en viss gräns och sedan brutit när det gått för långt. Har på något sätt samlat på mig oförrätter i en relation, samlat på hög tills det hela blivit oförlåtligt. Svårt att förklara :-). Men jag börjar inse att människor med god självkänsla inte funkar så, man har lättare att förlåta om man samtidigt kan vara tydlig med sina gränser, se till att bli respekterad, men det funkar ju bara om man anser att man är värd att respekteras. Oj vad tungt det blev nu! Mycket som cirkulerar i huvudet...

Självklart kommer du inte vara singel hela ditt liv! Men du är kanske inte klar med dig själv än? Innan jag träffade min nuvarande pojkvän hade jag det ena stormiga förhållandet efter det andra (med en hel del alkohol inblandat, främst från min sida), det var av och på hela tiden, det skulle flyttas ihop och isär och till slut bara braka samman. Ser nu att jag inte var mogen, det var min barnsliga rädsla för att få tråkigt som förstörde och jag var tvungen att åka på en rejäl smäll innan jag fattade att det inte funkar så. Idag har jag en lugn stabil relation och det är långt ifrån tråkigt. Jag förstår att det känns skrämmande att inte kunna dricka sig till lite modighet, jag har också alltid tagit till alkohol i början (såklart), men det är nog bra mycket bättre att börja ett förhållande klar i huvudet. Du kommer dessutom dra till dig mer vettiga människor eftersom du kommer utstråla stabilitet och säkerhet. Modet kommer om du låter det komma fram, det är jag säker på.

Tänkaren
mån, 2012-07-09 - 12:50

MissH, känns som vi är väldigt lika du o jag. Jag måste säga att det är urskönt att kunna relatera så starkt till det du skriver. Om än alla här inne och andra jag har träffat har problem med alkohol så är jag en tjej som tänker & analyserar väldigt mycket. Vet att många säger att kan man inte hantera spriten så lägg ner. Grejen är att det finns en anledning till mitt drickande och viljan att fly från mig själv. Fastnade mycket när du säger att du tog detta beslutet själv utan att blanda in andra. Det är tvärtemot vad jag har gjort. Som om jag på något sätt lägger över ansvaret på någon annan. Det är precis som du säger att det måste - måste! - komma från oss själva. Komma inifrån. Det är ju svårt att be någon om råd om har ingen insikt i probelmatiken.

Det här med att sätta gränser och lägga oförätter på hög som du nämner va som att slå huvudet på spiken. Man blir behandlad som man tillåter sig bli behandlad, eller hur? Respekterar du dig själv så kommer andra göra det. Jag har också haft stormiga förhållanden och har en tendens att provocera. Som om det måste finnas lite dramatik för att känna mig levande. De killar jag har valt har inte varit så omtänksamma mot mig alla gånger. Då de har gjort mig ledsen har jag inte alltid sagt ifrån utan lagt locket på tuffen it out så att säga. Jag kan själv och klarar mig själv! Det är svårt för mig att visa mig sårbar...

Jag har alltid varit hård mot mig själv, ännu hårdare när jag misslyckas och lyckas inte hålla en bra nivå på drickandet. Som jag inte kan vinna. Och är det vinna det handlar om? Ska jag behöva vinna hela tiden? Jag blir väldigt attraherad av tanken om att vara mer förlåtande mot mig själv och andra. Jag kan vara väldigt kritisk och det är inte så charmigt alla gånger.

Nä, nu blir det fokus på att tycka om mig själv! Att supa ner mig och inte komma ihåg vad jag gjort & sagt är inte att vara snäll mot mig själv. Jag måste släppa på det gamla för att släppa in det nya ;-)

Adde
mån, 2012-07-09 - 13:21

på nacken för ert kloka resonemang MissH och Tänkaren ! Ni är på helt rätt väg !

MissH
mån, 2012-07-09 - 15:25

Hej Adde, vad roligt att du tittar in, det var ett tag sen!

Tänkaren, ja visst verkar vi lika! Tror tyvärr att vi är många fler tjejer som lider av duktighetssyndromet. Se på Blondinbella tex (följde hennes blogg förut) som verkar ha allt, superenergi och tusen bollar i luften. Vet att hon är mångas idol, jag kunde också bli impad förut. Vart får hon all ork ifrån? Sedan åker hon in och ut från sjukhuset med diverse krämpor och förstår inte varför. Nu tänker jag bara att det där, det går käpprätt åt skogen. Inget ont om henne personligen, men hon är en symbol för så många tjejer jag känner. Snygga, överpresterande supermänniskor som lyckas med allt och samtidigt inte begriper varför den där magkatarren bara blir värre och varför dom inte kan andas när dom ska sova. Jag har själv varit där, suttit på akuten mitt i natten och vägrat köpa läkarens förklaring om att jag skulle vara stressad. Trodde jag drabbats av fetma. Han bara skrattade åt mig, helt sjukt. Och jag förstod ingenting, vaddå jag var ju bara halvvägs mot mina mål och hur kunde inte jag orka med mitt lilla liv när aaalla andra kunde prestera dubbelt så bra som mig? Men vet du, nu hoppar jag av tåget, det där är inte ett fullvärdigt liv för mig. Det måste finnas mer! Jag har flera knutar att knyta upp i mitt liv. Att sluta med alkohol löser ju inte allt, men en hel del. Det där med prestationsångest är ju inte ett unikt problem och jag tror att många kan hantera alkohol ändå (såg iofs att Blondinbella av och till skriver att hon slutat dricka), men jag hanterar det fel. Om det är två parallella problem eller om dom sitter ihop vet jag inte, men jag vet att jag inte kan dricka på ett sätt som är "bra" för mig.

Prova att ge dig själv en paus, lite utrymme att andas. Tänk inte så mycket på hur det kommer bli, när du ska träffa nån osv. Låt själen vila från alkohol så att du kan tänka klart, och lyssna på vad din kropp har att säga. När man kör på i hundraåttio har man en tendens att stänga av och trycka undan signaler. Jag har fått träna mig i att bromsa upp tankar och känslor så fort jag börjar rusa iväg, tvingar mig att stanna. Ibland bokstavligen när jag är ute och går, tex. Tvingar mig att gå långsamt, se mig omkring, stanna och njuta av en rosenbuske. Som Ferdinand:-) Så fort den där jobbiga stresskänslan dyker upp i magen försöker jag ta reda på vad jag behöver, oftast är det att vara själv en stund. Blir jag irriterad på någon (oftast pojkvännen) gräver jag i känslan och inser att den ofta bottnar i mina krav på mig själv! Som jag ju ska sänka. Oftast går det över då, när jag kommit på det. Låter såklart enklare än vad det är, och det går inte alltid, mitt beteendemönster är ju invant under lång tid.

Jag har testat yoga innan men det funkar inte eftersom även det blir en prestation, man sneglar på alla som utan ansträngning bara kan slå knut på sig själva och själv kan man inte ens nå dom där jäkla tårna nån gång. För mig är det mini-yoga hela tiden som gäller. Min mamma är en sån där irriterande harmonisk människa som skulle njuta av att sitta ensam i skogen på en stubbe. Mig skrämmer det. Men det är mitt mål, tänk att ha ett sånt inre lugn att man skulle kunna sitta där på stubben och bara bedövas av naturen.

Adde
mån, 2012-07-09 - 15:49

finns rekommendationen att meditera och jag har/hade väldigt svårt för det. Just det där som jag trodde att man skulle göra, sitta på en stol, sluta ögon och tänka inget !

Jag levde i den tron tills det var en som lite stillsamt påpekade att jag var väldigt tyst när vi käkade och den person var också lite kunnig i meditationsteknik. Vi pratade lite om det där och vi kom gemensamt fram till att jag helt omedvetet stängde av omgivningen under min lunchpaus och lät tankarna bara fara omkring utan mål. Jag hade själv upptäckt tidigare att jag blev okoncentrerad och retlig om jag inte fick den stunden för mig själv så jag drog mig alltid undan så mycket jag kunde från andra när jag åt för att få ha min stund i fred.

Arbetskamraten påpekade att vad jag gjorde var just en lite meditationsstund på mitt sätt och det fungerade hur bra som helst. Så enkelt kan man göra det bra för sig själv :-) Numera kan jag även sjunka undan en stund sittandes i en stol med båda fötterna på golvet och rak i ryggen och ta mig en liten uppfriskande "tupplur" eller "powernap" eller "meditationsstund" ! Struntsamma vad det kallas, jag gör det på det sättet som passar mig bäst ! Krångla inte till det :-))

mr_pianoman
mån, 2012-07-09 - 19:05

Jag är också väldigt beroende av att få mina egna stunder då jag i princip inte gör någonting alls. Bilkörning är en sån sak som jag njuter av. Att få sitta själv och låta tankarna komma och gå som dom vill utan att något stör.

Får jag inte egentiden blir jag irriterad och småsur. Det är inga långa stunder som behövs. En halvtimma då och då räcker gott.
Så det är väl som du säger Adde, vi hittar vår meditation i vardagen utan att egentligen märka det själva. Eller kalla det någonting.

Mjao
mån, 2012-07-09 - 20:06

Är just nu i samma sits som du var i för två månader sedan. Efter en AW som spårat ur ordentligt. Har minnesluckor och vet inte ens hur jag tog mig hem. Insåg att detta går inte längre. Jag har problem. Sitter nu med världens ångest och väntar på att gå till jobbet. Vet inte vilka jag träffat eller vad jag kan ha sagt. Vill be hela världen om ursäkt känns som att alla hatar mig lika mycket som jag hatar mig själv. Men det är ju främst mig själv jag har gjort illa. Skulle lätt offra 5 år av mitt liv om jag bara slapp denna ångest och kunde spola fram tiden.. From nu är det jag som är nykter.

Tänkaren
tis, 2012-07-10 - 07:16

Ja du Mjao, vi är nog inte de enda som har gjort bort oss på jobbfester...men det spelar ingen roll när det är vi som drabbas.
Jag var hemma hos några kollegor igår som bjöd på en spontan middag. Vi har alla semster nu och det var jättekul att de bjöd hem mig. Jag var lite nervös eftersom jag inte träffat någon av dem sen sommarfesten för lite mer än en vecka sedan. Men åh så trevligt vi hade! Skrattade massor och hade intressanta diskussioner. En tjej jag inte känner lika väl som de andra (också en kollega) tyckte att jag hade en stark guard uppe och att jag inte släppte in folk så lätt. Jag blev lite förvånad över detta men samtidigt skönt att jag trots allt visar lite integritet. Upplever att jag berättar för mycket om mig själv för snabbt för nya bekanta. Och vi ska inte prata om när jag är full. Då kommer alldeles för många sanningar när filtret suddas ut. När jag gick därifrån var jag stolt, nöjd & tillfreds att jag hade en jättetrevlig kväll som den nyktra sanna jag. Och det var inte svårt - tvärtom. Jag kommer ihåg allt jag har sagt och allt de har sagt, närvarande och uppmärksam. De satt ju själva och drack lådvin, det ena glaset efter de andra, men blev bara glada och pratsamma. Jag vet några ggr då jag har varit nykter att jag har reagerat på att de allra flesta har trevligt och blir inte så fulla eller förändras särskilt mycket. De blir inte som jag! Detta märker jag inte då jag dricker eftersom jag själv oftast är för berusad. Ibland blir jag uppriktigt ledsen när jag inser hur mycket jag har missat - konversationer och möten med människor - eftersom jag har varit så upptagen av mig själv och spriten.

Adde - tack för det! Tycker också att MissH är en klok tjej! ;-) Det där med egentid är jätteviktigt för mig också. Har läst en del om mindfullness och även pratat med en livscoach jag gick hos ett tag, hur viktigt det är att vara närvarande. Hon påpekade bara en sån enkel sak som att dricka ur ett vattenglas. Jag skjälpte i mig vattnet på bara några sekunder och hon tittade på mig och frågade. "känner du ens vad det smakar"? Vad var det för fråga tänkte jag? Efter ett tag förstod jag vad hon menade, att göra saker medvetet och långsamt. Detta har jag hört från många med missbruksproblem, hur viktigt det är att göra saker långsamt. Att hinna känna efter. Likt MissH så går mitt liv i 180 och prestationer avlöser varandra. Bäst i företaget, nya arbetsuppgifter, sprang 2 mil den här veckan, har städat hela lägenheten från topp till tå - sen när det vankas lördag ska jag minsann ha lite roligt med kompisarna när vi är ute och dricker vin. Min kropp springer före mitt huvud och själen hinns inte med. Vet att jag har uppskattat bakfyllorna ibland för då stängs huvudet av för min kropp mår så dåligt av att reparera sig. Det är ju det jag använder alkoholen till ibland - att rätt & slätt säga nu orkar jag inte mer, nu vill jag in i dimman!

Efter igår så känner jag att jag är på rätt väg och att ge mig ett andningshål från alkoholen, det känns bara skönt. Ska bli spännande att se vad kroppen har att säga och att få lite lign & ro ett tag framöver. Så pass uppmärksam har jag varit att hade jag fortsatt som jag gjortde senaste månaderna - jobbat, stressat & druckit för mkt - så hade jag gått sönder. Det bor en liten martyr i mig som gillar att säga till andra hur mycket jag har att göra. Som om det skulle vara en merit?

Nä, det som har varit kan vi inte göra någonting åt. Det svåra i sammanhanget är att förlåta sig själv, bära på sitt dåliga samvete och självhat (starkt ord, jag vet). Detta beror mycket på alkoholens inverkan, det är jag säker på! Som du säger MissH, jag är inte så naiv som förväntar mig att allt kommer lösa sig per automatik för att jag slutar dricka men att ta bort alkoholen ger mig utrymme att utforska de bitar som behöver få plats och lyssnas på. Att ge mig själv den chansen, på riktigt ;-)

Ge er alla en stor kram, klappa er själva på kinden och var kärleksfulla mot er själva. Det tänker jag försöka göra alla dar från och med nu!

MissH
tis, 2012-07-10 - 10:13

Men va fasen, jag skrev ett inlägg igår som verkar ha försvunnit? Ville bara säga till dig Mjau att oftast är det vi själva som tyckte vi var värst, bakfylleångesten bleknar ju med tiden. Och det är väl tyvärr därför man gör samma jäkla misstag om och om igen, på fredagen är allt glömt och man korkar upp vinet igen. Hoppas du mår bättre idag, kanske var det skönt att komma till jobbet och se att allt var som vanligt?

Trots att jag skrivit om att stanna upp och andas inser jag att jag gjort helt tvärtom under min första semesterdag igår. Har tusen projekt, det ska målas om och lagas cyklar och möbleras om och handlas inredning TROTS att jag lovade mig själv en helt tom första vecka. Känns det igen, att säga en sak och göra en annan? Så idag får jag bara ligga på soffan och läsa, eventuellt cykla ut på en kort utflykt. Igår höll jag på tills jag gick i spinn och fattade inte varför jag mådde dåligt, var så trött och grinig. Tur iallafall att jag kommer på det till slut och inte fortsätter köra på. Har så svårt att sitta still när det finns att göra, det svindlade i huvudet när jag bestämde mig för att sätta gör-förbud på mig själv. För det tar ju aldrig slut, i min värld kan det alltid bli lite bättre, lite snyggare. Gick omkring i lägenheten och tänkte; tänk om jag bara låter kökstapeten vara ful då? Om antennkabeln bara får ligga där på golvet utan att spikas fast, om dammet på byrån får vara kvar, om kläderna ligger kvar i resväskan en dag till och om fönstret står utan blommor, vad händer då? Det kränger lite oroligt i perfektionistmagen, men jag inser ju att ingenting händer.

Jag har iallafall börjat förstå hur jag funkar, nu när jag börjat lyssna på vad min kropp säger. Det har jag struntat i förut eftersom jag hade en bild av hur man skulle vara och var upptagen med att pressa in mig själv i den mallen. Nu vet jag att jag har marginaler som ett spädbarn vad gäller mat och sömn, slarvar jag med maten blir jag rastlös och sur, sover jag inte tillräckligt blir jag paniktrött. Min kloke fine pojkvän lever så, han vilar gärna mitt på dagen om han kan. Det kan provocera ihjäl mig! Varför? Hur kan man bli provocerad av en vila? Gissar att det är någon slags avundsjuka, för att jag inte har tillräckligt med ro i kroppen för att göra det själv. Och när jag väl gör det är det jätteskönt! Börjar inse hur mycket roligare livet blir om kroppen är nöjd. Men det är lätt att glömma bort som sagt, invanda mönster är svåra att bryta. Men inte omöjliga, så idag blir det soffa och bok och VILA på schemat.

MissH
tis, 2012-07-10 - 10:34

Tänkaren förresten, vad härligt att du hade kul med dina kollegor! Har också slagits av den insikten att de flesta inte blir så fulla som jag tidigare trott, man märker knappt att dom dricker. Till skillnad från mig. Det är skönt att inse att det inte är så illa att vara nykter, det är faktiskt helt okej. Riktigt kul om man är med rätt människor. Och så slapp du ångesten dagen efter, inga luckor eller minnesglimtar av pinsamheter. Bra jobbat!

MissH
tors, 2012-07-12 - 10:33

Och samtalen i huvudet fortsätter. Igår fick jag påhälsning av Martyren, det var nåt nytt! Har under hela mitt vuxna liv haft ett svajjigt länsloliv, det går upp och ner, ibland så djupt att jag fått behandling i form av lyckopiller. Detta är en av alla anledningar till att jag inte vill dricka, jag tror att A ställer till det rent fysiskt för mig också. Har varit "ur gängorna" som man säger, ett par dar nu, har riktigt svårt att varva ner. Igår från ingenstans kom tanken att nu kan jag ju lika gärna dricka när jag ändå mår dåligt. Va?! Vart kom det ifrån? Lät tanken löpa, tänkte på ångest och baksmälla och nej nej nej, jag vill inte. Intressant med nya röster. Det är ju såklart jag som tänker, även om jag i min beskrivning av det hela gärna vill skylla på något annat, typ alkoholdjävulen. Antar att jag fortfarande testar mitt eget beslut. Och för varje gång jag kommer fram till att jag inte vill dricka borde mitt beslut öka i styrka. Efterhand måste ju dessa samtal tystna?

Tilde
tors, 2012-07-12 - 12:19

stöd och styrka här i dina inlägg, Miss H. Idag tror jag du behöver lite stöd och uppmuntran. Du skriver ofta så klokt och jag tror du ska gå tillbaka till dina tidigare inlägg och läsa när du känner martyrens påhälsning. Du har styrkan DÄR i det du tänkt alla dessa dagar som gått.

Jag känner också att jag har svårt att varva ner ofta, svårt med var jag ska börja men sen en tid tillbaka försöker jag ta det mera varligt med mig själv och vill inte dömma varken mig eller någon annan för hårt. Jag känner att för mig hjäper fysisk aktivitet mot oron. Regelbunden fysisk aktivitet, något som är roligt, alla är vi ju olika, rida (närheten till djur är ju också något som kan lindra inre oro... en katt att klappa är fina grejer :) Någon kanske vill springa eller börja cykla en mil eller en halv eller vad man orkar, men att ta ut sig... på gym eller promenad. Dagligen tills det blir en vana. Jag är inne i en sådan vana nu och GLÄDJEN med den bara kom efter ett litet tag, och ett behov och en längtan efter att känna den känslan av skönt lugn efteråt.

Jag har inte som du HELT övergått till ett nyktert liv. Är inte helt motiverad, men dricker mycket måttligt och är ordentligt sträng mot mig själv. Jag beundrar dig som tagit det avgörande steget!!! Och kanske blir det nödvändigt för mig också, då gör jag det ! Tack vare DIG o många här har jag fått en annan insikt och syn på detta.

Mitt råd är fysisk (obs!rolig) aktivitet som fängslar dig och vem vet kanske leder det till att du en dag kan sitta på stubben i skogen alldeles själv. Misstolka mig inte, jag vet ju själv att det är svårt med oron och inre demoner och inte alltid helt lätt att ge sig ut och va fysisk...Kram/Tilde

MissH
tors, 2012-07-12 - 13:20

Tack för ditt fina inlägg, tar till mig och blir jätteglad! Tack för ditt pepp, behövdes idag :-) Huvudet på spiken, jag behöver trötta ut mig! Nu valde jag att sätta mig på bussen och åka till mamsen på besök, vilket har lindrat den malande oron i magen något. Vill ju dock komma ifrån det där mönstret, att fly från det jobbiga (som jag gjort med vin innan, det är väl därför tanken kom igår). Eller så överanalyserar jag och är helt enkelt uttråkad och rastlös. Men oavsett, imorgon när jag kommer hem igen snörar jag baske mej på mig joggingskorna och ger mig ut. Att springa får alltid rätt på tankarna, varför tänkte jag inte på det?

Adde
tors, 2012-07-12 - 13:54

få ur sig det som kommer fram ur vårt mörka inre är den bästa vägen att döda monstren. Jag har ju fördelen av att kunna lasta av mig på AA i första hand och detta forum i andra hand. Den ordningen beror på att jag föredrar att träffa personer irl och kunna ha ögonkontakt. Att jag dessutom får kramar är ju en väldans fin bonus :-)

Vår sjukdom är listig,falsk och stark och tar alla tillfällen till att bråka med oss innan vi lär oss att handskas med den och vara vän med den. Att fly är ju bara att skjuta bort problemet en stund istället för att ta tag i det direkt istället. Att fundera över skeendet är bra men det förutsätter också att det finns nån att bolla frågan med annars blir det lite rundgång och risken är stor att fastna i problemet utan att kunna se lösningen. Att skriva här hjälper massor men varför inte även testa AA ? Eller andra människor irl som har vår sjukdom ?

Livet går upp och ner och nykterhet innebär inte per automatik ett skönt, mysigt, soligt liv men det underlättar nåt grymt om jag inte dricker :-)

Njut av dagen idag fast det regnar utav bara he-te :-))

Stigsdotter
fre, 2012-07-13 - 00:44

du vinner över din alldeles egna lilla alkoholdjävul försvagas den och stärks du. Lyssna på vad alla de där personligheterna, martyren, glädjedödaren, partysessan osv osv, säger, tänk igenom deras argument och fundera ut vad du egentligen tycker - släpp sen och gå vidare. Med detta menar jag att det är viktigt att verkligen tillåta sig själv alla dessa jobbiga känslor istället för att trycka undan dem. Efter regn kommer alltid solsken. Så är det.

Jag kan också skriva under på Addes råd om AA, det är ganska skönt att kunna vräka ur sig en massa till "riktiga" människor som nickar igenkännande. Det är också stärkande att höra andras berättelser!

Kram på dig!

Tänkaren
fre, 2012-07-13 - 08:24

Tack MissH för de uppmuntrande orden! Jag hade en liknanade kväll igår då jag var ute med tjejerna jag brukar dricka med. De drack vin och jag drack cola. Känns så skönt nu på morgonen att verkligen kunna känna min kropp - inte vara förlamad och avstängd av bakfylla. Hoppas du tog på dig joggingskorna och fick uppleva den underbara känslan av fysisk trötthet. Jag vet vad du menar med att vara rastlös och med tankar som flyger och far i huvudet. Det bästa med träningen är att den rensar skallen, ökar orken och bättrar på figuren = a real win-win!!! Jag har själv vart ute i spåret några ggr och märker stor skillnad. Vi har bara en kropp och den är värd att vårda. Som jag läste någonstans: "Din kropp är ditt tempel, dyrka den". Jag blir själv uppriktigt ledsen när jag tänker på hur jag har misshandlat mig själv och hur lite respekt jag har visat för min kropp. Nu har jag varit nykter i 2 veckor och sakta men säkert börjar jag känna mig fysiskt starkare. De hänger ju ihop de där - kroppen & knoppen. Förstår att din inre dialog bråkar med dig angående alkoholen, har själv vart där förut och kommer vara där igen men så länge de bara är tankar och inte handling så kan vi hantera dem. Tankar föder känslor och känslor är övergående. Är vi medvetna och närvarande så har vi ett val. Det är när autopiloten tar över som det är lätt att hamna i gamla mönster.

Tycker du är fantastisk som kommit så långt och jag uppskattar verkligen allt du skriver här inne. Det har hjälpt och hjälper mig att läsa dina kommentarer. Här inne kan du ju vräka ut allt! Så låt joggingdojerna bli your new best friend så kanske vi ska anmäla oss till GBG:s varvet 2013...? ;-)
Ha en skön fredag! Kram
(PS - läser en intressant bok just nu "Ansvarsfull" av Camilla Kuylenstierna - kan rekommenderas!)