Varför är jag orolig?
Min man och jag jag levt ihop i snart 15 år. Vi har tre barn - alla under 10.
Han och jag har alltid öppnat en flaska vin till maten på helgerna och vid en del tillfällen blir det lite mer.. När man har gäster och så.
Men de senaste åren har han alltid ett flak öl hemma. Ifall det blir bra fotboll på tv. Han har heltidsjobb och sköter det.
Vad är det nu som är mitt problem börjar ni undra?
Jo- för flaket öl tar slut på en helg. Han dricker för det mesta bara på helgerna men det blir oftare och oftare vardagar. När han dricker så gör han det tills han somnar i soffan. Ibland hittar jag honom där när jag går upp på morgonen. Vi har bråkat mycket om det här den senaste tiden. Jag råkade säga att jag inte vill att barnen hittar honom före mig, men då sa han att de minsann aldrig sett sin pappa så packad som de sett sin mamma! Och det kan stämma för det händer ( kanske två ggr i halvåret att jag dricker så att jag blir lite för full och då brukar jag gå och lägga mig. Men eftersom det är jag som lägger barnen så märker de att jag druckit och det är väl inte bra..
Har så mycket jag vill skriva om och fråga om.. Överreagerar jag? Han är en bra far till barnen och han skulle aldrig göra illa oss fysiskt eller så. Men det är så jäkla jobbigt att han blir så full minst två ggr/v
Vet inte om jag ska bråka mer eller tänka att det är ok.. Känner att jag aldrig skulle kunna utsätta barnen för en skilsmässa!

höst trollet

Hej Stjärnstoff! Jag funderar lite över, om det inte blivit lite av ett "maktspel" i er relation?
Innan min fd make och jag skilde oss (för över 15 år sedan)hade vi den här problematiken..
Vi hade tyvärr utvecklat ett sorts "prostitution inom äktenskapet", eller "belöningssystem" om man så vill..

Jag tror inte att det fanns så mycket lust, hos någon, utan sex var mer en "maktfaktor"..
Från min sida, för att "få lugn och ro" (få det översökat, så jag får vara i fred några dar..)
Från hans sida, för att antingen visa att han blev tjurig annars, anmärkte på allt jag gjorde eller för att jag skulle få någon form av "belöning" (barnfri kväll med tjejerna etc)

När jag till slut satte stopp, för att jag kände det som att jag bokstavligt skulle gå sönder i både kropp och själ, tog han det som anledning att börja dricka mer..
DEN gången,tog jag steget till skilsmässa. På den tiden var det enklare att hitta en bostad för mig och barnen. Han fick behålla huset.
En skitjobbig tid, men efteråt kändes det som det blev min räddning.
I och för sig, drack jag själv en del på den tiden, men både ekonomi och annat gjorde att jag inte kunde förbli en vinpimplande martyr..(att jag sedan många år efteråt föll i nästan samma fälla, är en annan historia ;-) )

/Trollis/

Framtidsdrömmar

Tack för att ni belyser detta problem. Det är viktigt att prata om och är en stor del i relationens vara eller icke vara. Jag känner igen det du beskriver "hösttrollet", det blir någon sorts maktkamp och belöningssystem. Intressant är iaf att veta att min situation inte är unik, det finns flera som vet vad detta handlar om.
Än en gång, viktigt att prata om. Det är ju skönt att man kan prata om det här när det inte går att prata om det hemma...

Villervalle

att det inte alltid är så enkelt att ge råd i samlevnadsfrågor eftersom varje relation är unik och det var därför jag var lite syrlig i min kommentar, men samtidigt ser jag ju här att när det skär sig i en relation så stryker intimiteten med först. Det konstiga är att man kan läsa att en del forumsdeltagare tänder på att supa till och gå på krogen valsa runt i sänghalmen medan det är det motsatta i ett förhållande.

VV

överens Villervalle - både människor och relationer är unika. Och jag försöker undvika att ge råd.

För mig är den motsats du noterar varken konstig eller förvånande - jag tänker att den har just med närvaro eller frånvaro av intimitet att göra. Att "ligga" på ett gott sätt är så mycket mer än att ligga. Jag tror du vet vad jag menar. Lev väl! / mt

Stjärnstoff

Vad är det för fel på mig?!! Varför har jag försvarat min mans beteende så länge?
Nu får det vara bra! Imorgon ringer jag jouren. För min egen och barnens skull så måste jag få hjälp.
Han börjar bli riktigt elak mot mig. Ful i mun och påstår att jag vill vara otrogen- plus andra saker som jag inte ens vill skriva här. Han drar upp saker om hur jag var innan han träffade mig och hur jag levde mitt liv då. Han har många synpunkter på hur lösaktig och korkad jag varit. Förstår ingenting! Varför varför tar han upp detta nu?! Jag tror det har slagit runt ordentligt. I natt sover jag på madrass och imorgon söker jag hjälp, nu orkar jag inte mer....

Stjärnstoff! Din berättelse följer det alltför vanliga mönstret - jag läste ditt första inlägg här som du skrev i oktober... när det väl börjar gå tydligt utför så går det allt fortare. Det är alltid (möjligen med få undantag) väldigt svårt att se och förstå vad som händer för den som är mitt i det.

Sök hjälp idag! Det blir inte bättre av att vänta. Det blir värre... Styrkekramar / mt

Stjärnstoff

Jag vet nu att jag måste söka hjälp, på något sätt. Det svåra blir nu att hantera vardagen för jag vill inte ens vara nära min man just nu. Om jag kunde skulle jag lämna honom under tiden men det finns omständigheter som gör att det inte är möjligt.

Jag vet att du tar ett stort steg, att det känns omöjligt, svårt, bra, dåligt, kaos, men gör allt du kan!
Det kanske finns kvinnojour där du bor? Prata med socialtjänsten, gå på Al-Anon, ring AA, prata med behandlingshem, ring Bris, prata med familj och vänner, kvinnomottagning... Jag har gått din väg - varit orolig, sett hur det förvärras (precis som Mulletant skriver så eskalerar det ju till slut) och jag har bestämt mig sååå många nätter för att jag ska lämna honom, men sedan när det ljusnar och det är lugnare så stannar jag och blir osäker på om det är rätt att lämna, blir osäker på om jag klarar det, och så är det lugnare och så tycker jag synd om honom och så stannar jag ett tag till... Men det går - det går att lämna - det är jobbigt, svårt, osäkert och samtidigt är det så mycket bättre än att leva i osäkerhet, otrygghet, hot och hela den biten.
Jag tänker på dig och jag håller alla tummar, du är värd något bättre! Ibland blev jag tröstad av tanken på att det kanske skulle kunna lösa sig, att vi kanske skulle kunna hitta tillbaka till varandra (vilket jag inte tror längre) men du måste oavsett visa att din gräns är nådd...
Kramar

Sorgsen

Sorgsen här, jag har inga 15 år med min man men känner igen det där nedåtgående och destruktiva. Allt vi hade pratat om, vem jag är, vad jag gjort, min familj, allt tänkbart och otänkbart, inget blev lämnat utan oförskämda och nedvärderande påhopp i hans fyllor. Sista året,-12, gick det undan ner i skiten. Tidigare hade han blivit av med körkort och annat. Mellan råsupandet fanns allt annat som torrfyllor, abstinenser, ångest, ölandet för "underhåll" och inte var han nämnvärt trevligare då heller. Slutade med uppsägning i nov. Då hade jag tagit kontakt med behandlingshem och han var där en månad från slutet av januari i år.

Sen dess har han hållit sig från alkoholen. Ibland otrevlig och ibland ok men fortfarande långt från stabil i humör och sätt.

Det är en kamp, för oss båda. Jag har inte gett upp och hoppas de positiva glimtarna kommer bli övervägande i tid och rum. Just nu är det mest lycka över var dag utan alkohol.

Jag kommer inte vara kvar i relationen om han återgår till alkoholen. Aldrig! Att den hade sånt grepp över hela honom förstod jag inte när vi träffades och egentligen inte förrän det handlade om liv eller död. De går undan i slutet.
Sen dec skriver jag här efter jag läst under månader. Var på anhörigvecka på behandlingshemmet före jag visste min man skulle dit. Går på Al-anon och har läst mängder. Nu ser jag tiden an, jag satte en tid till sommaren -13 förra sommaren och den tiden har jag behållit som min egen "utvärderingstid". Då, en gång i augusti, kommer jag dra någon form av egen slutsats och ta en ordentlig funderare över min framtid. Jag hoppas den blir gemensam men det pendlar sannerligen. Hittills har jag vilat på hoppet, hur det blir sen vet jag inte nu.

Ville bara berätta hur jag har det. Känner igen mig i din situation. Min make har gjort flera behandlingar i sitt missbrukarliv men oavsett den insikten så hade han inte ork ta sig till hjälpen trots han visste hur och var. Han ville sluta och hade säkert hamnat på sjukhus eller hos polisen, om han inte dött innan, och på den vägen hamnat i mer regelbunden behandling, men an hade inte lyft luren och ringt till behandlingshemmet eller psykvården. Han var på flera avgiftningar men när de dygnen var över finns ju ingen som följer upp och det dröjer inte innan det destruktiva livet fortsätter och vi runt omring kan bara se på.

Om din man vill ha hjälp så finns den men det går trögt och allt är inte, enligt min erfarenhet, bra eller ens lämplig.
Du kan ge honom möjligheterna genom att berätta om hjälpen men att bli fri missbruket kan han bara själv.

Det är jobbigt och oerhört påfrestande men det går bli fri missbruket och "medberoendet". Balansgången mellan omtanke och att ställa krav är individuellt och alla är vi unika. Exakt hur man ska gå tillväga är omöjligt säga, bara du vet dina gränser och hur hjälpen känns genomförbar. Men, en mer bestående förändring är bara möjlig om missbruket upphör. Man kan inte vara lite alkoholist. Viljan till förändring måste han ha själv. Att ställa ultimatum kan vara klokt men bara om det är genomförbart, annars tappar orden mening.

Var rädd om dig och fortsätt läs och skriv här. Alla historier har något att erbjuda just dig.

Kram från en medsyster

Jag lät min sorg krypa in hos dig - jag håller med Sorgsen: det finns hopp, och du måste själv känna vad som är rätt för dig. Jag har en historia som gör att jag kanske inte ska skriva här hos dig. Men Sorgsen har många goda råd - Sorgsen, du är bra!!
All styrka till dig Stjärnstoff

Stjärnstoff

Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Stjärnstoff

Snälla flygcert, känn inte så. jag tror vi kan stötta varandra oavsett var vi är i processen. du är mer än välkommen hit- jag uppskattar dig.
Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Bra att du ringer - det är bra att prata med någon som kan stötta dig.

Du beskriver samma sak som hos min sambo: tufft på jobbet, viktuppgång från att ha varit vältränad, mår dåligt men vill inte prata med någon om det (fast till slut gick min sambo till någon - men inte om alkoholen...). Min sambo skyllde på mig- han behövde dricka för att jag inte stöttade honom, för att jag inte visade tillräckligt mycket kärlek, för att jag inte ville ha sex tillräckligt ofta osv osv, när jag försökte be honom att inte dricka så sa han att jag inte kan bestämma över honom, han sårade mig så att jag tappade respekten för honom (kallade mig saker, hotade mig, förstörde saker, hade sexuella kontakter med andra osv).

Många gånger och även än idag känner jag stor sorg över att det blev som det blev. Men det behöver ju inte bli så för dig - däremot måste du få hjälp så att du känner att du inte far illa. Du behöver inte bestämma dig för om du ska stanna eller lämna - men du behöver inse att du kan inte hjälpa honom, du behöver känna och förstå vad som är dina behov.

På "mina" Al-Anon-möten har jag träffat på en gammal bekant, gamla kollegor och en granne. Först skämdes jag och tänkte att "nu förstår de att vi inte alls har det så fint och bra som vi har det", och sedan tänkte jag att vi hade det ju inte så bra, men det viktigaste - de var ju också där, för alla har sitt, alla har olika saker att bära, på mina Al-Anon-möten känner jag mig inte dömd eller bedömd - jag har fått stöd och hjälp där!
Första gången jag gick dit satt jag utanför i bilen och tänkte "om ingen ser normal ut så åker jag hem, då går jag inte in". Jag såg ett antal personer gå in - och alla, precis alla, såg helt "normala" ut (det var ju min fördom att det bara är "konstiga" typer som lever i sådant här).

Kram!

Stjärnstoff

Så jäkla rädd.
Min man har ett arbete inom skolan/ soc. Det skulle få förödande konsekvenser flr honom. Han är mycket duktig på sitt jobb och är väldigt respekterad på sin arbetsplats.
Jag har anförtrott mig till en vän och hennes man - vi brukade umgås mycket- vi var grannar en gång. Hon är en sann vän- men jag är ändå orolig för vad som händer när detta kommer ut. Jag förstör ju allt för honom.

Jag förstår din rädsla.

Vi har likheter på många sätt, fler än de jag skrev ovan...
Min sambo är också respekterad och duktig på sitt jobb. Jag har tänkt som du, rädd att förstöra osv - men det behöver inte bli så, jag vet av erfarenhet. Du väljer vilka du pratar med och det behöver inte komma ut till allmän kännedom, och i vilket fall behöver du inte skämmas - du har ju inte gjort något fel, du värnar om dig. Innan jag visade min sambo vad som var viktigt för mig så talade jag med en gammal vän och berättade om precis det som du skriver: att jag skämdes så, var rädd att det skulle komma ut, rädd att förstöra för sambon osv och då sa min vän: "Skulle det inte vara mer skamligt om det kom fram att du stannat utan att visa vad som är viktigt för dig och barnen?"
Det gav mig en tankeställare. Jag förstår hur du tänker, men hur känner du? Vad är viktigt för dig? Jag menar inget illa, jag vill absolut inte förstöra eller försvåra för dig, men fundera över
vad är viktigt för dig?
Vad är viktigt för barnen?
vad vill du med ditt liv?
vilka känslor vill du ha i ditt liv?
En hård fråga kanske, men jag menar inget illa: är det viktigare att mannen får ha ett bra liv på ytan än att du och barnen har det bra?
Hur mycket förstår barnen av vad som händer?
Du måste inte svara här om du inte vill ,men tänk!
Jag grävde ner mig och tänkte att barnen inte såg/förstod, men en dag visade de tydligt att de gjorde det...

Du behöver inse din gräns, vad du kan acceptera - det behöver inte vara så att du och maken ska skiljas eller något drastiskt, men det måste nog hända något för att det inte ska bli än värre. Jag har lämnat min sambo, men det behöver itne betyda att du ska göra det!!!! Det viktigaste är att du får må bra!!

Tänker på dig!
Du har tagit ett steg: du har bestämt dig för att du vill förändra din situation - du väntar på att ringa ett samtal!!!

Sorgsen

...ironi, flinande, hån, beskyllningar...allt sånt hör ihop med missbrukaren-alkoholisten gör så, utövar makt, använder allt som finns för själv stiga och slippa bära ansvaret för sin sjukdom. När sen ångesten och samvetet tar vid dövas det med mer alkohol och i det nya påhopp. Om inte alkoholen plockas bort blir det bara sämre och slutar alltid i död. Så är det tyvärr. Det finns ju också de som vänder inåt såklart, inte blir skräniga eller utåtagerande, men sjukdomen är dödande om den inte stoppas.

Du är inte orsak till om det går snett. Det är han som dricker!
Jag har uppfattat det som att just skolor är generösa med att erbjuda hjälp till sina anställda.
Har du bra kontakt med någon av hans arbetskamrater?
Oftast är ju problemet känt och uppenbart och arbetskamraterna obekväma inför oss, om de ska säga eller till vem.

Att tiga är oftast att förlänga problemet.

Ny kram

Stjärnstoff

För det är svårt, näst intill omöjligt. Tankarna snurrar. Det som är viktigt för mig? För mig? MIG? Mig jag och mitt har alltid varit förknippat med skam och skuld. Tidigt i vårt förhållande råkade jag ibland säga " mitt hus" eller " mina barn" mm. Men det föjldes alltid av att min man tittade på mig och sa: du menar väl " vårt"? Jag har heller aldrig kunnat höja rösten utan att bli skuldbelagd- så gör man inte bara. Det känns som om jag har raderat ut det som en gång var jag. Det spontana, ibland de lite obetänksamma orden som kom ut ur min mun. Min glädje till musiken( min man gillar inte konserter), umgås med vänner.
Men om jag tvingas till att tänka på hur JAG vill ha det så kan jag bara just nu tänka: om han bara inte drack.
Jag ska tänka mer på hur jag vill ha det...
Det absolut värsta vore - precis som du beskriver- att barnen far illa och jag inte gör något åt det.
En fråga: om vi nu säger att vi var en helt normal familj utan alkoholproblem- är det då ok för en vuxen att be något av barnen springa efter öl när man blir sugen?
Jag vet inte- men jag har aldrig någonsin gillat det och bett honom gå själv.

Sorgsen

...man dricker inte nu, inte sen 12 veckor, men han är fortfarande alkoholist. Missbruket har tagit bort mycket av det som anses " normalt" med att se, höra, känna, tänka, välja. Sånt som empati, känslor, rätt, fel blir avtrubbat och nu ska vi "lära om". Gränserna är utraderade och ska sättas på plats, på rimliga platser inom rimlig tid.
Vad jag vill säga är att alkoholisten blir inte "frisk" för att drickat plockas bort.
Min man är också väldigt duktig i sitt yrke. Missbruket finns överallt och är vanligt, väldigt vanligt.

Som flygcert säger, tag dig tid, så mycket du behöver, till att fundera över dig.

Känner återigen igen mig:
om jag råkat säga mitt hus, mina barn så har jag fått en rättelse. Om jag höjt rösten så har det använts mot mig - att jag är så arg (trots att det i vårt fall varit han som varit så arg, hotfull osv många gånger).

Försök sortera: vad vill du ha ut av livet?
Jag vet att det är svårt, men försök...

Kanske är det alkoholen som gör att din man har sitt beteende, men det spelar ingen roll nu - du vill inte ha det så och behöver tänka på vad du vill för att kunna förmedla det. Antingen så löser ni det tillsammans och då blir det bra, eller så löser du det på ett annat sätt och då blir det bra!

Stjärnstoff

Nu har jag pratat med en oändligt trevlig man på jouren. Jag ska gå på Alanonmöte. Kanske inte i vår lilla stad men närliggande. När jag pratade med jouren fick jag ett SMS från min man där han skriver:" älskar dig så mycket och vill att vi uppskattar varandra mer i vardagen." Då bara undrar jag vad det är jag ska uppskatta? För mig kunde han lika gärna skrivit: " förlåt för igår så jag kan ta ett par bärs ikväll, jag tycker du överdriver allt"
Jag svarade att jag inte vill SMSa eftersom jag vet att hans elever läser hans SMS.
Jag ville skriva att jag inte vill att han dricker mer. Aldrig! Och att jag aldrig mer kommer acceptera att han säger fula saker till mig. Jag ville skriva att jag tänker göra något åt mitt liv och att det är upp till honom om han vill ta tag i sitt.