"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

som sagt: jag vet inte om jag vill ha honom ens om han slutar dricka.

Dagsläge:
+ han dricker inte
+ jag står upp för mig själv och säger som Grynet: Ta ingen skit!!!

- jag är mest arg-ledsen-frustrerad-ledsen-arg-osv-osv och har inte koll på någonting längre
- han är som ett barn och blir ledsen/arg för dumma småsaker och gör det till stora saker
- han säger dumma saker då och då (men jag skäller tillbaka och visar nolltolerans)
- han vill inte ta ansvar för det som varit
- han har "aldrig" tid (tar sig sällan tid) att vara med prinsessan
- han stannar uppe på nätterna och äter 1-2 påsar ostbågar och jordnötsringar (varifrån kommer denna mani??? Kan han inte vara lite "normal"?)
- han gör precis ingenting hemma, tar knappt av sin tallrik efter middagen, men jobbar som en blå

Låter som vi har det bra, tycker jag... *ironi*

Kramkram

och vi bråkar hela tiden.

Han tycker att allt är bra nu när han slutat dricka; jag har fått nog av allt som hände innan han slutade dricka, i kombination med att jag tycker att han inte hjälper till med prinsessan eller någonting i hushållet (och inte ha rgjort på ett par år).

Suck. Allt blir fel. (Jag nästan tänker att jag försöker driva bort honom genom all min ilska som nu kommer fram - jag är ju arg för allt och visar det i många situationer, till skillnad från förut när jag bara bet ihop och bar ilskan inom mig...)

Åh, tid, gå så att jag kan slappna av och känna magkänslan!

och jag tänker inte göra som min sambo vill.

Vi har haft många gräl om att sambon inte tycker att jag säger/tänker/tycker som honom och jag har många gånger gråtande sagt att "jag har ju försökt ändra det/jag tycker som du" osv, och ibland har jag sagt att "det där kan jag inte ändra, för så här tycker/känner jag", men det har alltid slutat med att han blir irriterad/sur/arg och så är vi ovänner tills han tycker att det är ok att bli vänner igen (om jag inte säger förlåt så menar han att vi inte kan bli vänner, säger jag förlåt så accepterar han det inte eftersom han säger att jag "inte menar det"...). Men nu är det över - jag har slutat med båda varianterna, i de flesta situationer - för jag är inte längre rädd att han ska bli arg, tvärtom tänker jag att om han blir arg så får han väl bli det, så här tycker jag, sådan här är jag, köp det eller stick.

Känns gott (och samtidigt såå sorgligt eftersom vi känns sååå långt ifrån varandra: jag ifrågasätter ju allt vi haft tillsammans innan. Nu handlar det ju itne bara om alkoholintaget, utan även hans beteende mot mig- för allt har inte med alkoholen att göra).

Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

Lelas

Det är härligt att få följa hur du växer, flygcert!

Är du bekant med sinnesrobönen? Det du skriver får mig att tänka på den:

Gud, ge mig sinnesro att
Acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

Kram!
/H.

Du är den du är. Du äger rätten till dina känslor och tankar. Detsamma gäller förstås honom.
Lelas brukar skriva vad hon lärt sig av sin terapeut och jag för det vidare till dig:

De relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Du flygcert verkar var på god väg att hitta dig själv och inse vad du inte längre vill leva med. Din avslutande mening är fantastisk: Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

Fortsätt så! Kram / mt

vill.sluta

Du är fantastisk på att vara DU!!!!
Sträck på dig, ut med bröstet och upp med näsan!

Du är en fantastisk tjej!
ME LIKE.................

//A

vad svårt det är.

Vi går omkring som katten kring het gröt. Emellanåt pratar vi, nästan som vnaligt, eftersom sambon tror/tycker/vill att allt ska vara som vanligt, medan jag känner ilska, avsky och allt möjligt som jag inte kan sortera just nu. Men däremellan blir vi jätteovänner och då kan män väl säga att allt är som vanligt: jag får käll och inte ens inför lilla prinsessan drar han sig för att säga vad han tycker, om vårt gräl, om mig eller det som faller honom in, och inte ens att jag ber/säger till honom att inte skälla på mig spelar ingen roll.

Är såå trött på honom, allt som har med hans beteende att göra, men jag har ingenstans att bo, och vi kan inte ens prata - skulel jag ta upp med honom att jag vill separera så skulel han skälla, kalla mig allt och inte låta mig ta med vår lilla flicka. Åh...

vill.sluta

Inte oroa dig över.
Svårt att kunna påverka umgänge men 9 fall av 10 hamnar barnen i mammans vård.

Och om du även kan påvisa vilket
odrägligt beteende din sambo
har så är saken biff så att säga .

Men en riktigt tuff sits.

Har du någon atr prata med?
Låter så, finns det nåt journummer
du kan ringa eventuellt?
Kramar/A

Lelas

Hej!
Har du kollat upp hur det är med kvinnohus eller motsvarande i närheten av där du bor?
Finns det ett sådant, ja då har du någonstans att ta vägen.

Kram!
/H.

i Framtidsdrömmars tråd att du inte är inte är "säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår."
Självklart sätter såna svek spår... självklart sätter såna svek kärleken på spel och krossar tilliten för lång tid om inte för alltid. All tid.

Svårt att ta upp separation innan du har nånstans att ta vägen. Kolla upp kvinnohus och gå till soc i din kommun och be om hjälp om det är så att du vet att du verkligen vill flytta.

Kram, kram / mt

Tack för era ord.
Lelas, det finns en kvinnojour här och jag har kontakt med dem, men det ligger hela tiden och pyr i mig att det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver. För ibland har vi ju faktiskt haft det fantastiskt.

Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen. Jag försöker bita ihop när min dotter är med, men åh, vad jag är ledsen.

Jag läste i AA-boken och någonstans står det om att man som anhörig ska försöka glömma det som hänt, inte älta osv för det hjälper ingen, allra minst alkoholisten som ändå mår så dåligt över det som varit. MEN- den lilla petitessen att jag mår så jävla dåligt just på grund av att jag i flera år försökt stoppa undan allt och nu gick det inte längre???????? Jag förstår att det är jobbigt för alkoholisten, att det finns en massa skam och skuld långt inne, men jag kan inte stoppa undan det numera, sorry.
Som en parentes stod det något om att de (AA) är medvetna om att det finns människor som är elaka till naturen, inte pga alkoholen, och att det måste varje anhörug avgöra från fall till fall om de ska lämna. Tillhör min sambo denna del??????????
Nu när jag står upp mer för mig och flickan så går det bättre för mig, men då får ju min sambo anpassa sig istället. ALlt han sagt och gjort sitter som en tagg långt in i hjärta och hjärna, är det elakhet eller är det "bara" pga alkohol?

Är så ledsen och känner mig så ensam, men jag kan ändå inte säga att jag vill lämna honom, men inte heller att jag vill stanna elelr ens att jag tror att vi kommer få det bra.
Virrvarr.

Lelas

Vännen. Titta på de här två meningarna:

"det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver"
"Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen."

Du överdriver inte. Det är bara det att vi har så mycket svårare att se klart på vår egen situation, än på andras.

Ja, för att kunna gå vidare behöver vi som anhöriga förlåta och släppa taget (glömma är väl lite överdrivet, vi kommer ju att ha minnena kvar). Men - det tar tiiiiiid. Det är inte meningen att du skall glömma nu. Det tar, som sagt, tid. Dessutom bygger det på att ni har kommit till en punkt där du är redo att förlåta - kanske genom ett uppbrott eller genom någon annan förändring. Du är mitt uppe i detta nu, det är alldeles för tidigt att glömma.

Kram!
/H.

överdriver inte! Efter att ha läst ditt första inlägg igen klistrar jag in länk till tuvaforum
http://www.tuvaforum.se/index.asp Svårt att säga vad som är elakhet och vad som beror enbart på alkoholen. Oberoende så är det klart att han gjort och gör dig illa. Läs tillbaka i din egen tråd så kanske du ser tydligare.

Jag hade också svårt att ta till mig att man ska glömma och inte älta - jag har fått den bästa hjälpen för det i ett "samtal" mellan mig-mannen-Lelas här på forumet MEN då hade han redan tydligt visat att han verkligen valt mig framför alkoholen. Det kan knappast vara möjligt att glömma när man är mitt-i-helvetet - det ska man nog inte göra heller. Jag tror det kan vara bra med Al-anon för att komma tillrätta med det där.

Fortsätt stå upp för dig och lilla flickan! Var rädd om dig och henne!
Kram, kram / mt

med anledning av det du skriver till markatta i nanas tråd - om din misstänksamhet och sökande efter ett "legitimt skäl"... Läs din egen tråd från början och försök läsa med en utomståendes ögon. Håll kvar din kontakt med kvinnojouren och ge dig tid. ta dig själv och dina känslor på allvar!

I en annan tråd skriver du angående i relationen:

"Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så..."

Lelas har svarat - jag instämmer. Naturligtvis ska du inte anpassa dig till ett sånt liv. Men du ser kanske själv hur svårt det är ta sig ur det när det gått så långt. När båda vuxit in i mönstret "så-här-har-vi-det". Gränserna för vad som är "tillåtet" flyttas allt längre och kränkningarna blir allt grövre. Du har rätten och ansvaret för att skydda dig och barnet från att leva i en sån mijö.
Styrkekram! / mt

markatta

Du skrev i Nanas tråd att du precis som jag gjorde går och letar efter ett legitimt skäl att lämna. När jag ser mig själv i backspegeln så fanns det ju hur många legitima skäl att lämna; alkoholen, våldet, de hårda orden osv så jag hoppades nästan att han skulle vara otrogen för det var jag säker på att jag inte skulle stå ut med, och därmed lämna honom.

Nu i efterhand så är jag inte säker på att jag skulle lämnat då heller. För några år sedan så var jag ju säker på att jag skulle lämna en man som kallade mig könskränkande saker, men det gjorde jag inte när det väl hände. Jag var också övertygad om att jag skulle lämna en man som slog mig. Det gjorde jag inte heller när det hände. Ser du vart jag vill komma? Gränserna förkjuts hela tiden. Vänta inte på att något hemskt ska hända, det hemska är nu. Jag kan ju läsa att du mår jättedåligt av det här, nu. Där har du ett legitimt skäl att lämna.

Om du bestämmer dig för att lämna så kommer du säkert ändå må skitdåligt ett tag, känna saknad, sorg, ilska osv. Uppbrott är jobbiga men det går över. Stannar du så kommer det inte gå över om inte både du och han är villiga till drastiska förändringar i hur ni bemöter varandra. Det räcker inte bara med att en har vilja till förändring. Jag tror verkligen att båda måste ha en vilja till att mötas i något nytt och tyvärr så räcker det ju inte bara med att alkisen slutar att dricka när relationen är så infekterad. Därmed menar jag inte att man bara ska "stryka ett streck" över det som har varit men för mig så behövdes, för att jag överhuvudtaget skulle kunna prata med mitt ex om det förflutna som smärtar idag, att jag kan se honom just för den han är idag. Det har alltså krävts stora förändringar från oss båda och jag vet inte om det kommer att bli "vi" igen men vi har åtminstone börjat att kunna prata om sådant som varit svårt. Det var också nödvändigt att vi var ifrån varandra ett tag. Och att han slutade att dricka och fortsätter att gå till mansjouren.

Bra att du har kontakt med en kvinnojour men du, försök att släppa det där att du ibland tror att du överdriver för att ni ibland haft det fantastiskt. Jag tror att alla kvinnor som besöker en kvinnojour också haft många kärleksfulla och underbara stunder med sina män, inklusive jag själv. Annars hade vi ju inte hamnat i de situationen, eller hur? Om någon skulle slå en eller kalla en könsord eller säga att man var dum i huvudet redan på första dejten så skulle man ju bara gå därifrån och aldrig vilja träffa den snubben igen. Men det är ju mycket svårare när man redan har en känslomässig relation till den mannen. Fortsätt att gå dit för du förtjänar att må bra.

Kramar!

Jag känner ingen tillit (jag vet inte om han har sexkontakter, jag vet inte vad osm är sant eller inte av det han säger), han talar illa om mig inför barnen, han satsar allt på jobbet men inget hemma...
Och idag när jag mötte en lastbil så tänkte jag "tänk om, bara tänk om lastbilen fick lite sladd så att den körde på mig, så skulle jag slippa leva i detta"... Ja, jag är för feg för att själv göra något, men jag bara orkar inte leva så här.

jag ska skriva som kan vara till hjälp för dig ... det låter som du är i den stora förtvivlan och förvirringen som så många här beskrivit och beskriver. För den som står utanför är svaret tillsynes så enkelt. För den som är mitt i hjälper inte de "enkla" svaren för man måste hitta fram till sin egen lösning. Den man ska leva med sedan. Och det viktigaste är att du orkar fortsätta leva, för din och barnets och livets skull!

Du har utvägar! I ditt första inlägg skrev du att du funderar på att ta barnet med och flytta till din kompis och försöka lösa boendet efterhand. Du har adresser och kontakter till kvinnojouren och det är antagligen ett bättre alternativ - väninnan finns ju kvar som väninna.

Förvirringen och ovissheten finns inom dig. Ta kontakt med någon att prata med som kan hjälpa dig att se klarare på hur du har det just nu! Ta kontakt idag! Du överdriver inte. Du och barnet behöver hjälp!

Styrkekramar! / mt

vill.sluta

Och vad ont i bröstet jag får av att läsa hur du tänkt ang, lastbilen.
SNÄLLA sluta tänka så, ALDRIG mer.
Du är den absolut viktigaste för dina barn.
Även för han, som dessvärre inte inser det.
Gör dig själv en JÄTTE TJÄNST!
Gör som markatta så fint förklarade.
Leta inte fler anledningar, lämna nu. Det löser sig med allt, ge det tid bara. Och tiden är din bästa vän.
För din skull, för barnets skull men även för hans skull. Jag vet det låter konstigt men även han måste vakna upp och se hur du mår, har mått av allt. Snälla, så du kan bli hel och få
LIVSGLÄDJEN tillbaka.

Du betyder så oerhört mycket!
Kramar!
/A

Lelas

Hej!

flygcert, har du backat tillbaka och läst igenom din tråd? Det kanske är ett bra läge att göra det nu. Försök läsa det du har skrivit som om det vore någon annan - vad ser du i inläggen då?

Var rädd om dig!
/H.

skrev ett långt inlägg som försvann när jag gjorde någon klantig tangenttryckning...

Men, läser min tråd och förstår inte att det är jag som skrivit. Känns som att det är påhittat, att det inte händer mig, att jag överdriver... Men också som att jag inte berättat ens i närheten av allt som hänt. Oj, det har hänt så mycket under åren att jag inte har ord. Tänk om någon annan berättat om allt det, då hade jag skrikit högt "FLY!!!! Han är galen".

Men nu är det lugnare och jag vet inte vad det innebär. Dels vet jag att det är för att jag är distanserad, blir arg om han säger "dumheter" till mig osv, dels tänker jag att han kanske insett att han sagt/gjort dumma saker mot mig. Men han har ju kvar "grundbeteendet": kan ignorera mig, kan bara läman mig och åka iväg.

Såg i någon tråd någon som hänvisade till Tuvaforum, och jag har nästan inte varit inne där och läst, för jag har bara känt att det där handlar inte om mig, men så läste jag:
http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp och fortsatte till:
http://www.tuvaforum.se/skydd-egoister.asp
Och nu bara dör jag ju... Å ena sidan vet jag att han mår dåligt från uppväxten (nertryckt hemma) men samtidigt stämmer detta så väl: han anser ju sig vara för bra för att bli så illa behandlad som han blir av mig... Åh, fy faaaan, blir så jävla ledsen. Jag som försökt så himla mycket att anpassa mig, att vara till lags, och samtidigt så j-a dum som trott att jag ska kunna ändra sig så att han ska vara nöjd och glad med mig.
Men mer och mer känner jag att alkoholen är inte hans/vårt enda problem: han kontrollerar mig, han styr mig och han har en oerhörd aggressivitet inom sig. Till viss del har han blivit mindre fysiskt utagerande under åren, men förnedringen, hoten, kraven finns kvar i allra högsta grad. Och jag tror inte att det är alkoholen som orsakat det, och det har jag nog alltid vetat egentligen, sedan den där allra första gången när vi precis blivit tillsammans och han blev så vansinnigt arg för att jag "flirtade" med en kille på gatan...

Men jag lsnakr så att vi kunde prata ihop oss, bli eniga och lösa detta...