Min historia.
Under min uppväxt, var jag en revolterande tonåring (väldigt självständig) och som alla andra, var det mellanöl jag drack för att bli full. För det var ju det det handlade om i första hand, även om man kallade det för att "festa". Poängen var ju att bli full!
Nåväl, DET växte jag ifrån. Det blev ett tidigt äktenskap, där ingen av oss var mogen för att bilda familj egentligen och skilsmässa, eftersom det kändes, som jag hade ansvaret för 2 barn, istället för det enda vi hade..
Ny man efter ett par år, andra barnet efter ytterligare ett par år. Ett nybyggt hus, deltidsjobb och en "framgångsrik" man.
Det började med att vi hade ett ganska stort umgänge, så det bjöds på mat och vin.. I början var det härligt att både bjuda och bli bortbjuden..
Jag kände mig så "spirituell" och trevlig efter ett par glas.. Tyvärr, så gjorde min dåvarande man det också (och ansåg sig själv vara en guds gåva till kvinnorna, inte bara mig!)
Efter åtskilliga stormiga uppträden (där allt givetvis var mest mitt fel) upptäckte jag att han skåp-söp! JAG skämdes, och var glad över att han inte åkt dit för rattfylla.
Jag kom nämligen på honom en väldigt tidig morgon (vid halv 4-tiden) stå och halsa direkt från barskåpet.
Han skyllde på att mitt uppträdande (skäll, för lite sex, för lite uppmärksamhet etc) gjorde att han inte kunde sova. Och han hade ju ett SÅ viktigt arbete...
Den morgonen, föll ett par fjäll från mina ögon. Jag tvingade honom att sjukskriva sig, för om han satte sig i bilen, så skulle jag ringa polisen.
Han måste ha anat att jag menade allvar, för han lommade isäng och ett par månader senare flyttade vi isär. (efter ytterligare en månad hade han skaffat en ny kvinna!)
Själv, tröstade jag mig med ett par glas vin på kvällarna när barnen somnat, tills jag insåg att jag inte hade råd att fortsätta dricka i den takten. Dessutom tyckte jag inte att det var roligt att sitta ensam och dricka (kanske skämdes jag lite över chablonbilden av den försmådda, som sitter och pimplar vin..)
För sådär 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv! trevlig, ordnad ekonomi, bostad och händig! Inget tjafs som vem som ska städa diska eller tvätta..
Han nämnde öppet att han haft problem, i samband med en uppslitande skilsmässa, men han blev aldrig knöfull eller otrevlig. Däremot älskade han viner och var väldigt kunnig utan att vara vin-snobb.(starksprit nobbade han och gör för det mesta fortfarande)
Sedan har det smugit sig på.. Ett á två glas vin till maten, har blivit ett par flaskor.. och så några starköl...
Några gånger har han trillat igenom, med dunder och brak och blivit i stort sett redlös. Naturligtvis har jag "förlåtit" och sett det som engångsföreteelser (fastän magkänslan sagt något annat) Jag har ju själv druckit.
Den senaste händelsen, fick mig nog att chockartat öppna ögonen och inse att jag själv har blivit beroende och besluta mig för att göra något åt det!
Jag kan bara ändra på mig själv! Hur gärna jag än vill att den man jag älskar, ska bli nykter alkoholist, så måste jag inse att DET kan bara han själv åstadkomma.
Jag tänker inte överge honom hals över huvud, men jag har sagt att det finns saker jag inte kan dagtinga med mitt eget samvete om. Han anser fortfarande inte att han är beroende, men medger att det kan uppstå vissa problem när han "råkar" dricka för mycket..
Så nu har jag parkerat på bänken (som någon skrev i en tråd)i forumet!
Tack alla ni som är här, för uppmuntran och ögonöppnare!
Ha en fin dag!/trollet

Dompa

Känner mig som motvalls kärring...eller den häst i skritt min Strawberry jämför med. Avskyr snö...ser en del poäng med snöbollar...men väljer ändock att smälta dem...med den lilla ray of sun som finns här. Kasta gärna snöbollar... Fan...vi är så olika...jag AVSKYR snö och kyla. Ser ingen charm i det. Visst ljuset ÄR fint...alla de få minut
er som den väljer att lysa. Tror att solen mår bäst utan slask. Jaha....vems glas är halvfullt?

Nu syns iaf lite att snön (?)/solen(?) varit här hemma. Lite renare. Lunchen hägrar...om ngn släpper in oss. F är en turiststad...L och jag är inte läckra just nu. Kastar tillbaka Trollis...en vintersolstråle. Bara 16 + men det ska väl smälta snö...och gamla troll? /R

höst trollet

kan behöva det, efter att ha tvingat ut katt-a-strofen för att göra snöänglar *fniss*
Tur att vi inte har några grannar hemma ;-D..

Då skulle jag väl få sitta i en tyck-om-dig-själv-tröja ett tag framöver @^@

Ha det gott i värmen! kram /trollis

höst trollet

Bara m å s t e ut i en strålande sol idag.. Så länge den skiner..
Känner som så många andra att jag blir oerhört trött av gråväder..
Katt-a-strofen, känner det på sig, så för tillfället har han gjort sig osynlig.. snöbollkrig och snöänglar är inte riktigt hans grej..
Nåja, han kommer nog ut, när matte "hängt upp bete".. Dvs talgbollar till småfåglarna..
Han är ju trots allt katt, och att talgbollar hängs ut enkom för att m a t a fåglar, har han ingen förståelse för.. Möjligen går det att knapra lite på dem, men det finns ju så mycket annat som är godare.. hmm..

Som vanligt, slinker jag nog in och läser lite i trådarna när jag hinner..
Ha en underbar helg och drick med förstånd som Dompa brukar skriva ;-D
Gud vare med er, för nu har jahg verkligen inte tid.. / trollis

Putte72

Ägnat natten/morgonen åt din tråd.

Tack för dina kommentarer när jag skrev i all desperation!

Du är klarsynt. Jag känner dig inte men jag känner av dej. Din styrka, Dina svagheter. Du hjälper mej. Tack för att du öppnar dej.

Ny morgon.

Kramar/Putte

höst trollet

Och din omtanke att kommentera just min tråd ;-)
Jag gillar dig, för du tar dig och verkar besluten att vända på steken..
Kanske är mitt sätt att bemöta "desperation" av den mörkaste sorten som en örfil .. Men jag ville verkligen ruska om, för vi är så många som i våra mörkaste stunder haft tankarna..
Efteråt, har man begripit, hur egoistiskt det hade varit, om man följt tanken fullt ut.

Hoppas att du mår bättre nu, även om jag vet att det varken är en quick fix eller pice of cake, första veckorna..

kram / trollis

höst trollet

Tar en snabbtitt medans gubben är och handlar..
Bra initiativ Tilde!
Vi lyfter varandras trådar ;-)

kram /trollis

höst trollet

En skapligt lugn helg, där maken var lite ledsen över att hans barn inte hörde av sig.. Det var ju Fars-dag..
Jag tror att han fortfarande har lite dåligt samvete över sitt beteende när de var yngre (har förstått att han drack en hel del även då)
Blandat med ilska över att de använde honom som "hålet i väggen".. Dvs utnyttjade hans dåliga samvete och rent ut "plockade honom på pengar". Suck...
Det får mig att titta på alla dessa konstiga knappar vi trycker på hos varandra.. Både medvetet och omedvetet..
Där vi försöker ge vandra skulden för något, för att själva dra nytta av det..
Där vi själva urskuldrar våra brister, fel och misstag med ett jamen han/hon gjorde.. Istället för att erkänna: Jag gjorde fel, jag gick för långt.. jag dabbade mig..

Det i sin tur, gör att den andre, får knappar att trycka på hos mig.. Det dåliga samvetet över vad man än gjort (handlat för mycket, spelat, druckit i smyg, whatewer..) gör att vi inte vågar sätta ner foten, utan blundar och allt fortsätter som förut..
Alternativt, utnyttjar vi vår "vetskap" om den andres brister på samma sätt..

JA, det ÄR obekvämt att ställa saker på sin spets! Här har vi pratat om det där med "gamla synder" och bestämt, att sådant vi pratat igenom, inte ska tas upp igen vid nya konflikter.
Vi kan aldrig slå varandra i huvudet, med saker som skett, inte använda det som argument i nuet..
Om vi ska kunna ställa krav på varandra, så måste vi börja på en ny ruta! Annars är vi snart inne i samma gamla hjulspår igen..
Vi måste förlåta varandra, inte för att vi godkänner handlingarna, men för att vi ska kunna gå vidare som ett VI.. (ett nytt vi, en ny framtid, ett nytt liv..)
DET betyder inte, att vi slutar prata med varandra.. Vi måste fortsätta att prata, för hur ska vi annars kunna påverka vårt nya liv? Hur ska vi annars veta, hur den andre vill ha det och vad man känner?

Men det absolut viktigaste, tror jag är att vi slutar SKÄMMAS! Att vi slutar skämmas över, vad vi än gjort i det förflutna!
Om vi fortfarande skäms, så har det förflutna fortfarande "tummen i ögat" på oss.. Och då kommer det alltid att dyka upp någon som utnyttjar vår skam..
Och då är det faktiskt vår egen skam, som manipulerar oss, för att vi tillåter det!

Tilde

Nu när det blivit så mycket funderingar runt att hänga kvar här eller gå vidare ut i verkligheten (jag syftar förstås på Dompa-mannen)så känner jag en svag oro. I samma andetag så kan jag förstå att alla är inte i samma fas som Dompa just nu så vi försvinner ju inte alla samtidigt...
Vissa är mera viktig för en och du är en av dem för mig (Dompa är också som du förstår en förebild, en som gjorde det jag vill och kämpar för att våga).

Det betyder så mycket för mig att du skriver här Trolltant ;)
jag ville egentligen bara du ska veta det.
Jag tror vi skriver här för vår egen utveckling i första hand men som dina inlägg här på Höst troll-tråden blir en bra peppning även för mig och säkert många fler.
Våra erfarenheter är värdefulla och våra funderingar är ofta lika, vi följs åt i vår utveckling på något sätt. Detta vill jag inte vara utan...
Önskar dig en riktigt fin dag.

Tilde

höst trollet

läste just markattas tråd, och när jag nu får en fin hälsning från dig, så blir jag också tårögd..
Ja, vi betyder MYCKET för varandra..
Kanske är det så, att även ett litet "avsked" väcker känslor..

Jag är jätteglad för Dompas skull, och det tror jag vi alla är.. Kanske är det här en bra påminnelse om att vi inte ska ta varandra för givna.. Varken här eller i RL..

Jag kommer nog att hänga kvar, för jag är inte heller riktigt färdig.. Just nu, känns det som om jag och gubben hamnat i någon sorts vacum..
Det väcker en "otålighet" hos mig.. Jag vill att vi går "framåt"..

Nåja, jag får väl träna "tålamod" ett tag till..
Ha en fin dag själv!
kram /trollis

höst trollet

Sätter mig i favoritfotöljen en stund.. Känns skönt med brasan. Gråvädret påminner så mycket om de mörka slaskiga vintrarna jag genomlevde i södra Sverige.
Tankarna far också till alla de människor man mött. Människor som man i en del fall först fick en bild av genom andras ögon.. Som arbetskamrater t.ex.
Det sägs att "skvaller" är en del av kittet på en arbetsplats.. Tyvärr är det en del av den otrevliga gleggiga smörjan också..
Det där som envist häftar vid och verkar vara omöjligt att städa bort..
Ja, jag förstår, att det på en "stark arbetsplats" med starka, tongivande personer, kan vara svårt att bli av med den "roll" man fått sig tilldelad..
Och det är nog därför så många smyger så länge de kan med t.ex. missbruksproblematik.. Man vill ju inte ha stämpeln som firmans "alkis"..(även om man defacto, många gånger redan h a r det, inofficiellt)
Hur ska vi kunna orka vara "svaga", om sedan aldrig tillåts växa oss "starka" igen..?
Har en fd kollega, som en period jobbade som ungdomsledare. Hon gick in i väggen, pga både arbete och personliga problem..
Hon var tvungen att byta jobb, för hon kände att man aldrig riktigt "litade" på henne när hon kom tillbaks..
Hon blev förminskad, genom att man aldrig tillät henne ta det ansvar hon ville. Man lät henne aldig jobba ensam, man frågade ständigt om hon verkligen orkade.. och vid tillsättande av gruppledarposter, blev hon ständigt utsorterad med motiveringen att man inte kunde vara säker på att hon "pallade för trycket"..
ÄNDÅ, var HON den som efter sjukskrivningen hade mest koll på hur hon mådde och vad hon klarade av! Hon var den som kunde sätta tydliga gränser och säga nej..
Det som var hennes styrka, hade blivit hennes svaghet på den arbetsplatsen..
Idag ÄR det hennes styrka fast på en annan arbetsplats.. Hon lät sig inte förminskas och insåg att man aldrig blir "profet i sin egen hemstad".
Jag tror, att en dag, är vår svaghet (alkoholen) vår största styrka. Vi har en personlig erfarenhet som gör att det blir mer verkstad och mindre snack..
Inte för att vi för den skull ska gå ut och "frälsa världen".. Men den dan vi sätter fingret på någons ömma punkt, kommer det inte att finnas några bortförklaringar som biter..

Ha det gott därute och som Dompa skulle säga: Drick med förstånd! / trollis

höst trollet

Det värmer! Fortsätt peppa folk! Tycker du gör det jättebra / kram trollis

höst trollet

Relationer... När jag läste Sommars tråd, tänkte jag igen på hur relationer förändras.. Speciellt i förhållanden där alkohol har varit inblandad och den ena blir nykter..
Oftast förändras inte båda samtidigt och väldigt vanligt är att det sker enligt "den kokta grodans princip"..
Helt plötsligt upptäcker vi att det är något som inte stämmer längre.. Vi vaknar upp och undrar hur i hela friden vi kunnat undgå att se allt det vi i nuet, har mitt framför näsan..
Lugn, din partner(fru,man sambo, särbo etc) är i regel lika förvånad.. Speciellt om "maktbalansen" har rubbats..

Kanske beror det på "spegelprincipen", den att vi människor "speglar" varandra (syns mycket tydligt på nyförälskade par..)
När vi speglar någon, både ger och får vi ett gensvar som vi är vana vid.. När vi förändras (eller om den andre förändras) bli ju spegligen lite skev..
Vi får inte det "gensvar" vi vill ha, för den andre har kanske inte riktigt förstått att vi förändrats..(vilket kräver en förändring i motsvarande grad) utan man skickar fortfarande "gamla signaler"

Frustrerande? Javisst... Det här brukar leda till större eller mindre tumult och frågor..
Vad händer? Har du träffat någon ny, brukar vara det vanligaste.. Men också protester.. Men det var väl bra som det var förut?.. och men JAG vill att det ska vara som förut..
Antingen går man varandra tillmötes för ett nytt vi (så att man börjar spegla det nya) Eller, så inträffar det där, som de flesta av oss har så svårt för, det blir en brytning..
Det finns också tillfällen när den ena i ett förhållande försöker förhindra förändring.. Ibland med hot och våld. Sådant är inte acceptabelt!
Men det finns ofta rädsla bakom. Man är inte beredd att förändras, vill inte se på sig själv, utan skyller allt på den andre..

Lika ofta, vill vi själva inte se att det är VÅR förändring, som ibland är orsaken till sprickan.. Det är ju den andre, som "vägrar förändras"/vägrar se förändringen..
I slutändan, är det bara oss själva vi kan ta ansvar för! I slutändan måste vi besluta vad som är bra för oss och ta våra egna beslut..
Vi kan samtala, diskutera och hoppas. Men vi kan aldrig gå emot en annan persons fria vilja..

Det i sin tur, betyder inte att vi måste böja oss eller tillåta oss att bli illa behandlade, för då tar vi inte heller ansvar, utan blir "offer". Egentligen inte för omständigheterna, utan för oss själva..

Nu ska jag ut en stund, medan det fortfarande är ljust ute!
Kram på er forumsyskon!/T

Tilde

och hittar förstås russin i smeten(Dompamannens ord i min tråd, faan att han var tvungen ut och pröva vingar just nu).

Tack Trollis du har bra tankar runt det här.

Ha en fin dag
fånga ljuset...
Tildesystern

Jag har tidigare läst andras trådar och sett hur det knakar i relationsfogarna. Jag är ju lite senare i starten än ni andra och känner igen "faserna" litegrann. Och nu känner jag att jag även hunnit till detta men relationen med mannen. Har nog anat det men det har inte kommit fram i ljuset förrän nu. En fråga som surrar i mitt huvud är: Går det att vara i ett förhållande med hus och barn och allt med en som inte dricker och en som gör det? Blir det inte alltid snett? Så känns det nu med en tjock mur av tystnad och ilska mellan oss.

höst trollet

Hej Sommar!
Jag har inget bra svar på den frågan...
Jag tror att det är väldigt individuellt..
Framför allt tror jag att det handlar om ifall båda verkligen VILL fortsätta förhållandet.. (eller om den ena eller båda letar efter anledningar till uppbrott..)

När man inte ens känner sig själv riktigt (efter en lång period av supande) hur ska man då veta vad man riktigt vill?
Jag tror att det är lätt att man låter en del av den här frustrationen gå ut över sina närmaste (gäller även arbetskamrater..)
Man VILL så gärna komma vidare, lämna en del av det gamla bakom sig.. Men ens familj, är fortfarande misstänksam eller försöker "trycka på de gamla knapparna" (som vi förhoppningsvis har satt ur funktion..)

Jag tror att vi en ganska lång period, kan vara ur fas med livet..

Vi måste kanske ta nya beslut? Det skrämmer både oss och vår omgivning.. Tystnad, är aldrig bra.. Kanske får ni också ta hjälp av en terapeut? För ibland blir positionerna så låsta, att det behövs en utomstående, som kan se problemen mer "opartiskt"..

Kram / trollis

höst trollet

Fortsätter lite på temat par-relationer..
Det sägs att kvinnor och män har olika förväntningar på sin partner och äktenskapet..

Kvinnor hoppas på att deras partner ska förändras.. Det gör han inte..
Män hoppas att deras partner INTE ska förändras.. Det gör hon..

Inte undra på att vi växer ifrån varandra så många gånger..

Kanske ligger det också något i det som sagts, att "Kvinnor vill bli sedda" och
"män vill ha bekräftelse"..?(eller om det var tvärtom ;-) )

Som "konsult/frilansare" inom mitt gebit, har jag delvis haft ett zigenarliv som inneburit en del bortavaro från hemmet.
Nu är jag inte någon festprisse, men det händer ändå att man är ute och äter sent.("fasta" arbetstider existerar inte..) Stora mängder alkohol har varit uteslutet när man jobbar med tanke på både säkerhet och arbetsresultat.

Det som slagit mig, och jag faktiskt skrattat åt (sorry guy´s..) är att den gamla klyschan "min fru förstår mig inte".. verkar ha en viss existens..?!
Jag har mött många sk raggningsförsök (trots att det måste varit uppenbart att jag bara varit ute för att få en bit mat) som gått ut på just det här..
De flesta, har inte varit otrevliga (snarare lite patetiska..) De har frågat om de får sitta vid mitt bord (vilket kan vara okej om de vill äta och det ser fullt ut i lokalen) Sedan har det vid samtalet o f t a krupit fram att de har ett förhållande (gifta, förlovade..) men att deras "fru" inte förstår dem...
Jag brukade fråga, om de pratade med varandra eller förbi varandra.. Ibland, blir det ju gärna "monologer" från bägge, istället för dialog..

Särskilt tydligt var det när jag och mitt ex skilde oss.. Båda konstaterade att den andre sa något, men efter första meningen slutade vi lyssna..
Vi tog så för givet att vi "visste" vad den andre skulle säga..(vi sas "la orden i mun" på varann)
Och vi var nog ganska bra på våra olika monologer också... Inget jag är stolt över idag och även om vi pratat, så handlade det om andra saker också, så vi hade förmodligen varit skilda ändå..
För ofta är det så, att vi konstaterar att vår partner säger något, men vi lyssnar inte aktivt på VAD som sägs. Är vi arga, sura irriterade, så viftar vi ofta bort det med ett:
Ja, ja jag v e t...! eller, ...Börja inte nu igen.. Det där tar du a l l t i d upp..
Därefter är det inte ovanligt, att man hör en smäll i en dörr.. (såvida man inte har småbarn som sover.. som iofs ändå vaknar under grälet..)

Kanske beror det på att vi pratar lite på olika sätt?
Män är inriktade på "problemlösningar", medan kvinnor ofta vill få sina känslor "bekräftade".
När kvinnan säger: Jag är lite bekymrad över -------
Så kommer mannen ofta med en "lösning på problemet" och förstår inte alls varför hon blir sur och ledsen.. Han hade ju en lösning..?!
Hon ville kanske bara höra: Ja, jag förstår att du är orolig ( Det visar attt du tar hennes känslor på allvar och stöttar) Vad tror du själv..?
Ofta, hittar hon en egen "lösning", men vill få fundera en stund..
För båda, men kanske i högre grad för män, kan det vara viktigt att "ha rätt".. DET har förpestat många förhållanden, i synnerhet som det sällan är några större saker det är fråga om..
Nästa gång ni tjafsar över bagateller, fråga dig själv, Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig..?

För kvinnor, tror jag att det gäller att bli mer specifika. Män är INTE tankeläsare..
Kvinnor tar ofta för givet, att alla i omgivningen ska förstå vad de menar, även om de inte är detaljerade..
Ett exempel, är kanske när man bett någon "ta hand om disken".. Sedan blir man sur över att det står något kvar i diskhon, brödet på bordet och bänken inte är avtorkad..
Var specifik! Tala om att du förväntar dig att detta ingår, när du talar om "disken".. Jamen invänder en del, det fattar väl alla.. NEJ, alla fattar inte vad du m e n a r, du måste vara specifik!
Däremot, får du inte stå och tala om HUR jobbet ska göras (måste göras på "ditt" sätt!?) Bli inte sur över att man och barn börjar med tallrikar, om din mamma lärt dig att börja med glas och bestick!

Nåja, det var dagens funderingar över manligt och kvinnligt..
Idag har gubben en kort arbetsdag, så vi tar helg tidigt.. Till min stora glädje, har han vant sig vid att jag sitter med annat än alkohol i glaset/koppen, när vi pratar.. Och själv har jag slutat "gå i taket" (för det mesta åtminstonde, hmm)när han sätter sig med sin öl.( som gudskelov är långt ifrån de 5 - 6 han drack förut..)
På något sätt, känns det viktigt att vi fortfarande "ser" varandra.. Vi har en lång bit kvar, men det känns som om viljan finns. Våra "rädslor" ser olika ut, men när man börjat plocka fram små bitar av dem, tror jag att de bleknar så småningom..
Kommer nog att kika in på forumet lite då och då, men oftast blir det inte så långa stunder att jag känner att jag kan sitta i fred och kommentera ;-D
Än så länge, är forumet min fristad..

Håll ställningarna, Håll er NYKTRA och ha en underbar helg!/ trollis

Proffset

Vilket inlägg! Du är en riktig tänkare du! Me like! :)